Om man nu vill att allt ska vara som det aldrig har varit, varför flyttar man inte till Skansen?

”som det skrivs att man ska fira hur sverige ser ut idag å inte som för hundra år sen…jag för min del trodde en tradition firades som den alltid har gjort å sett ut..är väl därför de är tradition…trodde ju jag…

Tackar på förhand/En som vill att vår nationaldag skall firas som den alltid har gjort”

Den kommentaren stod under en av artiklarna om nationaldagsfirandet i Sandviken. En grupp nationalister på Facebook vill ju som bekant förbjuda kommunen från att ha med de kurdiska och arabiska låtarna på firandet i Stadsparken imorgon. De vill ha en ”helsvensk” nationaldag. Gruppens grundare skriver själv:

”Önskar bara jag kunde förstå vad som anses så fruktansvärt provocerande med att vi vill fira vår SVENSKA nationaldag på ett traditionellt SVENSKT sätt”

Detta är stor humor. Jag som är invandrare från Jämtland är dåligt integrerad i det svenska samhället och vet inte så mycket om hur man firar Sveriges nationaldag, så jag googlade efter dess historia. Det dröjde inte lång stund innan jag hittade en text från 2008:

”På fredag är det Sveriges nationaldag, och för fjärde året är den en officiell helgdag, vilket innebär ledigt för de flesta. Successivt har svenskarna också börjat fira nationaldagen, och i en ny studie har etnologen Richard Tellström vid Restauranghögskolan i Grythyttan studerat hur nya traditioner så smått börjar ta form.
– Vi verkar ha en tudelad hållning till fenomenet, det är inte alldeles lätt för oss att vara svenskar i nationell mening.

Nej, att fira nationaldagen som svensk är inte helt lätt – dagen saknar ju festtraditioner här i Sverige, så de behöver uppfinnas.”

För två år sedan pratade man alltså i radio om hur man skulle skapa ett nationaldagsfirande, för att det inte riktigt fanns en sådan tradition. Nu råkar det faktiskt finnas en sådan tradition i Sandviken: I fem år har man arrangerat ett firande i Stadsparken, och även om programmet har varierat så har det aldrig varit tal om att ha ett renodlat ”svenskt” firande, hur nu det skulle se ut. Odd Westby, informationsansvarig hos kommunen säger:

”Vi har haft storbandsjazz, rockabilly och blues. Ingen har protesterat mot de inslagen. Inte heller i år är det diskussioner om att det ska spelas rhythm and blues.”

Med andra ord: Om det nu överhuvudtaget går att prata om att fira nationaldagen ”som man alltid gjort” eller på ett ”traditionellt svenskt sätt” så är det precis det man gör från kommunens sida. Facebookgruppen som vill förbjuda kommunens arrangemang kräver att man ska gå ifrån traditionerna.

Själv funderar jag på att för första gången i mitt liv gå på ett nationaldagsfirande. Inte för att jag tycker att det är något att fira, och inte för att jag tror på Sverige eller känner mig svensk, men för att vara en snigel på ögat på de som ropar på traditioner. De vet inte vad det är de ber om. Jag vet att det finns en annan Facebookgrupp som heter ”Om den svenska flaggan kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”. Jag skulle gärna säga ”Om svenska traditioners osvenskhet kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”. Om man nu vill att allt ska vara som det aldrig har varit, varför flyttar man inte till Skansen?

Läs även intervjuerna med Dennis i Arbetarbladet och GD, som grundade gruppen För ett mångkulturellt nationaldagsfirande, och Isters inlägg, samt andra bloggares intressanta åsikter om Sandviken, nationaldagen, Facebook, rasism, kultur, musik, fest, helgdag, traditioner, högerextremism, nationalism, historia, historieförfalskning, historielöshet, mångkultur, Sverige

Vägra kallas svensk!

Igår när jag var lite lagom småsur över alla smygrasistiska grupper på Facebook, så startade jag en egen: Vägra kallas svensk. Jag skrev såhär:

”Egentligen skulle den heta ”Om folks förmåga att genomskåda rasistisk smygpropaganda kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”, men det var för långt för Facebook.

Andra alternativa namn:

”Vi som inte tänker fira Sveriges nationaldag”

”Återinför de sekulära skolavslutningarna!*”

”Vi som ser ironin i att vissa nationalister rasar mot ”arabisk musik” på Nationaldagen, samtidigt som andra nationalister gör sitt bästa för att ge sken av att nationalism inte har med rasism eller intolerans att göra”

”Om du inte kan bevisa att dina förfäder var här före 1682 så har jag rätt att deportera dig, för min släkt var här före din”

”Vi som gillar att bo i en bögfeministisk vänsterdiktatur”

Eller, som en förklaring till gruppbilden: ”Varför får man säga svartpeppar när man inte får säga vitlök?”

*) Enligt min mamma var det först på 1960-talet som de började fira skolavslutning i kyrkan i det område där hon växte upp. Själv har jag haft turen att slippa det, då jag växte upp i den islamistiska diktaturen Östersund på 1980- och 90-talet. Visserligen hade jag aldrig sett en person iklädd slöja IRL förrän jag var 15 år, men det måste ju vara så… eller?”

