Skitviktig ångesthantering

Jag berättade för psykologen om min helg, och om hur jag gick runt i Alingsås i fyra timmar i söndags och försökte tillämpa mindfulness bland vitsipporna.

Jag hade haft en fantastisk helg, tyckte jag själv, men dög jag? Vad hade jag sagt under föreläsningen på lördagskvällen? Vad hade jag gjort? Vad tyckte de andra på aspergerlägret om mig, egentligen? Hade jag sagt eller gjort något dumt där?

Vetskapen om att jag hade fyra timmar på mig tills tåget gick fick mig att stå ut med ovissheten. Väl ombord kunde jag sätta mig att plugga, och när jag kom hem kunde jag sätta mig vid datorn. Kanske hade jag fått en kommentar från någon som varit med, men det gällde att inte hänga upp sig på det. Jag ska inte hänga upp hela min självbild på om jag får höra ”Fy fan vad du suger” eller ”Åh, du var skitbra!”. Jag skulle stå ut i fyra timmar med att bara vara, och det gjorde jag också.

Psykologen frågade om det var lättare att hantera oron just för att den var tidsbegränsad. Jo, det tror jag. Då föreslog hon att jag ska prova att sätta av en kvart varje dag åt att oroa mig. Vi kom fram till att det lättaste är att oroa mig när jag går på toa. Där, och enbart där, får jag oroa mig. Då får jag älta och grubbla, och sedan spola ner ångesten i avloppet.

Det kanske fungerar? Risken är såklart att jag blir ännu mer analfixerad än vad jag är idag, men det kan det väl vara värt.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, ångest, ältande, tankar, känslor, KBT, psykologi, mindfulness, självkänsla, självbild, prestationsångest, social fobi, osäkerhet

”Så du ska byta till man?! Är det därför du går på testosteron?”

Jag vet fortfarande inte vad som hände, men igår fick jag bevis på hur mycket ett namn betyder. Jag skulle träffa en ny läkare på psyk för att få nya intyg till bland annat Försäkringskassan, och på kallelsen stod mitt tjejnamn. Ingen har skrivit det sedan namnändringen blev godkänd i oktober, så jag var förberedd på att det var något konstigt på gång.

Jag har ingen aning om vem läkaren är och har aldrig sett honom förut, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Självklart ropade han upp mig med mitt tjejnamn, men det var åtminstone tomt i väntrummet. Jag förklarade att jag heter Immanuel nu, och när vi kommit in i samtalsrummet fick jag börja med att förklara läget.

Jag har bytt namn, men det är Immanuel som gäller nu. Okej.

Jag fick bokstavera det som vanligt, och sedan förklara att Immanuel är mitt förnamn, och Brändemo mitt efternamn. Det verkade för honom mer logiskt att jag skulle ha gift mig och bytt efternamn till Immanuel, eller något.

Jag har inte bytt personnummer än, men det ska jag göra framöver. Okej.

Jag förstod att han hade läst i min journal så att han åtminstone kunde lite grundläggande fakta om mig, och han fattade inte själv varför han hade skrivit fel namn. Sedan pratade vi om de intygen jag behöver och vad jag har för stödinsatser idag, om medicinering, om min dygnsrytm, om mitt sociala liv och liknande.

Jag berättade hur min dygnsrytm hade rubbats av den andra testosteronsprutan, men eftersom jag redan nämnt att jag gick på testosteron tänkte jag inte på att det skulle vara någonting särskilt. Det var det. Han frågade om jag hade slutat ha kontakt med dem i Uppsala, och verkade förvirrad när jag sa nej. Så han fortsatte:

- Ska du göra någon operation sedan?

- Ja, jag ska ju ta bort brösten till att börja med. Det är det jag ser mest fram emot nu.

- Aha, och det gör du i Uppsala?

- Nej, operationen gör jag i Linköping.

- Enköping?

- Nej, Linköping.

- Jaha, haha, det är lätt att höra fel.

- Ja, haha. Den operationen beslutar de om i Uppsala, men den görs i Linköping. Jag har redan varit där och pratat med kirurgen och de sa att jag kanske skulle få en tid innan sommaren, men det vågar jag inte hoppas på.

