Passkontor i USA ska sluta titta på könsorgan

Från och med idag behöver medborgare i USA som ansöker om ett pass med ändrat juridiskt kön i inte ha genomgått någon könskorrigerande operation.

Alla delstater har sina egna regler när det gäller till exempel födelsebevis; enligt Wikipedia vägrar till exempel Idaho, Ohio och Tennessee att skriva ut födelsebevis med det nya könet eller ändra det gamla intyget, medan Texas kräver ett domstolsbeslut och vissa stater, som Missouri, har inte ens prövat frågan. Den som har försökt att följa med i diskussionerna på amerikanska transforum vet att det är en djungel. Fler än en gång har jag hört talas om personer som kunnat ändra till exempel sitt körkort men inte sitt födelsebevis, eller som det paret i Tennesse som fick sitt äktenskap tvångsupplöst.

Men det gäller alltså födelsebevis. Pass är en annan sak, och nu finns det alltså en lag på federal nivå som gör det möjligt att få ut ett nytt pass utan att ha genomgått någon könskorrigerande operation. Däremot måste man ha genomgått ”appropriate clinical treatment for gender transition”*, och det finns också en möjlighet att få ett tillfälligt pass utfärdat om man har läkarintyg på att man är under utredning. Och så lägger de till, i det officiella pressmeddelandet:

”As with all passport applicants, passport issuing officers at embassies and consulates abroad and domestic passport agencies and centers will only ask appropriate questions to obtain information necessary to determine citizenship and identity.”

Med andra ord så ska man slippa få frågor om sitt underliv när man ansöker om ett nytt pass, antar jag att de menar. Det är ett väldigt stort steg de tar, när de går ifrån kravet på att kunna bevisa vilka operationer man har genomgått. I USA är ju könskorrigerande behandling i väldigt stor utsträckning en klassfråga, eftersom det bara är de som har råd att bekosta behandlingen själva som kan få dem – och detta samtidigt som transpersoner systematiskt blir diskriminerade på arbetsmarknaden och inte så sällan hamnar utanför alla skyddsnät. Att då kräva att man ska ha genomgått dyra operationer är ett omöjligt krav att uppnå för den som knappt har råd att leva. Anledningen till varför man håller fast vid såna krav handlar ofta om att man inte vill stöta sig med extremt konservativa krafter som hellre värnar sina könsgränser än de människor som lever i gränslandet.

Det kan verka som ett litet steg, och som ett ganska meningslöst steg för de fattiga transpersoner som ändå aldrig kommer att resa utomlands, men det är ett steg i rätt riktning – om inte annat så för att man faktiskt går ifrån den ständiga fixeringen vid vad folk har mellan benen.

*) Jag antar att det betyder att det till exempel räcker med diagnos, hormonbehandling och Real Life Experience. I Sverige kan man däremot bara få ut ett pass, körkort eller annat id-kort med ändrat juridiskt kön om man är dokumenterat steril och har blivit godkänd av Socialstyrelsens rättsliga råd.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, operationer, USA, politik, lagar, pass, resor, byråkrati, juridiskt kön, könsbyte, diskriminering, cissexism, heteronormen

Från en halvrutten köttklump till Pelle Svanslös med manboobs

Idag för tre och ett halvt år sedan skrev jag:

”Jag har ingen kropp. Den är död. Den är bara en halvrutten köttklump. Det är därför jag är min blogg. Här slipper jag ta itu med det faktum att jag har en kropp. Jag slipper bli beundrad eller bespottad på grund av mitt utseende; slipper bli berörd. Jag slipper bli påmind om att det finns en värld full av människor. Här är alla pappdockor och ingen är på riktigt, utom jag. Jag kan inte bli mer på riktigt än så här.”

Ikväll när jag låg i badet tänkte jag istället såhär:

”Den här kroppen gillar jag. Den duger rätt bra som den är nu. Jag är snygg. Synd bara att jag inte har några bröstvårtor, och att huden är lite skrynklig på bröstkorgen, och att jag inte kan röra armarna fritt för att jag har gigantiska fettknölar inklämda i armhålorna”

Det är tur att jag har såna hängtuttar att de lätt låter sig knölas ihop i armhålorna. Som skrynliga papperskassar med ett äpple i vardera. Det är sånt som händer när man först har vattenmeloner och sedan går ner 38 kilo. Ja, viktnedgången är ju inte anledningen till varför jag tål att se min kropp nuförtiden; den stora skillnaden är de 14 milliliter testosteronlösning som distriktssköterskor och deras elever har laddat min rumpa med under det senaste året.

Medan jag låg där och beundrade min IRL-photoshoppade kropp i badkaret började jag tänka på bröstkorgsoperationen på allvar. Redan när jag träffade kirurgen i mars och fick höra att jag kanske skulle få komma ”innan sommaren” så vågade jag inte riktigt tro på det. Nu, när det är i början av juni så är jag ganska säker på att oavsett när ”sommaren” börjar så lär de inte hinna med min operation innan dess.

Ännu en sommar med binders som stinker av intorkad svett en timme efter att man tagit på sig den, eftersom resåren får en att svettas floder. Ännu en sommar med det hotfulla prasslandet från vänster armhåla som varnar för att kardborrebandet som håller ihop bindern håller på att ge efter av svetten. Ännu en sommar med svettutslag – som ser ut och känns ungefär som skavsår, fast med äckligare lukt – under och emellan de inpressade brösten. Ännu en sommar med svampinfektion efter svampinfektion i amhålorna. Och: Ännu en sommar utan att kunna bada, utan att kunna gå på stranden eller hemma med bar överkropp. Ännu en sommar utan att kunna röra sig fritt.

Jag ser inte fram emot en sommar med bröst, så för att hålla humöret uppe skriver jag listor för vad jag ska göra för att förbereda operationen. En lista över saker jag ska ta med mig när jag åker dit, en lista över saker jag måste fixa innan jag åker och en lista över saker jag kan göra för att förbereda mig mentalt och kroppsligt på operationen.

Än så länge har jag bara börjat, men samtidigt har jag kommit så otroligt långt att jag inte fattar hur stort det är. Jag börjar bli rejält bortskämd med att orka leva: det går nästan på rutin. Min kropp är inte längre en halvrutten köttklump; den är faktiskt rätt schysst, även om jag har gigantiska manboobs och en pytteliten kuk. Brösten kommer jag att slippa snart. Penisavundet får jag leva med. Det ska väl gå det med, på något sätt. Kunde Pelle Svanslös så kan väl jag.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, vård, testosteron, hormoner, operationer, bröst, binders, sommar, längtan, hopp, tröst, penisavund, kukar, kroppskomplex, komplex, ångest

Vestibulit utan samlagssmärtor (eller: Lyxen med att vara asexuell)

”Det är väl bara att låta bli att ha sex”

”Det finns ju så mycket annat man kan göra än att ha samlag”

”Om du låter bli att tänka så mycket när du har sex så går det nog lättare”

”Dagens tjejer har en sån press på sig att vara sexuellt tillgängliga för unga killar, det är därför de får såna här problem”

Vad svarar man på sånt när man varken är tjej eller sexuell, men ändå har vestibulit? Det kallas för samlagssmärtor, men det ordet i sig är sexnormativt och heteronormativt. Man måste inte vilja ha vaginalsamlag, och man måste inte vilja ha någon form av sex överhuvudtaget, för att tycka att det är ett problem med ett underliv som känns som ett öppet sår mot sandpapper varje gång man går på toa.

Ändå vet jag att det är just därför det är osynliggjort, att det är därför det är så svårt att få rätt hjälp: Vestibulit förväntas handla om unga tjejers sexualitet, kopplat till psyket dessutom. Martin Ezpeleta skriver:

”Vi pratar ändå om tiotusentals tjejer. Men det är kanske det som är grejen: att det handlar om tjejers sexualitet. För när det var männens pittar som inte stod givakt, gick hela forskningskåren ner på knä och använde huvudet.

Att kunna njuta av sin sexualitet verkar vara en rättighet, när det handlar om män. Men en lyx, när det handlar om kvinnor.”

Ikväll handlar Uppdrag Granskning om vestibulitvården. Det ska bli väldigt intressant att se, även om jag lär sitta där med en klump i magen. Jag har redan berättat min egen historia så många gånger att jag inte tänker dra den igen, och dessutom är jag inte ett dugg representativ för de som drabbas av vestibulit. Jag är inte tjej, jag är inte sexuell och jag har ingen pojkvän eller något av det där- som tur är.

Det är lättare att vara en asexuell transkille* med vestibulit än att vara en (hetero)sexuell tjej med samma diagnos. Jag har säkert lika ont som de, och dessutom kanske svårare att förmå mig själv att till exempel använda bedövningskrämer, men jag slipper ha en relation och en sexdrift som hämmas av att jag vill men inte kan ha sex – eftersom jag faktiskt inte vill. Det är en lyx och ett privilegium att inte vilja ha sex, har jag förstått.

*) Eftersom jag förutspår att folk kommer att missförstå är det bra att förtydliga: Jag är en kille som föddes med fitta. Jag är asexuell. Jag har vestibulit. Det är tre olika saker, och jag tror inte att de måste hänga ihop.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, asexualitet, vestibulit, smärta, heteronormen, vård, psykologi, psykiatri, kön, genus, könsroller, kvinnlighet, gynekologi, sjukdomar, Uppdrag Granskning, transsexualism, könsidentitet

Kukfixering och kastrering: Synen på sexuella övergrepp måste förändras

I Polen har de infört en lag som gör det möjligt att straffa personer som begått sexuella övergrepp med kemisk kastrering. De som fälls för våldtäkt av minderåriga eller incest ska alltså dömas till ”kemisk och psykologisk terapi”. Samtidigt höjs det röster i Sverige för att göra detsamma här.