Sedan fick jag det bekräftat av Leo Holtter, det om skolavslutningar. Han skrev på Facebook:

”Din mamma har rätt. Förstår inte varför en vacker tradition med skolavslutning i klassrummet bara försvann på mängder av platser. Det som irriterar mig lite, är att en tradition som troligtvis funkade från mitten på 1800-talet till åtminstone början på 1960-talet, (troligtvis längre) helt är bortglömt och det gafflas om en ”uråldrig svensk tradition” att ha skolavslutningar i kyrkan. Fullständig historielöshet kallar jag det för.”

Det är därför jag tycker att Sverigedemokraternas idé om att tvinga skolor att ha avslutning i kyrkan är ett tydligt tecken på att de inte har någon vidare koll på vilka traditioner de säger sig vilja bevara. Skolavslutningar i kyrkan är inte äldre än några decennier.

Jag är glad att aldrig ha blivit påtvingad att hålla skolavslutning i kyrkan; det vore helt orimligt där jag växte upp eftersom kyrkan – Frösö kyrka – låg flera kilometer utanför samhället. Jag är glad för att jag slapp att bli påtvingad den slentriankristendom som jag har förstått att många andra har upplevt – och för att det gör att jag genomskådar den historieförfalskning som såkallade nationalister håller på med.

Jag hoppas att alla som tjatar om hur viktigt det är med en ”helsvensk” nationaldag kämpar för att förbjuda kungafamiljen från att delta i firandet: Drottningen är inte född i Sverige och talar med brytning. Vad gäller kungen, så vet jag att den första Bernadotte kom hit 1810. Det är faktiskt inte så länge sedan alls, inte jämfört med min släkt. Och ändå är det jag som anses vara dåligt integrerad.

Eftersom jag är ättling till en av Karl XIIs soldater, och dessutom ättling till en person som fördrev samer för att exploatera Norrlands inland, och dessutom kan bevisa att min släkt har bott i det som idag kallas Sverige sedan åtminstone slutet av 1600-talet, så har jag rätt att bestämma vad som är svenskt och vem som är svensk och vilka som får bo i mitt land och inte. Det gäller ända tills någon som har bevis på att deras släkt har bott här ännu längre kommer och klagar. Så det så. Och jag vägrar kalla mig svensk, och jag vägrar tro på Sverige.

Bra bloggat: Ister. Länktips: Mångkulturellt nationaldagsfirande. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Nationaldagen, Sandviken, rasism, smygrasism, Sverige, nationalism, fördomar, kulturarv, kultur, media, skolan, skolavslutningar, kyrkan, Sverigedemokraterna, islamofobi, islam, kristendom, religion, Bernadotte, kungen, kungafamiljen, Karl XII, historia, historielöshet, historieförfalskning

Skäggchock!

Igårkväll gick jag ut med kameran i skogen. Det var helt fantastiskt, om än myggigt. När jag kom hem var jag så trött att jag inte ens orkade titta på bilderna efter att jag hade lagt in dem i datorn, så det gjorde jag nu i morse istället.

Jag håller på att experimentera för att lära mig att använda de manuella inställningarna i kameran, så det blev många bilder på samma saker, till exempel ett blommande träd och spegelbilder i vatten. Jag hade tänkt att sitta och titta på de bilderna för att förstå lite bättre vad inställningarna gör. Sånt är ju alltid mer begripligt än att bara läsa sig till det, tänkte jag. Men när jag öppnade mappen var det inte de bilderna som jag tittade mest på, utan de självporträtt jag passade på att ta igår.

Jag börjar verkligen få skägg. Visserligen har jag inte rakat mig sedan den tjugonde februari, och jag har spanat in det i spegeln varje dag, och jag har fått komplimanger för det. Ändå har jag tänkt på det som ”skäggväxt” snarare än som ”skägg”, som att det bara är fjunigt och halvdant. Inte ens när jag häromdagen upptäckte att skägget behövde torkas av med handduk efter badet insåg jag att det faktiskt börjar ta sig.

Nu när jag ser bilderna fattar jag att det börjar bli en rätt rejäl kalufs. Det syns bara så lite när jag ser mig i spegeln, eftersom det mesta sitter just under hakan. Jag har inte särskilt mycket hår varken på hakan eller på kinderna – men bra mycket mer än vad jag har haft förut.

27/2 2010: En vecka efter sista rakningen

Jag borde börja trimma skägget snart, så att det ser lite fräschare ut. De sidor jag hittade när jag började odla skägg sa att man inte ska försöka trimma skägget de första fyra till sex veckorna, för att låta det växa ut ordentligt. Eftersom jag har haft hormonerna mot mig hela livet gav jag det istället femton veckor. Den artonde februari provade jag att raka halva ansiktet, för att se skillnaden, och dagen därpå rakade jag andra halvan. Sedan lät jag det vara i fem veckor, då jag dumt nog försökte att raka bort en märklig hårfläck på ena kinden, men slant med hyveln och drog liksom ett rakt streck neråt över kinden. Om någon undrar varför jag gärna lägger upp bilder där jag vrider huvudet så är det därför.

Men nu har det gått tio veckor även sedan den händelsen, så det syns inte så tydligt längre. Jag börjar få skägg, på riktigt. Inte bara fjun. Och, det häftigaste av allt: Jag börjar bli så bortskämd med det att jag inte ens fattar hur mycket skägg jag faktiskt har.

Läs även andra bloggares åsikter om skägg, skäggväxt, kroppshår, hår, bilder, puberteten, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron