Feministiskt initiativ: Familjepolitik bortom kärnfamiljsnormen

Börjar ni bli trötta på partipolitik? Det är inte jag, inte riktigt än – så jag fortsätter min valundersökning. Jag har tidigare tagit upp Socialdemokraternas och Miljöpartiets åsikter, och nu har turen kommit till Feministiskt initiativ. Frågorna handlar om HBTQ-politik, men kanske framförallt om transpolitik.

***

En snabb sammanfattning av Feministiskt initiativs (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Inkluderingen av könsidentitet och könsuttryck i diskrimineringslagen, tillämpningen av namnlagen, könsneutrala äktenskap. Arbetet för transpersoners rättigheter går för långsamt, och diskriminering i vårdavgifter för inseminering, Skolverkets arbete och asylpolitiken har inte blivit bättre.

Könstillhörighetslagen: Mot kastreringstvång, steriliseringstvång och skilsmässotvång som krav för ändrat juridiskt kön. Behandling efter behov, inte efter stereotyper. Positiva till att transsexuella ska få spara ägg/spermier.

Surrogatmödraskap: Positiva till möjligheten att skaffa barn genom värdmödraskap, reglerat och icke-kommersiellt.

Könsneutrala personnummer: Könskodade personnummer är onödiga, och det måste finnas utrymme för fler alternativ än man och kvinna.

Juridiska kön: Har inte tagit ställning till juridiska köns existensberättigande. Så länge juridiska kön finns bör människor själva få bestämma sin könstillhörighet, och då räcker inte de två kategorierna som finns idag till.

Viktigt för unga transpersoner: Namnlagen. Obligatorisk antidiskrimineringsutbildning för skol- och vårdpersonal. Mer transkompetens och bättre information till unga transpersoner om transvården, samt kortare utredningstider. Möjligheten att få vård även utan att passa in i tvåkönsmodellen. Trygga mötesplatser för transpersoner, och stopp för diskriminering på offentliga platser (som toaletter).

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck ska inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Utöver de tidigare uppräknade: En familjepolitik för att göra insemination mer tillgängligt, möjligheten för ett barn till fler vårdnadshavare, och en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer. Uppehållstillstånd till papperslösa och asylsökande. Jämlik vård oavsett medborgarskap. Hormonbehandling ska följa internationell standard. HBT-certifiering av all vård, och ungdomsgårdar och äldreboenden för HBT-personer.

***

Feministiskt initiativs svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Det bästa måste vara att könsöverskridande identitet och könsuttryck inkluderats i diskrimineringslagstiftningen. Den lagen har en stor symbolisk tyngd och har gett transfrågor en starkare position. Det är lite problematiskt formulerat att det kallas just ”könsöverskridande” eftersom det befäster tanken om att det bara finns två kön och att dessa ska se ut och vara på ett visst sätt. Men att inkludera transpersoner i diskrimineringslagstiftningen är bra. En annan viktig sak som gjorts är att Folkhälsoinstitutet utrett transpersoners (o)hälsa och lagt förslag på en rad åtgärder för att förbättra transpersoners hälsa genom att öka kunskapen inom skolan och vården.

Tillämpningen av namnlagen har äntligen ändrats så att vuxna människor kan byta namn till så kallat ”könskonträra namn”. Att kön inte ska påverka vilka namn du får ha har Fi haft som krav från starten och det var något som media hånade oss för och nu fått stå i skamvrån för. Deras ambition att smutskasta Fi gav effekten att transpersoner alltför ofta trakasserades på löpsedlar. Det som är kvar nu på det området är att ändra så att namnlagen blir helt könsneutral, man ska inte behöva vänta tills man fyllt 18 för att ändra sitt namn.

Ändringen till en könsneutral äktenskapslagstiftning är också en bra förändring. Fi:s krav på en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer kvarstår, men vi ser detta som ett steg på vägen. Nästa steg är att ersätta äktenskapsbalken och sambolagen med en ny samlevnadsbalk där de personer, två eller flera, som har ett gemensamt boende, gemensam ekonomi och olika former av gemensamt ägande ska, om de så önskar, kunna ingå juridisk/ekonomisk samlevnad. De får då samma lagliga stöd som äktenskapsbalken ger idag. Den ekonomiska och juridiska sidan av samlevnaden bör dessutom frikopplas från religiösa ceremonier.