Det är faktiskt redan tillåtet i Sverige att ge kemisk kastrering till personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård, men då är den behandlingen frivillig och hänger alltid ihop med beteendeterapi. Den rent medicinska behandlingen med antiandrogener (hormoner som stoppar testosteronets effekter på kroppen) påverkar bara sexdriften, inte åt vilket håll den riktas:

”Farmakologiska behandlingsprinciper av den egentliga sexuella avvikelsen innebär en minskning av sexualdrifter med antiandrogen behandling. Testosteronnivåerna sänks därmed. Att observera är, att det aldrig går att förändra en avvikande – exempelvis en pedofil – sexuell inriktning på detta sätt. Det som sker är att den sexuella drivkraften, libido, minskar hos patienten.”

Nej, just det: Det handlar inte om att skära av könsorgan, utan om att mixtra med hormoner. Om man avslutar behandlingen går effekten tillbaka.

Det finns en märklig idé om att det behövs en stående kuk för att kunna begå sexuella övergrepp, och jag gissar att det är så en del som förespråkar obligatorisk kemisk kastrering – ibland som enda behandling, verkar det som – tänker. Ifall det vore så enkelt så skulle inga fittfödda begå övergrepp, och det stämmer ju inte. Däremot har kvinnliga förövare väldigt länge kommit undan just på grund av sitt kön. Inte för att vi lever i någon feministisk diktatur (jag vet att det finns de som bara väntar på att få säga det, men nej) och det är inte heller helt och hållet för att folk tror att kvinnor inte kan begå brott.

Däremot tror jag att det har mycket att göra med att vi har lärt oss att tro att sexuella övergrepp – precis som sex – förutsätter någon slags penetration med en kuk, att övergrepp måste vara ett resultat av en för stark sexdrift och att det egentligen handlar om sex, och att sexualitet är något väsenskilt från resten av psyket utan en rent kroppslig funktion. Ja, och så att vi har matats med myten att testosteron automatiskt skulle hänga ihop med aggressivitet.

Om man utgår ifrån att en person som begår övergrepp gör det för att hen är slav under en stark drift som hen varken kan styra eller kontrollera, så är det kanske logiskt att tycka att det borde räcka med kemisk kastrering för att dämpa den.

Om man utgår ifrån att en person som begår övergrepp gör det för att hen är ond och måste straffas så hårt som möjligt, så är det kanske logiskt att tycka att så plågsam och förödmjukande behandling som möjligt är lämpligt. I vårt kukfixerade samhälle finns det få saker som är så mytomspunna som kastrering av biologiska män.

Om man utgår ifrån att en person som begår övergrepp gör det för att hens psyke är instabilt och omöjligt att påverka, så kanske det är logiskt att tycka att hen borde bli inlåst på rättspsyk som ren och skär förvaring.

Om man däremot utgår ifrån att det viktigaste inte är att veta exakt varför det är så, eller att kräva hämnd, utan att det viktigaste är att förhindra att det händer igen, så är det logiskt att i första hand försöka ta reda på vad som fungerar.

Jag är ingen psykolog, men jag skulle inte vilja träffa en människa som dömts till kemisk kastrering mot sin vilja och byggt upp ett hat mot samhället på grund av det. Man behöver ingen kuk för att begå övergrepp, och man behöver inte ha höga testosteronnivåer heller. Om folk kunde släppa bilden av att förekomsten av en stående kuk är en förutsättning för att våldta så skulle diskussionen antagligen befinna sig på en mycket högre nivå än vad den ofta gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kastrering, kemisk kastrering, Polen, lagar, övergrepp, våldtäkt, incest, brott, hormoner, vård, rättspsykiatrisk vård, sexualitet, makt, genus, könsroller, pedofili, testosteron, fördomar, psykologi, straff, sexdrift

Manlighetsstudier på en höft (eller: Hur ett kamerastativ ersätter bröst)

Vägen hem från biblioteket är ungefär trehundra meter. På den vägen lyckades jag inte ta ett enda avslappnat steg idag. Jag vet nämligen inte hur man går med en bok i handen, och med 752 sidor är The Transgender Studies Reader lite för stor och tung för att passa i väskan.

Förr i tiden släpade jag ofta runt på böcker, skrivhäften och mappar och kalendrar och allt möjligt, men då hade jag höfter. Jag vilade liksom bokens nederkant på höftbenet, och behövde knappt hålla i den alls. Idag går inte det längre, eftersom testosteronet har rätat ut mina kurvor. Jag älskar det, men det gör mig förvirrad när jag inte riktigt vet hur jag ska röra mig.

Just den här boken har mjuka, blanka pärmar och samtidigt är den ganska tung, så måste jag hålla i den ordentligt, men jag har ingen höft att balansera den på och den är för tjock för att jag ska kunna få ett bra grepp med handen. Hur bär personer som inte har utstickande höfter? Ifjol när jag frågade hur man bär en stor låda utan tydliga höfter fick jag svaret:

”Det beror på storleken på lådan och hur man placerar den på magen, ibland hjälper det att luta sig bakåt så att du tillsammans med lådan har en bra jämnvikt.”

Jag mindes det, och försökte att vila boken mot magen. Det kändes jättekonstigt, och inte satt den kvar heller eftersom jag inte ens har särskilt mycket till bilringar längre. Då försökte jag att helt enkelt låta armen hänga längs sidan, men det gjorde det svårt att gå. Till slut drog jag upp armen och tryckte boken mot bröstkorgen. Den höll sig på plats och var inte i vägen när jag gick, men jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en enda maskulin person bära en bok eller ett skrivhäfte tryckt mot bröstkorgen.

I och för sig så har jag svårt att minnas bilder av män som bär böcker, men när jag googlade hittade jag bara bilder som den här: En kille som bär böcker i händerna framför sig med stöd av magen, och en tjej som bär dem tryckt mot kroppen. Det förutsätter större händer än vad jag har, tror jag, eller i alla fall bättre balans. Kanske är det en vanesak.

Mina höfter har delvis försvunnit, men jag sörjer inte. De enda de var bra för var ju just för att bära lådor och böcker; några ”child-bearing hips” var det definitivt inte tal om. På samma sätt kommer jag inte att sörja mina bröst när de väl försvinner. Det enda jag har använt dem till är som stöd för armarna när jag håller i kameran. Numera har jag ett riktigt stativ, så de behövs inte längre.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, könskorrigering, vård, höfter, puberteten, fett, testosteron, transsexualism, manlighet, mansroller, könsroller, rörelser, fysik, bröst

Examen i friskdom

Är jag frisk nu? Ska man vara såhär störd? Jag har varit på min sista KBT-timme, men det kändes mer som en skolavslutning. Sedan tidigare har vi kommit överens om att jag ska prova på att klara mig själv under sommaren, men att jag får höra av mig om det är något. Jag har fortfarande mina remisser och medicinkontakter, men ingen terapi inplanerad. Inget uppehåll i terapin, alltså, utan ett riktigt avslut.

Psykologen sa att hon tror att min viljestyrka kommer att ta mig långt, och önskade mig lycka till med allt. Jag önskade henne lycka till med magen.

Typiskt att den bästa psykkontakt jag någonsin haft skulle gå och bli gravid just när jag har hittat henne. Å andra sidan hade det varit svårare att släppa taget om sjukrollen om jag fortsatt i terapi i all evighet.

Jag ska pröva att leva som psykfrisk i sommar. En Real Life Experience som heter duga.

Göran Hägglund och valfrihetens folk, del II: Regnbågsfamiljer – heteronormen 1-0

Jag skrev ett långt inlägg om Göran Hägglund och Kristdemokraternas såkallade familjepolitik, i synnerhet deras fixering vid könsroller och läggning. Först efteråt upptäckte jag den nya studien som presenteras i senaste numret av Pediatrics (pdf), som DN och Nyheter24 skriver om. Den amerikanska forskaren Nanette Gartell har följt lesbiska* mödrar som skaffat barn genom insemination sedan 1980-talet, och undersökt barnens psykiska hälsa. Det visade sig att barnen inte bara mådde lika bra som genomsnittet, utan dessutom var bättre på sociala färdigheter och hade bättre inlärningsförmåga:

”The lower levels of externalizing problem behavior among the NLLFS adolescents may be explained by the disciplinary styles used in lesbian mother households. The NLLFS mothers reported using verbal limit-setting more often with their children. Other studies have found that lesbian mothers use less corporal punishment and less power assertion than heterosexual fathers. Growing up in households with less power assertion and more parental involvement has been shown to be associated with healthier psychological adjustment. Also, adolescent boys who are close to their parents are less likely to engage in delinquent behavior.”

Det är klart: det handlar om klass till stor del. De familjer som har kommit ifråga har varit mammor som har haft både den ekonomiska möjligheten att skaffa barn genom insemination och den sociala tryggheten som gjort det möjligt att leva öppet som lesbisk. Däremot är det en fördel att man har sluppit undan en av standardinvändningarna mot den här sortens forskning: Att det enbart är de familjer som är ”lyckade” som söker sig till studien. Eftersom mammorna har följts från befruktningen tills att barnen är sjutton år har det varit ett tydligt genomsnitt av gruppen ‘öppet lesbiska kvinnor i amerikanska storstäder som skaffade barn i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet genom insemination’.