- Så du ska ta bort brösten, är det den enda operationen?

- Nej, men det är nästa steg. Jag tänker att jag tar en sak i taget. Men sedan, för att få ett nytt personnummer och så, så ska jag också ta bort äggstockar och livmoder.

- Aha. Så du ska byta till man?! Är det därför du går på testosteron?

Jag fattade inte så mycket då; det var först idag som jag insåg vad det betydde. Jag tror att läkaren uppfattade mig som en kukfödd person som gått i utredning och börjat göra en könskorrigering till kvinna, men sedan ångrat sig.

Det måste ha varit därför han först använde mitt tjejnamn, för att han ville vara artig och bekräfta min kvinnliga könsidentitet, och sedan blev förvirrad av att det inte var det namnet jag själv använde. Eftersom vi behövde kolla lite saker runt min medicinering fick jag se min journal i datorn lite snabbt, och det stod klart och tydligt Transsexualism bland diagnoserna. Det hade han sett, och sedan blivit förvånad över att möta en person med skägg och ett annat namn än det han försökt gissa sig till att jag använde.

Sedan måste han ha fått för sig att jag hade avbrutit utredningen i Uppsala för att jag så tydligt hade ”ångrat” mig, och att de bröst jag skulle ta bort var effekter av östrogenbehandlingen. Testosteronet måste han ha uppfattat som ett tecken på att jag försökte återskapa den kropp jag hade innan.

Med andra ord: Jag passerar som en kukfödd person som bytt kön till kvinna men som ångrat sig och gått tillbaka till att leva som man. Det måste vara så han uppfattade mig. Jag vet inte varför, men jag känner mig på något sätt smickrad ändå. Däremot tycker jag det säger väldigt mycket om hur osynliggjorda transsexuella killar är, när det är lättare att tro att jag är en male-to-female som ångrat sig, än en female-to-male.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, mediciner, vård, könsidentitet, könsbyte, operationer, bröst, ångerfall, namn, namnändring, diagnoser, läkare, förvirring

Från lesbiska glasögon till öron som framkallar queera bågar

Dennis i snygga bågar, Immanuel i mindre snygga. Foto: Dennis Alexis Hellström

I två veckor har jag varit utan glasögon, sedan de sk. flatbågarna störtade mot sin död i stentrappan. Livet har varit suddigt och mörkt om vartannat den senaste tiden, beroende på om jag försökt att klara mig helt utan eller om jag har haft på mig de slipade solglasögonen. Det har orsakat både huvudvärk, yrsel, trötthet, spasmer i ögonmuskler – och en väldigt impulsiv föreläsning eftersom jag inte såg publiken. Jag räknar den föreläsningen som ett lyckat experiment, och tackar min dåliga syn för det.

När jag gjorde synundersökningen föreslog optikern att jag skaffar två par glasögon med olika slipning eftersom jag skelar lite. Jag behöver lite starkare glas när jag ser på långt håll än när jag läser, och jag fick dem att ta hem ett par bågar som jag kärat ner mig i för långdistanstittande. I affären fanns de bara i brunt, men de beställde hem ett par svarta åt mig på prov.

Långdistansbågarna

Jag gillar dem, de känns redan väldigt mycket jag. Det valet känns självklart. Däremot var det svårare med de som skulle bli mina arbetsbågar. Jag ville att det skulle vara lätt att skilja de två åt, och om jag ska sitta och se ur en och samma vinkel gör det inte så mycket att glaset är lite mindre. Så jag lånade hem två par bågar.

Arbetsbågar A

De första gillade jag. De var lagom fyrkantiga, men jag inbillade mig att de satt lite snett. Mina öron sitter på lite olika höjd, och är det något – förutom det som min tranny chaser kallade för flatighet – med mina förra bågar som jag var missnöjd med så var det just att de alltid satt snett. Det blir lätt så med mindre bågar, har jag förstått. Därför provade jag också ett andra par.

Arbetsbågar B

Tyvärr tyckte jag att det andra paret satt ännu snedare. Kanske inbillar jag mig och är överkänslig efter mina gamla glasögon som alltid satt på sniskan. Kanske är jag hårdare mot dem för att de är lite rundare och mjukare i formerna, och jag har machokomplex. Jag vet inte. Däremot var själva skalmarna mer bekväma och satt bättre på plats.