Det som vi är missnöjda med: Vi är missnöjda med att det trots allt går långsamt med förändringar för transpersoners rättigheter. Vi är missnöjda att det fortfarande finns en olikhet i kostnad för insemination för heterosexuella par och lesbiska par i några landsting. Vi är missnöjda med Skolverkets uppföljning av skolornas arbete för allas likas värde. Vi är mycket missnöjda med utvisning av asylsökande till länder där vi vet att hbt-personer förföljs och mördas.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det?

Det är tragiskt och respektlöst att riksdagen har negligerat väl kända och nödvändiga förändringar för att skapa bra livsvillkor. Det lagda förslaget är dessutom extremt problematiskt ur flera aspekter. Utredningen har inte haft en dialog med transpersoner utan har utgått från egna heteronormativa problemformuleringar. Det innehåller en rad motstridiga argument och hårda krav, som kravet på kastrering för att få byta juridiskt kön.

Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför?

Förändringarna måste utgå från transpersoners och transorganisationers egna problemformuleringar och lösningar. Kraven på ett särskilt civilstånd och krav på sterilisering eller kastrering för att få förändra sin kropp och sin juridiska tillhörighet måste skrotas. Behandling och vård måste utgå från individuella önskemål och behov istället för stereotyper.

Hur driver ni frågan?

F! lovar att i riksdagen driva rätten till sin kropp och sin identitet. Människors livsvillkor är det viktigaste arbetet för riksdagen att säkerställa.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Varje individ ska själv kunna ta beslut om sin kropp. Ingen ska tvingas till kastrering eller sterilisering. Den som önskar måste få behålla sina könskörtlar och detta ska inte vara ett hinder för att ändra sitt juridiska kön. Kraven på sterilisering och kastrering är uttryck för en stereotyp uppfattning av människors kroppar. Alla transpersoner varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Ja.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp?

Ja. För de människor som har en stark känsla för det biologiska arvet ska det vara en möjlighet.

Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Ja. Värdmödraskap får inte kommersialiseras men vi kan tänka oss att ett reglerat och icke kommersiellt värdmödraskap – som innebär att värdmamman endast får ersättning för kostnader och inkomstbortfall – kan vara ett bra alternativ. Annars finns risken att ekonomiskt utsatta kvinnor tvingas in i detta av ekonomiska skäl. Vi ser gärna att frågan utreds utifrån ett tydligt intersektionellt maktperspektiv som beaktar alla inblandade parters intressen.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej, det är helt orimligt. Civilstånd har inget samband med könsidentitet. Vi kan aldrig stödja en patriarkal ordning att en partner kan ha en påverkande roll om en annans liv. Nuvarande lags avsikt är dessutom upphävd genom införandet av könsneutrala äktenskap.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Nej. Kön kan ibland vara relevant att registrera för att kunna visa på strukturell ojämlikhet mellan olika kön, men i dessa fall måste även andra alternativ än ”kvinna” och ”man” finnas, och det är inte nödvändigt att ha med detta i personnumret.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Vi har inte tagit ställning i denna fråga ännu. Men så länge det finns så måste det bli lättare för människor att själva bestämma över sin juridiska könstillhörighet själva, och det är helt uppenbart att de kategorier som används idag inte räcker till för det.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Absolut. Så länge staten registrerar kön måste det finnas alternativ som passar fler än de som lever upp till det binära könssystemet. Det måste vara individens egna könsidentitet som avgör.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

• Namnlagen måste ändras och bli könsneutral. Sedan 2009 är praxis förändrat så att vuxna människor får byta till så kallat ”könskonträra” namn, men en minderårig person har fortfarande inte denna rättighet.
• Det är viktigt med informationsinsatser kring diskrimineringslagstiftningen och obligatorisk utbildning i antidiskrimineringsperspektiv för personal inom skola, hälso- och sjukvård. Transkompetens hos vårdpersonal är superviktigt ur en folkhälsoaspekt, med tanke på alla transpersoner som undviker att söka vård på grund av inkompetent bemötande.
• Det måste bli lättare för unga att få information om möjligheterna som finns att få hormonbehandling och påbörja en utredning.
• Utredningstiden för den som vill korrigera sitt kön ska inte vara så utdragen som den ofta är idag utan måste genomföras inom en rimlig tidsperiod och med tillfredsställande information genom hela processen för att undvika oro, stress och den grova maktobalans som ofta uppstår mellan utredare och patient.
• Utredningarna måste präglas av ett genusperspektiv och vara till för att tillgodose patientens behov och inte för att ytterligare befästa en binär tvåkönsmodell som tvingar in människor i roller som ”riktiga män” eller ”riktiga kvinnor”.
• Det måste finnas trygga mötesplatser och sammanhang för unga transpersoner att träffa andra med liknande erfarenheter.
• Offentliga utrymmen i samhället ska inte få diskriminera transpersoner. Till exempel så ska inte toaletter och omklädningsrum vara könsuppdelade.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Ja, självklart ska alla grupper som utsätts för hets, våld eller trakasserier på grund av ett normbrytande liv mot heteronormen inkl. könsidentiteter och könsuttryck skyddas extra genom att inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp. Samtidigt måste vi diskutera och problematisera vad Sveriges straffsystem egentligen leder till. Den så kallade kriminalvården erbjuder knappast vård. Därför kan en feministisk politik aldrig stirra sig blind på strängare straff för de som begår brott, eftersom vi inte tror att människor förändras till det bättre genom att själva utsättas för straff och kränkningar.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Av svaren på tidigare frågor finns det flera viktiga frågor att driva. Feministiskt initiativ kommer att driva alla dessa frågor, och:

• Vi vill driva en familjepolitik som är anpassad efter många olika familjekonstellationers behov och inte bara efter kärnfamiljen. Där ingår bland annat kraven på att underlätta möjligheterna för insemination, att möjliggöra flera vårdnadshavare för ett barn, och att införa en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer.
• Vi vill att Sverige på en gång ger uppehållstillstånd till alla papperslösa och asylsökande som befinner sig i Sverige, eftersom Migrationsverkets bedömningar är så bristfälliga att människor riskerar att utvisas till länder där de riskerar sina liv.
• Vi vill att all vård, inklusive transvården, ska vara en rättighet och möjlighet på jämlika villkor oavsett om du är asylsökande, papperslös eller svensk medborgare.
• Vi vill att Sverige ska följa de internationella överenskommelserna om hormonbehandling. [förklaring: Jag utgår ifrån att man syftar på att WPATHs Standards of Care föreslår tre månaders utredning som minimum innan hormoner. I Sverige är det mycket ovanligt att få hormoner med mindre än ungefär ett års utredning]
• På kommunal och landstingsnivå vill vi att hälsan för hbt-personer uppmärksammas och att all vård hbt-certifieras.
• Vi vill att ungdomsgårdar och äldreboenden införs för hbt-personer.

***

För dig som vill veta mer

Om du inte riktigt har koll på de frågor som nämns i enkäten, så rekommenderar jag de här texterna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn

Hon hen han (Ungdomsstyrelsens rapport om unga HBT-personer)

Till minne av Mir Abbas (ett skräckexempel på svensk asylpolitik)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, politik, Feministiskt initiativ, val, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, lagar, könskorrigering, SOU 2007:16, vård, psykiatri, transpersoner, namnlagen, asylpolitik, könsneutrala äktenskap, heteronormen, hets mot folkgrupp, könsidentitet, könsuttryck, diskriminering, juridiskt kön, personnummer, genus, könsroller, könsmaktsordning, sexism, transfobi, könsroller, surrogatmödraskap

Alltjämt ojämlikt! Eller: Inga nyheter från Socialstyrelsen

Idag presenterar Socialstyrelsen sin rapport Alltjämt ojämlikt! Levnadsförhållanden för vissa personer med funktionsnedsättning. De har undersökt hur personer som har insatser enligt LSS respektive SoL lever: Boendestandard, ekonomi, utbildningsnivå, fritidsaktiviteter och hälsa, och kommit fram till det inte särskilt överraskande resultatet att det ser rätt dystert ut. På grund av detta skriver Håkan Ceder och Karin Flyckt, överdirektör respektive utredare på Socialstyrelsen, på DN Debatt idag:

Se över stödsystemens inlåsningseffekter. Personer med funktionsnedsättning tillhör samhällets låginkomsttagare med en klart lägre ekonomisk standard än andra grupper. Till stor del förklaras det av att många sedan unga år har sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är inkomstkällor som bara täcker det nödvändigaste utgifterna och de riskerar ett liv strax ovanför fattigdomsstrecket.