Nu vill jag bara höra Göran Hägglunds kommentar till den studien, eftersom han så sent som idag har sagt att forskningen stöder hans idé att kärnfamiljen med två föräldrar av olika kön alltid är det bästa för barn:

”- Hur kan du vara så säker på att kärnfamiljen är den ideala uppväxtmiljön?

- Man tror ju utifrån psykologisk forskning att det är väldigt bra. Vi eftersträvar att man ska få gemensam vårdnad, vi eftersträvar att det i barns uppväxtmiljöer ska finnas både man och kvinna. Det är klart att det bottnar i att vi tror att det är bra utvecklingspsykologiskt att det sker på det sättet.”

Göran Hägglund, du ”tror” att det är ”väldigt bra” med kärnfamiljer, som om motsatsen är att tycka att det automatiskt är fel att leva i ett olikkönat tvåsamt förhållande. Men du? Tror gör man i kyrkan.

*) Det stör mig att studien enbart skriver om lesbiska och heterosexuella mammor; att det finns bisexuella mammor verkar de ha missat. Jag antar att de utgår ifrån att bisexuella mammor inte väljer insemination.

Lästips: Skriet från kärnfamiljen och Grannfrun får Hägglund att vurma för familjers självbestämmanderätt. Uppdatering: Nu skriver även AB om det. Märkligt att det bara är vissa familjer som räknas. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, forskning, hälsa, psykologi, barn, Göran Hägglund, Nanette Gartrell, politik, familjepolitik, homosexualitet, heterosexualitet, läggning, bisexualitet, föräldraskap, fördomar, homofobi, heteronormen, trygghet, öppenhet, kärnfamilj, stjärnfamilj

Göran Hägglund och valfrihetens folk

Göran Hägglund blir intervjuad i DN, och säger så fina saker. Till exempel om verklighetens folks vedermödor:

”Med det menar jag folk som utsätts för det som överheten i olika tappningar beslutar om eller anser att de ska följa. Verklighetens folk är de som blir föremål för olika regleringar och påfund ovanifrån. Det måste finnas ett utrymme för människor att själva kunna avgöra saker och ting. Annars plockar vi ifrån människor beslutandeförmågan men också ansvaret för de egna besluten. Och då får vi ett samhälle som jag tror att det skulle vara väldigt olyckligt om vi fick.”

Däremot vill han inte definiera vilka som är overklighetens folk:

”När han får frågan om vad som är ovanligt folk tittar han menande på oss journalister och skrattar gott. Vad han menar med verklighetens folk eller vanligt folk sätter han hellre ord på.”

Jag kan ju gissa. En tydlig ledtråd finns i samma intervju:

”– Jag tror att det bästa är att barn i en uppväxtsituation kan identifiera sig med både en man och en kvinna i sin närhet. Det handlar också om barns rätt att veta sitt ursprung. Det är något som visat sig vara väldigt betydelsefullt. Vi ser bland annat att adopterade gärna söker sitt ursprung för att hitta sitt sammanhang. Och det tycker jag är viktiga bitar.

- Men om ett manligt och ett kvinnligt homosexuellt par skaffar barn har man ju manliga och kvinnliga förebilder och man vet vem som är förälder?

– Ja, om man ordnar det på det sättet. Att man får möjlighet att träffas och umgås.

- Tycker du då att det fungerar, det är ju inget ovanligt sätt?

– Nej det är verkligen inte ovanligt. För det första, det går inte att förbjuda att människor sätter barn till världen. Det andra är att det är viktigt att tänka på att barn ska veta sitt ursprung och att man får möjlighet att identifiera sig med både man och kvinna. Vi eftersträvar att barn ska få växa upp med båda sina föräldrar. Vi försöker eftersträva de här små gemenskaperna där barn kan växa upp i den trygghet det innebär i den lilla gemenskapen.

- Är det då kärnfamiljen med man och kvinna?

– Det går inte att reglera. Det som är idealt för mig är att barn vet sitt ursprung och får möjlighet att växa upp med både kvinna och man.

- Hur kan du vara så säker på att kärnfamiljen är den ideala uppväxtmiljön?

– Man tror ju utifrån psykologisk forskning att det är väldigt bra. Vi eftersträvar att man ska få gemensam vårdnad, vi eftersträvar att det i barns uppväxtmiljöer ska finnas både man och kvinna. Det är klart att det bottnar i att vi tror att det är bra utvecklingspsykologiskt att det sker på det sättet.”

Nej, jag hade inte väntat mig något annat. Hägglund har ju redan visat tydligt var han står, flera gånger. Nej, jag är inte ett dugg lättad över att han insett att man inte kan ”förbjuda att människor sätter barn till världen”. Nej, jag är inte imponerad av att han – till skillnad från många troll – vet att homosexualitet och bisexualitet inte innebär att man automatiskt är steril. Men: Ja, jag är glad att han blir pressad att förtydliga sig.

En sak jag däremot funderat över, som Alliansfritt Sverige tar upp, är varför de riktar in sig på just HBT-personer:

”Värt att notera i detta resonemang är dock att man inte vill förbjuda vare sig ensamstående kvinnor att skaffa barn, eller stänga ned Sveriges spermabanker. Det är endast homosexuella föräldrar som måste bekämpas – för barnens skull.”

Jag har själv sagt liknande saker många gånger, men det senaste året har jag blivit mer försiktig. Det började med att jag läste Gunilla Gerlands debattartikel på Newsmill:

”Jag har debatterat med flera KD-medlemmar och politiker i tv och på möten, och efter debatten när jag ställer frågor har det visat sig att de är inte bara emot homosexuella familjer och assisterad befruktning för frivilligt ensamstående mammor, utan flera är också emot fri abort, de är emot att homosexuella skall få bilda familj, att de ska få ingå partnerskap, de är emot till och med att heteropar ska få assisterad befruktning med donerade ägg och donerad sperma. Men, säger de jag pratat med, vi kan ju inte göra något åt det så vi skjuter in oss på det som ännu inte är tillåtet.

Politisk pragmatism är ju kanske inte fel i sig. Men precis som journalister pressar högerextrema partiföreträdare för att se vad som finns under fasaden så kunde det vara av allmänintresse att se delar av KD framstå i hela sin extremkonservativa ”härlighet”. Bakläxa här till media, alltså!”

Kan det vara så att det är lättare att vinna billiga poänger genom att hacka på HBT, som politiker på högerkanten? Kan det vara så att det är lättare att spela med i det som journalist, att göra heteronormen till en fråga för ”homosexuella”?

Läs Göran Hägglunds uttalande igen:

”För det första, det går inte att förbjuda att människor sätter barn till världen. Det andra är att det är viktigt att tänka på att barn ska veta sitt ursprung och att man får möjlighet att identifiera sig med både man och kvinna. Vi eftersträvar att barn ska få växa upp med båda sina föräldrar. Vi försöker eftersträva de här små gemenskaperna där barn kan växa upp i den trygghet det innebär i den lilla gemenskapen.”

Hade svaret låtit annorlunda om frågan hade handlat om ensamstående föräldrar? Om skilda föräldrar, eller singelföräldrar som skaffat barn själva? Om generationsboenden av typen mamma-morfar-mormor-barn? Om ifall ensamstående föräldrar oavsett läggning måste skaffa sig en partner av annat kön för att ge barnet en förebild? Om frågan hade varit ifall en bi-gender – en person med både manlig och kvinnlig könsidentitet och könsuttryck – är den ultimata singelföräldern?

Göran Hägglunds bild av verklighetens folks köksbord är det ett bord som samlar två föräldrar av ”motsatt” kön plus barn. Inga andra köksbord. Inte mamma-barn. Inte pappa-pappa-mamma-mamma-barn. Faktiskt inte ens man-kvinna-inga barn. När han pratar om föräldraförsäkringen säger han:

”Familjepolitik får inte reduceras till jämställdhetspolitik. Sveriges familjer förtjänar stöd att kunna göra självständiga val. Och de förtjänar respekt för de val som de gör.”

Jag tycker han borde ta sig själv på orden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, politik, Kristdemokraterna, val, partier, valfrihet, verklighetens folk, familjepolitik, familj, barn, HBTQ, heternormen, homofobi, transfobi, media, ensamstående föräldrar, regnbågsfamiljer, heterosexualitet, bisexualitet, homosexualitet, Gunilla Gerland, barn, föräldraskap, liberalism

Jag älskar att manifestera min läggning

Igårkväll var jag väldigt trött, efter att ha varit ute hela dagen på nationaldagsfirandet med Dennis och hans familj. Som vanligt är det därför först i efterhand som jag minns saker som hände.

I början när det ösregnade stod vi tätt ihop med paraplyerna, och försökte värma Dennis mormor litegrann för att hon frös. Sedan när de gått hem och det bara var jag och Dennis kvar blev det finare väder, men efter ett tag blev det kallare och började regna igen. Vi fällde upp paraplyerna, och jag tog tillfället i akt att krama lite på Dennis för att värma mig. Han var inte svårövertalad, men sa:

- Nu tror folk att vi är ihop. ”De där bögarna alltså”, haha!

