Pelle Svanslös, penisavund, pissoarstämning och pojkig passerbarhet

Idag har jag alltså skrivit under ansökan till rättsliga rådet om att få bli kastrerad. Idag har jag fått höra att mitt ansikte har förändrats oerhört mycket. Idag har utredaren sagt ”vad kul när man ser en sån skillnad” och syftat både på utseendet och på mitt mående, minst ett par tre gånger på drygt en halvtimme.

Idag har jag också gått på herrtoaletten på Akademiska sjukhuset för första gången. Den allra första gången jag kom dit och såg att toaletterna vid huvudentrén var könsuppdelade valde jag damernas, eftersom jag inte passerade och var extra livrädd just den dagen att få höra någon säga åt mig eller så. Senare upptäckte jag att det inte långt därifrån finns ”lösa” toaletter, såna där enskilda dörrar i en vanlig korridor, som inte är könsindelade, så efter det gick jag alltid på dem.

Idag däremot, när jag har vant mig vid att passera som man större delen av tiden, styrde jag självklart stegen mot herrarnas. Jag betedde mig som jag lärt mig: Att inte se någon i ansiktet, att röra mig snabbt och självsäkert och gå raka vägen till båsen. Eftersom jag brukar försöka utnyttja de okönade toaletterna när de finns, så det var nog första gången som jag gick på en herrtoalett efter att jag börjat passera som kille. Därför var det också första gången som jag kunde slappna av litegrann. Jag läste klottret på väggarna, och fascinerades av kombinationen avsaknad av teckningstalang och usla anatomikunskaper. De tecknade fittorna såg mest ut som reservoarpennor.

Tankarna vandrade och jag mindes det klotter som fyllde damernas på stadsbiblioteket i Falun innan de byggde om. Det grova språket som jag antar att tonårstjejer i Falun använde fick de diskreta ”Vill du se mig runka?” på den här herrtoaletten att blekna i jämförelse. När jag berättade för mitt ex att det stod ”Jag vill slicka ditt läckra rövhål inatt när du nyss har skitit” på tjejtoan så hävdade han att det kunde ingen tjej ha skrivit. Som alla vet är tjejer pryda. Typ.

Jag har ansökt om att bli kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man. Jag har reclaimat min svans i Pelle Svanslös hemstad. Jag har gått på just den herrtoaletten jag inte vågade gå på den där vårdagen för två år sedan. Och precis som de gamla toalettdörrarna på stadsbiblioteket i Falun blev skrotade när de byggde om entrén, så skrotar jag delar av mitt gamla liv. De dörrarna borde ha bevarats för eftervärlden och räknats in i världsarvet på samma sätt som slagghögarna vid gruvan. Mina gamla dörrar var mest i vägen, däremot.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, vård, könskorrigering, HBTQ, passering, manlighet, män, mansroller, kön, genus, könsroller, kvinnlighet, kvinnoroller, toaletter, offentliga toaletter, sjukhus, Falun, Uppsala, bibliotek, könsindelning, könsneutralitet, fittor, klotter, sex, prydhet, fördomar, sexism

Ingen räddhare?

Bussen kör genom sjukhusområdet i Gävle. På gräsmattan bakom psyket sitter en katt, tryckt mot marken som om hen är på väg att anfalla.

Jag följer hens blick, och väntar mig en fågel, men det är en hare. Inte en unge, utan en vuxen hare, större än katten. Båda sitter blick stilla. Bussen svänger igen, och de försvinner ur synfältet.

Katten kommer inte att attackera, för hen vet att en vuxen hare är för stark och snabb. Hem spelar bara dryg.

Det är rovdjurs privilegium att hota med våld även när offret är fysiskt starkare. Frågan är om haren vet om det?

Sjuka resor med rörelsehindrade bussar

Sjukresebussen som går till och från Uppsala är en sån där liten buss som ser ut som en stor van, med fjorton passagerarplatser. Man kliver in där fram vid förarsätet och blir avprickad, och sedan får man huka sig lite när man går och sätter sig om man är lång, eftersom det är lågt i tak. Dessutom är det trångt i gången, och för att komma in i bussen måste man kliva upp två trappsteg. Längst bak finns en hiss och plats för rullstol, men för de som går är antagligen även det svårt om man har problem med att röra sig.

Och detta är alltså den buss som transporterar patienter mellan Sandviken-Gävle och Uppsala. Inte de allra sjukaste, men personer som av olika själ behöver specialistvård. Medianåldern bland passagerarna är antagligen 70 år.

Idag var det en äldre dam (antar jag) som hade svårt att ta sig upp på bussen, på grund av sina knän. Föraren och en annan passagerare fick nästan lyfta ombord henne, för att hon inte kunde gå uppför de två trappstegen.

- Det borde vara mer handikappanpassat! sa hon när hon äntligen satt ner. Jag kan inte annat än att hålla med.

En sjukresebuss som inte är tillgänglig ens för personer med förhållandevis lätt nedsatt rörlighet är Sveriges tillgänglighetsarbete i ett nötskal.

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Mitt borttappade kindfett. Mina glasögons betydelse för mitt könsuttryck. Min borttrollade sociala fobi. Sambanden mellan Aspergers syndrom och transsexualism. Den där Fråga Olle-dokumentären jag var med i. Remissen som försvann i posten. Öppenhet och att bli normal.