Det är ingen skillnad i pris eftersom jag får båda paren (långdistans och arbetsbågar) för 795:-. Inget av alternativen är märkesbågar, och medan A är helsvart, så har B en svart utsida och en ljusblå insida som inte syns när man har dem på sig.

Det gör ju inte saken lättare att jag inte ser så jättebra utan glasögon heller, så jag kan inte jämföra så noga. Därför frågar jag er: Vilka bågar ska jag välja? Rösta här nedanför:

Å andra sidan: Vem har sagt att glasögon måste sitta rakt?

För att citera Wikipedia:

”Since its emergence in the English language in the 16th Century (related to the German quer, meaning ”across, at right angle, diagonally or transverse”), queer has generally meant ”strange,” ”unusual,” or ”out of alignment.” It might refer to something suspicious or ”not quite right,” or to a person with mild derangement or who exhibits socially inappropriate behavior.”

Något som sitter på snedden, något konstigt eller en galning som bryter mot sociala normer, det är vad queer betyder. Mina öron får glasögon att bli väldigt queera – då matchar de också det som sitter mellan öronen.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, glasögon, solglasögon, bågar, utseende, omröstning, öron, skevhet, queer, ord, språk, kroppen, kön, genus, fördomar

Nobody puts baby under the rug

Dröm:

Jag var hemma hos mormor och morfar, men det såg helt annorlunda ut i huset. De var också väldigt annorlunda både från hur de var när de levde och från hur de brukar vara när jag drömmer om dem.

Några av mormors bekanta kom dit på besök. Den första som kom var en kvinna jag inte kände, men hon var trevlig och hade en baby med sig. Det allra första hon gjorde var att byta blöjor på barnet, och därför bad hon mig att gå ut ur rummet eftersom det bara var kvinnor som fick vara med när man bytte blöjor. Så jag och morfar gick ut.

Senare frågade om jag ville hålla babyn, och jag sa ja. När jag fick ungen i min famn blev jag helt överlycklig. Hen strålade av blått ljus, som jesusbarnet.

En stund senare gick jag runt i köket och skulle göra i ordning fika åt gästerna. På golvet låg en trasmatta, och jag råkade kliva på den utan att märka att det var en bula i mattan, så jag snubblade till. Då såg jag att under mattan låg babyn och sov. Jag hade alltså trampat rakt på ungen, men hen snusade bara vidare som om inget hade hänt.

Ännu en stund senare skulle jag sätta mig i en soffa, och märkte att kudden bakom ryggen verkade knölig. Så jag grävde fram den med armen bakom ryggen – och fick upp ungen där med. Jag hade satt mig på babyn, som fortfarande sov fridfullt.

Senare skulle jag duka bordet med djupa tallrikar för vi skulle äta chokladpudding, men det fanns inte tallrikar nog. Därför ställde jag fram en stor temugg åt mig själv, som jag tänkte att jag kunde äta ur. När vi satt där vid bordet upptäckte jag att babyn var jätteliten och satt i min mugg. Då skrattade mormor.

Tolkning 1:

Min biologiska klocka säger åt mig att inte skaffa barn för att jag knappt kan ta hand om mig själv.

Tolkning 2:

Jag behöver lära mig att inte oroa mig i onödan, sådär i största allmänhet, för det händer att saker inte går sönder och att det man har tänkt sig faktiskt fungerar.

Tolkning 3:

Jag är på väg att bli steril, och det här är mitt undermedvetnas sätt att kontrollera att jag är okej med det. Det är jag. Jag vill inte hitta några bäbisar under mattan eller bakom ryggen.

Tolkning 4:

Jag kommer kanske aldrig att komma ifrån det faktum att jag föddes med möjligheten att bli gravid, men det innebär inte att jag måste utnyttja den möjligheten – och det innebär inte att bara för att jag inte vill bli gravid måste ta avstånd från de som vill det.