För ett år sedan skulle det inte ha varit så. För ett år sedan skulle de som visste att Dennis är bög ha tänkt att jag var en faghag, och de som inte visste det skulle ha tänkt att vi var ett heteropar, eller möjligen att vi var Bögen och Flatan. Som jag brukar säga: Det är inte helt lätt att vara bög när man ser ut som en flata – men det gör jag inte längre.

Jag älskar att manifestera min läggning. Det borde jag göra oftare, nu när jag kan.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, puberteten, hormoner, testosteron, HBTQ, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, nationaldagen, fördomar

Mamma Mu som Manboy och arabisk musik på Nationaldagen

Idag har jag gjort något jag aldrig trodde att jag skulle göra, och som vanligt är det på grund av Dennis. Vi pratade igår om nationaldagen, och han föreslog att vi skulle gå dit. Jag tvekade en stund, men sedan sa jag ”ja”. Under hela kvällen igår och förmiddagen idag funderade jag på om det verkligen var en bra idé, och var på väg att dra mig ur gång på gång – och det var inte för att jag ogillar folksamlingar.

Jag är inte nationalist. Jag har aldrig kunnat definiera mig som svensk. Jag är världsmedborgare, i första hand. Dessutom tycker jag att den svenska flaggan är ful. Ändå lyckades Dennis alltså övertyga mig, så vi gick dit. Och visst fick vi kul. Det var fin musik och bra stämning, trots vädret. I början ösregnade det, men sedan sprack det upp, lagom till bandet som spelade kurdisk/arabisk musik. Det var ju de som folk hade rasat mot. Politiskt inkorrekt hade fått det att låta som att man hade valt bort såkallad svensk folkdans och folkmusik för detta, vilket inte stämde. Sånt fanns visst med i programmet, men vid det laget hade vi gått hem till Dennis, eftersom det började regna igen.

Sångaren som sjöng några av de kurdiska och arabiska låtarna

Solen sken som allra bäst under den ”arabiska musiken”. Man kan se det som att Moder Natur lite subtilt försökte påpeka vad hon tyckte var det viktigaste idag. De var väldigt bra, och jag ångrar inte att jag gick dit. Det, och att få se Mamma Mu och Kråkan dansa till Manboy och imitera Eric Saades vattenfall med paraply och vattenkanna, var dagens höjdpunkt.

Kråkan och Mamma Mu dansar till Eric Saades Manboy

Eric Saades Manboy på Youtube

Om det inte hade varit för att det var Sverige som man skulle fira, och om det inte vore för de svenska flaggorna, så skulle jag säga att jag gillar Nationaldagen. Nu väntar jag mig bara att alla de som rasade mot ”arabisk musik” i konsekvensens namn också rasar mot att Kråkan och Mamma Mu dansade till en massa engelskspråkiga låtar. För tänk så hemskt att smygindoktrinera barnen med engelska. De kan ju få för sig att det är okej att dansa i vattenfall och… eh… få lunginflammation?

Det började i ösregn…

Det regnade även när manskören sjöng sverigesånger

Sedan sprack det upp och slutade regna, lagom till ett av uppträdandena som folk alltså ”rasade” mot: Kurdisk och arabisk musik på Sveriges nationaldag

Sångaren som sjöng några av de kurdiska och arabiska låtarna

Om det inte vore för de svenska flaggorna vore det helt perfekt…

Kråkan och Mamma Mu dansar Macarena

Kråkan och Mamma Mu dansar till Eric Saades Manboy

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Nationaldagen, bilder, nationalism, rasism, Sverige, svenska flaggan, firande, Mamma Mu, Kråkan, Manboy, Eric Saade, musik, språk, engelska, arabiska, kurdiska, politiskt inkorrekt, fördomar, politik

Min definition av rasism

Egentligen ska man skilja på handling och person, jag vet. Jag brukar inte gilla att prata om till exempel rasister, utan hellre om rasism. Jag har nämligen inte träffat någon som har kallat sig rasist (inte med den innebörden man tänker sig, i alla fall), men ändå hört en hel del rasistiska kommentarer från folk som anser sig vara ”toleranta” och ”vidsynta” och så. Dessutom så är rasism ett samhällsproblem och inte ett individproblem.

Men med det sagt så har jag en definition av hur en typisk slentrianrasist (inte direkt smygrasist, och inte heller en som går runt med hakkors och rakad skalle) beter sig:

”Om man har som vana att säga ”jag är inte rasist, men…” eller ”…fast det får man väl inte säga, för då blir man anklagad för att vara rasist” så är man rasist”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rasism, nationaldagen, nationalism, patriotism, Sverige, svenska flaggans dag, fördomar, politik, språk, definitioner

Kung Kristinas rymdraket

Dröm:

Ett slott någonstans i ett soligt, sömnigt landskap. En guidad tur. Tre män som håller sig längst bak i gruppen, och ser till att hamna på efterkälken när resten av gruppen går upp genom ett vackert målat trapphus. De vet vad de är ute efter, och efter några försök hittar de den dolda knappen som öppnar lönndörren. De ser sig om lite snabbt innan de smiter in.

De tre männen känner inte varandra särskilt väl, men de hittade varandra på nätet i ett forum för hobbyastronomer. Nej, inte astrologer; astronomer. Inte de tre vise männen, utan de tre nördarna. Det som fick dem att söka sig till slottet var legenden om kungen som lät bygga en rymdraket. Den ena av dem, som kunde sina kungar då han var gammal historielärare, hade räknat ut att kungen var Kristina, och den andra, som var expert på gamla hus, hade räknat ut på vilket slott det måste ha varit. Den tredje, som var mekaniker, fick följa med för att han var den som var bäst på teknik. Om de nu skulle hitta en raket behövdes ju någon som kunde förstå sig på den.

Rummet var litet, och såg mest ut som ett kontor. Det fanns ett tomt skrivbord och ett senapsgult kylskåp i ett hörn, och ett fönster som var täckt av spindelväv och pollen. I ena änden av rummet fanns också en dörr som såg ut som en typisk vindsdörr i gråvit pärlspont. Husexperten invände att dörren inte var tidstypisk; den måste ha kommit till i början av 1900-talet. Det stämde inte. Historieläraren påpekade att man kunde ha bytt dörren någon gång, så det kunde visst vara rätt dörr ändå.

Dörren var inte låst, så de öppnade och gick upp för den smala trappan, som visade sig vara en spiraltrappa. Först var det väldigt mörkt, och de var tvungna att känna sig fram med händerna längs väggarna eftersom det inte fanns något räcke, men efter några varv märktes det att de närmade sig ett fönster. Till slut kom de upp på en avsats där ljuset flödade in genom ett stort fönster, och det fanns två dörrar. Husexperten visste med ens vilken av dörrarna som skulle kunna leda till raketen, så de öppnade den. Mycket riktigt: Där bakom fanns en slags sluss, som de gick genom.

Nu stod de där, mitt i beviset på att legenden var sann. Kristina hade byggt en rymdraket. Mekanikern kunde inte låta bli att pilla på instrumentbrädan, och snart hörde de en röst i högtalarna. Det var NASA i andra änden, som undrade om de ville ha veckans rapport. Mekanikern förstod att det var ett tecken på att raketen inte alls var från 1600-talet, eller åtminstone att den måste ha blivit rejält ombyggd sedan dess, så han tackade nej. Istället hade de alla tre sex där, inne i raketen. Det var det de hade kommit dit för, och även om raketen visade sig vara en efterhandskonstruktion så var det nog så häftigt att den faktiskt fanns där.

När de sedan gick ner för trapporna upptäckte de att de hade lämnat ett spår av diskhandskar efter sig. Det låg diskhandskar i alla möjliga färger och storlekar i hela trapphuset, men när de försökte plocka upp dem dansade handskarna iväg. Handskarna öppnade fönstret, och dansade ut, och drog med sig männen. De lockade med sig dem ut i skogen, bort från slottet, och fick dem att förstå att en rymdraket inte är någon stor grej egentligen. De diskhandskarna var jag.

Tolkning:

Slottet liknade det slottet jag drömde om i våras, där transsexuella blev sorterade. Den här gången var det alltså jakten på en fallossymbol hos drottning* Kristina som var grejen: Hade hen kuk eller inte? Var hen intersexuell? Var hen en kvinnlig transvestit? Vilka pronomen skulle hen ha valt om hen hade fått välja själv?

Det jag – som styrde diskhandskarna – försökte säga till männen var att det faktiskt inte spelar någon större roll. Dessutom går det inte att föra över vår tids och vår kulturs uppfattningar på alla andra tider och kulturer och förutsätta att de fungerar likadant. Visst fanns det personer som föddes med könsorgan som inte såg ut som könsorgan förväntades se ut även på 1600-talet, och visst fanns det de som levde i en könsroll som förutsattes åtföljas av andra könsorgan än de de faktiskt hade – men begrepp som intersexuell, transsexuell, transvestit och transperson fanns inte.

En raket är en fallossymbol, men när man kliver in i raketen så kliver man in i kuken som visar sig ha formen av en fitta. Diskhandskarna i sin tur var det enda sättet att göra mig synlig. Så länge jag var naken var jag osynlig, och de märkte inte ens att jag var där och försökte delta i deras sex. Handskarna gjorde mig synlig, och jag fick röra vid dem. Först då kunde de ta till sig det jag hade försökt att förklara hela tiden: Det spelar faktiskt ingen större roll om man har kuk eller fitta.

*) Oavsett vilket kön Kristina identifierade sig som eller hade biologiskt, så var hens titel ändå just drottning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drottning Kristina, drottningar, kön, könsidentitet, historia, könsorgan, intersexualism, transvestism, könstillhörighet, genus, transpersoner, HBTQ, drömmar, könsorgan, kukar, fittor, rymden, raketer, fallos, symboler, diskhandskar, sex, osynlighet, synliggörande, transkillar, transsexualism

Om man nu vill att allt ska vara som det aldrig har varit, varför flyttar man inte till Skansen?

”som det skrivs att man ska fira hur sverige ser ut idag å inte som för hundra år sen…jag för min del trodde en tradition firades som den alltid har gjort å sett ut..är väl därför de är tradition…trodde ju jag…

Tackar på förhand/En som vill att vår nationaldag skall firas som den alltid har gjort”

Den kommentaren stod under en av artiklarna om nationaldagsfirandet i Sandviken. En grupp nationalister på Facebook vill ju som bekant förbjuda kommunen från att ha med de kurdiska och arabiska låtarna på firandet i Stadsparken imorgon. De vill ha en ”helsvensk” nationaldag. Gruppens grundare skriver själv:

”Önskar bara jag kunde förstå vad som anses så fruktansvärt provocerande med att vi vill fira vår SVENSKA nationaldag på ett traditionellt SVENSKT sätt”

Detta är stor humor. Jag som är invandrare från Jämtland är dåligt integrerad i det svenska samhället och vet inte så mycket om hur man firar Sveriges nationaldag, så jag googlade efter dess historia. Det dröjde inte lång stund innan jag hittade en text från 2008:

”På fredag är det Sveriges nationaldag, och för fjärde året är den en officiell helgdag, vilket innebär ledigt för de flesta. Successivt har svenskarna också börjat fira nationaldagen, och i en ny studie har etnologen Richard Tellström vid Restauranghögskolan i Grythyttan studerat hur nya traditioner så smått börjar ta form.
– Vi verkar ha en tudelad hållning till fenomenet, det är inte alldeles lätt för oss att vara svenskar i nationell mening.

Nej, att fira nationaldagen som svensk är inte helt lätt – dagen saknar ju festtraditioner här i Sverige, så de behöver uppfinnas.”

För två år sedan pratade man alltså i radio om hur man skulle skapa ett nationaldagsfirande, för att det inte riktigt fanns en sådan tradition. Nu råkar det faktiskt finnas en sådan tradition i Sandviken: I fem år har man arrangerat ett firande i Stadsparken, och även om programmet har varierat så har det aldrig varit tal om att ha ett renodlat ”svenskt” firande, hur nu det skulle se ut. Odd Westby, informationsansvarig hos kommunen säger:

”Vi har haft storbandsjazz, rockabilly och blues. Ingen har protesterat mot de inslagen. Inte heller i år är det diskussioner om att det ska spelas rhythm and blues.”

Med andra ord: Om det nu överhuvudtaget går att prata om att fira nationaldagen ”som man alltid gjort” eller på ett ”traditionellt svenskt sätt” så är det precis det man gör från kommunens sida. Facebookgruppen som vill förbjuda kommunens arrangemang kräver att man ska gå ifrån traditionerna.

Själv funderar jag på att för första gången i mitt liv gå på ett nationaldagsfirande. Inte för att jag tycker att det är något att fira, och inte för att jag tror på Sverige eller känner mig svensk, men för att vara en snigel på ögat på de som ropar på traditioner. De vet inte vad det är de ber om. Jag vet att det finns en annan Facebookgrupp som heter ”Om den svenska flaggan kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”. Jag skulle gärna säga ”Om svenska traditioners osvenskhet kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”. Om man nu vill att allt ska vara som det aldrig har varit, varför flyttar man inte till Skansen?

Läs även intervjuerna med Dennis i Arbetarbladet och GD, som grundade gruppen För ett mångkulturellt nationaldagsfirande, och Isters inlägg, samt andra bloggares intressanta åsikter om Sandviken, nationaldagen, Facebook, rasism, kultur, musik, fest, helgdag, traditioner, högerextremism, nationalism, historia, historieförfalskning, historielöshet, mångkultur, Sverige

Vägra kallas svensk!

Igår när jag var lite lagom småsur över alla smygrasistiska grupper på Facebook, så startade jag en egen: Vägra kallas svensk. Jag skrev såhär:

”Egentligen skulle den heta ”Om folks förmåga att genomskåda rasistisk smygpropaganda kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”, men det var för långt för Facebook.

Andra alternativa namn:

”Vi som inte tänker fira Sveriges nationaldag”

”Återinför de sekulära skolavslutningarna!*”

”Vi som ser ironin i att vissa nationalister rasar mot ”arabisk musik” på Nationaldagen, samtidigt som andra nationalister gör sitt bästa för att ge sken av att nationalism inte har med rasism eller intolerans att göra”

”Om du inte kan bevisa att dina förfäder var här före 1682 så har jag rätt att deportera dig, för min släkt var här före din”

”Vi som gillar att bo i en bögfeministisk vänsterdiktatur”

Eller, som en förklaring till gruppbilden: ”Varför får man säga svartpeppar när man inte får säga vitlök?”

*) Enligt min mamma var det först på 1960-talet som de började fira skolavslutning i kyrkan i det område där hon växte upp. Själv har jag haft turen att slippa det, då jag växte upp i den islamistiska diktaturen Östersund på 1980- och 90-talet. Visserligen hade jag aldrig sett en person iklädd slöja IRL förrän jag var 15 år, men det måste ju vara så… eller?”

Sedan fick jag det bekräftat av Leo Holtter, det om skolavslutningar. Han skrev på Facebook:

”Din mamma har rätt. Förstår inte varför en vacker tradition med skolavslutning i klassrummet bara försvann på mängder av platser. Det som irriterar mig lite, är att en tradition som troligtvis funkade från mitten på 1800-talet till åtminstone början på 1960-talet, (troligtvis längre) helt är bortglömt och det gafflas om en ”uråldrig svensk tradition” att ha skolavslutningar i kyrkan. Fullständig historielöshet kallar jag det för.”

Det är därför jag tycker att Sverigedemokraternas idé om att tvinga skolor att ha avslutning i kyrkan är ett tydligt tecken på att de inte har någon vidare koll på vilka traditioner de säger sig vilja bevara. Skolavslutningar i kyrkan är inte äldre än några decennier.

Jag är glad att aldrig ha blivit påtvingad att hålla skolavslutning i kyrkan; det vore helt orimligt där jag växte upp eftersom kyrkan – Frösö kyrka – låg flera kilometer utanför samhället. Jag är glad för att jag slapp att bli påtvingad den slentriankristendom som jag har förstått att många andra har upplevt – och för att det gör att jag genomskådar den historieförfalskning som såkallade nationalister håller på med.

Jag hoppas att alla som tjatar om hur viktigt det är med en ”helsvensk” nationaldag kämpar för att förbjuda kungafamiljen från att delta i firandet: Drottningen är inte född i Sverige och talar med brytning. Vad gäller kungen, så vet jag att den första Bernadotte kom hit 1810. Det är faktiskt inte så länge sedan alls, inte jämfört med min släkt. Och ändå är det jag som anses vara dåligt integrerad.

Eftersom jag är ättling till en av Karl XIIs soldater, och dessutom ättling till en person som fördrev samer för att exploatera Norrlands inland, och dessutom kan bevisa att min släkt har bott i det som idag kallas Sverige sedan åtminstone slutet av 1600-talet, så har jag rätt att bestämma vad som är svenskt och vem som är svensk och vilka som får bo i mitt land och inte. Det gäller ända tills någon som har bevis på att deras släkt har bott här ännu längre kommer och klagar. Så det så. Och jag vägrar kalla mig svensk, och jag vägrar tro på Sverige.

Bra bloggat: Ister. Länktips: Mångkulturellt nationaldagsfirande. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Nationaldagen, Sandviken, rasism, smygrasism, Sverige, nationalism, fördomar, kulturarv, kultur, media, skolan, skolavslutningar, kyrkan, Sverigedemokraterna, islamofobi, islam, kristendom, religion, Bernadotte, kungen, kungafamiljen, Karl XII, historia, historielöshet, historieförfalskning

Skäggchock!

Igårkväll gick jag ut med kameran i skogen. Det var helt fantastiskt, om än myggigt. När jag kom hem var jag så trött att jag inte ens orkade titta på bilderna efter att jag hade lagt in dem i datorn, så det gjorde jag nu i morse istället.

Jag håller på att experimentera för att lära mig att använda de manuella inställningarna i kameran, så det blev många bilder på samma saker, till exempel ett blommande träd och spegelbilder i vatten. Jag hade tänkt att sitta och titta på de bilderna för att förstå lite bättre vad inställningarna gör. Sånt är ju alltid mer begripligt än att bara läsa sig till det, tänkte jag. Men när jag öppnade mappen var det inte de bilderna som jag tittade mest på, utan de självporträtt jag passade på att ta igår.

Jag börjar verkligen få skägg. Visserligen har jag inte rakat mig sedan den tjugonde februari, och jag har spanat in det i spegeln varje dag, och jag har fått komplimanger för det. Ändå har jag tänkt på det som ”skäggväxt” snarare än som ”skägg”, som att det bara är fjunigt och halvdant. Inte ens när jag häromdagen upptäckte att skägget behövde torkas av med handduk efter badet insåg jag att det faktiskt börjar ta sig.

Nu när jag ser bilderna fattar jag att det börjar bli en rätt rejäl kalufs. Det syns bara så lite när jag ser mig i spegeln, eftersom det mesta sitter just under hakan. Jag har inte särskilt mycket hår varken på hakan eller på kinderna – men bra mycket mer än vad jag har haft förut.

27/2 2010: En vecka efter sista rakningen

Jag borde börja trimma skägget snart, så att det ser lite fräschare ut. De sidor jag hittade när jag började odla skägg sa att man inte ska försöka trimma skägget de första fyra till sex veckorna, för att låta det växa ut ordentligt. Eftersom jag har haft hormonerna mot mig hela livet gav jag det istället femton veckor. Den artonde februari provade jag att raka halva ansiktet, för att se skillnaden, och dagen därpå rakade jag andra halvan. Sedan lät jag det vara i fem veckor, då jag dumt nog försökte att raka bort en märklig hårfläck på ena kinden, men slant med hyveln och drog liksom ett rakt streck neråt över kinden. Om någon undrar varför jag gärna lägger upp bilder där jag vrider huvudet så är det därför.

Men nu har det gått tio veckor även sedan den händelsen, så det syns inte så tydligt längre. Jag börjar få skägg, på riktigt. Inte bara fjun. Och, det häftigaste av allt: Jag börjar bli så bortskämd med det att jag inte ens fattar hur mycket skägg jag faktiskt har.

Läs även andra bloggares åsikter om skägg, skäggväxt, kroppshår, hår, bilder, puberteten, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron

Transfobi på Strand, del II

I tisdags bloggade jag om transfobin på Strand i Stockholm. En av ägarna, XX, hade trakasserat en gäst, Q, och bland annat frågat om hon var kille eller tjej, och uppträtt hotfullt mot både henne och hennes vän Y som försökte gå emellan. Y blev dessutom knuffad eller sparkad i ryggen.

Y startade sedan Facebookgruppen Bojkotta transfobi – bojkotta Strand (Hornstull) i juni! och berättade vad som hade hänt. XX erkände ångerfullt att han inte mindes vad han gjort eftersom han varit full, men bad om ursäkt. Nu upptäckte jag genom Martin Halldin att även Strand som företag har gett sig in i diskussionen. De meddelar att XX är avstängd från Strand från den första juni:

”Det han har sagt som privatperson är ingenting Strand står för. Vi framför härmed en ursäkt till de personer som blivit illa behandlade. Vi vill även understryka att XX är djupt ångerfull och sökt de drabbade utan framgång, han har även skrivit upprepade gånger i loggen på denna grupp. Vi vill också tillägga att vi tills denna stund inte har haft sådana här problem på Strand. Återigen ber vi om ursäkt till personerna i fråga.”

Y har svarat med ett ganska långt inlägg, där hen understryker att hen inte har uppfattat Strand som ett transfobt ställe förut, och att det inte är personalens fel, och att hen uppfattar ursäkterna som ärliga och uppriktiga. Däremot handlar det om transfoba strukturer i samhället, och det är därför hen har valt att inte ta tillbaka polisanmälan eller blåsa av bojkotten.

Jag tar mig friheten att citera Y:

”Som jag tidigare skrivit har jag aldrig uppfatta Strands personal som annat än professionella och vänliga. Vår avsikt var aldrig att likställa Strand eller övrig personal med transfobi. Däremot har en person utsatts för transfobi på Strand, av en annan person som samtidigt hävdade sin rätt att få veta hennes kön, sin rätt att göra vad han ville därför att han var ägare, och varit aggressiv på ett sätt som gjorde oss chockade.

Jag tycker detta visar på en viktig sak: hatbrott (oavsett om det gäller rasism, homofobi, transfobi, religiositet eller något annat) utförs inte alltid av galna nazister, precis som de flesta kvinnomisshandlare antagligen inte är hatar alla kvinnor. Men det finns strukturer som gör att många ”schyssta killar som tappar omdömet när de dricker” kan få för sig att det är deras rättighet att trakassera vissa personer på vissa sätt för att få ut sina aggressioner. Detta är inte första gången någon drabbas av hot eller våld på grund av sitt könsuttryck eller sexuella läggning. (När jag tänker noga på saken har det hänt personer i min närhet minst sju gånger de senaste åren. Endast en gång har det varit nazister som legat bakom.)

När man står där, och undrar om man kommer att få en smocka eller inte gör det inte så stor skillnad om personen som hotar en har sjuka åsikter ”egentligen” eller inte. När man går hem och gråter, därför att man själv eller en nära vän blivit utsatt på ett av en handfull ställen i Stockholm där man kände sig trygg, är det nästan värre.”

Jag tar mig också friheten att citera Q:

”I make a strange representative for a stance against transphobia, as I was born female and still identify and present as such. But this just means that this incident was not about me, it was about XX and what he thought he knew about me and the fact that he thought he had the right to ask, and to put his hands on me while asking.

The fact that I don’t identify as trans does not make this any less shocking or unacceptable. You don’t have to be trans to be on the receiving end of transphobia.”

Båda citaten tycker jag är utmärkta beskrivningar av hur transfobi kan fungera. Man måste inte vara nazist för att begå hatbrott, och man måste inte vara transperson för att bli utsatt för transfoba hatbrott.

Det är bra att XX och Strand har tagit det på allvar och bett om ursäkt, men det är också bra att fortsätta med polisutredningen. Jag hoppas verkligen att Q och Y orkar driva det vidare, och jag hoppas samtidigt att de orkar distansera sig ifrån händelsen och börja må bättre. Ni har mitt fulla stöd, ska ni veta.

Bloggat: Regnbågskonsulten. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, HBTQ, kön, könsuttryck, könsidentitet, genus, genuspanik, cissexism, heteronormen, fördomar, hatbrott, brott, homofobi, Strand, Facebook

Saker som inte ingår i svensk kultur och därför inte bör vara en del av svenskt nationaldagsfirande

Jag ogillar nationalism och har aldrig sett någon anledning att fira Sveriges nationaldag eftersom jag aldrig har känt mig svensk. Däremot måste jag säga att man åtminstone har gjort ett bra försök här i Sandviken när man bestämde sig för att göra firandet modernt. I fem år har man haft inslag av ”musik och dans från olika delar av världen” som Arbetarbladet skriver. Såklart att det finns de som är missnöjda, och i sann svensk duktivismanda knyter man inte längre näven i fickan – man startar istället en protestgrupp på Facebook. En av grundarna, Daniel Hagström, förklarar sin ståndpunkt:

”Det rimmar dåligt att ha kurdisk och arabisk musik på ett svenskt nationaldagsfirande. Det finns ju 364 andra dagar på året där man kan spela sådan musik. På en svensk nationaldag ska det vara svensk kultur.”

Eftersom jag aldrig har deltagit i ett svenskt nationaldagsfirande så vet jag inte så mycket om vad det innebär, men jag kan lätt lista en massa andra saker som en sann svensk inte bör ägna sig åt på nationaldagen.

• Fotografering med importerade kameror.
• Drickande av importerat öl, vin, cider eller sprit.
• Ätande av potatissallad eller färska tomater. Även om de är odlade i Sverige är det inga inhemska växter. Detsamma gäller för brännvin, eftersom det kan vara gjort av potatis.
• Sånger av till exempel Cornelis Vreeswijk, som föddes i Nederländerna.
• Viftande med flaggor, spontansång från grupper av män, spontant dansande på allmän plats och alla såna saker som i vilket annat sammanhang som helst brukar kallas för ”osvenskt”. Nationalism är väldigt osvenskt.
• Nyttjandet av Facebook eller andra utländska sidor för att sprida sitt budskap.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverige, svenskhet, Sveriges nationaldag, nationaldagen, nationalism, rasism, Facebook, Sandviken, internet, kultur

GPS för fittfödda fjollor

Efter flera timmar med Roger satt jag på busshållplatsen och väntade på att åka hem. Då upptäckte jag att jag satt med benen i kors på ett sånt sätt som jag har fått veta anses vara kvinnligt. Jag har inte suttit så på flera år. Antagligen hade jag plockat upp Rogers kroppsspråk, eftersom jag mindes att hen hade gjort på samma sätt.

Som en ren reflex lyfte jag ner benet, nästan som om jag skämdes. Då fick jag syn på reklamtavlan i busskuren. Någon kedja sålde en billig GPS, men det som fångade min blick var en symbol i nederkanten av bilden. Först fattade jag inte vad det var, utan jag såg bara något som liknade både kvinnotecknet och manstecknet, fast liksom halvfärdigt och åt fel håll. Det tog en stund innan jag förstod att symbolen visade hur man skulle köra i en rondell.

Jag såg det understa strecket som rester av ett kvinnotecken, och trekvartscirkeln som något halvfärdigt. Pilen var inte riktad uppåt åt höger som på ett manstecken, utan rakt åt vänster. Spår av en kvinnlig kropp och en kvinnlig könsroll. En halvfärdig könskorrigering – och en manlighet som riktas åt ett annat håll än förväntat.