I en halvtimme pratade jag och utredaren om saker som egentligen inte var huvudsyftet med mitt besök, men det var kul och intressant och jag glömde helt bort att oroa mig. Då reser hon sig och går fram till datorn.

- Jag ska kolla var vi är nu.

Hon menar tidsmässigt: Man kan ansöka om kastrering och sterilisering till Socialstyrelsens rättsliga råd tidigast efter två år i utredning och ett års hormonbehandling och Real Life Experience, då man lever i sin ”nya” könsroll på heltid. Det har jag gjort i tre och ett halvt år, och jag har gått i utredning två år och två månader, men det är två veckor tills mitt ettårsjubileum på testosteron. Ändå säger hon:

- Det är dags att ansöka nu, va?
- Ja, det är det väl. Det har ju gått två år.

Plötsligt vänder hon sig om och ser på mig, och säger:

- Jag överrumplade dig inte nu va?
- Nej, nej, jag hade räknat ut att det var nästa steg.
- Jag menar, en del är inte förberedda på det och behöver tänka efter.
- Nej då. Jag fattar att även om den första operationen (bröstoperationen som jag står i kö för) inte är gjord än så är det lika bra att ansöka redan nu.
- Ja, jag tycker att vi ska göra det nu, de kommer ändå inte att titta på det innan sommaren.

På bordet framför mig ligger plötsligt den där blanketten jag bara sett i elektronisk form förut. Sterilisering, kastrering, fastställelse av könstillhörighet. Den enda rutan jag inte kryssar i är namnändring, eftersom det redan är avklarat. Jag samtycker till att bli opererad ”så att könsorganen blir mer lika manliga könsorgan”, och till att mitt juridiska kön ändras till ”man”. Sista frågan är det enda jag tvekar en sekund på: ansöker jag enligt första eller andra paragrafen? Jag vet att den ena gäller personer med intersexuella syndrom, och den andra oss som bara är transsexuella, men jag minns inte vilken paragraf som är vilken tills utredaren säger det.

Jag skriver under, och sedan pratar vi om hur svårt det är att faktiskt förklara transsexualism. Det är nog första gången vi har haft ett riktigt avslappnat samtal, nu när det känns som om hindren inte är lika oövervinnerliga längre.

Vi säger hejdå, och jag går ut i ösregnet. Mitt paraply är trasigt, men jag har precis samtyckt till att bli kastrerad och är lycklig. Jag som har skrivit arga blogginlägg på löpande band mot kastreringstvånget, och föreläst och blivit intervjuad i tidningar och radio om det, tvekar inte en sekund att gå igenom den operation som jag vill att de som inte behöver ska slippa. Det är inte så konstigt som det kan verka: folk är olika, helt enkelt.

Karin Boye hade fel

Karin Boye hade fel. Det är inte vägen som gör mödan värd. Kanske när det gäller livet i stort, men inte könskorrigeringar.

Könsorganen sitter inte i könsidentiteten

Jag drömde att jag var jag var lärare, och att jag fick min utredare som elev. Det här var många år in i framtiden, och hon kände inte igen mig. Jag kände igen henne, men outade mig inte.

Hon ville skriva en uppsats om hur transvården både dekonstruerar och rekonstruerar könsmönster. Jag fick läsa hennes första utkast, där hon berättade om en patient hon hade haft. Hon beskrev en person som hade verkat väldigt övertygad om sin manliga könsidentitet, men som egentligen bara var ute efter en kropp med de egenskaper som räknas som manliga – platt bröstkorg, skägg, basröst, kuk – och som socialt sett fungerade bättre av att uppfattas som man än som kvinna. Patienten hade visat sig må mycket bättre psykiskt efter att hormonbehandlingen hade börjat, och av operationerna med. Patienten var säker på sina medicinska behov, och ångrade sig inte en sekund. Ändå var detta en person som var osäker på sin könsidentitet – men som inte lät den osäkerheten ta överhanden. Behovet av en könskorrigering är inte alltid direkt relaterat till en tydlig könsidentitet, var hennes slutsats.

Jag förstod att det var mig hon beskrev, men sedan vaknade jag så fortsättningen fick jag aldrig se.

Idag ska jag träffa utredaren för första gången sedan oktober. Vi ska antagligen prata om den ansökan om tillstånd att genomgå kastrering som jag behöver från Socialstyrelsens rättsliga råd. Efter drygt två år i utredning börjar det bli dags.

Jag tvekar inte inför vilken vård jag behöver, och jag trivs med de kroppsliga förändringarna. Jag mår bra av att uppfattas som en androgyn man. Jag fungerar mycket bättre i en manlig könsroll (även om den inte är så stereotypt maskulin) än vad jag hade vågat hoppas på. Jag har gått från att vakna med frågan ”Hur ska jag dö idag?” till ”Vad ska jag göra för roliga saker idag?”.

Om någon frågar ”Varför vill du byta kön?” är det så jag svarar. Identitetsmässigt är jag osäker – men jag känner en trygghet just i osäkerheten.

Könsidentiteten sitter inte i könsorganen – och avsaknad av en tydlig könsidentitet behöver inte betyda att man inte behöver en könskorrigering.