Vägen hem från biblioteket är ungefär trehundra meter. På den vägen lyckades jag inte ta ett enda avslappnat steg idag. Jag vet nämligen inte hur man går med en bok i handen, och med 752 sidor är The Transgender Studies Reader lite för stor och tung för att passa i väskan.
Förr i tiden släpade jag ofta runt på böcker, skrivhäften och mappar och kalendrar och allt möjligt, men då hade jag höfter. Jag vilade liksom bokens nederkant på höftbenet, och behövde knappt hålla i den alls. Idag går inte det längre, eftersom testosteronet har rätat ut mina kurvor. Jag älskar det, men det gör mig förvirrad när jag inte riktigt vet hur jag ska röra mig.
Just den här boken har mjuka, blanka pärmar och samtidigt är den ganska tung, så måste jag hålla i den ordentligt, men jag har ingen höft att balansera den på och den är för tjock för att jag ska kunna få ett bra grepp med handen. Hur bär personer som inte har utstickande höfter? Ifjol när jag frågade hur man bär en stor låda utan tydliga höfter fick jag svaret:
”Det beror på storleken på lådan och hur man placerar den på magen, ibland hjälper det att luta sig bakåt så att du tillsammans med lådan har en bra jämnvikt.”
Jag mindes det, och försökte att vila boken mot magen. Det kändes jättekonstigt, och inte satt den kvar heller eftersom jag inte ens har särskilt mycket till bilringar längre. Då försökte jag att helt enkelt låta armen hänga längs sidan, men det gjorde det svårt att gå. Till slut drog jag upp armen och tryckte boken mot bröstkorgen. Den höll sig på plats och var inte i vägen när jag gick, men jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en enda maskulin person bära en bok eller ett skrivhäfte tryckt mot bröstkorgen.
I och för sig så har jag svårt att minnas bilder av män som bär böcker, men när jag googlade hittade jag bara bilder som den här: En kille som bär böcker i händerna framför sig med stöd av magen, och en tjej som bär dem tryckt mot kroppen. Det förutsätter större händer än vad jag har, tror jag, eller i alla fall bättre balans. Kanske är det en vanesak.
Mina höfter har delvis försvunnit, men jag sörjer inte. De enda de var bra för var ju just för att bära lådor och böcker; några ”child-bearing hips” var det definitivt inte tal om. På samma sätt kommer jag inte att sörja mina bröst när de väl försvinner. Det enda jag har använt dem till är som stöd för armarna när jag håller i kameran. Numera har jag ett riktigt stativ, så de behövs inte längre.
Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, könskorrigering, vård, höfter, puberteten, fett, testosteron, transsexualism, manlighet, mansroller, könsroller, rörelser, fysik, bröst
