Att inte se kastreringstvånget för alla gravida män

Tänk dig att Aftonbladet eller Expressen skulle låta en transaktivist skriva en artikel om transhistoria, och en cisperson (icke-transperson) skriva om sitt cisprivilegium. Skulle det inträffa? Det händer att transaktivister får in debattartiklar i tidningarna såklart, och det händer mer och mer ofta att jag blir imponerad – eller i alla fall lättad – av hur svensk media skildrar transpersoner och transrättigheter, men det är långt kvar insåg jag nu.

Det krävdes liksom först att jag skulle se hur det faktiskt kan se ut, när det inte faller på begreppsförvirring, hopblandade pronomen och den där eviga driften att måla upp transpersoner som något spektakulärt och häftigt. Med andra ord: När det är personer som faktiskt kan något om ämnet som sköter tangentbordet. Renee Martin – som till vardags bloggar på Feminist Musings – tar upp just detta. Hon nämner problemet med att journalister som vill synliggöra transpersoner framförallt vill synliggöra transpersoner – och inte transrättigheter:

”Despite the extreme social issues that trans people deal with every day, the media would rather focus on issues like the pregnancy of Thomas Beatie. He is not the first nor will he be the last trans man to become pregnant. Yet the media, rather than using the case to explore the fluidity of gender, sensationalised and disciplined what should be an everyday event. And the very same media that claimed to have an interest in finally delving into our immutable understanding of gender as strictly male or female paid little to no attention when Sweden proposed that castration become necessary for transmen seeking sex reassignment surgery.

If Beatie’s pregnancy were truly understood as normal, a public outcry would have arisen when this clearly transphobic policy was suggested, yet instead it was left to the TLGB community and their allies to speak out against this travesty of justice”

Alltså: Journalister som har varit så kåta på att berätta om Thomas Beaties graviditeter har inte ägnat en bråkdel av den uppmärksamheten åt det hotande kastreringstvånget för transsexuella. Renee Martin avslutar sin artikel med orden:

”Accepting that gender may be expressed as a spectrum is a necessary first step to acknowledging the equality of all beings. To uphold the inequality that we choose to engage in, we regularly present the myth that trans people are deviant or a danger to cisgender people. Yet when we examine the statistics, the bodies that are being violated and abused are in the trans community. If freedom and respect does not apply to all people, the equality in which we claim to live in is a false construction.”

Jag är ledsen att behöva säga det, men hon har rätt. Vi lever inte alls i ett jämlikt och fritt samhälle, bara för att vi bor i det land som påstås vara det bästa i Europa på HBT-rättigheter (enligt en undersökning som i själva verket mäter HB-rättigheter, utan en enda transfråga). Vi lever i ett land där det tog ett och ett halvt år av aktivt arbete för att vuxna skulle få rätten att välja förnamn utan att vara begränsad av sitt juridiska kön, och där minderåriga fortfarande inte får ändra till ett ”könskonträrt” namn. Vi lever i ett land där människor inte ens ges en chans att försöka bli biologiska föräldrar, även om de hade möjligheten, bara för att staten tycker att det stör deras indelning i män och kvinnor. Vi lever i ett land där HBT-personer definierar ett ”bra bemötande” från vårdpersonal och myndighetspersoner utifrån avsaknaden av direkta kränkningar.

Det går framåt, det gör det, men med myrsteg. Idag läser jag en artikel om en person som nekats könskorrigering för att hon ansågs vara för manlig, och anmälde det till Socialstyrelsen. Det är såklart tråkigt att en person som tycker sig behöva det blir nekad vård, men det faktum att en dagstidning skriver om det som vilken nyhet som helst – utan att göra det till transation – är ett tecken på att något börjar hända.

Det säger visserligen också något om hur otroligt låga förväntningar jag har på journalister, men jag hoppas tiden är mogen för andra vågens transaktivism. Det handlar inte längre om rätten att existera – utan om rätten att få leva ett bra liv.

Cred: Tarald. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transaktivism, transpolitik, HBTQ, politik, kön, könsidentitet, könsuttryck, genus, fördomar, transfobi, sexism, transpersoner, cissexism, transsexualism, könskorrigering, lagar, media, journalistik, vård, namn, namnlagen, könskonträra namn, könslinjära namn, könsneutrala namn, juridiskt kön, könstillhörighetslagen, SOU 2007:16, kastrering, sterilisering, kastreringstvång, könsorgan, fertilitet, familj, barn, barnlöshet, Europa, Stephen Whittle, Renee Martin, Guardian, Thomas Beatie, gravida män, heteronormen, Aftonbladet, Expressen

Pojke eller flicka – eller katt?