Jag kan föreläsa om det hemska i kastreringstvånget samtidigt som jag ser fram emot att själv bli kastrerad. Jag kan prata om vad lagen egentligen säger på en scen, men i ett undersökningsrum hos kirurgen vågar jag inte göra detsamma. Jag går inte bakom någons rygg och jag sopar inget under mattan – inte ens ett sovande jesusbarn.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, barn, graviditet, sterilitet, sterilisation, kastrering, transsexualism, könskorrigering, kropp, biologi, barn, puberteten, fertilitet, hormoner, testosteron, äggstockar, könsidentitet

Vitsippor som mindfulness

Vitsippor får mig alltid att tänka på när jag mötte Minou första gången IRL.

Jag hade knappt varit utanför dörren på två och halvt år när hen fick mig med på föreningen KIMs konstitutionerande möte i Uppsala för tre år sedan. Efter fem timmars förhandlingar hade jag missat sista tåget till Falun, så jag följde med Minou till Stockholm istället.

Nästa morgon gick vi på en promenad ner till stranden. Solen sken lite lagom, fåglarna kvittrade, björkarna hade musöron – och norrlänningen jag såg vitsippor i mängder för första gången. Vi visste redan nästan allt om varandra efter att ha chattat i månader, men det var först när vi stod där på stigen som jag visste att hen verkligen ville vara min vän.

Jag gömde mig bakom videokameran och filmade Minou när hen berättade saker som var så intima att jag sedan raderade dem. Hen visste vad jag tänkte och kände, vad jag ville och behövde, utan att jag behövde förklara.

De flesta jag hade träffat innan dess hade visserligen trott att de förstod, men det gjorde de egentligen aldrig. De bara gissade, och eftersom jag hade så diffus självbild gav jag dem alltid tolkningsföreträde.

Det var först när jag lärde känna Minou som jag förstod att jag fanns – och sedan lärde hen mig att inte känna skuld över min existens.

Ola Salo och myten om den lidande konstnären

Ibland blir jag nästan rädd att Ola Salo kan läsa mina tankar. Det är i och för sig inget unikt; jag har alltid misstänkt att alla egentligen kan läsa mina tankar, de vågar bara inte erkänna det. Det är därför jag bloggar som jag gör: Jag har inte många hemligheter ändå.

Hursomhelst, i senaste Kupé säger han såhär:

”den här metoden att göra konst av sitt lidande och att fly från känslorna genom att begrava sig i jobb är inte en hållbar lösning. Jag insåg att jag måste ha ett liv värt att leva vid sidan av.”

Det är det jag alltid brukar försöka förklara för en del personer i min närhet att de skulle må bra av att tänka på. Jag är väldigt duktig på att ge andra de råd jag själv skulle behöva höra.

Det är därför jag inte vill skriva en blogg om psykisk sjukdom och ”handikapp”, utan om psykradikalism och cripteori. Samtidigt som jag gärna blir sedd som störd och kallad psykfall och pratar om mina diagnoser, så vill jag inte bli reducerad till en vandrande diagnosmanual.

Att identifiera sig som störd, psykfall, galen, miffo, eller ens som dårhushjon, är inte nödvändigtvis något som begränsar ens möjligheter att utvecklas. Att däremot bli identifierad som Den Som Är Psykiskt Sjuk eller Den Neurotiska eller Självskadaren eller vad det nu är, av andra – det kan verkligen vara hämmande. Kanske i synnerhet om folk inbillar sig att det är något fint att lida.

Töntigheten är fulländad

Igår på Aspergerlägret var vi bland annat på ett tekniskt museum där det fanns en modelljärnväg. Vi pratade lite om riskerna med att försvinna in i sina specialintressen, och jag sa att det är Stig-Helmer-varning på att bli uppslukad av en modelljärnväg. Samtidigt vet jag att jag själv har otroligt lätt för att fastna på just det sättet, bara i helt andra saker än modelljärnvägar.

När jag vaknade imorse hade jag en Stig-Helmer-lock i håret. För en gångs skull gick den att kamma ner. Jag brukar få såna när jag ägnar mig åt nördiga saker.

