Transfett som valfläsk – eller en hållbar HBT-politik

Jag förutspådde tidigare idag att politiker kommer att tävla om att tvångskrama HBT-personer inför valet i höst. Nu inser jag att det redan är på gång.

Amanda Brihed lyckades med det som ingen annan verkade klara av: Att faktiskt få socialminister Göran Hägglund att uttala sig om hur det går med den nya könstillhörighetslagen. Hur skulle det bli med kastreringstvånget? Och ska man få spara ägg och spermier innan man gör en könskorrigering? Inte för att jag blev så mycket klokare av hans debattartikel, men det ska Amanda ha cred för. En transaktivist och folkpartist i samma person, det var väl det som krävdes för att få honom att ta bladet från munnen. Amanda Brihed är fantastisk på många sätt.

Samtidigt ser jag definitivt att det är ett problem med en borgerlig regering. De senaste fyra åren har det suttit en kristdemokrat som socialminister, men även om Hägglund blev utbytt mot en folkpartist i höst så skulle jag inte räkna det som en seger – inte ens om den folkpartisten hette Amanda Brihed. Alltså: Amanda är min vän, och så sent som i våras sa jag att det är synd att hon är folkpartist för då kan jag inte rösta på henne. Jag har också sagt att hon är den enda borgaren jag litar på, och det står jag fast vid. Det här är inte riktat mot henne, inte alls. Det är riktat mot den regering som samarbetar med Kristdemokraterna och låter dem få inflytande över bland annat HBT-frågor.

Ett av de stora problemen med borgerlig HBT-politik är att oavsett hur bra förslag och åsikter som enskilda företrädare för till exempel Folkpartiet kan ha, så faller allt på Kristdemokraterna. De är som ett skavsår och häftplåster på samma gång. I fyra år har Göran Hägglund varit socialminister, och i två och ett halvt år har han haft som sin arbetsuppgift att få ihop en proposition utifrån det lagförslag som lades fram för över tre år sedan – eller åtminstone bestämma sig för att riva upp förslaget på något sätt och utreda frågan vidare. Inget av det har blivit av. Kanske borde jag vara glad, eftersom Kristdemokraterna förmodligen inte skulle få till ett förslag som jag gillade ändå.

Hursomhelst så har det blivit partipolitik av könstillhörighetslagen. Det började på QX, då Lukas Romson i egenskap av KIMs ordförande gick ut och kritiserade Öppna Moderaters debattartikel om att ”förenkla” för transpersoner. Den här gången får Lukas sällskap av Anders Selin, som representanter för HBT-socialdemokraterna. De börjar med att vända sig till Amanda:

”Till Amanda Brihed vill vi rikta följande: Så länge ditt parti samarbetar med Kristdemokraterna är ni lika mycket ansvariga som de är för att inget händer på detta område.”

Och fortsätter:

”Många är vi som förfasar oss över att tvångssteriliseringarna fortfarande pågår. Ändå tiger regeringen. Orsaken är Kristdemokraterna som inte kan acceptera fertila transsexuella. Och det är skälet till varför socialminister Hägglund redan 2007 gömde undan utredningen om könstillhörighetslagen långt ner i skrivbordslådan. Regeringen Reinfeldt, där Folkpartiet ingår, offrar transexuellas mänskliga rättigheter för att Kristdemokraterna – alliansens minsta parti som gjort det till sitt signum att driva en såväl kvinnofientlig som hbt-fientlig politik – ska känna sig nöjda.

Tvångssteriliseringarna är en vedervärdig, medeltida kvarleva som kommer att leva kvar så länge vi har en regering där Kristdemokraterna ingår. Sveriges transsexuella behöver en rödgrön regering!”

Detta tydliga ställningstagande får Lisa Olsson att reagera:

”Hur skulle vi någonsin, tillsammans, kunna kämpa för en god sak när så många anser att det är viktigare att kasta paj på varandra än att tillsammans arbeta för en god sak?”