Dagens bästa är en rolig historia i Hem & Hyra:

”Två små barn leker i sandlådan. Då säger den ene:
- Är du pojke eller flicka?
- Det vet jag inte.
- Vad heter du då?
- Jag heter Måns.
- Jamen, då är du en katt!”

Med tanke på hur svårt det var att få rätt att som vuxen ta sig ett ”könskonträrt” förnamn fram tills i höstas, och med tanke på att minderåriga fortfarande inte får ta sig ett ”mansnamn” om de juridiskt sett är kvinnor, och tvärtom, så hoppas jag att ingen tipsar Skatteverket om det dolda problemet med artkonträra förnamn.

Transsexualism: Könsidentitetsstörning, könsinkongruens eller könsdysfori? Kärt barn har många namn

Något sent upptäcker jag via Arawn att WPATH – den internationella organisationen för experter på transsexualism – har uttalat sig om DSM-V. Alltså: När APA (den amerikanska psykologorganisationen) lagt fram sina förslag till den nya diagnosmanualen föreslog de bland annat att Gender Identity Disorder* byter namn till Gender Incongruence, och att vissa diagnoskriterier ändras. Nu har WPATH kommit med sina synpunkter (pdf).

WPATH tycker bland annat att det är bra att inte kalla det för Gender Identity Disorder, eftersom det leder tankarna till att det skulle vara något fel på ens könsidentitet: Felet är ju snarare att kroppen inte matchar könsidentiteten, och att det leder till att man mår dåligt. Däremot skulle de hellre vilja att det hette Gender Dysphoria, för att betona att det viktiga är att man faktiskt mår dåligt av att ha det så: Transpersoner som är nöjda med sin kropp behöver inte vård, och ska därför inte vara sjukförklarade.

Dessutom tycker de att man ska flytta diagnosen så att den inte står bland Sexuella störningar och könsidentitetsstörningar, utan kanske bland Andra tillstånd som kan vara i fokus för klinisk utredning och behandling. Man vill komma bort från missförståndet att det har något med sexualitet att göra.

WPATHs viktigaste poäng är däremot att de betonar att diagnoskriterierna måste innehålla ett obligatoriskt kriterium på distress (psykiskt lidande). Dessutom påpekar de skillnaden mellan distress och impairment (funktionsnedsättning):

”Most children and many adolescents and adults with gender incongruence function very well with adjustment in the non-clinical range, without impairment. However, they may nevertheless experience discomfort associated with their gender variance (i.e., gender dysphoria). Only when this discomfort reaches a clinical level of distress and suffering, a diagnosis is warranted and treatment is needed. We suggest that impairment is not necessary to qualify for the diagnosis, but that distress is. Each should be evaluated as separate domains. A severity index might be helpful to reflect the level of dysphoria or distress, which might aid in guiding treatment decisions.”

Alltså, om jag har förstått det rätt menar WPATH att det viktiga för att veta vilka som ska få en sådan diagnos INTE ska vara

• Om man har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna
• Om man har ett visst könsuttryck eller spelar en viss könsroll
• Om man möter hinder i det dagliga livet eller inte

Däremot är det viktiga om man mår psykiskt dåligt av att ha det så.

Jag tycker att det låter bra. Det är verkligen på tiden att man gör om diagnosen, och jag gillar fortfarande att man ändrat formuleringen i diagnoskriterierna till att vara inkluderande (till exempel: ”a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)”). Även om det inte är DSM som svenska läkare går efter när de ställer diagnoser, utan Socialstyrelsens, som i sin tur är baserade på WHOs ICD, så hoppas jag att det smittar av sig. Det vore väldigt bra om man kunde öppna upp vården så att fler fick möjligheten.

*) I Sverige ställs diagnosen Transsexualism, efter Socialstyrelsens diagnosförteckning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, Gender Identity Disorder, Gender Incongruence, Gender Dysphoria, diagnoser, DSM-IV, DSM-V, ICD-10, Socialstyrelsen, sjukdomar, psykiatri, vård, könskorrigering, WPATH, APA, transpersoner, HBTQ, psykisk ohälsa, könsidentitet, identitet, kön, genus