Kanske är det en påminnelse om att hur mycket jag än önskar att jag vore en riktig nörd, så är jag ingen. Jag har varken någon extrem savantbegåvning eller otroligt hög IQ, eller kan precis allt om något av mina specialintressen. Jag är bara en nördwannabe.

Men jag är åtminstone en tönt, och det är jag väldigt stolt över.

Obscen på scen

De brukar ju säga att om man blir nervös när man ska hålla ett tal så ska man försöka tänka sig att publiken är naken. Jag har aldrig fattat på vilket sätt det skulle hjälpa; antagligen måste man tycka att nakenhet är något oväntat och genant för att det ska ha någon effekt.

Jag har en bättre idé: om man är närsynt men föreläser utan glasögon, så ser man inte publiken alls. Då blir man väldigt avslappnad – kanske så avslappnad att man glömmer bort att de är där. Efter två dagars Aspergerläger är jag inte riktigt så NT-acting* som jag brukar vara. Jag lyckades klia mig på mikrofonen istället för på kinden vid ett tillfälle, till exempel. Det blir väl någon slags subtil dampaktivism, och som jag brukar säga: så länge jag inte står och skriker obscena ord så räknar jag det som lyckat. Det är ju tur att ”kuk” är ett helt normalt ord när man föreläser om kastreringar.

Kul hade jag i alla fall, och dessutom vann jag en t-shirt i tipspromenaden. Alingsås verkar vara mysigt, och jag gillar att det finns HBT-festivaler även i småstäder.

*) NT=Neurotyp; person utan Aspergers syndrom, autism, ADHD, Tourettes syndrom, etc. NT-acting=Bete sig som NT.

Dubbelt upp!

I två dagar har jag umgåtts med andra aspergare, och det har varit helt fantastiskt. Jag behöver inte skämmas så mycket för att jag inte alltid beter mig helt ”perfekt” och inte alltid hänger med.

Ikväll ska jag transformeras till transaktivist och föreläsa om kastreringstvång. Det är en helt annan sida av mig, en helt annan roll att spela. Ibland är det väldigt svårt att få de båda att gå ihop, för jag kan känna mig onormal bland de onormala.

Som öppen aspie bland transpersoner och som öppen transperson bland aspisar passar jag inte in helt. Men egentligen tror jag att ingen enda människa gör det. Faktum är att jag tror att min Asperger gör det lättare att vara transperson, och min transsexualism gör det lättare att vara autistisk.

Närsynt och klarsynt

Nu när jag går runt i solglasögon i väntan på nya bågar inser jag verkligen hur skönt det är att slippa tänka på var jag tittar hela tiden. Jag får flacka lite med blicken, och jag kan dessutom studera människor lite i smyg.

Jag känner mig mer avslappnad, och det är inte bara för att jag inte behöver kisa hela tiden. Jag känner mig mer mer naken i solglasögon, eftersom jag vågar mer – men mindre hudlös än utan.

A mortal with the potential of a superman

Ju mer hel jag känner mig, desto trasigare blir mina kläder. Efter tre års flitigt användande är mina binders väldigt slitna, delvis för att jag har fått en annan kroppsform av testosteron. Jag sliter ut bindern som om jag vore Clark Kent på väg att bli stålmannen.

Då är det kanske inte så konstigt att jag drömde inatt att jag glömde att ta på mig min binder, och att ingen märkte att jag hade bröst ändå. Jag är stålmannen och har tagit av mig de lesbiska glasögonen som jag lurade folk med.

Inredning för instabila – hotellversionen

Fondtapeten på hotellrummet är väldigt snygg. Jag gillar att den är röd, för det är ju min färg.

Synd bara att det jag antar ska föreställa blommor ser ut som den otäcka gorillazombien jag brukade ha mardrömmar om som barn, annars gillar jag tapeter som liknar såna bläckplumpstest. Saker som påminner om psyket känns hemtrevliga.

Autist utan autopilot

I nio timmar har jag varit omgiven av andra människor, i en främmande miljö. De allra flesta känner jag inte alls, och det är bara en av dem som jag har träffat IRL tidigare.

Jag borde vara helt utmattad, men det är jag inte. Det är nämligen bara aspisar här, så jag har kunnat släppa på självkontrollen och vara mig själv.