Jag har frågat mig själv det väldigt många gånger sedan jag började som transaktivist för drygt tre år sedan, i många olika sammanhang. Varje gång kommer jag fram till en och samma slutsats: Transpersoner är ingen homogen grupp. Folk har olika åsikter, olika värderingar, olika perspektiv, olika behov, olika moraliska rättesnören och så vidare. Om man skulle försöka att samla alla och försöka få alla transpersoner – och de transsexuella och före detta transsexuella som aldrig skulle vilja räknas in i begreppet transpersoner -  att tycka samma sak så skulle man inte komma någonstans.

Istället tycker jag att det är bra att det finns krafter även på den blå sidan som verkar för transrättigheter, och att det finns en bredd. Jag ser ingenstans att det skulle vara pajkastning att påpeka att Folkpartiet samarbetar med Kristdemokraterna, men jag vet hur otroligt enkelt det skulle vara att få debatten att spåra ur till just pajkastning. Folk måste få tycka olika och ha olika åsikter, och uttrycka dem. Det finns ingen enad transrörelse; jag tror aldrig att det har funnits någon. Nackdelen är att det är svårt att få saker gjorda när folk alltid tycker så olika, men fördelen är att det faktiskt är ett tecken på att det är högt i tak.

För snart ett halvår sedan skrev jag inlägget ”Kan könsorganen på Göran Hägglunds skrivbord få regeringen på fall?”. Som partipolitiskt obunden någonstans i den rödgröna röran hoppas jag att svaret är ”ja”. Som transaktivist tycker jag att det är fantastiskt att se att politiker bre på med valfläsket även för transpersoner. Däremot vill jag ha en hållbar HBT-politik, som faktiskt ger något även efter den 19 september – och då räcker det inte med vackra ord från folkpartister. Tyvärr. När en kristdemokrat får en klump transfett – i form av lagförslagets floskler – i sina händer och inte ens klarar av att forma den till valfläsk, då borde varningsklockor ringa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, politik, transpersoner, transsexuella, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, kastrering, sterilisering, kastreringstvång, tvång, lagar, könstillhörighetslagen, SOU 2007:16, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, alliansen, regeringen, val, HBTQ-politik, valfläsk, Folkpartiet, Amanda Brihed, heteronormen, transfobi, politiker, media, debatt, Socialdemokraterna, partipolitik

HBT handlar inte (bara) om homosexualitet

”En del heterosexuella ger ibland uttryck för behov av att visa sin tolerans inför ickeheterosexuella. Det kan röra sig om allt från uttalanden som ”Jag har många homosexuella vänner” till att gå i prideparaden en gång om året och säga vackra ord om tolerans och mångfald inför mikrofoner och tv-kameror. De som gör detta tillhör framförallt en speciell sorts heterosexuella som kallas politiker eller kändisar, men även gemene hetero kan visa prov på denna drift genom att till exempel till synes oprovocerat säga att de inte är homofober.”

Så skrev jag för drygt ett år sedan, när jag vädrade mina fördomar om heterosexuella. Av någon anledning är det detta som jag kommer att tänka på när jag läser Nyamko Sabunis artikel på Newsmill. Det är valår, och jag räknar med att tiden fram till Pride kommer politiker från alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att tävla om det såkallade HBT-folkets gunst.

Inför detta kan jag passa på att upplysa om vad man bör och inte bör göra som politiker:

1. Korrekturläs dina inlägg innan du publicerar dem.
2. Skriv inte ”homo- bi- och transsexuella” som en uttolkning av HBT.

Som transperson och transaktivist är det väldigt svårt att ta Nyamko Sabuni på allvar när hon redan i första stycket får till det där vanliga misstaget:

”Perioden när ett barn blir tonåring och till att bli en ung vuxen är spännande för de flesta. Det är också en tid när vi är mer sårbara för andras fördomar, förutfattade meningar, trakasserier och mobbning. Särskilt utsatta är unga homo- bi eller transexuella (hbt) ungdomar.”

Vi tar det igen:

HBT står för Homosexuella, Bisexuella och Transpersoner. Det står inte för ”Homo-, Bi- och Transsexuella”.

Spelar det egentligen någon roll? Är det inte budskapet som räknas? Jovisst, men det säger något om hur mycket insyn man har i frågan – och om vilka man egentligen räknar med. Sabuni pratar till exempel om vad man ska göra för att underlätta för HBT-ungdomar:

”Ett sätt att stärka unga hbt-personer är att främja trygga mötesplatser där ingen blir ifrågasatt på grund av sin sexuella läggning.”