Många transkillar är väldigt maskulina, en del nästan macho. För en del känns det bra, men för andra är det mest jobbigt. Oavsett vilket så verkar det som om fittfödda killar får anstränga sig långt mer än kukfödda killar för att bevisa vår manlighet och manbarhet. Vi förväntas inte snurra ett varv, utan nästan ett och ett halvt, för att kompensera för vår bakgrund. Samtidigt kan kukfödda (killar eller inte) komma undan med ännu mindre än ett enda helt varv, och fortfarande uppfattas som killar.

Jag vägrar finna mig i att reglerna är olika. Jag har inget behov av att bevisa för någon att jag är kille, och jag vill inte tvingas spela en mansroll jag inte är bekväm i. Symbolen på affischen beskrev mig: En fittfödd fjolla. Jag la benen i kors igen, och kände mig nöjd med mig själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om GPS, bilder, symboler, transpersoner, transsexualism, HBTQ, kön, könsidentitet, könskorrigering, manlighet, mansroller, könsroller, genus, symbolik, reklam, macho, komplex, fördomar, cissexism, dubbelmoral, heteronormen, fjollighet

Psykisk friskdom är att oroa sig för att vara psykiskt sjuk

”Jag räknar mig själv som psykiskt frisk”

Ibland säger jag verkligen ogenomtänkta saker. Frisk? Jag?

Jag är psykiskt störd. Jag har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men nej, jag är inte sjuk. Inte just nu. Jag har varit det, och jag kommer kanske att bli det igen. Men just nu känner jag mig psykiskt frisk.

Sedan hörde jag Rogers egna, personliga definition av psykisk friskdom: att veta att det finns fler som tänker och känner som en själv. Enligt den definitionen är jag fortfarande psykiskt sjuk. Jag har nämligen slutat bry mig om att jag är onormal.

Könsbyte i Google Translate

Igår citerade jag ju Renee Martin, en brittisk bloggare som skrev en debattartikel i Guardian om cisprivilegier. Hon nämnde Sverige på ett ställe, som ett exempel på hur uppmärksamheten är snedvriden:

”the very same media that claimed to have an interest in finally delving into our immutable understanding of gender as strictly male or female paid little to no attention when Sweden proposed that castration become necessary for transmen seeking sex reassignment surgery”

Länken går till The Local, som skriver svenska nyheter på engelska. Jag skulle säga att The Local (som ändå är mainstreammedia i det avseendet) är bättre än till exempel QX (som säger sig vara en HBT-tidning) på transfrågor. Det fick mig hursomhelst att undra hur min blogg ser ut för den som inte läser svenska så bra utan använder Google Translate.

Jag har testat det förut; då fick de slaka penisproteserna stånd. Den här gången blev det nästan ännu roligare.

Min blogg enligt Google Translate

Rubriken på gårdagens sista inlägg var ”Att inte se kastreringstvånget för alla gravida män”, men Google Translate förvandlade den till ”To not see castration compulsion to all pregnant women”. De gravida männen bytte helt plötsligt kön till kvinnor, för programmet räknade väl ut att det enligt heteronormen bara är kvinnor som blir gravida.

Det var sex-sju år sedan som min översättningslärare på högskolan sa att såna där automatiska program – han nämnde Babblefish eftersom Google Translate inte fanns då – inte kommer att kunna ersätta översättare av kött och blod. Hittills har han haft väldigt rätt. Ett översättningsprogram som byter kön på folk är inte så lyckat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om översättning, engelska, språk, Google Translate, internet, bloggar, bloggosfären, språkförbistring, översättning, svenska, The Local, QX, penisproteser, gravida män, heteronormen, HBTQ, graviditet, transpersoner, kön, genus, transsexualism, könsbyte, könskorrigering

Att inte se kastreringstvånget för alla gravida män

Tänk dig att Aftonbladet eller Expressen skulle låta en transaktivist skriva en artikel om transhistoria, och en cisperson (icke-transperson) skriva om sitt cisprivilegium. Skulle det inträffa? Det händer att transaktivister får in debattartiklar i tidningarna såklart, och det händer mer och mer ofta att jag blir imponerad – eller i alla fall lättad – av hur svensk media skildrar transpersoner och transrättigheter, men det är långt kvar insåg jag nu.

Det krävdes liksom först att jag skulle se hur det faktiskt kan se ut, när det inte faller på begreppsförvirring, hopblandade pronomen och den där eviga driften att måla upp transpersoner som något spektakulärt och häftigt. Med andra ord: När det är personer som faktiskt kan något om ämnet som sköter tangentbordet. Renee Martin – som till vardags bloggar på Feminist Musings – tar upp just detta. Hon nämner problemet med att journalister som vill synliggöra transpersoner framförallt vill synliggöra transpersoner – och inte transrättigheter:

”Despite the extreme social issues that trans people deal with every day, the media would rather focus on issues like the pregnancy of Thomas Beatie. He is not the first nor will he be the last trans man to become pregnant. Yet the media, rather than using the case to explore the fluidity of gender, sensationalised and disciplined what should be an everyday event. And the very same media that claimed to have an interest in finally delving into our immutable understanding of gender as strictly male or female paid little to no attention when Sweden proposed that castration become necessary for transmen seeking sex reassignment surgery.

If Beatie’s pregnancy were truly understood as normal, a public outcry would have arisen when this clearly transphobic policy was suggested, yet instead it was left to the TLGB community and their allies to speak out against this travesty of justice”

Alltså: Journalister som har varit så kåta på att berätta om Thomas Beaties graviditeter har inte ägnat en bråkdel av den uppmärksamheten åt det hotande kastreringstvånget för transsexuella. Renee Martin avslutar sin artikel med orden:

”Accepting that gender may be expressed as a spectrum is a necessary first step to acknowledging the equality of all beings. To uphold the inequality that we choose to engage in, we regularly present the myth that trans people are deviant or a danger to cisgender people. Yet when we examine the statistics, the bodies that are being violated and abused are in the trans community. If freedom and respect does not apply to all people, the equality in which we claim to live in is a false construction.”

Jag är ledsen att behöva säga det, men hon har rätt. Vi lever inte alls i ett jämlikt och fritt samhälle, bara för att vi bor i det land som påstås vara det bästa i Europa på HBT-rättigheter (enligt en undersökning som i själva verket mäter HB-rättigheter, utan en enda transfråga). Vi lever i ett land där det tog ett och ett halvt år av aktivt arbete för att vuxna skulle få rätten att välja förnamn utan att vara begränsad av sitt juridiska kön, och där minderåriga fortfarande inte får ändra till ett ”könskonträrt” namn. Vi lever i ett land där människor inte ens ges en chans att försöka bli biologiska föräldrar, även om de hade möjligheten, bara för att staten tycker att det stör deras indelning i män och kvinnor. Vi lever i ett land där HBT-personer definierar ett ”bra bemötande” från vårdpersonal och myndighetspersoner utifrån avsaknaden av direkta kränkningar.

Det går framåt, det gör det, men med myrsteg. Idag läser jag en artikel om en person som nekats könskorrigering för att hon ansågs vara för manlig, och anmälde det till Socialstyrelsen. Det är såklart tråkigt att en person som tycker sig behöva det blir nekad vård, men det faktum att en dagstidning skriver om det som vilken nyhet som helst – utan att göra det till transation – är ett tecken på att något börjar hända.

Det säger visserligen också något om hur otroligt låga förväntningar jag har på journalister, men jag hoppas tiden är mogen för andra vågens transaktivism. Det handlar inte längre om rätten att existera – utan om rätten att få leva ett bra liv.

Cred: Tarald. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transaktivism, transpolitik, HBTQ, politik, kön, könsidentitet, könsuttryck, genus, fördomar, transfobi, sexism, transpersoner, cissexism, transsexualism, könskorrigering, lagar, media, journalistik, vård, namn, namnlagen, könskonträra namn, könslinjära namn, könsneutrala namn, juridiskt kön, könstillhörighetslagen, SOU 2007:16, kastrering, sterilisering, kastreringstvång, könsorgan, fertilitet, familj, barn, barnlöshet, Europa, Stephen Whittle, Renee Martin, Guardian, Thomas Beatie, gravida män, heteronormen, Aftonbladet, Expressen

Pojke eller flicka – eller katt?

Dagens bästa är en rolig historia i Hem & Hyra:

”Två små barn leker i sandlådan. Då säger den ene:
- Är du pojke eller flicka?
- Det vet jag inte.
- Vad heter du då?
- Jag heter Måns.
- Jamen, då är du en katt!”

Med tanke på hur svårt det var att få rätt att som vuxen ta sig ett ”könskonträrt” förnamn fram tills i höstas, och med tanke på att minderåriga fortfarande inte får ta sig ett ”mansnamn” om de juridiskt sett är kvinnor, och tvärtom, så hoppas jag att ingen tipsar Skatteverket om det dolda problemet med artkonträra förnamn.

Transsexualism: Könsidentitetsstörning, könsinkongruens eller könsdysfori? Kärt barn har många namn

Något sent upptäcker jag via Arawn att WPATH – den internationella organisationen för experter på transsexualism – har uttalat sig om DSM-V. Alltså: När APA (den amerikanska psykologorganisationen) lagt fram sina förslag till den nya diagnosmanualen föreslog de bland annat att Gender Identity Disorder* byter namn till Gender Incongruence, och att vissa diagnoskriterier ändras. Nu har WPATH kommit med sina synpunkter (pdf).