Den där autopiloten jag oftast kopplar på när jag är bland folk tar väldigt mycket energi. Femton autister i ett rum stressar mig mindre än två ickeautister. Det är underbart att slippa försöka fejka normalitet och inte behöva spela människa – och få stå för sin nördighet utan att folk tycker att man är jättekonstig. Faktum är att jag fick höra just det idag:

- Men du är inte så konstig ju.
- Vad vet du om det? Du har ju Asperger du med.

Tänk att det finns de som tror att folk med Aspergers syndrom inte förstår ironi.

Transsexualism orsakar vapenvägran

Jag passerar som man även idag, tydligen. Det började redan på stationen. En man kom fram till mig och frågade var man hämtar ut biljetterna. Nästan tre timmar senare skiljs vi åt, och han önskar mig lycka till med en bok som han tycker att jag borde skriva. Hela resan har han pratat, och fått mig att prata. Aspergers syndrom, ordet miffo, Henning Mankell, Gustav Vasa, släktforskning, klimatkrisen, progg, raggare, bilaffärer, Jehovas vittnen och kapitalism.

När vi kommer in på hur man påverkas av sina förfäder försöker jag förklara att man inte kan dra slutsatser om sitt påbrå utifrån hur man lever idag.

- För jag har ju en massa soldater i långt tillbaka i min släkt, och… – Och du är vapenvägrare, eller hur? Det är jag.

Jag var på väg att säga ”och jag är ändå uppfostrad till att vara pacifist av mina hippieföräldrar”, men det kändes coolt.

Vapenvägrare. Han behöver ju inte få veta att jag aldrig ens kallats till mönstring eftersom jag juridiskt sett fortfarande är kvinna. Annars är den förklaring jag tänkt ut ifall jag inte vill outa mig och frågan kommer upp att jag fått frisedel på grund av psykiska problem.

Jag kan definitivt leva med att folk tror att jag är vapenvägrare.

Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det

OBS! Det här inlägget är inte ett försök att förklara transsexualism generellt eller beskriva ”hur transsexuella känner sig”. Jag talar enbart för mig själv.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att passera som kille – tackolov. Varje gång jag fattar att det händer blir jag alldeles till mig. Felringningen där jag hade kunnat heta Jörgen. Då och då få höra ”han” eller ”herrn”. Och så, för en stund sedan, blev jag omnämnd som ”en ung man”.

Det är möjligt att jag om fem år kommer att vara så van vid att passera som kille att jag inte ens reflekterar över det längre, men än så länge är det något helt nytt och fantastiskt. För bara ett år sedan var jag väldigt fixerad vid att jag inte passerade som kille. Nuförtiden tänker jag knappt på det, annat än när jag faktiskt får bevis på det ena eller det andra. Vilket som egentligen kom först – att jag började passera som kille, eller att jag började slappna av – är nog omöjligt att säga. Helt klart är att det finns ett samband.

Så länge jag inte kände mig hemma i min kropp försökte jag få andras bekräftelse. Jag ville inte höra att jag var vacker, snygg, sexig, eller faktiskt ens manlig. Det enda jag ville höra var att folk utan att tänka efter kallade mig för ”han”. Jag vill fortfarande bli kallad för han – eller hen, det spelar ingen större roll för mig så länge det inte är hon – men jag bryter inte ihop om jag blir tjejad på samma sätt som jag gjorde förr. Det viktigaste är inte om jag passerar som kille, utan om jag klarar av att gå förbi en spegel utan att titta bort.

Alla de som säger att i ett perfekt jämställt och öppet samhälle skulle ingen ”vara tvungen” att förändra sin kropp, vad vet de? Naturligtvis är alla transsexuella olika, men jag skulle hellre säga att om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta hänga upp sig på att jag behöver förändra min kropp. Om vi hade haft ett perfekt samhälle så kanske folk skulle sluta utgå ifrån att jag ”opererar om mig” för att passa in i en mall. I själva verket är det – för mig – precis tvärtom.