Att kompensera för den låga inkomsten är möjligt till en viss gräns, men för att den ekonomiska situationen verkligen ska förbättras krävs att en högre andel kommer ut på arbetsmarknaden. Trots att varken sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd är avsedda som permanenta inkomstkällor visar undersökningens resultat att så är fallet för många. Det förstärker den ekonomiska utsattheten ytterligare. Socialstyrelsen anser att regeringen bör initiera en översyn av den ekonomiska situationen för personer med insatser enligt SoL eller LSS. Särskilt angeläget är att titta närmare på den dåliga ekonomin och det långvariga beroendet av ekonomiskt bistånd bland dem med psykisk ohälsa i åldern 20–29 år.

Fler behöver gymnasieutbildning. Vuxna personer med funktionsnedsättning har väsentligt lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Få fortsätter till eftergymnasial utbildning. En stor andel personer med insatser enligt socialtjänstlagen, där psykisk ohälsa är vanligt, saknar gymnasieutbildning. I åldern 20–29 år har varannan enbart grundskoleutbildning jämfört med var tionde i motsvarande ålder i befolkningen. Psykisk sjukdom bryter ofta ut i unga år just när personer är mitt i sin utbildning och funktionsnedsättningen riskerar att försvåra fortsatta studier. Det krävs fördjupade analyser av vad som kan göras för att möjliggöra för fler att gå vidare till gymnasial utbildning. Vidareutbildning och fortbildning är extra viktigt för den här gruppen och bör vara ett inslag i personernas rehabilitering.

Arbetsförmågan måste tas tillvara. Anknytningen till arbetsmarknaden är betydligt svagare för personer med funktionsnedsättning än för totalbefolkningen – cirka 10 procent jämfört med runt 80 procent. Att nio av tio personer med funktionsnedsättning står utanför arbetslivet får återverkningar på en rad andra områden. Det bidrar till en svag privatekonomi, det riskerar att leda till isolering och minskar möjligheterna till aktivitet och delaktighet. Därför är rätten till arbete en av grundbultarna i handikappolitiken, och därför krävs det mycket mer av krafttag för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

Öka tillgängligheten till en rikare fritid. Personer med insatser enligt LSS och SoL deltar i mindre utsträckning i kultur- och nöjeslivet samt motions- och friluftslivet än befolkningen i stort. De reser inte heller bort på semester eller har tillgång till dator och internet i samma utsträckning som totalbefolkningen. Det finns inga skäl att tro att alla funktionshindrade har en mindre benägenhet eller vilja att ägna sig åt fritidsaktiviteter än andra. Det annorlunda fritidsmönstret är snarare en konsekvens av bristande tillgänglighet, sämre ekonomiska förutsättningar och brister i olika stödsystem.

Se över läkemedelsförskrivningen. Psykofarmaka är mycket vanligt bland personer med utvecklingsstörning och autism. Särskilt anmärkningsvärt är att var femte använder läkemedel mot schizofreni och psykoser. Många får omoderna läkemedel, som ger ökad risk för biverkningar. Att läkemedel dessutom ofta skrivs ut i avrådda kombinationer tyder på att deras läkemedelslistor revideras för sällan. Ångestdämpande medicin skrivs också ut i hög grad till personer med utvecklingsstörning eller autism, troligen för att hantera beteendestörningar. Trots att det i dag finns ett flertal pedagogiska och kognitiva metoder för att behandla till exempel utagerande beteende och dålig impulskontroll. Även dessa läkemedel innebär risk för biverkningar, i form av ökad aggressivitet och förhöjd oro. Att samtliga dessa brister i jämlikhet konstateras samma år som den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut visar på behovet av förnyade ansträngningar. Regeringen har utlovat en ny handikappolitisk strategi som ska säkerställa att mer blir gjort och att roller och ansvar blir tydligare.

Inga överraskningar, alltså, även om det är väldigt bra att ha siffror på hur det ligger till. Det är också bra att man tar upp fritid och utbildning, för de två brukar inte nämnas lika ofta som arbete, ekonomi och medicinering när man diskuterar funkispolitik. Rapporten är läsvärd, och du hittar den här (pdf).

Relaterat: Sjuka är förlorare i alliansens Sverige. Schizofreniförbundet svarar om sämre kroppslig vård för psykiskt sjuka. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionsnedsättningar, funktionshinder, LSS, SoL, lagar, stöd, vård, Socialstyrelsen, forskning, Alltjämt ojämlikt, statistik, psykisk ohälsa, NPF, autism, utvecklingsstörning, sjukdom, diagnoser, hälsa, arbetsliv, utbildning, ekonomi, utsatthet, fattigdom, skolan, datorer, internet, mediciner, psykiatri, sjukersättning, aktivitetsersättning, sjukförsäkringar, tillgänglighet, politik