WPATH tycker bland annat att det är bra att inte kalla det för Gender Identity Disorder, eftersom det leder tankarna till att det skulle vara något fel på ens könsidentitet: Felet är ju snarare att kroppen inte matchar könsidentiteten, och att det leder till att man mår dåligt. Däremot skulle de hellre vilja att det hette Gender Dysphoria, för att betona att det viktiga är att man faktiskt mår dåligt av att ha det så: Transpersoner som är nöjda med sin kropp behöver inte vård, och ska därför inte vara sjukförklarade.

Dessutom tycker de att man ska flytta diagnosen så att den inte står bland Sexuella störningar och könsidentitetsstörningar, utan kanske bland Andra tillstånd som kan vara i fokus för klinisk utredning och behandling. Man vill komma bort från missförståndet att det har något med sexualitet att göra.

WPATHs viktigaste poäng är däremot att de betonar att diagnoskriterierna måste innehålla ett obligatoriskt kriterium på distress (psykiskt lidande). Dessutom påpekar de skillnaden mellan distress och impairment (funktionsnedsättning):

”Most children and many adolescents and adults with gender incongruence function very well with adjustment in the non-clinical range, without impairment. However, they may nevertheless experience discomfort associated with their gender variance (i.e., gender dysphoria). Only when this discomfort reaches a clinical level of distress and suffering, a diagnosis is warranted and treatment is needed. We suggest that impairment is not necessary to qualify for the diagnosis, but that distress is. Each should be evaluated as separate domains. A severity index might be helpful to reflect the level of dysphoria or distress, which might aid in guiding treatment decisions.”

Alltså, om jag har förstått det rätt menar WPATH att det viktiga för att veta vilka som ska få en sådan diagnos INTE ska vara

• Om man har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna
• Om man har ett visst könsuttryck eller spelar en viss könsroll
• Om man möter hinder i det dagliga livet eller inte

Däremot är det viktiga om man mår psykiskt dåligt av att ha det så.

Jag tycker att det låter bra. Det är verkligen på tiden att man gör om diagnosen, och jag gillar fortfarande att man ändrat formuleringen i diagnoskriterierna till att vara inkluderande (till exempel: ”a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)”). Även om det inte är DSM som svenska läkare går efter när de ställer diagnoser, utan Socialstyrelsens, som i sin tur är baserade på WHOs ICD, så hoppas jag att det smittar av sig. Det vore väldigt bra om man kunde öppna upp vården så att fler fick möjligheten.

*) I Sverige ställs diagnosen Transsexualism, efter Socialstyrelsens diagnosförteckning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, Gender Identity Disorder, Gender Incongruence, Gender Dysphoria, diagnoser, DSM-IV, DSM-V, ICD-10, Socialstyrelsen, sjukdomar, psykiatri, vård, könskorrigering, WPATH, APA, transpersoner, HBTQ, psykisk ohälsa, könsidentitet, identitet, kön, genus

Pubertalt penisavund på papper

Ibland kan man undra om det är jag eller Dennis som är pubertal. Vi satt på biblioteket och skrev; han på nån berättelse och jag på min uppsats. Han på datorn, jag på papper. Trettiotre sidor har jag hittills, och jag försöker sy ihop delarna till ett begripligt lapptäcke, så jag gör en massa anteckningar i marginalerna, mellan raderna och på baksidan av papperna.

Efter några timmar behövde jag gå på toaletten, och när jag kom tillbaka väntade den här teckningen på mig. Jag var vuxen nog att skratta åt den, sedan påpekade jag att den var anatomiskt inkorrekt. Pungkulor hänger på olika höjd, och det borde han veta bättre än mig.

Han har gjort samma misstag som han gjorde till min födelsedag för två år sedan, då han också ritade pungen fel. Det är alltid en märklig känsla att som asexuell och fittfödd berätta för kukfödda sexuella bögar hur kukar fungerar. Jag tror det är de enda stunderna som jag faktiskt inte känner något penisavund alls.

Läs även andra bloggares åsikter om kukar, bilder, teckningar, anatomi, pungen, testiklar, penisavund, könsorgan, besserwisser, transsexualism, könskorrigering, asexualitet, sexualitet, biologi, manlighet, könsidentitet

Transfobi på Strand i Stockholm

Igår startades en grupp på Facebook för att bojkotta restaurang Strand i Stockholm. Anledningen: En av ägarna hade trakasserat en gäst med transfoba påhopp, och sedan knuffat – kanske sparkat – en annan gäst som kom till hennes försvar. Gruppens grundare, vi kan kalla henom Y, skriver:

”Den 28/5 var en vän till mig med om en obehaglig situation, då en full man på ett väldigt aggressivt och närgånget sätt krävde att få veta om hon ”var en man eller kvinna”. Han upprepade detta flera gånger, och tog även tag i henne för att hindra henne från att komma undan. Detta upplevde hon som mycket hotfullt, och hon upplevde att han skulle kunna slå till henne när som helst. Han stod mycket nära och var ”knuffig”. Detta hann pågå under flera minuter. När jag som hennes vän trängde mig emellan dem och bad honom gå därifrån var han även aggressiv mot mig och sa att jag minsann inte skulle säga till honom vad han skulle göra på ”Hans eget ställe”. När jag vände mig om för att gå därifrån fick jag en knuff – som jag uppfattade det en spark. Senare bekräftades från flera håll att mannen var en av ägarna till Strand.”

Efter ett par timmar gick den anklagade personen med i gruppen, och bad om ursäkt. Han skyllde på att han var full, och att han inget minns:

”hej alla, XX som är chef på strand här. jag fick reda på det här i dag efter mejl från Y. tyvärr minns jag ingenting av händelsen (pga av för stort alkoholintag), men jag har sökt Y i dag för att försöka träffa henne och be om ursäkt. mitt problem är att jag i bland dricker för mycket, men inte med transexuella. gången innan det slog slint och jag sårade någon (utan att minnas det) var när jag var dum mot Z. jag passar härmed på att offentligt be om ursäkt till dig Y.”

Trots hans ursäkt fortsatte folk att kräva en bojkott, så han fortsatte:

”för kännedom: jag är borta från strand hela sommaren. det är bäst så. och det är ju inte strand som ska bojkottas, utan om någon isf jag. jag har försökt att få till stånd ett möte med inblandade parter men de har tackat nej. för att visa på att varken jag eller strand är transfoba vill jag berätta att vi veckan innan jag drack för mycket och sårade människor, så hade strand (däribland jag) en fantastisk kväll med en uppsjö av transexuella på tutti frutti goes mums mums. ingen transfobi då eller nu, bara en idiot med värdelöst ölsinne.”

Och sedan började han försvara restaurangen genom att hävda att det var han personligen som var ansvarig för sina handlingar, och att företaget inte skulle behöva lida för det:

”till alla er som kommenterat: vad jag önskar tillföra diskussionen är att jag var ledig då det här värdelösa inträffade. jag var gäst. kvällschefen hade redan börjat leta efter mig för att få ut mig ur lokalerna eftersom hon hört, redan innan mitt utbrott, att jag var i dåligt skick. Jag har nu portat mig själv från strand i sommar, men jag kan inte nog trycka på att rubriken på denna grupp inte är sann. en vansinneshandling på 10 sekunder av en ledig chef förtar inte det strand står för. jag är inte strand: strand eller jag är inte transfoba. jag kan förstå de enskilda personernas ilska på mig, oavsett mitt tillstånd så var det för jävligt, men att sätta en felaktig etikett på ett ställe som veckan innan hade en klubb med ett 10-tal transsexuella känns inte rätt. sen har man ju rätt att bojkotta vem eller vad ni vill förstås.”

Med andra ord: Han vill inte att hans företag ska bli ekonomiskt lidande för att han har gått runt och trakasserat gäster som privatperson. Hur man nu är privatperson när man säger att ingen ska säga åt en vad man ska göra på ”på sitt eget ställe”. Dessutom försöker han bevisa sina problem genom att hävda att ”kvällschefen hade redan börjat leta efter mig för att få ut mig ur lokalerna”. Han skriver flera kommentarer, och flera av dem får väldigt bra svar (läs själv i gruppen här).

Igår mitt på dagen sa gruppens grundare att de tänkte polisanmäla händelsen under eftermiddagen, och jag hoppas att de har gjort det. För även om han har bett om ursäkt så är det ändå ett brott. Och även om han var där som privatperson så utövade han sin makt som ägare när han drog upp att ingen kunde säga åt honom ”på hans eget ställe”. Och även om han var full, så är det i sig ingen som helst ursäkt.

Det är positivt att han har bett om ursäkt och erkänt att han har gjort fel. Det är negativt att han – och en del andra – anser att saken därmed borde vara överspelad. Det är den inte. Även om man inte egentligen är transfob, även om man egentligen är en snäll och fin människa och bla bla bla – så gör det inte någonting ogjort. Även om man inte egentligen är transfob så kan man begå transfoba hatbrott. Uppenbarligen. För det är det.

Jag kan inte påstå att jag bojkottar Strand, eftersom jag aldrig har varit där eller planerat att gå dit. Däremot vill jag uppmana de som hade tänkt göra det att låta bli. Förslaget är att bojkotta Strand under hela juni tills de har visat hur de tänker hantera problemet. Transfobi är inte okej. Fylla är inte en giltig ursäkt.

Andra bloggar: Majsan, Helene.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Strand, uteställen, Stockholm, nöje, transfobi, transpersoner, HBTQ, fördomar, restauranger, Facebook, hatbrott, alkohol, ursäkter, bojkott, aktivism, trakasserier