För att få en kropp med platt bröstkorg, basröst, skäggväxt, kuk, mindre tydliga höfter, bredare axlar och mer synligt kroppshår – så måste jag passa in i en mall. Det var inte den skavande kvinnliga könsrollen som kom först, utan penisavundet och längtan efter en kropp med en massa egenskaper som jag sedan förstod kodades som manliga. Parallellt växte en insikt om att jag inte kunde vara tjej, för jag kände mig inte som tjej, identifierade mig inte som tjej och hade väldigt lite gemensamt med de tjejer, flickor, kvinnor och tanter jag mötte. Däremot tog det många år innan jag la ihop två och två och förstod att det kunde finnas ett samband mellan kroppen och identiteten. Jag visste ju inte att jag var kille. Det var jag inte heller, men jag håller på att bli det nu.

Jag skulle vilja säga att jag föddes med en själslig könlöshet, men med en inre bild av hur min kropp ska se ut för att jag ska må bra. Att sedan köna den idealkroppen som ”manlig” är en social konstruktion. Att sätta diagnosen ”Transsexualism” för att kunna ge mig den behandling jag behöver är en vårdadministrativ konstruktion, eftersom det behövs en medicinsk diagnos för att få behandling. Att säga att jag är ”född i fel kropp” är en semantisk konstruktion. Jag är inte född i fel kropp. Jag är inte ens född i fel kön. Jag är född med en kropp som har styrts av fel hormoner sedan fostertiden, som har orsakat att jag fötts med fel könsorgan och sedan har utvecklat fel egenskaper under den första puberteten. Men min kropp som sådan är inte fel.

Jag byter inte kön för att jag tar testosteron eller genomgår operationer. Det är inget könsbyte, för jag byter inte ut någon del av min identitet. Jag förändrar min kropp, och ju mer jag uppfattas som man desto mer vänjer jag mig vid att spela en manlig könsroll. Det egentliga könsbytet står däremot människor runtomkring mig för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, kön, könsidentitet, genus, manlighet, kvinnlighet, könsroller, biologiskt kön, män, kvinnor, transpersoner, HBTQ, identitet, psykologi, social konstruktion, biologism, könsbyte, transition, ord, språk, filosofi, queerteori, transteori, kroppar, vård, diagnoser, psykiatri

”Men jag är inte folkpartist alltså”

En gång i tiden, fram tills för sådär drygt ett halvår sedan, brukade jag hata att hämta ut tågbiljetter annat än i SJs automater. Om man hämtar ut dem hos ett ATG-ombud brukar det nämligen innebära att de läser upp ens förnamn högt, för att kontrollera att det är rätt biljetter de skriver ut. Det är alltid ens juridiska namn som står på biljetten, så innan jag fick igenom namnändringen var det alltid jobbigt om jag inte hade framförhållning nog att kunna hämta ut biljetterna i automaten i Gävle eller få dem hemskickade.

Nuförtiden är det inga problem, eftersom jag har fått rätt namn även i folkbokföringen och därmed även i SJs register. Så sent som idag hämtade jag ut biljetter med två olika bokningsnummer, och det första var lätt:

”En massa bokstäver, men Immanuel, det stämmer?”

Jag heter T J Immanuel hos SJ, så det var som det brukar. Nästa nummer hade jag däremot inte beställt själv, utan det är för föreläsningen på HBT-festivalen i Alingsås. Liberala ungdomsförbundet har gått in och sponsrat min resa, och det var precis det kassörskan läste upp. Jag svarade ”ja, det stämmer”, men var nära att tillägga ”men jag är inte folkpartist alltså”. I sista sekunden hejdade jag mig; det var pinsamt nog att stå i en kiosk i knallröda Sandviken, bygga min image på att vara radikal – och bli köpt av kramliberaler. Jag behövde inte projicera min egen internaliserade rädsla för att vara smygliberal på resten av världen, så jag höll tyst.

Nej, jag är inte medlem i LUF. Nej, jag är inte liberal som i folkpartist. Jag står alldeles för långt till vänster för det, även om jag inte är medlem i något parti alls numera. Självklart är jag glad att få chansen att föreläsa, och jag har tillochmed vänner som är folkpartister. Det är inte det. Det känns bara lite småroligt att jag ska åka till Alingsås och bland annat förklara vad Göran Hägglund har gjort för fel under de senaste tre åren – och få min tågbiljett betalad av ett borgerligt ungdomsförbund.

