Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Några ord om steriliserings- och kastreringstvånget för transsexuella, utifrån den rapport som Socialstyrelsen släppte idag:

”När vi har varit på studieresor i Holland och Belgien lyfter de på ögonbrynen när de för höra om den svenska lagstiftningen. Där uppmanas de som tar bort sina könskörtlar att frysa ner sina ägg och spermier. [...] Det här är en skam för Sverige” (Karin Lindell, Socialstyrelsens utredare)

”Om Lindells alla förslag plockas upp av ansvariga lagstiftare och görs till verklighet kommer det att innebära en revolutionerande förbättring av verkligheten för transpersoner i Sverige i dag. Fortfarande skulle några åtgärder återstå, inte minst de som tillvaratar unga transpersoners rättigheter och möjligheter att uppnå bästa tänkbara hälsa – men vi skulle fortsättningsvis slippa att figurera i internationella transpolitiska sammanhang som ett skamligt exempel på ett land som grovt kränker mänskliga rättigheter.” (Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL; Kasper Svensson, vice förbundsordförande RFSL Ungdom, samt Maria Sundin, RFSL:s förbundsstyrelse och medlem WPATH, The World Professional Association for Transgender Health)

”Det finns inga skäl att villkora vård av transsexuella med påtvingad barnlöshet, varför jag förutsätter att lagrummet snarast ändras så att transsexuella har rätten att spara könsceller samt får lagskyddad möjlighet att adoptera som alla andra. En person upphör inte heller att vara förälder på grund av ett kirurgiskt ingrepp i underlivet, som tur är för väldigt många andra människor i samhället i dag. Jag tror detta är en fråga där vi kan finna enighet.” (Amanda Brihed som svar till Göran Hägglund)

”Jag tror att det är få svenskar som vet att tvångssterilisering lever kvar. Det här är ett mörkt kapitel i svensk historia och det måste upphöra.” (Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens generaldirektör)

”Nu är bollen tillbaka hos lagstiftaren. Det är väldigt viktigt att man tar bort kraven på tvångssterilisering och på att man ska vara ogift. Nu hoppas jag att Göran Hägglund tar emot förslagen och gör dem till verklighet” (Ulrika Westerlund, RFSL)

Men det allra bästa går inte att välja ut något citat ur, för det är för långt: Lyssna på intervjun med Sam, sexton år och transaktivist, Ulrika Westerlund från RFSL och Karin Lindell från Socialstyrelsen. Mer: Dagens Medicin, GP,  F!, HBT-sossen, Lisa Olsson, Rasmus (liberal), Per Pettersson, Svart Måndag, Jens O, Magnus Thörnblad. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, Socialstyrelsen, Amanda Brihed, Göran Hägglund, RFSL, RFSL Ungdom, WPATH, sterilisering, kastrering, lagar, politik

”Jag umgås inte med normala människor. De är för konstiga för mig”

Brottstycken ur ett högljutt och förvirrat telefonsamtal med Erika, där jag höll en lång monolog om neuronormativitet:

”Du pratar inte alls konstigt, men normal är du inte. Jag umgås inte med normala människor. De är för konstiga för mig, och inte konstiga på ett bra sätt.”

”Alltså, jag står här vid grönsakerna och plockar tomater och vi pratar magsjuka och IBS. Det här är inte internet. Jag kan inte säga saker IRL som jag skulle skriva om på nätet. Jag måste tänka på det.”

”Jag har gjort konstiga saker tidigare, som jag har nojat mig över länge. Och då menar jag KONSTIGA konstiga. Inte olagliga, inte oetiska, men… du fattar, om tillochmed JAG kallar det för konstigt, och inte som en komplimang, så är det konstigt på riktigt. För jag är ju inte normal någonstans, som tur är.”

”Det är som det där testet som ingår i Aspergerutredningen, jag vet inte om du fick göra det du med? Det där papperet med olika situationer som man skulle bedöma om det var ett ”normalt beteende”, och senare skrev de in i min journal att jag visar ”tolerans för avvikande beteende”. Som en del av min diagnos. Mina sociala svårigheter bedöms alltså utifrån att jag inte kan döma människor. För hur skulle jag kunna avgöra om personen ifråga gör fel? Om de hade frågat om JAG skulle bete mig som personerna i exemplen så skulle jag såklart svara nej hela tiden, men jag skulle inte egentligen kunna säga vad som är rätt beteende. Det är väl just därför jag har svårt att förstå folk: jag dömer inte.”

Halva Willys måste ha hört mitt svamlande, men det bjuder jag på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, Aspergers syndrom, autism, sociala svårigheter, relationer, psykologi, vänner, internet, IRL, NPF, diagnoser, neuronormen

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

En gång i tiden, när svenska staten fortfarande tvångssteriliserade personer för att de var fattiga, hade många barn eller många syskon, för att de ansågs vara ”sinnesslöa” eller ”sinnessjuka” eller hade epilepsi, så tillsatte man en utredning. En utredning som ledde fram till att man 1972 fick en lag som hette Lag om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Präglad av den tid den skrevs i var man mycket oroliga att transsexuella skulle få för sig att skaffa barn, och därför krävdes att personen har ”undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” för att få byta kön rent juridiskt.

Trettiofem år senare presenterades ett nytt lagförslag, som var tänkt att modernisera den gamla lagen. Tyvärr visade det sig att det nya förslaget – SOU 2007:16 – innehöll en del detaljer som faktiskt var ett steg bakåt i utvecklingen, i synnerhet vad gällde personer med intersexuella syndrom, och dessutom var argumenten dåligt underbyggda. Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag föll mellan stolarna. Ingen visste riktigt hur man skulle gå vidare med en så dålig utredning. Efter tre års tystnad lyckades Amanda Brihed få ur socialminister Göran Hägglund att han inväntar Socialstyrelsens utredning av vården.

Idag, den 30 juni 2010, är den utredningen delvis färdig. På Socialstyrelsens hemsida kan man ladda ner den pinfärska rapporten Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd. Det är en enorm skillnad, skulle jag säga. Om SOU 2007: 16 innebar ett steg framåt och två tillbaka, så har man här tagit flera ordentliga kliv framåt. Man har pratat med de olika intresseorganisationerna, men man har också bett om, och fått in, synpunkter från privatpersoner. Den här gången har utredarna faktiskt lyssnat på vad de som själva är berörda har att säga, och det märks:

Socialstyrelsens förslag angående transvård

• Socialstyrelsen bör utarbeta informationsmaterial om vart man kan vända sig om man behöver hjälp, hur utredningen går till, vilken vård man kan få och vilka villkor som gäller för att få ny juridisk fastställelse.
• Socialstyrelsen bör ta initiativ till samråd med Sveriges kommuner och landsting (SKL) i syfte att undersöka förutsättningarna att få till stånd tre till fem regionala utrednings- och behandlingsteam för vuxna med könsidentitetsstörningar.
• Socialstyrelsen bör ta initiativ till samråd med SKL i syfte att undersöka förutsättningarna att få till stånd ett till två regionala utrednings- och behandlingsteam för och ungdomar.
• Till varje regionalt utredningsteam bestående av psykiater, psykolog och socionom bör knytas endokrinologer, logopeder, foniatriker, hudläkare, gynekologer med ett specifikt uppdrag att ge behandling till personer med transsexualism och andra könsidentitetsstörningar.
• Varje landsting bör utse en allmänpsykiatriker och barnpsykiatriker som har insikt om och kunskap om denna patientgrupp. Dessa psykiatriker bör ha regelbunden kontakt och samråd med utrednings- och behandlingsteamet. Till dessa psykiatriker bör personer med könsidentitetsstörningar i första hand kunna vända sig till.
• Förutsättningarna för att könskorrigerande operationer av könsorganen och stämbandsoperationer ska definieras som rikssjukvård bör utredas.
• Socialstyrelsen bör ta fram kunskapsöversikter för utredning och behandling av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar. Det gäller särskilt innehållet i psykologundersökningarna och sättet som Real life perioden ska genomföras på.
• Socialstyrelsen bör i samarbete med professionen ta fram ett nationellt vårdprogram/rekommendationer för vården av personer som lider av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar.
• Diagnoskoden transsexualism ska inte vara avgörande för om en person ska få behandling. Behandling ska kunna ges även till personer som har ospecificerad könsidentitetsstörning och inte vill genomgå en fullständig könskorrigering. Vid bedömningen ska överväganden göras utifrån patientens medicinska och psykosociala förutsättningar att genomgå behandlingen och hur behandlingen påverkar patientens livskvalitet.
• Socialstyrelsen bör i samråd med professionen sammanställa aktuell kunskap som kan ge vägledning på vilka indikationer och under vilka förutsättningar som hormonbehandling ska ges. De medicinska och psykosociala riskerna med att ge behandling och inte ge behandling ska särskilt uppmärksammas.
• Det finns ett stort behov av att ett kvalitetsregister byggs upp inom området utredning och vård av transsexuella och för personer med könsidentitetsstörningar. Det finns vidare ett stort behov av ett kunskapscentrum för att säkra forskning och kvalitetsutveckling samt säkerställa kunskapsspridning om könsidentitetsstörningar.
• Statistik från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen utgör ett viktigt underlag för forskning och kvalitetssäkring.

Socialstyrelsens förslag angående ändrad könstillhörighet

• Kravet på att vara ogift ska tas bort. En persons kön har inte längre betydelse för möjligheten att ingå äktenskap. Det synes också vara olämpligt att införa ett i förväg uttryckligt samtyckeskrav från partnern.
• Utländska medborgare ska kunna beviljas en ändrad könstillhörighet. Bosättningsbegreppet ska vara det styrande i den mening som framläggs i utredningen Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16).
• Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga ska tas bort. Det ska vara tillåtet att frysa ner könsceller på samma villkor som ges andra patientgrupper.
• Det bör utredas huruvida personer under 18 år ska kunna få sin juridiska könstillhörighet ändrad. Förutsättningarna för insättande av så kallade stopphormoner samt könskonträra hormoner bör övervägas skyndsamt för att minska risken för psykisk ohälsa.
• Rättsliga rådet ska ge tillstånd till ingrepp i könsorganen såsom exempelvis sterilisering i de fall tillstånd krävs, borttagande av könskörtlar samt till operationer i könsorganen i syfte att göra dem mer lika det motsatta könets. Beslut om fastställelse av ändrad könstillhörighet bör inte fattas av Rättsliga rådet.
• Beslut om fastställelse av ändrad könstillhörighet bör flyttas till avdelningen för regler och tillstånd vid Socialstyrelsen. På så sätt sker det en uppdelning mellan medicinska beslut och administrativa beslut.
• Utredningen anser att det finns ett stort behov av samverkan mellan många olika myndigheter för att skapa ändamålsenliga rutiner. Detta för att exempelvis underlätta registreringen av nytt personnummer och att klarlägga de regler som gäller för att få sin identitet ändrad i till exempel examensbevis och slutbetyg.

Många av de här förslagen känns väldigt bra och jag får överlag ett väldigt positivt intryck av utredningen. Man vill till exempel att personer som inte är transsexuella i rent medicinsk mening ska kunna få behandling om de behöver det. Men det finns en sak som är värd att understryka, som Jenny Ottoson var snabb att påpeka:

Den här utredningen tar inte upp vården av personer med intersexuella syndrom, trots att de omfattas av samma lag.

Personer som fötts med oklart biologiskt kön och personer som fötts med ”klart” biologiskt kön men med behov av att göra en könskorrigering räknas alltså ihop, rent juridiskt – men den här utredningen gör tydligt att de inte går in på intersexuella syndrom:

”Utredningen har inte kunnat utreda vården av intersexuella. Under utredningsarbetet har det blivit tydligt att transsexuella och intersexuella är två olika målgrupper med olika medicinska och sociala behov som inte bör sammanblandas. Vård- och stödinsatser för intersexuella personer bör därför utredas separat.” (s. 17)

Jag hoppas att det innebär att man börjar en sådan utredning så snart som möjligt, och att den också kommer fram till bra resultat. Det börjar bli bråttom, men samtidigt är det såklart viktigast att resultatet blir bra. Därför hoppas jag också att de politiker av olika färger som har väntat in den här utredningen kommer ihåg att det här egentligen bara är en halv utredning. Personer med intersexuella syndrom är dels ingen homogen grupp, och dels har många behov som skiljer sig från de behov som personer som ”bara” är transsexuella har.

Jag har bara skummat igenom texten än så länge, men mitt spontana intryck är att de kommer med väldigt bra förslag. När jag läste lagförslaget från 2007 kändes det som om jag förflyttats 35 år tillbaka i tiden, men nu kanske vi äntligen får en könstillhörighetslag som passar för 2000-talet.

Direktlänk till rapporten som pdf. DN, UNT, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, intersexualism, transpersoner, könskorrigering, könsidentitet, könsorgan, kastrering, sterilisering, operationer, vård, Socialstyrelsen, lagar, SOU 2007:16, könstillhörighetslagen, könsbyte, utredningar

Besprutad i rumpan – andra sommaren

Klockan har passerat midnatt. Det betyder att det är den 30 juni: Ett helt år har gått sedan jag som en blyg prepubertal tonårsgrabb la mig på britsen och fick min första testosteronspruta. Idag är jag inte längre prepubertal – jag skulle tillochmed säga att den allra mest pubertala perioden är över. De där allra värsta stormarna klarade jag av under hösten och vintern.

Det har hänt väldigt mycket under det här året som gått, och det går inte att sammanfatta i ett enda inlägg. Förmodligen kommer jag att skriva ett antal inlägg om det jag har upplevt och insett hittills, men vi kan börja med det allra enklaste: Bilderna och siffrorna.

Jämförelse mellan innan och efter ett år på testosteron: 30/6 2009 och 2010

De brukar varna för att man kan gå upp mycket i vikt när man börjar med testosteron, eftersom det kan göra att man får en enorm aptit. Jag hade problem med att överhuvudtaget känna hunger innan jag började, som en biverkning av Concerta, så för mig var det bara positivt. När jag började medicinera min ADHD med Concerta i januari ifjol rasade kilona, och det fortsatte även ett bra tag efter att jag börjat med testosteron. Nu ligger jag ganska stadigt runt 70 kilo, vilket känns helt perfekt.

Midjemåttets förhållande till höftmåttet låter kanske meningslöst att mäta, men det säger något om hur fettet i kroppen är fördelat. Testosteron får ofta fett som sitter på höfterna att hoppa upp till midjan istället. Dessutom omvandlas en del av fettet till muskler. Jag har inte direkt börjat motionera mer regelbundet med flit, men ändå har jag mycket tydligare muskler än förut. Mina överarmar har inte varit såhär snygga sedan den tiden då jag simmade tre dagar i veckan, om jag får säga det själv.

Den allra största skillnaden av de man kan mäta med måttband är ändå bröstkorgen. Måttet under brösten – ungefär där man mäter sitt behåmått – är detsamma som för ett år sedan, men övermåttet – där jag skulle vilja att mina bröstvårtor satt – har krympt med nästan 12 cm. På köpet har mina bröstvårtor hamnat säkert nästan en decimeter högre upp. Det är inte längre någon risk att jag snubblar på dem om jag går utan binder, även om jag fortfarande lyckas slå dem gula och blå i dörrposter lite då och då eftersom min inre bild är att jag inte har några jättebölder på överkroppen.

Det här var den ytliga förklaringen till hur mitt första år på testosteron har varit. Det finns massor att säga om så mycket mer: hur min röst låter idag, varför min fjollighet växer i takt med skägget, hur jag hanterar förlusten av de kvinnliga privilegierna, vilken strategi jag har utvecklat för att relatera till så kallade manliga erfarenheter, hur jag har lärt mig att gråta som en man och var jag har gömt min bitterhet. Sedan finns det såklart en del tankar om hur min sexualitet har förändrats, hur avsaknaden av mens har gjort att min tidsuppfattning har ställts på ända och hur testosteronet har gjort att jag kan se min nakna kropp i spegeln utan att må illa. Vi får se vilka tankar som låter sig formuleras till ord.

Det är lite som en födelsedag idag: Min pubertet firar ettårsjubileum. Den leve: hurra, hurra, hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, bilder, könsidentitet, testosteron, hormoner, vård, skägg, fett, kroppshår, bröst, utseende, muskler

Feministiskt initiativ: Familjepolitik bortom kärnfamiljsnormen

Börjar ni bli trötta på partipolitik? Det är inte jag, inte riktigt än – så jag fortsätter min valundersökning. Jag har tidigare tagit upp Socialdemokraternas och Miljöpartiets åsikter, och nu har turen kommit till Feministiskt initiativ. Frågorna handlar om HBTQ-politik, men kanske framförallt om transpolitik.

***

En snabb sammanfattning av Feministiskt initiativs (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Inkluderingen av könsidentitet och könsuttryck i diskrimineringslagen, tillämpningen av namnlagen, könsneutrala äktenskap. Arbetet för transpersoners rättigheter går för långsamt, och diskriminering i vårdavgifter för inseminering, Skolverkets arbete och asylpolitiken har inte blivit bättre.

Könstillhörighetslagen: Mot kastreringstvång, steriliseringstvång och skilsmässotvång som krav för ändrat juridiskt kön. Behandling efter behov, inte efter stereotyper. Positiva till att transsexuella ska få spara ägg/spermier.

Surrogatmödraskap: Positiva till möjligheten att skaffa barn genom värdmödraskap, reglerat och icke-kommersiellt.

Könsneutrala personnummer: Könskodade personnummer är onödiga, och det måste finnas utrymme för fler alternativ än man och kvinna.

Juridiska kön: Har inte tagit ställning till juridiska köns existensberättigande. Så länge juridiska kön finns bör människor själva få bestämma sin könstillhörighet, och då räcker inte de två kategorierna som finns idag till.

Viktigt för unga transpersoner: Namnlagen. Obligatorisk antidiskrimineringsutbildning för skol- och vårdpersonal. Mer transkompetens och bättre information till unga transpersoner om transvården, samt kortare utredningstider. Möjligheten att få vård även utan att passa in i tvåkönsmodellen. Trygga mötesplatser för transpersoner, och stopp för diskriminering på offentliga platser (som toaletter).

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck ska inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Utöver de tidigare uppräknade: En familjepolitik för att göra insemination mer tillgängligt, möjligheten för ett barn till fler vårdnadshavare, och en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer. Uppehållstillstånd till papperslösa och asylsökande. Jämlik vård oavsett medborgarskap. Hormonbehandling ska följa internationell standard. HBT-certifiering av all vård, och ungdomsgårdar och äldreboenden för HBT-personer.

***

Feministiskt initiativs svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Det bästa måste vara att könsöverskridande identitet och könsuttryck inkluderats i diskrimineringslagstiftningen. Den lagen har en stor symbolisk tyngd och har gett transfrågor en starkare position. Det är lite problematiskt formulerat att det kallas just ”könsöverskridande” eftersom det befäster tanken om att det bara finns två kön och att dessa ska se ut och vara på ett visst sätt. Men att inkludera transpersoner i diskrimineringslagstiftningen är bra. En annan viktig sak som gjorts är att Folkhälsoinstitutet utrett transpersoners (o)hälsa och lagt förslag på en rad åtgärder för att förbättra transpersoners hälsa genom att öka kunskapen inom skolan och vården.

Tillämpningen av namnlagen har äntligen ändrats så att vuxna människor kan byta namn till så kallat ”könskonträra namn”. Att kön inte ska påverka vilka namn du får ha har Fi haft som krav från starten och det var något som media hånade oss för och nu fått stå i skamvrån för. Deras ambition att smutskasta Fi gav effekten att transpersoner alltför ofta trakasserades på löpsedlar. Det som är kvar nu på det området är att ändra så att namnlagen blir helt könsneutral, man ska inte behöva vänta tills man fyllt 18 för att ändra sitt namn.

Ändringen till en könsneutral äktenskapslagstiftning är också en bra förändring. Fi:s krav på en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer kvarstår, men vi ser detta som ett steg på vägen. Nästa steg är att ersätta äktenskapsbalken och sambolagen med en ny samlevnadsbalk där de personer, två eller flera, som har ett gemensamt boende, gemensam ekonomi och olika former av gemensamt ägande ska, om de så önskar, kunna ingå juridisk/ekonomisk samlevnad. De får då samma lagliga stöd som äktenskapsbalken ger idag. Den ekonomiska och juridiska sidan av samlevnaden bör dessutom frikopplas från religiösa ceremonier.

Det som vi är missnöjda med: Vi är missnöjda med att det trots allt går långsamt med förändringar för transpersoners rättigheter. Vi är missnöjda att det fortfarande finns en olikhet i kostnad för insemination för heterosexuella par och lesbiska par i några landsting. Vi är missnöjda med Skolverkets uppföljning av skolornas arbete för allas likas värde. Vi är mycket missnöjda med utvisning av asylsökande till länder där vi vet att hbt-personer förföljs och mördas.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det?

Det är tragiskt och respektlöst att riksdagen har negligerat väl kända och nödvändiga förändringar för att skapa bra livsvillkor. Det lagda förslaget är dessutom extremt problematiskt ur flera aspekter. Utredningen har inte haft en dialog med transpersoner utan har utgått från egna heteronormativa problemformuleringar. Det innehåller en rad motstridiga argument och hårda krav, som kravet på kastrering för att få byta juridiskt kön.

Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför?

Förändringarna måste utgå från transpersoners och transorganisationers egna problemformuleringar och lösningar. Kraven på ett särskilt civilstånd och krav på sterilisering eller kastrering för att få förändra sin kropp och sin juridiska tillhörighet måste skrotas. Behandling och vård måste utgå från individuella önskemål och behov istället för stereotyper.

Hur driver ni frågan?

F! lovar att i riksdagen driva rätten till sin kropp och sin identitet. Människors livsvillkor är det viktigaste arbetet för riksdagen att säkerställa.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Varje individ ska själv kunna ta beslut om sin kropp. Ingen ska tvingas till kastrering eller sterilisering. Den som önskar måste få behålla sina könskörtlar och detta ska inte vara ett hinder för att ändra sitt juridiska kön. Kraven på sterilisering och kastrering är uttryck för en stereotyp uppfattning av människors kroppar. Alla transpersoner varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Ja.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp?

Ja. För de människor som har en stark känsla för det biologiska arvet ska det vara en möjlighet.

Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Ja. Värdmödraskap får inte kommersialiseras men vi kan tänka oss att ett reglerat och icke kommersiellt värdmödraskap – som innebär att värdmamman endast får ersättning för kostnader och inkomstbortfall – kan vara ett bra alternativ. Annars finns risken att ekonomiskt utsatta kvinnor tvingas in i detta av ekonomiska skäl. Vi ser gärna att frågan utreds utifrån ett tydligt intersektionellt maktperspektiv som beaktar alla inblandade parters intressen.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej, det är helt orimligt. Civilstånd har inget samband med könsidentitet. Vi kan aldrig stödja en patriarkal ordning att en partner kan ha en påverkande roll om en annans liv. Nuvarande lags avsikt är dessutom upphävd genom införandet av könsneutrala äktenskap.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Nej. Kön kan ibland vara relevant att registrera för att kunna visa på strukturell ojämlikhet mellan olika kön, men i dessa fall måste även andra alternativ än ”kvinna” och ”man” finnas, och det är inte nödvändigt att ha med detta i personnumret.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Vi har inte tagit ställning i denna fråga ännu. Men så länge det finns så måste det bli lättare för människor att själva bestämma över sin juridiska könstillhörighet själva, och det är helt uppenbart att de kategorier som används idag inte räcker till för det.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Absolut. Så länge staten registrerar kön måste det finnas alternativ som passar fler än de som lever upp till det binära könssystemet. Det måste vara individens egna könsidentitet som avgör.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

• Namnlagen måste ändras och bli könsneutral. Sedan 2009 är praxis förändrat så att vuxna människor får byta till så kallat ”könskonträra” namn, men en minderårig person har fortfarande inte denna rättighet.
• Det är viktigt med informationsinsatser kring diskrimineringslagstiftningen och obligatorisk utbildning i antidiskrimineringsperspektiv för personal inom skola, hälso- och sjukvård. Transkompetens hos vårdpersonal är superviktigt ur en folkhälsoaspekt, med tanke på alla transpersoner som undviker att söka vård på grund av inkompetent bemötande.
• Det måste bli lättare för unga att få information om möjligheterna som finns att få hormonbehandling och påbörja en utredning.
• Utredningstiden för den som vill korrigera sitt kön ska inte vara så utdragen som den ofta är idag utan måste genomföras inom en rimlig tidsperiod och med tillfredsställande information genom hela processen för att undvika oro, stress och den grova maktobalans som ofta uppstår mellan utredare och patient.
• Utredningarna måste präglas av ett genusperspektiv och vara till för att tillgodose patientens behov och inte för att ytterligare befästa en binär tvåkönsmodell som tvingar in människor i roller som ”riktiga män” eller ”riktiga kvinnor”.
• Det måste finnas trygga mötesplatser och sammanhang för unga transpersoner att träffa andra med liknande erfarenheter.
• Offentliga utrymmen i samhället ska inte få diskriminera transpersoner. Till exempel så ska inte toaletter och omklädningsrum vara könsuppdelade.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Ja, självklart ska alla grupper som utsätts för hets, våld eller trakasserier på grund av ett normbrytande liv mot heteronormen inkl. könsidentiteter och könsuttryck skyddas extra genom att inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp. Samtidigt måste vi diskutera och problematisera vad Sveriges straffsystem egentligen leder till. Den så kallade kriminalvården erbjuder knappast vård. Därför kan en feministisk politik aldrig stirra sig blind på strängare straff för de som begår brott, eftersom vi inte tror att människor förändras till det bättre genom att själva utsättas för straff och kränkningar.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Av svaren på tidigare frågor finns det flera viktiga frågor att driva. Feministiskt initiativ kommer att driva alla dessa frågor, och:

• Vi vill driva en familjepolitik som är anpassad efter många olika familjekonstellationers behov och inte bara efter kärnfamiljen. Där ingår bland annat kraven på att underlätta möjligheterna för insemination, att möjliggöra flera vårdnadshavare för ett barn, och att införa en samlevnadsbalk som täcker alla samlevnadsformer.
• Vi vill att Sverige på en gång ger uppehållstillstånd till alla papperslösa och asylsökande som befinner sig i Sverige, eftersom Migrationsverkets bedömningar är så bristfälliga att människor riskerar att utvisas till länder där de riskerar sina liv.
• Vi vill att all vård, inklusive transvården, ska vara en rättighet och möjlighet på jämlika villkor oavsett om du är asylsökande, papperslös eller svensk medborgare.
• Vi vill att Sverige ska följa de internationella överenskommelserna om hormonbehandling. [förklaring: Jag utgår ifrån att man syftar på att WPATHs Standards of Care föreslår tre månaders utredning som minimum innan hormoner. I Sverige är det mycket ovanligt att få hormoner med mindre än ungefär ett års utredning]
• På kommunal och landstingsnivå vill vi att hälsan för hbt-personer uppmärksammas och att all vård hbt-certifieras.
• Vi vill att ungdomsgårdar och äldreboenden införs för hbt-personer.

***

För dig som vill veta mer

Om du inte riktigt har koll på de frågor som nämns i enkäten, så rekommenderar jag de här texterna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn

Hon hen han (Ungdomsstyrelsens rapport om unga HBT-personer)

Till minne av Mir Abbas (ett skräckexempel på svensk asylpolitik)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, politik, Feministiskt initiativ, val, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, lagar, könskorrigering, SOU 2007:16, vård, psykiatri, transpersoner, namnlagen, asylpolitik, könsneutrala äktenskap, heteronormen, hets mot folkgrupp, könsidentitet, könsuttryck, diskriminering, juridiskt kön, personnummer, genus, könsroller, könsmaktsordning, sexism, transfobi, könsroller, surrogatmödraskap

Alltjämt ojämlikt! Eller: Inga nyheter från Socialstyrelsen

Idag presenterar Socialstyrelsen sin rapport Alltjämt ojämlikt! Levnadsförhållanden för vissa personer med funktionsnedsättning. De har undersökt hur personer som har insatser enligt LSS respektive SoL lever: Boendestandard, ekonomi, utbildningsnivå, fritidsaktiviteter och hälsa, och kommit fram till det inte särskilt överraskande resultatet att det ser rätt dystert ut. På grund av detta skriver Håkan Ceder och Karin Flyckt, överdirektör respektive utredare på Socialstyrelsen, på DN Debatt idag:

Se över stödsystemens inlåsningseffekter. Personer med funktionsnedsättning tillhör samhällets låginkomsttagare med en klart lägre ekonomisk standard än andra grupper. Till stor del förklaras det av att många sedan unga år har sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är inkomstkällor som bara täcker det nödvändigaste utgifterna och de riskerar ett liv strax ovanför fattigdomsstrecket.

Att kompensera för den låga inkomsten är möjligt till en viss gräns, men för att den ekonomiska situationen verkligen ska förbättras krävs att en högre andel kommer ut på arbetsmarknaden. Trots att varken sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd är avsedda som permanenta inkomstkällor visar undersökningens resultat att så är fallet för många. Det förstärker den ekonomiska utsattheten ytterligare. Socialstyrelsen anser att regeringen bör initiera en översyn av den ekonomiska situationen för personer med insatser enligt SoL eller LSS. Särskilt angeläget är att titta närmare på den dåliga ekonomin och det långvariga beroendet av ekonomiskt bistånd bland dem med psykisk ohälsa i åldern 20–29 år.

Fler behöver gymnasieutbildning. Vuxna personer med funktionsnedsättning har väsentligt lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Få fortsätter till eftergymnasial utbildning. En stor andel personer med insatser enligt socialtjänstlagen, där psykisk ohälsa är vanligt, saknar gymnasieutbildning. I åldern 20–29 år har varannan enbart grundskoleutbildning jämfört med var tionde i motsvarande ålder i befolkningen. Psykisk sjukdom bryter ofta ut i unga år just när personer är mitt i sin utbildning och funktionsnedsättningen riskerar att försvåra fortsatta studier. Det krävs fördjupade analyser av vad som kan göras för att möjliggöra för fler att gå vidare till gymnasial utbildning. Vidareutbildning och fortbildning är extra viktigt för den här gruppen och bör vara ett inslag i personernas rehabilitering.

Arbetsförmågan måste tas tillvara. Anknytningen till arbetsmarknaden är betydligt svagare för personer med funktionsnedsättning än för totalbefolkningen – cirka 10 procent jämfört med runt 80 procent. Att nio av tio personer med funktionsnedsättning står utanför arbetslivet får återverkningar på en rad andra områden. Det bidrar till en svag privatekonomi, det riskerar att leda till isolering och minskar möjligheterna till aktivitet och delaktighet. Därför är rätten till arbete en av grundbultarna i handikappolitiken, och därför krävs det mycket mer av krafttag för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

Öka tillgängligheten till en rikare fritid. Personer med insatser enligt LSS och SoL deltar i mindre utsträckning i kultur- och nöjeslivet samt motions- och friluftslivet än befolkningen i stort. De reser inte heller bort på semester eller har tillgång till dator och internet i samma utsträckning som totalbefolkningen. Det finns inga skäl att tro att alla funktionshindrade har en mindre benägenhet eller vilja att ägna sig åt fritidsaktiviteter än andra. Det annorlunda fritidsmönstret är snarare en konsekvens av bristande tillgänglighet, sämre ekonomiska förutsättningar och brister i olika stödsystem.

Se över läkemedelsförskrivningen. Psykofarmaka är mycket vanligt bland personer med utvecklingsstörning och autism. Särskilt anmärkningsvärt är att var femte använder läkemedel mot schizofreni och psykoser. Många får omoderna läkemedel, som ger ökad risk för biverkningar. Att läkemedel dessutom ofta skrivs ut i avrådda kombinationer tyder på att deras läkemedelslistor revideras för sällan. Ångestdämpande medicin skrivs också ut i hög grad till personer med utvecklingsstörning eller autism, troligen för att hantera beteendestörningar. Trots att det i dag finns ett flertal pedagogiska och kognitiva metoder för att behandla till exempel utagerande beteende och dålig impulskontroll. Även dessa läkemedel innebär risk för biverkningar, i form av ökad aggressivitet och förhöjd oro. Att samtliga dessa brister i jämlikhet konstateras samma år som den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut visar på behovet av förnyade ansträngningar. Regeringen har utlovat en ny handikappolitisk strategi som ska säkerställa att mer blir gjort och att roller och ansvar blir tydligare.

Inga överraskningar, alltså, även om det är väldigt bra att ha siffror på hur det ligger till. Det är också bra att man tar upp fritid och utbildning, för de två brukar inte nämnas lika ofta som arbete, ekonomi och medicinering när man diskuterar funkispolitik. Rapporten är läsvärd, och du hittar den här (pdf).

Relaterat: Sjuka är förlorare i alliansens Sverige. Schizofreniförbundet svarar om sämre kroppslig vård för psykiskt sjuka. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionsnedsättningar, funktionshinder, LSS, SoL, lagar, stöd, vård, Socialstyrelsen, forskning, Alltjämt ojämlikt, statistik, psykisk ohälsa, NPF, autism, utvecklingsstörning, sjukdom, diagnoser, hälsa, arbetsliv, utbildning, ekonomi, utsatthet, fattigdom, skolan, datorer, internet, mediciner, psykiatri, sjukersättning, aktivitetsersättning, sjukförsäkringar, tillgänglighet, politik

Miljöpartiet: Minst en transkompetent ungdomsmottagning i varje landsting

Det är ju valår i år, och jag har gjort min egen lilla enkät där jag har frågat partierna var de står i HBTQ-frågor, med betoning på transpolitik. I torsdags presenterade jag svaren från Socialdemokraterna, och nästa parti är Miljöpartiet. Svaren är skrivna av Zaida Catalan.

***

En snabb sammanfattning av Miljöpartiets (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutrala äktenskap. Inte tillräckligt mycket fokus på diskriminering, hatbrott och asylfrågor.

Könstillhörighetslagen: Mot steriliserings- och kastreringskrav. Mot artonårsgränsen för könskorrigering. Mot krav på skilsmässa som villkor för ändrad könstillhörighet.

Surrogatmödraskap: Positiva till möjligheten och vill utreda frågan.

Könsneutrala personnummer: Könsbundna personnummer är onödiga.

Juridiska kön: Om det är möjligt att genomföra utan större svårigheter kommer MP att arbeta för att avskaffa juridiska kön. Samtidigt är man för möjligheten att få ett annat juridiskt kön än man eller kvinna.

Viktigt för unga transpersoner: Slopad artonårsgräns, transinklusiva antidiskrimineringsplaner i skolor, och transkompetent skolhälsovård. Minst en ungdomsmottagning och en barn- och ungdomsmottagning i varje landsting ska ha transkompetens. Korta vårdköerna och prioritera utredningarna.

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck bör inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Hatbrott, diskriminering och könstillhörighetslagen.

***

Miljöpartiets svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest  nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Riksdagens initiativ, bl.a. via ett lagförslag från de rödgröna partierna, och beslut om att rösta igenom en könsneutral äktenskapsbalk och att vi ändrat diskrimineringsgrunderna så att även könsidentitet eller könsuttryck finns med som grund för diskriminering är de viktigaste förändringarna denna mandatperiod.

Det finns tyvärr mycket kvar att göra, t.ex. att arbetsgivare ska vara skyldiga att ägna sig åt aktiva åtgärder mot alla typer av diskriminering, dvs. också hbt-diskriminering, vilket inte finns med i dag. Flera reformer inom transområdet är också eftersträvansvärt.

Något som vi alltmer uppmärksammar är de hatbrott som riktas mot hbtq-personer. Dels handlar det om att förebygga men också att se till att polisen och rättsväsendet har de kunskaper som krävs för att klara upp fall och få personer som utför hatbrotten fällda samt ge stöd till de offer som råkar ut för brotten. Här finns mycket mer att göra, även om det inte handlar om rena lagstiftningsfrågor.

Ett annat område gäller asylmottagningen och de personer som flyr sitt hemland p.g.a. sin sexuella läggning (då det i vissa länder är t.o.m. dödsstraff på homosexualitet) och i vilken mån Sverige ska kunna vara en fristad för dessa. I dag är det så att Sverige avvisar flera som söker uppehållstillstånd och vi verkar därför för att Migrationsverkets praxis ska skärpas så att det blir tydligt att personer som p.g.a. sin sexuella läggning riskerar förföljelse, hot etc, om de skickas tillbaka ska få uppehållstillstånd i Sverige.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Det är ytterst olyckligt att regeringen lagt frågan i byrålådan. Vi hade velat se en snabb regeländring i linje med utredningens förslag. Dock ser Miljöpartiet gärna att åldersgränsen på 18 år sänks samt att kravet på sterilisering tas bort och inte omvandlas till krav på borttagande av könsskörtlar. Om det inte finns medicinska skäl måste individen själv få avgöra om den vill genomgå ett sådant ingrepp.

Vi driver frågan om en lagändring, främst genom att vi siktar på att få en ny regering i höst med S, MP och V, eftersom en rödgrön regering skulle verka för en lagändring i enlighet med våra önskemål.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Nej, vi vill inte att personen ska behöva kastrera eller sterilisera sig vid könskorrigering (se svar ovan).

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Ja, det ska personen i fråga kunna göra.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Ja, det ska vara möjligt. Miljöpartiet vill i positiv anda utreda frågan om surrogatmödrasskap, vilket vi bl.a. lagt förslag i riksdagen om.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej, det är inte rimligt och vi vill därför ändra detta (se svar ovan).

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Nej, det är onödigt.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Om det är möjligt att fasa ut, utan svårigheter, kommer vi att arbeta för detta.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Ja, om personen i fråga anger detta.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Förutom en slopad 18-årsgräns är några av de viktigaste frågorna att alla skolor ska ha antidiskrimineringsplaner där transpersoner är inkluderade, att elevvårdande personal på skolor har grundläggande transkompetens och att bygga en stark skolhälsovård och säkra dess transkompetens. I varje landsting behöver det finnas minst en ungdomsmottagning och en barn- och ungdomsmottagning med specialkompetens för unga transpersoner. Prioritera snabba vårdkedjor och utredningar av unga transpersoner.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Ja, det ska ingå.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Arbetet mot hatbrott måste intensifieras. Lagstiftningen mot diskriminering måste skärpas. Vi vill ändra av lagen kring könstillhörighet, utan krav på sterilisering och utan 18-årsgräns.

***

Om du vill veta mer om de olika frågorna så rekommenderar jag de här länkarna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Hon hen han (ungdomsstyrelsens rapport om unga HBT-personers situation)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Miljöpartiet, HBTQ, politik, val, partipolitik, enkäter, transpolitik, transpersoner, transexualism, transvård, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könskorrigering, könsbyte, sterilisering, kastrering, kastreringstvång, skilsmässor, könsneutrala äktenskap, barn, ungdomar, ungdomsmottagningar, psykiatri, vård, vårdköer, SOU 2007:16, könstillhörighetslagen, lagar, asylpolitik, Migrationsverket, mänskliga rättigheter, asyl, homofobi, transfobi, diskriminering, hatbrott, skolan, personnummer, surrogatmödraskap, juridiskt kön

Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte

Igår skulle jag egentligen ha gått på Dennis födelsedagsfest, men min mage tyckte annorlunda. Jag fick finna mig i att tillbringa några timmar i sträck på toaletten istället. Det är sånt som händer när man har tarmar som lever sitt eget liv. Hursomhelst så satt jag där och mådde bokstavligt talat skit, och funderade över mitt psykiska tillstånd. Jag mår oftast väldigt bra nuförtiden, det gör jag. Ett år på testosteron har gjort underverk. Jag har mindre ångest, vågar mer och är mycket mer avslappnad. Min sociala fobi är nästan helt borta.

Det låter liksom för bra för att vara sant. Finns det verkligen inget som jag har missat, som jag har glömt? Finns det inget som har försämrats och blivit värre, eller som inte har blivit lika bra som jag hade hoppats? Jag funderade en stund, och till slut kom jag på att det fanns en sak som jag verkligen önskade att jag kunde förändra:

Jag skulle vilja kunna tro på min egen mänsklighet.

Förr i tiden var jag övertygad om att jag inte var människa. Jag var en demon. Inte besatt av en demon, för det skulle ju betyda att det fanns något i grunden oskyldigt i mig som hade blivit undanskuffat av onda makter utifrån, utan jag VAR en demon. Jag vet inte när tvångstankarna började, men de fanns nog där redan när jag började skolan. Hela mitt liv har styrts av en idé om att jag är en materialisering av ren ondska, att jag smittar andra genom min närvaro och att vad jag än gör så är det onda handlingar eftersom det är jag som gör dem.

Så, när jag var 22 och fick veta att det fanns något som hette Aspergers syndrom, så började min bild av mig själv som demon att spricka. Jag förstod att jag inte nödvändigtvis var ond bara för att jag gjorde saker som sårade andra människor. Under de sju år som har gått sedan dess har jag långsamt tagit det till mig, insikt för insikt:

• Alla onda saker som har hänt och händer är inte mitt fel. Det var inte jag som startade varken digerdöden eller Förintelsen.
• Alla handlingar jag gör är inte onda.
• Jag är inte ond i grunden, även om jag gör fel ofta.
• Det är inte ondska att avstå från att skada sig själv, att avstå från att välja det krångligaste sättet, den obekvämaste vägen och den mest självkritiska inställningen.
• Det är inte ondska att göra misstag: att tappa boken i golvet, att missförstå instruktioner, att missa bussen.
• Om jag tror mig göra en viss sak av en viss anledning – jag tappar boken i golvet för att den glider mig ur händerna – och någon annan uppfattar att jag gör det av en annan anledning – jag kastar boken i golvet med flit – så betyder inte det automatiskt att min tolkning är ett tecken på ondska för att jag har ett så uppblåst ego att jag tror mig vara oskyldig till allt, för att jag uppenbarligen har hjärntvättat mig själv så hårt att jag går på allt jag säger till mig själv.
• Om jag tror mig göra en viss sak av en viss anledning – jag tappar boken i golvet för att den glider mig ur händerna – och någon annan uppfattar att jag gör det av en annan anledning – jag kastar boken i golvet med flit – så betyder det faktiskt inte ens att min tolkning måste vara fel. Det kan vara så att jag sitter inne på mer information om vad jag egentligen tänker, än de som bara tycker sig se att jag kastar boken i golvet.

Ungefär där började jag kalla mig själv för människa. Först på prov, sedan av slentrian. Det var lättare än jag trott, och det fick mig att sluta haka upp mig på det faktum att jag tvivlade på mänsklighet.

Men hur är det nu då? Tror jag idag att jag är människa? Jag var tvungen att känna efter. Jag kände efter länge, i flera timmar. Så, precis när jag egentligen skulle gå och lägga mig, så kom jag på det:

Det spelar ingen större roll ifall jag är människa eller inte. Det som spelar någon roll är om jag är medmänsklig. Är det något jag vill lära mig att tro på så är det inte mitt människovärde, utan min förmåga att göra gott.

Läs även andra bloggares åsikter om människor, demoner, tvångstankar, psykologi, psykisk sjukdom, ondska, skuldkänslor, skam, självdestruktivitet, Aspergers syndrom, NPF, autism, sociala svårigheter, kommunikation, medmänsklighet, testosteron, könskorrigering, vård, social fobi, ångest, trygghet, transsexualism

Ogifta kvinnor är pryda och sjåpiga – eller?

Mikusagi skrev på Facebook att hen ville ha någon att prata mens med, och det hela mynnade ut i en diskussion om prydhet. Jag kände att jag behövde ta reda på vad ”pryd” egentligen betyder: om jag säger att jag är pryd, tolkar folk det då som att jag är hämmad, som att jag gör ett personligt, rationellt ställningstagande om var mina gränser går, eller som att jag dömer andra?

När jag säger att jag är pryd menar jag att jag är hämmad, men som alla som läst min blogg vet är det inget hinder för att dela med sig av saker som andra tycker är alldeles för privata eller att låta bli att döma folk som inte är lika hämmade. Det ena utesluter inte det andra, men det är inte heller självklart att alla värderar vad som är privat på samma sätt.

Hursomhelst så ville jag kolla upp vad ”pryd” egentligen betyder, och hittade följande synonymer:

”pryd: sipp, sedesam, tillgjort blygsam, överdrivet anständig, ängsligt moralisk, dygdig”

Så jag kollade upp ”sipp”:

”sipp: pryd, tillgjort sedesam, överdrivet anständig, sjåpig, frökenaktig, affekterad”

FRÖKENAKTIG

Jag har nog inte läst det uttrycket någon annanstans än i dåtida översättningar av Agatha Christies böcker – ni vet, där de skriver ”flygmaskin” och skämtar om att mäta skallar på nyfödda. Det måste ändå vara ett utdöende ord? Njae, Google ger ”frökenaktig” 544 träffar. Det är inte mycket, men det är mer än vad jag förväntat mig. Enligt SAOL är ”fröken” en ”ogift kvinna”, och även om ”frökenaktig” finns med så förklarar de inte ordet. Frökenaktig är man alltså när man är som en ogift kvinna. Jag jagar vidare efter förklaringar, och ser att i NE hittar man ordet enbart i beskrivningen:

”pimpinett, smånätt och prydlig (gärna på ett frökenaktigt eller överdrivet sätt)”

med tillägget:

”Menade du: ärekränkning eller ökenkriget?”

Alltså: ”Frökenaktig” är man om man är tillgjort sedesam, överdrivet anständig, sjåpig och överdrivet prydlig – som en ogift kvinna. Urk.

Undrar hur man är om man är herrkenaktig?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om frökenaktig, fröken, ord, språk, prydhet, kvinnoroller, könsroller, genus, svenska, ordlistor, SAOL, NE, fördomar, språkfilosofi

Fred Phelps – ett troll av kött och blod

Fred Phelps alltså. Han har sagt att han önskade att alla svenskar dött i tsunamin, som skulle vara Guds straff för att Åke Green blev åtalad för hets mot folkgrupp, och att orkanen Katrina var straffet mot USA för… vad det nu var. Phelps och hans familj/sekt Westboro Baptist Church åker runt och sprider vad de påstår är Guds ord, på begravningar för personer de ogillar. Som Matthew Shepards: En ung kille blir brutalt mördad för att han är homosexuell, och både på begravningen och vid rättegången dyker familjen Phelps upp med plakat där det står att han brinner i helvetet. Jag har svårt att tänka mig något mer respektlöst.

Protest mot den öppet homosexuella biskopen Gene Robinson

För några veckor sedan var de på rocksångaren Dios begravning, och ifjol var de på begravningen efter George Tiller; abortläkaren som blev mördad för att han var specialist på att utföra sena aborter. De har varit på minnesstunden för Heath Ledger och vid soldatbegravningar. Phelps har också sagt att Gud hatar Sverige och den svenska kungafamiljen, Barack Obama och en massa andra, till exempel Stu Rasmussen, borgmästare i Silverton, Oregon och öppen transperson.

Westboro Baptist Church-medlem vid minnesstund för Heath Ledger med plakaten ”Heath in hell” och ”God hates the world” får sällskap av en motdemonstrant med plakatet ”I’m sorry for them”.

Nu senast är det Lady Gaga. Enligt Daily Star är Gaga anklagad för att ha orsakat amerikanska soldaters död i Afghanistan och dessutom oljekatastrofen i Mexikanska golfen:

”Lady GaGa is a sleazy God-hater. She has the face of a proud whore and something needs to be done about it. She is teaching the boys and the girls to be proud whores. GaGa is promoting homosexuality and bisexuality and God hates her. God hates all fags and fag enablers.”

Jag måste säga att jag är förvånad över att de pratar om bisexualitet, för annars brukar standardbeteendet hos fanatiska homofober vara att fokusera på ”homosexualitet”, och se bisexualitet och alla sorters transidentiteter som någon slags variant av homosexualitet. Där ligger de flesta av mina standardtroll i lä, måste jag säga.

För visst är de ändå ganska lika: Fred Phelps och hans sekt är som internettroll, fast IRL. Om någon på nätet kräks ur sig den sortens kommentarer gång på gång i ett allmänt forum som är någorlunda välmodererat brukar inläggen bli raderade och kontot avstängt. Om man däremot gör det IRL så får man uppenbarligen hållas. Jag måste säga att Fred Phelps är ett bevis på att trollande, hat, trakasserier och extremism inte är något som uteslutande finns på nätet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fred Phelps, troll, internet, Westboro Baptist Church, Lady Gaga, Dio, George Tiller, Heath Ledger, kungen, Åke Green, Barack Obama, Matthew Shepard, Stu Rasmussen, USA, Sverige, homofobi, bifobi, homosexualitet, bisexualitet, HBTQ, sekter

Sverigedemokraternas rosa fluff som blev till bajs

Kanske just nu går det en prideparad genom S:t Petersburgs gator; kanske är den redan över; kanske blev den inte av. Planen var nämligen enligt DN ”att starta på lördagsförmiddagen och pågå i flera timmar med en kulmen kring lunchtid”. Just nu är klockan nästan ett i Sverige, vilket betyder att den är tre i östra Ryssland.

Uppdatering: Ett trettiotal aktivister deltog, varav fem blev gripna, skriver DN och SvD.

Arrangörerna föreslog hela sex olika paradvägar, men alla fick avslag. Myndigheterna vill helt enkelt inte se någon prideparad i S:t Petersburg, men igår berättade GayRussia att de tänkte gå ändå. De ryska myndigheterna har alltså förbjudit prideparaden, och när GayRussia sökte stöd hos andra länders konsulat fick de kalla handen:

”Every consulate, along with the European Commission, rejected [the requests] in various, often derogatory formulations, but yesterday we heard that the British ambassador in Sofia had supported a gay pride event there. We realized that Europe has forgotten about human rights in Russia. Gas, oil, and resources are OK, but the human rights issue is no longer relevant.”

Jag tror tyvärr att det är så, rent officiellt. Precis som man bjuder in representanter för diktaturer till kronprinsessans bröllop med motiveringen att hovet inte kan lägga sig i politik, så gör diplomater sig gärna ovän med det land de är placerade i.

Såna här händelser är tyvärr inte ovanliga i östeuropa, men det skrämmande är att det verkar dyka upp mer av det i Sverige. Att högerextremister av olika slag ofta har homofoba åsikter är inte direkt något nytt, men att representanter för Sverigedemokraterna – som ansträngt sig för att tvätta bort rasiststämpeln – går till val på att stoppa prideparader är något nytt, vad jag vet.

Arrangörerna bakom Pride i Karlstad har fått ta emot dödshot, och för att visa sitt stöd har sju av de politiska partierna skrivit ihop ett gemensamt uttalande:

”I Karlstads kommun värnar vi tolerans och öppenhet och vi reagerar därför starkt mot att arrangörerna bakom Pridefestivalen har fått motta dödshot. Det är inte acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. I Karlstads kommun ska alla känna sig välkomna oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion och sexuell läggning. Att med hot om våld försöka sätta dessa grundläggande mänskliga rättigheter ur spel är oacceptabelt.

Vi vill med detta uttalande markera vårt avståndstagande mot dessa odemokratiska krafter. Vi ser det som en självklarhet att homosexuella, bisexuella och transpersoner fritt ska kunna ha en manifestation och samtidigt känna sig trygga i vår kommun.”

Sossar, moderater, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister, folkpartister och miljöpartister – men inga Sverigedemokrater. Erik Braunerhielm, ledamot i kommunfullmäktige i Karlstad förklarar till NWT:

”Vi tycker absolut inte om den här Pridefestivalen. Homosexualitet är ett avvikande beteende, som är emot min moral.”

Detta är precis i linje med det uttalande om viktiga valfrågor som avdelningen gjorde i vintras:

”Karlstad Pride Festival  är ett arrangemang som kommunen måste ta bort sin välsignelse från. Ingen skall behöva lida för sin sexuella läggning, för alla är vi olika av olika anledningar. Men genom att förhärliga och fördumma homosexualiteten genom liknande tillställningar som mer retar upp folk än ger dem ökad förståelse för olikheter, skapar man inget bättre samhälle, varken för den normaliserade heterosexualiteten eller för de människor som är homosexuella. Därför vill vi sätta stopp för detta märkliga arrangemang med blottande människor, vars enda syfte är att visa upp sig offentligt.”

Det gör att reportern frågar:

- Finns det risk att ni piskar upp en hotfull stämning, genom att gå till val på motståndet mot festivalen?

– Nu är vi ett litet parti, men det kan vara så, tyvärr. Men vi är inte för våld eller dödshot. Vi är för gamla för det, i alla fall jag.

De är för gamla för att ta till våld; som om det skulle vara lugnande. Samtidigt visar man med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna definitivt inte är ”ett parti för HBT-personer” som de utgav sig för att vara i våras.

Det händer inte bara på andra sidan Östersjön att politiska partier som försöker framstå som rumsrena öppet motarbetar mänskliga rättigheter. Skillnaden är att i Sverige är det en väldigt liten, högljudd minoritet som skulle få för sig att säga sånt rakt ut.

Jag hoppas verkligen att paraden i S:t Petersburg blev av, och att den blev lugn. Det behövs verkligen. Och jag hoppas att folk genomskådar att Sverigedemokraternas rosa fluff egentligen är färgat bajs: Brunt rakt igenom.

Bloggat: Felix König, Bengt Held, Jakob Lundgren. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, pridefestivaler, Karlstad, Värmland, Sverige, S:t Petersburg, Ryssland, politik, HBTQ, homofobi, transfobi, heteronormen, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, Karlstad Pride, S:t Petersburg pride, hot, våld, brott, hatbrott, Sverigedemokraterna, Erik Braunerhielm, val

Hur man blir en potentiell våldtäktsman

Klockan är kanske tio och solen har nyss gått ner. Jag har ägnat två timmar åt att fota skymningen, och tänker vara ute lika länge till. Natten är varm och det är så ljust att man kan tro att solen bara har gått i moln.

Jag går genom ett bostadsområde jag aldrig varit i förut. På gatan utanför en skola står en bil med dörrarna öppna. Ungdomar i kanske tjugoårsåldern: En som springer runt, en som är gömd bakom bilen och en som sitter på passagerarsätet fram. Efteråt kom jag på att de kanske hade problem med bilen, men det verkade inte så och dessutom kan jag verkligen ingenting om bilar. Därför gick jag förbi utan att stanna och fråga; avståndet mellan oss var bara ett par meter. Hursomhelst tittar den runtspringande på mig och frågar den som sitter bakom bilen:

- Känner du honom?

- Nej, varför skulle jag känna honom för?

- Vet inte. Tänkte du kände alla i Sandviken.

Nästan ett års testosteronbehandling har tagit ut sin rätt: Det är inte längre ”henne”, utan ”honom”. Underbart. Jag tänker att jag aldrig kommer att våga ansa mitt skägg, för jag vill att det ska ropa ut manlighet på långt håll. Att passera som kille är härligt, och jag kan aldrig få nog av det. Trodde jag ja.

En stund senare går jag på en bred trottoar som även är cykelbana, när en person jag uppfattar som en ung tjej kommer gående från en annan väg som slutar på den vägen jag går på. Hon står på andra sidan och verkar göra en ansats att gå över, när hon får syn på mig. Istället för att gå över gatan till den breda trottoaren så fortsätter hon på den andra sidan vägen, fast den trottoaren är så smal att hon går nära bilarna. Någon timme senare – på en helt annan trottoar – ser jag två personer som jag antar är tjejer gå över gatan för att slippa gå på samma sida som mig.

Jag passerar som kille, och därmed som potentiell våldtäktsman. Tidigare har jag gjort det när det har varit mörkt, men nu händer det alltså även en så ljus natt som midsommarnatten. Jag har själv aldrig varit rädd för killar – bara för alla människor – så jag har själv aldrig gått över till andra sidan gatan vad jag kan minnas från den tiden jag levde som tjej. Däremot har jag verkligen förståelse för att folk gör det, men det känns förjävligt. Säg den glädje som inte är sorgkantad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, manlighet, mansroller, våldtäkt, övergrepp, midsommar, natt, rädsla, transsexualism, könskorrigering, testosteron, passering, skägg

Bröllop, födelsedag och pubertet – tre skäl att fira midsommar

Idag är det den där dagen då man ska hoppa runt en jättekuk som är nedkörd i marken för att befrukta jorden. Idag är det den där dagen då folk pratar sig lyriska över ”den ljusaste tiden på året” utan att ha koll på att sommarsolståndet faktiskt var i måndags och att vi redan går mot mörkare tider. Idag är den där dagen som många inte kommer att minnas riktigt när de vaknar upp imorgon.

Mamma och pappa på sitt pärlbröllop 2006

Men det är också den dagen då mina föräldrar sa ”ja” till varandra, för 34 år sedan. Det är den dagen då min bästa vän Dennis föddes för 26 år sedan. Och, för att vara lite självupptagen: Det är den dagen då jag träffade hormonläkaren och fick testosteron utskrivet för ett år sedan. På onsdag har det gått exakt ett år sedan jag kom i puberteten.

Det finns många anledningar att fira idag. Livet är underbart; det hoppas jag att ni också känner.

Ha en underbar midsommar!

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, midsommar, bilder, bröllop, pärlbröllop, vänner, födelsedag, sommarsolståndet, blommor, testosteron, pubertet, hormoner, lycka, bilder

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Förra måndagen var jag ju till utredaren igen. Det har gått över två år sedan jag påbörjade könskorrigeringen, och nästan ett år sedan jag började med testosteron, så vi bestämde att det var dags att skicka in papperna till RR: Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som beslutar ifall jag får genomgå kastrering, och ifall jag får ändra juridiskt kön.

Jag fick fylla i en ansökningsblankett, som hon ska skicka in tillsammans med det intyg hon ska skriva ihop. Utöver ansökningsblankett och läkarutlåtande behövdes ett personbevis, och eftersom min skrivare är full med kaninhår (!) var jag tvungen att beställa det som snigelpost. Det tog några dagar, men idag damp det ner i hallen.

Nu är jag ännu ett steg närmare min frivilliga tvångskastrering. Frivillig som i att jag vill det även om jag inte var tvungen rent juridiskt, och som i att lagen egentligen ”bara” kräver sterilitet*. Tvångskastrering som i att jag måste genomgå någon operation som gör mig permanent steril för att få ändrat juridiskt kön, och som i att kirurgen och kirurgsköterskan hävdade att det inte räcker med att enbart skära av äggledarna (sterilisering)  utan att jag i praktiken måste operera bort äggstockar (kastrering) och livmoder för att få fastställelse – och för att överhuvudtaget få fortsätta med testosteron.

På personbeviset står bland annat att jag svensk medborgare och ogift. Eftersom det är några av de andra kraven för att få ändrad könstillhörighet, så behöver RR få veta det. Vi har en könsneutral äktenskapslag sedan över ett år, men vi har ingen äktenskapsneutral könstillhörighetslag. Som transsexuell måste man vara ogift när man ansöker om fastställelse, men det står en fritt att till exempel skilja sig och sedan gifta om sig med samma person efteråt.

Man måste alltså vara ogift, och man får inte ha möjlighet att skaffa biologiska barn efter könskorrigeringen**; Så ser den lagen som finns idag ut. Egentligen är de papper jag skrev under förra måndagen ett slags kyskhetslöfte. Eller, alltså, de kan ju inte hindra mig från att ha sex – bara från att bilda familj.

*) Det finns de som har fått igenom fastställelse med ”bara” sterilisering, och lagen som den ser ut idag kräver egentligen bara att man har ”undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga”, men enligt en del har sterilisering visat sig vara för osäker för att man ska kunna räkna det som att ”sakna fortplantningsförmåga”. Hur man ska tolka den lagtexten håller Socialstyrelsen på att utreda.

**) Det är fortfarande inte tillåtet att frysa ner ägg eller spermier, även om många försöker få till en ändring där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, transsexualism, könsidentitet, könsbyte, könstillhörighetslagen, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, tvång, lagar, SOU 2007:16, fördomar, cissexism, heteronormen, transfobi, könsneutrala äktenskap, Socialstyrelsen, operationer, medborgarskap, sexism, familj, familjepolitik, barn, mänskliga rättigheter, könsorgan

Socialdemokraterna om tvångskastrering, juridiska kön och hets mot folkgrupp

Det är valår och politiker gör sitt bästa för att locka väljare. Det pratas tillochmed om transfrågor nu, vilket jag inte hade vågat hoppas på förut. Det är bra, men samtidigt är det lätt att säga vackra saker i en valrörelse som man inte alls har tänkt att göra något åt. Vad gör partierna, egentligen?

I våras gjorde jag en enkät där jag frågade de stora partierna om deras HBT-politik. Nu visade det sig att det inte var så lätt, men en del bemödade sig med att svara. Mailen skickades ut i april, och efter drygt två månader har jag bara fått svar från fyra fem partier: S, MP, F!, FP och KD. Jag lovade att publicera svaren i bloggen, och det är dags nu.

Jag önskar verkligen att jag hade fått in svar även från V, F!, M, C och PP. Ifall någon representant för de partierna skulle läsa det här får ni gärna maila svaren på frågorna nedan till den här adressen. Jag kan tillägga att jag hade ambitionen att maila till SD också, men lyckades inte få deras hemsida att fungera i min webbläsare. Tillgänglighet är kanske inte Sverigedemokraternas starka sida, helt enkelt.

Om du vill veta mer om de olika frågorna så rekommenderar jag de här länkarna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn

Hursomhelst: Vi börjar med Socialdemokraterna. Svaren är skrivna anonymt av ”(S)var direkt”.

***

En snabb sammanfattning av Socialdemokraternas (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutrala äktenskap, ökningen av hivsmitta, homofob lagstiftning i Europa.

Könstillhörighetslagen: Mot kastreringstvång och skilsmässotvång. För behandling av ungdomar från 16 år, men ingen kirurgi av minderåriga. Vill se mer pengar till landstingen för att korta vårdköerna. ”Försiktigt positiva” till att tillåta transsexuella att spara ägg och spermier.

Surrogatmödraskap: Frågan måste utredas, men i princip för.

Könsneutrala personnummer: Har inte diskuterat frågan.

Juridiska kön: För att det ska finnas juridiska kön, men det ska vara lättare att få en ändring. Har inte diskuterat möjligheten till andra juridiska kön än man och kvinna.

Viktigt för unga transpersoner: Könstillhörighetslagen, hatbrottsbekämpning och mötesplatser för unga transpersoner, till exempel Egalia i Stockholm.

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck bör inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Könstillhörighetslagen, namnlagen, smittskyddslagen och internationella frågor.

***

Socialdemokraternas svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Det är väl ingen tvekan om att beslutet om könsneutralt äktenskap var en stor fråga som äntligen kunde prickas av. Den var väl förberedd och alla visste vad alla partier tyckte. Det enda som var irriterande var den långa remisstiden och den förhållandevis långa handläggningen på departementet.

Det har inte varit något riktigt stort bakslag förutom dom förslag som inte lagts fram som omnämns i senare frågor. Men ska vi peka på någonting så är det att regeringen inte ha tagit ökningen av hivsmittan bland på större allvar tvärtom man har ju t o m minskat anslagen för hivpreventionen.

På EU nivå är ju det faktum att flera av de nya tio medlemsländerna har valt att ha en repressiv lagstiftning mot HBT-personer.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Den tidigare socialdemokratiska regeringen tillsatte den utredning som låg till grund lagen om om ändring av könstillhörighet. Den fick ju en lång rad kritik på främst två punkter dels frågan om avlägsnande av könskörtlar innan eller i samband med en könskorrigerande operation. Dels den absoluta åldersgräns om 18 år för att påbörja en könskorrigerande behandling. Det var ju inga dåliga invändningar och sannolikt så måste dessa frågor utredas vidare. Vi kan dock inte se att regeringen har tagit några inititiativ för att fortsätta det utredningsarbetet t ex genom bilda en departementsarbetsgrupp eller att tillsätta en ny utredning.

Vi socialdemokrater vill se en förändring som tar bort den kritik som funnits av den nuvarande lagen vad gäller skyldigheten att skilja sig innan behandling påbörjas, att man inte automatiskt ska behöva ta bort könskörtlarna. Vi tycker det är rimligt att man kan påbörja en behandling från t ex 16 år men inte genomföra de kirurgiska ingreppen. Detta vad gäller själva lagstiftningen. Men sedan måste man på landstingsnivå tillföra resurser så att man minskar vårdköerna till könskorrigerande behandlingar.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Se svar ovan.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Vi är försiktigt positiva men frågan måste utredas grundligt först.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Vi menar att man ska inte ha ett kastreringskrav. Vi har har också sagt att vi är för surrogatmödrarskap men att frågan noga måste utredas så att man inte får en situation där framförallt fattiga kvinnor utnyttjas utan att det finns tydliga garantier för att surrogatmödrarna för både ekonomiska, medicinska och sociala rättigheter.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Vi har svarat på frågan i fråga 3

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Vi har inga förslag på att personnummer ska vara könsneutrala. Frågan har inte diskuterats i vårt parti.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Ja könet är för de flesta människor även för de flesta HBT-personer en viktig indentifikation av personligheten. Däremot ska det vara lätt att kunna byta könsidentitet och därför är det viktigt att det kommer ett bra förslag för att underlätta byte av såväl namn som könsidentitet ur namnlagsberedningskommittén.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Den frågan har inte diskuterats i vårt parti.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Som vi ser det är det tre frågor som är viktigare än andra det är dels en förändring av Lagen om faställande av könstillhörighet, dels att arbetet med arbetet mot hatbrott måste intensifieras och dels frågan om hur det kan skapas mötesplatser för unga transpersoner. Förutom lagstiftningsfrågor så är det frågor som både kräver resurser men också stort engagemang från samhällets sida. I Stockholm har vi sagt att vi vill stödja Egalia men också att vi inom ramen för rättsväsendets budget vill lägga större vikt vid hatbrott.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Vid behandling av motioner kring hetsfrågor har vi sagt att även könsidentitet och könsuttryck ska inkluderas i hetsbegreppet.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Det är två viktiga frågor dels lagen om fastställelse av könstillhörighet och dels en ändring av namnlagen. Men det kommer också att krävas förändringar av smittskyddslagen vad gäller hivpositiva. Men framförallt ett större internationellt engagemang kring HBT-frågor.

Uppdatering: Svaren från F! måste ha kommit bort i något filter, men nu har jag fått det igen. Tack, Veronica Svärd för det! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Socialdemokraterna, politik, partier, lagar, val, valkampanjer, enkäter, HBTQ, könsidentitet, könsuttryck, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, könsbyte, juridiskt kön, kastreringstvång, steriliseringstvång, kastrering, sterilisering, hets mot folkgrupp, hatbrott, ungdomar, partipolitik, könsorgan, namn, namnlagen, könstillhörighetslagen, SOU 2007:16, tredje könet, internet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Piratpartiet, Sverigedemokraterna

Tvångssteriliseringar i folkhem och på verklighetens köksbord

Det började med Amanda Briheds debattartikel om ”tvångssteriliseringar”* av transsexuella och intersexuella, som för en gångs skull ledde till att socialminister Göran Hägglund bemödade sig med att svara. Sedan gav sig Lukas Romson och Anders Selin in i debatten. Amanda Brihed är folkpartist, och som socialdemokrater plockade Romson och Selin partipolitiska poäng.

Jag tänkte kolla vilka reaktioner som debattartiklarna har fått, och upptäckte att det till stor del handlade om partipolitik fram och tillbaka. Ungefär:

- Kristdemokraterna är dumma!

- Men sossarna var dumma först!

Ja, det är valår, och ja, man måste som sagt var inte vara överens om allt, men jag börjar undra var själva frågan om kastreringstvång för transsexuella och intersexuella egentligen har tagit vägen.  Jag har mycket att säga om tvångssteriliseringar som historiskt fenomen och som tillämpad praktik idag, men just nu verkar folk mest vara intresserade av att diskutera vem som har mest fel. Så synd.

Alla vet nog var jag själv står: Jag är definitivt mer till vänster än till höger. Däremot vill jag som transaktivist och som transsexuell själv få veta var de olika partierna egentligen står. I våras skickade jag ut en enkät till alla större partier om deras arbete med HBT-frågor, och sedan satte jag mig och väntade. Det tog några månader innan jag gav upp att vänta in svar från de sista partierna, men jag tror att det är hög tid att presentera svaren.

Fortsättning följer…

*) Själv pratar jag som sagt var hellre om kastreringstvång respektive steriliseringstvång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, vård, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, könsbyte, HBTQ, kastrering, sterilisering, partipolitik, Lukas Romson, Anders Selin, Amanda Brihed, folkpartiet, socialdemokraterna, kristdemokraterna, Göran Hägglund, historia, intersexualism, mänskliga rättigheter, integritet, val, lagar, SOU 2007:16, könstillhörighetslagen, familj, barn, familjepolitik

Vitt klet i könshåret* och bröstattacker – bokstavligt talat

I eftermiddags skulle jag göra mig anständig inför att boendestödet skulle komma: Klä på mig riktiga kläder, borsta tänderna och så. Det var då jag upptäckte ett halvdussin små kluttar av något gråvitt i mustaschen. Jag förstod på en gång att det var tahini som satt kvar efter frukosten, men upptäckten fascinerade mig. Min mustasch är alltså så lång att matrester fastnar i den.

När jag nämnde det för min boendestödjare M sa hon att det nog är dags att jag börjar hålla efter skägget och mustaschen, för nu har de faktiskt växt till sig ganska ordentligt. Problemet är att jag ju nästan bara har skägg under hakan, så det syns inte så tydligt om jag inte vrider på huvudet.

I övrigt går det mesta bra. Jag försöker förtränga mina bröst och låtsas inte om att det finns något som heter badstrand eftersom jag ändå inte kommer att kunna bada utan att känna mig obekväm förrän efter bröstkorgsoperationen – och den får jag först i höst. Om någon undrar varför jag skriver så få personliga inlägg om min transition just nu så är det för att jag inte vill riskera att bli bröstfixerad.

Fast det är jag redan. Bröstfixerad alltså. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna som jag har fastnat med blicken i folks urringningar, men det har hänt alldeles för många gånger och jag skäms för det.

När utredaren förra måndagen frågade om jag fortfarande bara gillar killar sa jag att jag gått från att vara 95% bög till 90%. Hon kallade den förändringen för ”inom normalvariationen”. Jag har verkligen rannsakat mig själv och frågat mig om brösttittandet inte skulle vara ett tecken på förträngd heterosexualitet eller så, men nej. Det är så extremt sällsynt att jag attraheras av en person med kvinnlig könsidentitet, men de gånger jag faller för människor som har utbuktande bröst är det snarare trots än på grund av dem.

Jag attraheras inte av bröst, ändå kan jag inte låta bli att stirra. Det har jag i och för sig gjort en del även tidigare, men nu börjar det kännas riktigt besvärligt. Så länge man uppfattas som tjej så är liksom toleranströskeln för hur mycket man får kolla in ”andra tjejer” avsevärt högre jämfört med om man uppfattas som kille.

Jag tycker som sagt var inte att bröst är något trevligt att titta på, och gör mitt bästa för att låta bli. Det är mest som om jag är rädd att bli anfallen av jättetuttar och kvävd, eller nåt. Med andra ord: Om jag stirrar på dina bröst så är det inte för att jag har fantasier om hur du ser ut naken, utan för att jag har tvångstankar om bröstattacker – bokstavligt talat.

*) Är det bara jag som har tänkt att skägg och mustasch är som att gå runt med könshår i ansiktet? Det är ju samma hårkvalitet. För mig är det i allra högsta grad könshår, hursomhelst. Inte för att jag hänger upp min manlighet på det, men däremot min förmåga att passera som man.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, skägg, hår, testosteron, hormoner, puberteten, bröst, fixering, psykologi, sexuell läggning, heterosexualitet, bisexualitet, homosexualitet, kön, tvångstankar, manlighet, könsroller, operationer, vård, mustasch, skägg

EUs transpolitik: Ett stort steg för transsexuella, men ett litet steg för transpersoner

I förra veckan publicerade Europaparlamentet en rapport som föreslår hur man ska förbättra arbetet för jämställdhet inom EU – och i det räknar man in transfrågor. Eller rättare sagt: Frågor som rör könsidentitet och transsexuella som genomgår könskorrigering.

Rapporten är en sammanställning av de senaste fyra årens jämställdhetsarbete,och man föreslår nya mål. Europaparlamentets HBT-grupp sammanfattar just transperspektivet såhär:

”In particular, the report:

• acknowledges discrimination and multiple discrimination on grounds of sexual orientation and/or gender identity;
• calls on EU authorities to include lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) organisations in future work on gender equality;
• stresses that gender reassignment procedures should be made accessible, including through public health insurance schemes; and
• requires that future EU actions in the field of gender equality explicitly cover issues linked to gender identity and gender reassignment.”

Fantastiska framsteg för transsexuellas rättigheter alltså. Frågan är varför man har fått med sexuell läggning och könsidentitet, men inte könsuttryck. Om man läser originaltexten står det till exempel såhär:

”Adds that the new EU gender equality strategy and accompanying institutional mechanisms should explicitly cover gender identity and address combating discrimination arising from gender reassignment”

Däremot står det inte ett ord om ”gender expression”, men väl om ”transgender”:

”Demands that specific measures be taken by the Council, the Commission and the EU Member States to improve the position of especially vulnerable groups, such as [...] a campaign to raise awareness of discrimination against transgender people and improve their access to legal remedies”

Transgender på engelska är* som det svenska begreppet transpersoner: Ett samlingsbegrepp som kan syfta på alla möjliga olika transidentiteter, som transsexuella, transvestiter, intersexuella, intergender och så vidare. I praktiken är det däremot vanligt att man använder det när man egentligen framförallt menar transsexuella. För precis som det finns en heteronorm i samhället i stort som förutsätter att folk är heterosexuella om de inte visar tecken på något annat, och precis som det finns en homonorm i HBT-världen som förutsätter att man är homosexuell (och inte bisexuell och/eller transperson) – så finns det en ts-norm i transvärlden.

Till exempel så nämner de i texten att man måste ta itu med diskriminering i samband med könskorrigering. Antagligen syftar de på till exempel personer som får sparken från sitt jobb när de kommer ut som transsexuella, eller som blir nekade jobb de egentligen är kvalificerade för på grund av att deras gamla meriter avslöjar att de har gjort en könskorrigering, och så vidare.

Vi kan ta ett exempel:

För drygt ett år sedan var jag i London och skulle handla kläder på Primark, men blev stoppad när jag skulle gå in i provrummet. Det spelade ingen roll vad jag sa, hur jag identifierade mig eller en så enkel sak som att de kläder jag skulle prova var från herravdelningen: Eftersom jag enligt expediten var en ”lady” så måste jag åka ner till bottenvåningen till damernas provrum. Det slutade med att hennes chef höll med henne, och hon började skratta åt mig.

Om det fanns en lag som förbjöd diskriminering på grund av ”könsidentitet i samband med könskorrigering” så skulle jag kunna använda den för att anmäla affären, eftersom jag var diagnosticerat transsexuell och bara hade några veckor kvar tills jag skulle börja med hormoner. Men säg att jag inte var transsexuell, eller att jag inte hade fått diagnosen än. Säg att jag kanske var osäker på min könsidentitet, eller säg att jag var intergender, eller säg att jag var en kvinnlig transvestit, eller bara en kvinna som råkade gilla att ha kläder som inte orsakade klaustrofobi… Ja, vad som helst utom just transsexuell. Med en lag som inte förbjuder diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck rent generellt, utan enbart i samband med könskorrigeringar, så hade det alltså varit helt lagligt att säga åt mig att jag inte får prova kläder i ett visst provrum utan måste åka nerför rulltrappan och ställa mig i en ny kö, och sedan hånskratta åt mig.

Vi kan ta ännu ett exempel:

När jag ansökte om att få lägga till Trollhare Jesus Immanuel hos Skatteverket första gången hade jag inte börjat i utredning än, och hade ingen diagnos. På den tiden var man tvungen att ha diagnosen transsexualism och kunna visa intyg från sin utredare för att få ta sig ett ”könskonträrt” namn. Två och ett halvt år senare, när jag faktiskt fick ändringen inskriven i folkbokföringen, så hade jag redan en diagnos sedan ett år tillbaka, men jag hade valt att inte utnyttja den för att få ändringen gjord. Det kändes så fel att jag skulle få göra den ändringen bara för att jag hade en viss diagnos, medan andra inte fick det.

Visst är det jättebra att man tar upp transpolitik i EU, men man får inte glömma bort att transfrågor handlar om mer än könskorrigeringar, och att det inte bara är transsexuella som kan råka ut för transfobi. Rapporten som sådan är ett stort steg för transsexuella, men ett litet steg för transpersoner.

*) Ordet transgender har två betydelser: Den andra, mer specifika betydelsen, är en transidentitet som ligger mellan transsexuell och transvestit.

Läs rapporten i sin helhet här. Cred: Lukas. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpolitik, transsexualism, transpersoner, HBTQ, politik, kön, könsidentitet, könsuttryck, könsöverskridare, genus, könsroller, transfobi, cissexism, heteronormen, normer, fördomar, diskriminering, könskorrigering, vård, EU, europaparlamentet, transvestism, intergender, intersexualism, Primark, kläder, sexism, provrum, namn, namnlagen, skatteverket, diagnoser, domar, lagar, könskonträra namn

Så farliga är vanliga dagstidningar för psykstörda

”Fem dagar efter mordet på Anna Lindh. Överallt samma gryniga bild från övervakningskameran, samma polisrapporter och kondoleanser – och ungefär samma spekulationer om mördaren, som fortfarande är på fri fot.

”Psykstörd” och ”psyksjuk” är återkommande ord. En expert gissar på schizofreni; andra föreslår ”någon personlighetsstörning”, ”psykopati” och ”Aschbergers”*. Två dagar efter attacken skriver Aftonbladet ”Hundratals farliga – bara i Stockholm” som rubrik till en chatt med psykiatriker Ulf Åsgård. Hans försök att göra ett nyanserat uttalande misslyckas, eftersom han inte har kontroll över rubriksättningen:

”Det finns tiotusentals personer med psykisk sjukdom och personlighetsstörning. Alla är förstås inte lika störda, men det rör sig nog om hundratals bara i Stockholm som är potentiellt farliga.”

När jag läser det har jag redan stått i kö till aspergerutredningen i ett halvår, och av andra anledningar räknas jag definitivt som ”psyksjuk”. Min termin i England är planerad sedan flera år, men ändå känns det som om jag går i landsflykt. Jag orkar inte läsa mer.”

Fortsättningen är mer uppmuntrande än inledningen, jag lovar. Läs min krönika om mediabilden av psykisk ohälsa på Second Opinion. Min slutkläm:

”Aftonbladet hade delvis rätt i sin rubrik, även om vi kanske inte är hundratals, och även om vi är utspridda i landet. Vi psykradikala bloggare är inte farliga som potentiella mördare, men vi är samhällsfarliga för att vi dödar myter och fördomar på löpande band. Allt detta är tack vare TV3 – men numera är det framför allt tack vare Aftonbladet och Expressen, som är ständiga källor till inspiration.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om media, Second Opinion, krönika, bloggosfären, internet, bloggande, aktivism, psykradikalism, cripteori, funktionshinder, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, stigmatisering, mentalism, psykofobi, fördomar, ableism, Aspergers syndrom, autism, personlighetsstörningar, diagnoser, psykopati, schizofreni, tv3, Ondska, Aftonbladet, Expressen, Anna Lindh, mord, spekulationer, Ulf Åsgård, psykiatri

Psykisk ohälsa – en garanti för dålig kroppsvård?

Idag skriver Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm i SvD om att personer med psykiska funktionsnedsättningar får sämre vård vid kroppsliga sjukdomar än andra:

”av de psykiskt sjuka som får stroke dör 30 procent fler inom tre månader, jämfört med övriga befolkningen. Personer med psykisk sjukdom som får lungcancer löper 50 procent högre risk att dö än andra lungcancerpatienter. Psykiskt sjuka blir dessutom i högre utsträckning inlagda på sjukhus för somatiska sjukdomar som med adekvat behandling hade kunnat tas om hand i den öppna vården.”

Botemedlet är att anpassa den kroppsliga vården efter patienternas behov:

”Vården har ett ansvar för att fånga upp de psykiskt sjukas hela sjukdomsbild. Det kräver utvecklade rutiner för samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård. Här har landstingen mycket kvar att göra.

Personer med psykiatrisk diagnos måste få mer tid i primärvården och i den somatiska specialistvården. En sammansatt sjukdomsbild och en rad riskfaktorer kräver mer resurser och ett större ansvarstagande från vården. Läkaren kan inte nöja sig med att sätta receptet i handen på patienten. Mer kraft måste läggas på uppföljning av den kroppsliga behandlingen, kanske krävs tätare återbesök än för andra patienter.

Det är oacceptabelt att psykiskt sjuka får sämre somatisk vård än andra. Socialstyrelsen och vårdgivarna har ett gemensamt ansvar för att eliminera ojämlikheterna.

Socialstyrelsen kommer det närmaste året att göra ytterligare uppföljningar och analyser för att ta reda på mer om vad som ligger bakom skillnaderna i vård och dödlighet i kroppsliga sjukdomar hos psykiskt sjuka. Det är också ett viktigt granskningsområde för Socialstyrelsens tillsyn, till exempel när myndigheten inspekterar vårdkedjan och förekomsten av vårdplaner för personer med psykisk funktionsnedsättning.”

Min gissning är att de – bortsett från rent medicinska riskfaktorer – kommer att hitta ett antal olika orsaker:

• Personal i den kroppsliga vården är sällan kompetenta att möta patienter som har särskilda behov, och rutinerna är usla på många håll. Till exempel är grundläggande kunskap om hur man kommunicerar med patienter som har svårt att koncentrera sig eller minnas inget man kan ta för givet*, och att få ”tolkhjälp” är inte alltid självklart. För mig har det till exempel oftast handlat om att vara tvungen att försöka hitta en tid då mina boendestödjare kan följa med, vilket inte är det lättaste med mindre än några veckors varsel. Personliga ombud kan ibland göra såna saker, men det finns inte på alla orter och det är olika från kommun till kommun hur man tolkar deras arbetsuppgifter. Numera har jag fått ledsagning beviljad enligt LSS, men det är tack vare att jag har en aspergerdiagnos.
• Vården överhuvudtaget är nedbantad och det krävs att man står på sig, slåss och tjatar för att få hjälp.
• De patienter som faktiskt står på sig riskerar att få sitt beteende – att hävda sin rätt som patient – tolkat som ett psykiskt symtom, till exempel som tvångsmässig trotsighet eller som att man är uppslukad av sin offerroll. Detta gäller i ännu större utsträckning de som redan har en historia som psykpatient.
• Personer med psykiska problem har ofta svårt att få livet och vardagen att fungera. Att bli tillsagd att börja träna när man knappt orkar kliva ur sängen, eller att få höra att man måste sluta med godis när man knappt kan bre en macka, kommer inte att ge någon effekt om man inte får det stöd man behöver i övrigt.

Och, såklart:

• Det är ganska stor risk att vårdpersonal i den kroppsliga vården bedömer att ett visst problem eller symtom är psykiskt betingat, i synnerhet om de vet att patienten har psykiska problem, när det egentligen inte är det. Samtidigt är kunskapen om kroppsliga problem liten inom psykiatrin.

Jag skulle säga att kroppslig vård ofta är otillgänglig för personer med psykiska funktionsnedsättningar, och det beror både på landstingen och på kommunerna (som är ansvariga för insatser som boendestöd, till exempel). Utan att måla fan på väggen så tror jag att en fungerande stödapparat (till exempel soc och psyk) skulle spara samhället massor av pengar.

*) Det finns de som är fantastiska, såklart, och de som är mindre fantastiska. En läkare som blir irriterad av att vara tvungen att förtydliga sig/sammanfatta det de precis har sagt/skriva ner några ord på en lapp är ingen bra läkare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, sjukdom, funktionshinder, politik, Socialstyrelsen, dödlighet, statistik, samhälle, stöd, boendestöd, personligt ombud, LSS, ledsagning, kommunen

Våldtäktskondomen – ett skydd mot kränkande rättegångar?

För fem år sedan uppfann en sydafrikansk läkare en ”våldtäktskondom”, och först nu har svensk media fått nys om den. Den heter Rape-aXe och ser ut som en kondom med hullingar på insidan som hakar sig fast i kuken. Uppfinnaren själv, Sonnet Ehlers, förklarar att den ska användas i förebyggande syfte:

”Det bästa vore om kvinnorna kunde bära kondomen när de ska på blindträff eller till ett område där de inte känner sig säkra.”

Så vad händer då om man har en sån instoppad, och blir överfallen?

Rape-aXe hindrar en inte från att bli trakasserad, tafsad på, avsliten kläderna, nedbrottad på marken, penetrerad. Den hindrar inte en våldtäktsman från att till exempel våldta oralt eller analt, och egentligen inte vaginalt heller. Den skyddar inte mot psykiska skador, ångest och posttraumatisk stress. Dessutom är det risk att en våldtäktsman tar till mer fysiskt våld om han ”fastnar” i en Rape-aXe. Dessutom kräver det att man förutser att risken att bli våldtagen. Och, naturligtvis, den lägger ansvaret på det potentiella våldtäktsoffret att försvara sig i förebyggande syfte.

När jag funderar över vilka faktiska fördelar som ett sånt skydd faktiskt kan ha, kan jag egentligen bara komma på tre:

1. Det hindrar kroppsvätskor, så risken att bli smittad med till exempel HIV sägs vara minimal.
2. Det gör att en våldtäktsman som fastnar måste söka vård, och därmed åker fast.
3. Det kan leda till att ”den andra våldtäkten” – rättegången – blir lättare.

Alltså: Ett av de stora problemen med våldtäktsrättegångar är ju att det ofta är väldigt lätt att säga ”hon ville ju” eller ”jag visste inte att hon inte ville”, och därmed slippa undan straff. Personer som har blivit utsatta för våldtäkt har fått kränkande frågor i rätten om sitt sexliv, sina kläder och allt möjligt. Om man utgår ifrån att den som använder en Rape-aXe inte vill ha samlag, så kan man inte påstå att det var frivilligt.

Det är fel att påstå att Rape-aXe skyddar mot våldtäkter, för det gör den inte – däremot kanske man kan marknadsföra den som ett skydd mot ett sexistiskt rättsväsende. Sånt är ju alltid enklare än att försöka ändra på könsroller och inställningen till (framförallt kvinnors) kroppsliga integritet.

Bra bloggat: Färnebobloggen, Svalin, Hannastacia. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rape-aXe, våldtäkt, skydd, Sydafrika, Sonnet Ehlers, läkare, media, övergrepp, våld, brott, rättegångar, kränkningar, sexism, kön, könsorgan, könsroller, könsmaktsordning

Jobb som byter kön (eller: Varför får man säga ”syster Svante” men inte ”drottning Daniel”?)

Nu tar kvinnorna över männens jobb

”Manliga yrken” blir kvinnliga

Kvinnor tar över gamla mansjobb

Till såna rubriker dras trollen såklart, som fruktflugor till gamla bananer. Någon skriver:

”Jag undrar vad män ska jobba med i framtiden. Bara jobb där de riskerar liv och hälsa antagligen. För på dessa ohälsosamma jobb anses hälften kvinnor inte vara önskvärt. Kvinnor anses vara värdefullare än män. Rättvist?”

Och någon annan:

”När blir de kvinnliga yrkena manliga då? Könsrollerna förändras ja, åt att kvinnor nu både har manliga och kvinnliga yrken medan männen förutsätts ha …? Vilka yrken då? Inte förrän det finns lika många män på de traditionellt kvinnliga yrkena som tvärtom är det jämställdhet vi talar om. Inte att kvinnor ska fylla alla yrken. Kvinnor har nog med roller i alla fall.”

För att ta reda på hur det egentligen ligger till kollar jag en rapport från SCB (pdf). De beskriver det faktiska läget 2008:

”Bland yrken som kräver teoretisk specialistkompetens hade flest, 30 stycken, en balanserad könsfördelning exempelvis kemister, arkitekter och stadsplanerare och läkare. Av yrkena var 21 kvinnodominerade, till exempel barnmorskor, grundskollärare och socialsekreterare och kuratorer. Något färre av yrken var mansdominerade, 16 stycken. Exempel på yrken som var mansdominerade var systemerare och programmerare och civilingenjörer.”

Vad har en socialsekreterare i lön och status? Och vad har en civilingenjör?

”Bland yrken som kräver kortare högskoleutbildning (eller motsvarande kunskaper) var 34 av 72 yrken mansdominerade. Exempel på mansdominerade yrken var datatekniker, företagssäljare och poliser. 27 yrken var kvinnodominerade, exempelvis sjukgymnaster, sjuksköterskor medicin/kirurgi och förskollärare och fritidspedagoger.”

Vad har en datatekniker i lön och status? Och vad har en förskollärare?

Varför dras kvinnor till ”manliga” yrken i större utsträckning än vad män dras till ”kvinnliga” yrken? Kan det ha något med lön och status och arbetsvillkor att göra? Varför kvoterar* man in män på psykologutbildningen och kvinnor på tekniska utbildningar, men inte killar på Barn och fritid och tjejer på Industri? Kan det ha något med klass och ålder snarare än med kön att göra?

Vad säger det om den som skriver kommentarer som automatiskt utgår ifrån att alla kvinnor är högutbildade och att alla män är lågutbildade? Och varför har ingen av dessa troll som är så fantastiskt duktiga på att hitta feministiska konspirationer i precis allting analyserat det faktum att Sveriges blivande drottning är en man? För om sjuksköterskor ska kallas för ”syster”, och om manliga sjuksköterskor tillochmed ibland kallas för ”skötare” fast det är en helt annan yrkesbeteckning, och om brandmän är brandmän oavsett kön, så borde väl statschefen oavsett kön kallas ”kung” och hens partner kallas ”drottning”?

*) Nej, jag är inte för könskvotering. Om du så mycket som antyder det i en kommentar kommer jag att tolka det som att du inte har läst inlägget.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsfördelning, könsroller, sexism, makt, jobb, arbetsmarknad, fördomar, forskning, SCB, statistik, yrken, lön, status, ord, begrepp, antifeminism, språk, titlar, sjuksköterskor, skötare, kungen, drottningen, Daniel, Victoria, brandmän,klass, könskvotering, utbildning, medelklass

Jesus är en transkille med skägg – andra sommaren

Klockan var nästan två när jag gick hemifrån, och nästan sju när jag kom tillbaka. I skydd av mörkret promenerade jag rakt genom centrala Sandviken till den plats jag sett ut att fira sommarsolståndet på. Över ena axeln ceremoniväskan, över den andra kameraväskan och stativet. När jag gick var himlen fortfarande jämnblå, men när jag kom fram till stranden hade det redan blivit ganska ljust. Det var bara att vänta in solen, och till sist så kom den klättrande uppför trädtopparna.

Jag dansade och sjöng och hade mig en bra stund, och sedan var det bara att ta sig hem. Jag bor ungefär en halvmil från den platsen jag var på, och det är ofrånkomligt att gå rakt genom hela stan. Klockan började närma sig sex, och jag mötte ett antal cyklister och bilister som lämnade Sandvik efter nattskiftet. Några av dem tittade en gång extra på mig: Min binder ville inte riktigt sitta på plats efter att jag dansat runt, och kombinationen bröst, skägg och något klänningsliknande är väl kanske inte det vanligaste.

Tyvärr blev jag tvungen att ta av mig särken efter ungefär halva hemvägen, eftersom den trasslade in sig i benen. Jag mindes plötsligt att ifjol fick jag frågan om jag var Jesus. Inget sånt den här gången. Det syns nog på mig att jag är Jesus, så folk behöver liksom inte fråga.

Idag är det den längsta dagen på året. Jag har hunnit gå en mil, dansa, sjunga, fota, prata med fåglar, höra grodor, beundra snäckor, sniffa syrener – och se solen gå upp över sjön. Det var underbart. Hoppas att ni har en lika bra dag!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, sommar, sommarsolståndet, bilder, solen, soluppgång, firande, trolldom, natur, foto, religion, häxor, kläder, kön, genus, könsuttryck, skägg, testosteron, könskorrigering, hormoner, puberteten

När Kronprins Victor gifte sig med Daniela

Kronprins Victor gifter sig med Daniela. Sveriges blivande kung föll för sin personliga tränare. Tjejen på gymmet har drillats i åratal för att bli accepterad som kungagemål, och nu är det dags. Daniela ska bli prinsessa. Den vanliga tjejen från en liten håla i Norrland ska bli kungens svärdotter.

När Victor säger ”ja” måste Daniela torka bort en tår ur ögonvrån. Efter vigseln håller Victor ett ganska formellt tal där han tackar svenska folket ”för att ni har gett mig min prinsessa”. Under kvällen håller Victors mamma drottningen ett tal där hon överraskar sin make kungen på deras trettiofjärde bröllopsdag med att ge honom en rosa ros och en kyss. Det mest rörande är däremot Danielas eget tal, där hon spontant och känsloladdat uttrycker sin kärlek till Victor. Det är uppenbart att även om de båda är väldigt kära i varandra, så är det Daniela som står för tårarna och de öppna kärleksförklaringarna.

Om det hade sett ut så igår så hade det varit extremt stereotypt, eller hur? Kvinnor visar känslor, män är mer formella – det har biologister försökt att mata oss med i decennier. Men nu var det inte så. De som stod för de starkaste känsloyttringarna var män: Daniel som grät* och deklarerade högt i sitt tal hur mycket han älskar Victoria, och kungens ”kärlekskupp”.

Jag är skeptisk till monarkin som statsskick, och till kungahuset som fenomen. Ändå kunde jag inte låta bli att kolla in lite av rapporteringen såhär i efterhand, och slogs av hur heteronormen slog över så att den blev queer.

*) Tydligen var även Victoria tårögd, men det har inte blivit samma grej i media. Att kvinnor snyftar på bröllop är en sak, men när en man gråter är det ju verkligen något stort på gång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Victoria, Daniel, bröllop, kärlek, känslor, kön, könsroller, genus, stereotyper, kungen, kungafamiljen, media, politik, monarki, psykologi, tårar, biologism, sexism

Fem år med lerkukar, moderfader och fruktlöshetsritualer

På måndag är det sommarsolståndet; den längsta dagen på året. Men det är inte vilket sommarsolstånd som helst: Det är fem år sedan jag initierade mig själv som häxa, efter drygt ett års studier. Jag har svårt att fatta att det har gått så lång tid, men minst lika svårt att fatta att det inte är ännu längre sedan. Så otroligt mycket har hänt sedan dess ju.

Det var då jag valde namnet Trollhare. Jag gjorde det till mitt häxnamn över två år innan jag började kalla mig det på nätet, två och ett halvt år innan jag ansökte om att få heta det officiellt och mer än fyra år innan jag faktiskt fick det inlagt i folkbokföringen.

Det var också inför den dagen som jag – till min dåvarande sambos munterhet – tillverkade mig en fallos i lera. Jag har alltså en lerkuk, men jag använder den inte för någon slags sex eller så. Däremot är det en symbol för könslomässig stabilitet, som jag använde i min första fruktlöshetsritual.

Min grimoire (nej, det är inte jag som gjort teckningen)

För att förbereda mig inför jubileet har jag gått igenom mina gamla grimoirer, och fastnade för de allra första anteckningarna. Någon gång under våren 2005 programmerar jag mina stenar till olika syften. En hematit programmerar jag med orden ”Jag står stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön”. Mina kön, i plural. Kön som i könsidentiteter, som jag då upplevde som ett svart hål. Under en ceremoni i maj samma år åkallar jag ”moderfader” i någon slags queer protest mot att böckerna föreslog att man skulle åkalla ”modern” eller ”gudinnan”. Och så, när jag initierar mig själv som häxa, så gör jag en ritual med lerfallosen och säger bland mycket annat ”hjälp mig att älska mig själv och min kropp”.

Såhär med facit i hand är det märkligt hur jag kunde gå runt i åratal och tro att jag bara inbillade mig att jag överhuvudtaget hade pratat med min dåvarande sambo om min könsidentitet och min längtan efter en könskorrigering. Det var först när jag började blogga under hösten 2006 som jag kunde se med egna ögon att det han påstod – att jag aldrig hade nämnt det förut – inte stämde. Jag hade ju skrivit ner vad vi sa bara tre dagar tidigare, men ändå tappade han hakan varje gång och utbrast ”Va?! Det har du aldrig sagt något om!”. Hjärntvättad som jag var med hans uppriktiga förvåning (som jag idag förstår var förträngning) varje gång, så har jag grundmurat i mig att jag nog ändå måste ha inbillat mig att jag ens hade några tankar på min könsidentitet innan hösten 2oo6, än mindre att jag delade med mig av dem till honom. Men jo, det gjorde jag, utan resultat.

Fem år efter den ceremonin behöver jag inte be om hjälp att älska mig själv och min kropp, för det gör jag redan. Att stå stadigt med fötterna på jorden i kontakt med mina kön är väl nästa steg – nu när jag ramlat igenom och  kommit ur det svarta hålet på andra sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsidentitet, transsexualism, genus, könskorrigering, känslor, kropp, förvirring, kärlek, försvarsmekanismer, psykologi, transfobi, komma ut, trolldom, magi, midsommar, sommar, sommarsolståndet, HBTQ, bloggar, bloggande, tro, religion, hedendom, häxor