Fem år med lerkukar, moderfader och fruktlöshetsritualer

På måndag är det sommarsolståndet; den längsta dagen på året. Men det är inte vilket sommarsolstånd som helst: Det är fem år sedan jag initierade mig själv som häxa, efter drygt ett års studier. Jag har svårt att fatta att det har gått så lång tid, men minst lika svårt att fatta att det inte är ännu längre sedan. Så otroligt mycket har hänt sedan dess ju.

Det var då jag valde namnet Trollhare. Jag gjorde det till mitt häxnamn över två år innan jag började kalla mig det på nätet, två och ett halvt år innan jag ansökte om att få heta det officiellt och mer än fyra år innan jag faktiskt fick det inlagt i folkbokföringen.

Det var också inför den dagen som jag – till min dåvarande sambos munterhet – tillverkade mig en fallos i lera. Jag har alltså en lerkuk, men jag använder den inte för någon slags sex eller så. Däremot är det en symbol för könslomässig stabilitet, som jag använde i min första fruktlöshetsritual.

Min grimoire (nej, det är inte jag som gjort teckningen)

För att förbereda mig inför jubileet har jag gått igenom mina gamla grimoirer, och fastnade för de allra första anteckningarna. Någon gång under våren 2005 programmerar jag mina stenar till olika syften. En hematit programmerar jag med orden ”Jag står stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön”. Mina kön, i plural. Kön som i könsidentiteter, som jag då upplevde som ett svart hål. Under en ceremoni i maj samma år åkallar jag ”moderfader” i någon slags queer protest mot att böckerna föreslog att man skulle åkalla ”modern” eller ”gudinnan”. Och så, när jag initierar mig själv som häxa, så gör jag en ritual med lerfallosen och säger bland mycket annat ”hjälp mig att älska mig själv och min kropp”.

Såhär med facit i hand är det märkligt hur jag kunde gå runt i åratal och tro att jag bara inbillade mig att jag överhuvudtaget hade pratat med min dåvarande sambo om min könsidentitet och min längtan efter en könskorrigering. Det var först när jag började blogga under hösten 2006 som jag kunde se med egna ögon att det han påstod – att jag aldrig hade nämnt det förut – inte stämde. Jag hade ju skrivit ner vad vi sa bara tre dagar tidigare, men ändå tappade han hakan varje gång och utbrast ”Va?! Det har du aldrig sagt något om!”. Hjärntvättad som jag var med hans uppriktiga förvåning (som jag idag förstår var förträngning) varje gång, så har jag grundmurat i mig att jag nog ändå måste ha inbillat mig att jag ens hade några tankar på min könsidentitet innan hösten 2oo6, än mindre att jag delade med mig av dem till honom. Men jo, det gjorde jag, utan resultat.

Fem år efter den ceremonin behöver jag inte be om hjälp att älska mig själv och min kropp, för det gör jag redan. Att stå stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön är väl nästa steg – nu när jag ramlat igenom och  kommit ur det svarta hålet på andra sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsidentitet, transsexualism, genus, könskorrigering, känslor, kropp, förvirring, kärlek, försvarsmekanismer, psykologi, transfobi, komma ut, trolldom, magi, midsommar, sommar, sommarsolståndet, HBTQ, bloggar, bloggande, tro, religion, hedendom, häxor

Bröllopsyra som blev bröllopsyrsel

Det har väl inte undgått någon att det är idag som Victoria och Daniel gifter sig. Sveriges kronprinsessa och

• Gymägaren
• Ockelbosonen
• Mannen av folket
• Boxer-Robert

och alla andra epitet som tilldelats Daniel Westling. Det är inte heller någon hemlighet att jag inte är något stort fan av monarki. Minst sagt är jag väldigt trött på allt detta tjat om bröllopet: brudöverlämning, kläder, Daniel Westlings släkthistoria och hur folk har sex i Ockelbo… Det äckligaste var nog ändå när han förklarade i en intervju om sin njurtransplantation:

”Det här är inget som är ärftligt, vilket är viktigt att poängtera en gång för alla, annars kanske det kan uppstå oro inför det.”

Alltså: Det äckliga är såklart inte att han säger det, utan att han känner sig tvungen att berätta en sådan sak. Som om svenska folket har rätt att få veta alla detaljer runt hans förmåga att avla friska tronarvingar. Om han istället hade gift sig med en vanlig tjej (eller kille) från Ockelbo hade inte hans medicinska historia varit en nationell angelägenhet, men nu blev det det.

Visst är det fint med kärlek och människor som älskar varandra. Visst är jag glad för deras skull, som två privatpersoner som har hittat någon att dela sitt liv med. Men jag är också väldigt trött på allt detta hymlande, detta lismande och hycklande och smörande för kungligheter. Jag är inte ett dugg förvånad över att folk har tröttnat på rojalismen. Nu har jag inte tittat på tv, men jag har läst tidningarna, och det har varit väldigt mycket att totalt vika sig platt inför hovet. Samtidigt så har problemen blivit mer uppenbara. Till exempel svaret från hovets informationschef på frågan varför ambassadörer från diktaturer är inbjudna:

”Vi har ingen annan åsikt än UD, vi väljer inte de som får komma och inte komma.”

Nej, det får inte hovet lägga sig i, och inte brudparet heller. Det där ”ska vi verkligen bjuda farbror Lennart, som alltid blir stupfull och pinsam?” har liksom en annan dimension om man är kronprinsessa.

Victorias och Daniels bröllop gör mig inte bara mer och mer övertygad om att monarkin borde avskaffar, det gör mig också mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vilja gifta mig. Jag skulle gärna fira kärleken – men jag gör det hellre under mindre normativa former, som på Stockholm Pride.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bröllop, Victoria, Daniel, kärlek, äktenskap, kärlek, media, kungahuset, kungen, monarki, politik, integritet, privatliv, traditioner, fester, Ockelbo, Stockholm, Sverige, politik, rojalism, familjepolitik, funktionshinder, sjukdom, barn, förväntningar, stress, krav, Stockholm Pride, heteronormen