”Ett första steg är att se till att fritidspersonal har kunskap om hbt-personers livssituation. På så sätt kan existerande lokala mötesplatser för ungdomar tydligare inkludera unga homosexuella, bisexuella och transpersoner i sin verksamhet. Regeringen ger därför idag i uppdrag till Ungdomsstyrelsen att utforma metodmaterial angående mötesplatser för hbt-ungdomar.”

Där har hon lyckats få in rätt uttolkning av begreppet, men ändå inte, eftersom det först bara står ”sexuell läggning”. Att vara transperson har inget med sexuell läggning att göra, utan med könsidentitet och könsuttryck. Transpersoner och transperspektiv blir ofta lätt bortglömda, och egentligen handlar det om något mycket större än att uttyda förkortningen HBT på fel sätt.

Jag tycker om begreppet HBT, avsevärt mycket bättre än när folk till exempel säger ”de homosexuella”. Problemet är när man egentligen bara byter ut ett ord, utan att reflektera över innebörden. Jag kan nämligen – med risk för att bli tjatig – nämna några av de saker som alliansregeringen inte anser sig ha hunnit med på de här åren vid makten: Man har inte tagit itu med namnlagen; även om vi lyckades ändra praxis så att vuxna får välja förnamn utan att ta hänsyn till sitt juridiska kön, så gäller det inte minderåriga. Inte heller har man kommit någonstans med lagen om ändrad könstillhörighet, fast det har gått två och ett halvt år sedan remisstiden gick ut – och socialminister Göran Hägglund lyckas med konsten att säga absolut ingenting när han äntligen uttalar sig om varför.

Det finns en anledning till varför HBT är tre bokstäver: Alla HBT-personer är inte homosexuella. Alla är inte ens homosexuella eller bisexuella. Det finns heterosexuella och asexuella och personer som inte kan eller vill sätta någon sådan etikett på sin läggning inom HBT-gruppen också. Det finns män och kvinnor, och personer som är både män och kvinnor, personer som är ingetdera, personer som är osäkra på vilket kön de har och personer som är säkra på vilket kön de har men vars omgivning är osäkra eller helt enkelt oförstående eller rentav ovilliga att acceptera det.

Det finns heterosexuella kukfödda killar som ingår i HBT för att de brukar gå i klänning och sminka sig, och som blir trakasserade för det. Det finns heterosexuella fittfödda tjejer som inte ingår i HBT men som behöver få ett HBT-kompetent bemötande när de försöker förstå hur de ska hantera att den killen de är handlöst förälskade i är fittfödd. Det finns heterosexuella kukfödda tjejer som brottas med rädslan för att bli utsatt för hatbrott om de flirtar med killar, antingen för att de inte passerar som tjejer, eller så just för att de passerar som tjejer och sedan blir outade. Det finns heterosexuella fittfödda killar som får höra ”jävla lebb!” var och varannan dag, men som inte vågar säga till någon vuxen eftersom det innebär att de måste komma ut. Och så vidare. Allt detta missar man – eller missförstår – om man sätter ett likhetstecken mellan HBT och icke-heterosexualitet.

Om man tar begreppet HBT på allvar så måste man även räkna in fler dimensioner än sexuell läggning. I mina ögon är det den förmågan som skiljer de som tar HBT-frågor på allvar från de som bara tänker sig att jobba för kukfödda maskulina bögars och fittfödda feminina flators rättigheter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBT, HBTQ, homosexualitet, bisexualitet, könsöverskridande, transpersoner, politik, Nyamko Sabuni, Folkpartiet, newsmill, alliansen, regeringen, transpolitik, transvård, kön, genus, könskorrigering, transfobi, homofobi, psykisk hälsa, psykisk ohälsa, heteronormen, könsidentitet, könsuttryck, namn, namnlagen, lagar, könstillhörighetslagen, juridiskt kön, val, valfläsk, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, heterosexualitet, homonormen, fördomar, retorik, språk, ord, hatbrott, ungdomar