Jag vill ha nån att älska som inte finns

I eftermiddags berättade jag för diskmaskinen om mina relationer: De som har varit och de jag kanske skulle kunna tänka mig i framtiden. Vad jag har lärt mig och vilka misstag jag längtar efter att få göra.

Jag har redan provat det där med att vara ihop med samma människa i tio år av ohejdad vana. Jag har provat att efter det uppbrottet bli ihop med den yngre killen som behandlar mig som om jag vore hans största idol. Jag har provat att vara ihop med den äldre killen som sörjer sin förlorade ungdom, men som när det verkligen gäller väljer sin gamla homofoba mamma framför mig.

Jag har gått från ”jag vet ingenting om sex för jag har alltid varit gift” till ”jag har förfört en tonåring!” till ”jag tänker inte klippa din navelsträng åt dig” – och jag har insett varför jag målar in mig i ett hörn och blir prinsen på glasberget så fort någon försöker flirta med mig. Jag sa nyss till Dennis:

”Jag vill ha nån att älska som inte finns”

Det är precis så det är. Jag vill ha en trygg förälskelse, i någon som jag inte riskerar att få. Det är antagligen därför jag bara faller för heterokillar och bögar som antingen inte klarar av att komma ut, eller som har så stark fittskräck att det inte finns en chans att de skulle falla för en kille med fitta. Mer queera människor, bisexuella och bögar som varken drömmar mardrömmar om att jagas av jättefittor som försöker äta upp dem eller lyder sin gamla mammas minsta vink fast de själva är medelålders – såna avfärdar jag nästan rutinmässigt eftersom det finns en möjlighet att ömsesidiga känslor skulle uppstå. Ja, det är dumt. Ja, jag jobbar på det. Det har jag gjort i flera år.

Men allt det där var innan jag kom i puberteten; innan jag fick skägg och målbrottsbröl och började uppfattas som kille. Rimligtvis borde jag ha det lite lättare att hitta någon nu, när jag inte längre alltid blir läst som tjej. I teorin borde det fungera så. Jag måste bara hitta den där personen som inte finns så kan vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, osäkerhet, komplex, förhållanden, känslor, trygghet, drömmar, kön, transsexualism, könskorrigering, puberteten, hormoner, testosteron, ideal, sexuell läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, HBTQ

Buggar i Neurotypi OS

Minou och jag började prata om sociala koder, närmare bestämt frågan ”Hur mår du?” och varför folk som inte är så autistiska av sig brukar förvänta sig ett ”jodå, bara bra” tillbaka. Med undantag för om det är någon man känner väldigt väl, eller om man är akut sjuk, så ska man inte berätta hur man mår. Det listade jag ut någon gång i högstadiet eller gymnasiet, och det har fungerat väldigt bra.

Många år senare, när jag hade förstått att jag hade Aspergers syndrom och plöjde litteratur i ämnet, så kom det ofta upp som exempel: Personer med Asperger kan ibland tolka en sån fråga bokstavligt, och berätta precis hur de mår – vilket alltså skulle vara helt fel beteende. När jag har frågat ickeautister om varför man ställer en fråga som man inte vill ha svar på, så har jag fått lära mig att man ibland faktiskt får svara ärligt – om man bara inte drar iväg och börjar berätta jättemycket. I alla fall får man berätta om något positivt som har hänt, med undantag för om det är någon man är väldigt ytligt bekant med.

Däremot har ingen kunnat förklara varför man frågar ”Hur mår du?” när de faktiskt inte vill veta hur man mår. Några har sagt att det är ett sätt att försöka få igång ett samtal och visa sig välvilligt inställd. Andra sagt att det inte betyder någonting alls. Minou hävdar att det är helt fel. När folk frågar hur man mår och det inte är för att de faktiskt vill ha ett ärligt svar, så är det för att känna av och definiera gränserna för samtalet; man markerar tydligen vad som är för privat och vad som är okej att dela med sig av.

- Det HAR en tentaklande funktion!
- Tror du?
- Absolut. Jag ställer alltid frågan ”hur är det”? Ibland flera gånger under samma samtal. Tex med M: Först frågar jag för att veta: Har du TID att prata nu? Har du LUST att prata nu?
- Varför säger alla NT* att det inte har någon betydelse då? Att det bara är nåt man säger?
- För att de inte fattar vad de håller på med såklart.

Det kan ligga något i det. En del personer levereras direkt från livmodern med förinstallerad programvara för att bland annat avkryptera kroppsspråk och kunna läsa sociala koder i en mängd olika format. Andra kör ett annat operativssystem, och får bygga sitt eget program. De färdiga programmen som finns är nämligen alltid byggda på det neurotypa operativsystemet som grund, och fungerar inte så bra ihop med Asperger OS.

Naturligtvis får de som slipper programmera ett försprång, eftersom de inte måste ägna så mycket tid och energi åt att försöka processa information, leta buggar och ha sig – men det gör också att de egentligen är mer sårbara, om de aldrig har lärt sig att förstå vad det egentligen är de håller på med.

*) Neurotyper= bokstavslösa ickeautister

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, psykologi, neurotypiskt syndrom, kommunikation, språk, funktionshinder, funktionsnedsättningar, relationer

Aspergerläger och Angår det dig vad jag har mellan benen?

När de flesta andra var ute på Valborgsmässoafton och söp och smällde smällare eller åtminstone tittade på eldar och festade, så satt jag framför datorn. När de flesta andra gjorde något kul på lördagskvällen satt jag framför datorn. Jag ritar könsorgan; det är min hobby.

Nästa helg ska jag nämligen iväg på två olika saker, som avlöser varandra. Det första är ett läger i Örebro för vuxna aspergare, som Andet arrangerar. Det ska bli spännande, för jag har faktiskt aldrig umgåtts i grupp med just andra aspisar med den gemensamma nämnaren att vi alla har Asperger. De gånger jag umgås med andra aspisar IRL är det oftast aspisar som också är transpersoner, och det ska bli intressant att se hur jag fungerar ihop med aspisar som är cispersoner annat än på nätet.

Men det är såklart inte därför jag ritar könsorgan, utan för vad som händer senare. På lördagen åker jag nämligen från Örebro till Alingsås, där det är HBT-festival. I Örebro är jag bara med som vilken deltagare som helst, men i Alingsås ska jag hålla min föreläsning Angår det dig vad jag har mellan benen? Jag höll den föreläsningen i Gävle i höstas, men jobbar på att göra den bättre. Och eftersom det alltså handlar om könsorgan – kastreringstvång och rädslan för gravida män – så måste jag naturligtvis ha lite bilder som förklarar.

Jag kommer inte att visa foton av någons underliv.

Jag kommer inte att visa någon slags porrbilder, vare sig foton eller tecknade.

Jag kommer inte att visa bilder av den sorten som jag antar att folk vill se när de googlar ”könsbyte operation bilder” eller ”hermafrodit könsorgan bilder”.

- Men jag kommer att visa teckningar som förklarar skillnaden mellan sterilisering och kastrering, bland annat.

Det blir ungefär hälften grundkurs i transkunskap (med övervikt åt transsexualism och intersexualism) och hälften brandtal mot kraven på sterilisering eller kastrering som villkor för juridisk könskorrigering.

Alingsås HBT-festival håller till på Palladium, hela lördagen 8/5. Min föreläsning börjar 20:00. Jag lovar inga konstnärliga mästerverk och definitivt ingen porr – men jag vågar lova att det blir könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Andet, Örebro, Aspergers syndrom, NPF, läger, HBT-festivalen, Alingsås, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, kön, könsorgan, bilder, kastrering, sterilisering, kastreringstvång, lagar, könstillhörighet, juridiskt kön, könstillhörighetslagen, fördomar, cissexism, transfobi, cisnormativitet, heteronormen, genus, könsbyte, könskorrigering, vård, operationer

Tänk om jag är psykiskt frisk utan att veta om det

Medan jag röjde upp i köket föreläste jag för diskmaskinen om den stora skillnaden mellan frisk och sjuk. Den största skillnaden mellan att stämplas som psykiskt frisk och att räknas som psykiskt sjuk är att som frisk kan man ha en personlighet. Man kan ha egenskaper, intressen, värderingar och åsikter, som inte är så mycket mer än just egenskaper, intressen, värderingar och åsikter. Man kan ha känslor som är giltiga. Man kan tänka tankar som är rationella.

Så fort jag räknas som sjuk blir allt det där till problem. Jag vet inte om det är så för andra, men för mig är det verkligen så: Jag själv sjukförklarar allt som annars skulle kunna räknas som det som är jag, och därmed gör andra också det. Allt jag tänker, känner, upplever, vill och tror blir till symtom på antingen det ena eller det andra. Jag är så institutionaliserad att det inte spelar någon roll att jag inte varit inlagd på över två år; jag bär alltid med mig det kala rummet med de smala fönstren, anteckningarna i min journal och märkliga kommentarer från skötare: Du får inte sitta på golvet bakom soffan. Du får inte ligga och vila på bänken på balkongen. Du får inte isolera dig.

Mitt stökig kök, till exempel. Hade jag räknats som psykiskt frisk hade det emellanåt setts som ett tecken på att jag var lat och äcklig, och emellanåt som bara lite bohemiskt slarv. Nu har istället min sjukdom flyttat in i köket. Om mina boendestödjare vill veta hur jag mått de senaste dagarna tittar de in i köket. Om det bara står någon trave med disk där, så är det okej. Hittar de stora berg av disk och tomma förpackningar som letar sig ner på golvet när arbetsbänkarna är fulla, så är det för att jag är i en depressiv episod. Är det skinande rent så är jag i en uppåtfas. Är det skinande rent sånär som på en skitig jättekastrull, en skärbräda och en kniv så har jag gjort storkok utan att orka diska efteråt, och är alltså på väg ner ur hypomanin. De säger det inte högt, och jag vet inte ens om de är medvetna om det själva, men det är så: Mitt kök avslöjar mer om min hälsa än något annat.

Jag förklarade för diskmaskinen hur mycket energi jag har lagt ner på att skämmas, på att försöka göra om mig själv. Problemet är att varje sak jag ändrar bara blir ett nytt problem, i mina egna ögon. Antingen är jag för lat eller för ambitiös, för slarvig eller för petig, för orolig eller för oansvarig, för hämmad eller för respektlös, för tyst eller för högljudd… Och ofta har jag en känsla av att jag är båda motpolerna samtidigt. Eftersom att jag inte riktigt vet hur jag är, så är jag båda.

När folk försöker hjälpa mig, så ser de den bilden jag lägger fram. Jag presenterar mig som lat och slarvig eller som överambitiös och petig, som nojig och hämmad eller som oansvarig och fräck. Vad det än är, så är det ett problem, även när jag är osäker på vad problemet egentligen är. Då och då snuddar jag vid en tanke som är så absurd att jag alltid genast avfärdar den:

Tänk om jag inte måste veta vad jag egentligen är för att vara psykfrisk. Tänk om anledningen till varför jag inte kan bestämma mig för vilken ytterlighet som är jag inte beror på att jag är tudelad, borderline, bipolär, eller vad man nu vill kalla det. Tänk om det är för att jag egentligen inte har problem. Tänk om jag har gått och blivit psykiskt frisk utan att veta om det.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk hälsa, psykisk sjukdom, depression, mani, bipolär sjukdom, borderline, ångest, sjukdom, psykiatri, vård, psykologi, självbild, självkänsla, institutionalisering, sjukhus

En intellektuell dvärg

Ibland får man inte upp ögonen för folk innan det är försent. Harry Wieder är en sån person. Han är död nu, efter en trafikolycka. Harry Wieder var aktivist inom både HBT-rörelsen och funkisrörelsen och ska ha beskrivit sig själv som ”disabled, gay, Jewish, leftist, middle aged dwarf who ambulates with crutches”. I The Advocate citeras han av en transaktivist som kände honom:

”In one Democratic meeting, when someone accused [President George W.] Bush of being an intellectual midget, Harry protested saying, ‘I am an intellectual midget. Bush is just stupid.’”

Jag önskar att jag orkade reagera på samma sätt varje gång någon använder ”störd”, ”galen”, ”psykfall”, ”dampunge” eller något liknande som skällsord. Problemet är att då skulle jag antagligen inte hinna med något annat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Harry Wieder, HBTQ, funktionshinder, aktivism, språk, cripaktivism, ord, fördomar, ableism, USA, George Bush

Håriga handflator och hela handleder

Den senaste tiden har jag vant mig vid att det syns tydliga blodkärl på baksidan av högerhanden; jag har högre blodtryck och därmed mer sprutt i blodkärlen. Mina händer ser överlag annorlunda ut jämfört med förut innan jag började med testosteron. De är senigare och fingrarna känns längre och rakare. Jag misstänker att det är en kombination av att fettet försvunnit, att brosket växt till sig – och att huden är mindre torr, så jag inte längre reflexmässigt sitter med händerna halvknutna för att skydda handflatorna.

Ändå blev jag förvånad när jag upptäckte att jag började få synliga, mörka hårstrån på handryggen. Den var lika hårig som underarmen. Jag skrattade till och tänkte att det är tur att jag inte är lika hårig på handflatorna, för det skulle liksom skrika ut ”hej, jag runkar hela tiden!”, och vände på händerna för att se skillnaden.

Handflatorna var lika håriga som mina vader. Det växer päls i mina händer.

Jag funderade på om jag skulle blogga om det, eller om det skulle vara för mycket… jag. Hur skulle jag kunna göra det utan att låta ”höhöhö, runka!”? Jag kände en märklig drift att bete mig vuxet, som skrämde mig lite. Hursomhelst ville jag ha bildbevis, så jag började leta efter kameran. Jag funderade också över om jag borde försöka raka bort håret och hur jag isåfall skulle göra det på bästa sätt. Jag har så dålig styrsel i vänsterhanden att jag inte litar på att den skulle hantera en rakhyvel på ett bra sätt, och jag kan ju inte använda högerhanden för att raka den själv. Däremot var jag stolt över att inte längre behöva oroa mig över att bli lockad att skära mig i armen istället.

Jag kan ha vassa föremål hemma. Jag kan använda en rakhyvel utan att försöka pilla loss bladen. Jag kan ha knivar liggandes framme i kökslådorna och inte vara tvungen att be min sambo att ta fram en. Jag får ha mina mediciner hemma. Jag kan tillochmed ha en ask med riktiga rakblad, utan att använda dem till att skära något annat än papper och tejp. Det händer att jag tappar bort den asken, att jag inte riktigt vet var den är. För bara några år sedan skulle jag aldrig göra det. Hade jag rakblad visste jag precis var de var och hur många sekunder det skulle ta att få fram dem.

Det var egentligen först när jag kom ut i badrummet imorse och skulle tvätta av mina ögon – igengrusade av pollen, damm och ansträngningen att vara utan glasögon – som jag upptäckte att jag faktiskt inte hade päls över hela handflatorna. Det var bara en dröm. Jag har släta handflator, och väldigt lite hår på handryggen. Det är väl en av de få sakerna som inte har förändrats.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, hår, kroppshår, sexualitet, testosteron, händer, transsexualism, könskorrigering, hormoner, kropp, självkänsla, ångest, självskada, självdestruktivitet, puberteten