Läs även andra bloggares åsikter om Alingsås, HBT-festivalen, föreläsningar, HBTQ, politik, biljetter, namn, tåg, LUF, Göran Hägglund, resor, transpersoner, transsexualism, könskorrigering

Jag kan inte längre trösta mig med att allt kommer att gå åt helvete

Idag har jag haft ett viktigt möte. Inga beslut är klubbade, vissa detaljer saknas och det är inget jag vill avslöja innan det är i hamn, men hursomhelst så gick det väldigt bra. Nästan oroväckande bra, faktiskt – sådär så att jag fortfarande väntar på att vakna och inse att det är en dröm, fast det har gått flera veckor.

Jag har alltid haft en försiktig tilltro till karma: Får jag skit, så förtjänar jag det. Får jag inte skit så får jag skuldkänslor, eftersom jag egentligen förtjänar skit.

Men det var ju mitt gamla jag som tänkte så. Nu då, när allt verkar fungera rätt så bra, vad betyder det? Borde jag inte oroa mig för min skitskuld, att jag har det bättre än jag förtjänar? Borde jag inte gå runt och vänta på ett bakslag?

Nej, jag lyckas inte riktigt med att oroa mig i onödan. Jag misslyckas tillochmed att måla upp absurda skräckscenarion i huvudet, fast det är min favoritsysselsättning. Det fungerar inte längre att trösta sig med att allt kommer att gå åt helvete, eftersom jag börjar få en märklig tilltro till mig själv. Jag vet inte hur det här kommer att gå, var jag kommer att hamna, och jag är fortfarande ovan vid den märkliga känslan av att allt kommer att ordna sig – men det gör det ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om hopp, tillit, självkänsla, självbild, karma, känslor, skuld, skam, tvångstankar, ångest, depression, psykologi

Litauen stoppar Baltic Pride – av omtanke om HBT-personer?

Imorgon invigs Baltic Pride i Vilnius i Litauen. På lördag är det tänkt att paraden ska äga rum – eller i alla fall var det planerat så. Idag meddelade man att demonstrationstillståndet har dragits in.

Det är inte första försöket att stoppa paraden; i mars lämnade 50 parlamentariker in en protest där de hävdade att paraden skulle bryta mot den nya lagen i Litauen som bland annat förbjuder ”främjande av homosexualitet”, men de misslyckades med att få igenom förbudet.

Nu heter det att paraden har stoppats för att man inte kan garantera deltagarnas säkerhet. Baltic Pride citerar riksåklagaren:

”We have reason to believe that the state will not be able to provide proper protection for the participants in the intended location, i.e., streets of Vilnius”

Med andra ord: Först gödslar man hatet med politisk dynga och låter det rota sig i rabatterna längs gatan – och sedan pekar man på plantorna man drivit upp och säger ”eftersom de är giftiga för dig så får du inte vara här”. Så omtänksamt. *ironi*

Uppdaterat: Ywonne Ruwaida (mp) på Aftonbladet Debatt. Lite mer bakgrund på DN. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Litauen, politik, lagar, Baltic Pride, Europa, homofobi, transfobi, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, heteronormen, Vilnius, hatbrott, våld, demonstrationer, Pride, mänskliga rättigheter

Tvångskastrering och tvångskönsorganisering

De senaste dagarna har jag ju ritat könsorgan inför min föreläsning om kastreringstvånget, och igårkväll satt jag och läste argument för att införa obligatorisk kastrering för alla barn och vuxna som ansöker om ändrad könstillhörighet. Det är långt ifrån första gången, men jag blir lika beklämd varje gång.

När förslaget för en ny könstillhörighetslag presenterades 2007 var en av förändringarna att man ville byta ut kravet på sterilitet till ett krav på kastrering. Man ville å ena sidan tillåta transsexuella att låta frysa in ägg och spermier, och å andra sidan kräva att de opererar bort äggstockar och testiklar för att få ändrad könsidentitet. Den lagen från 1972 som fortfarande gäller kräver nämligen i praktiken sterilisering och att man inte har sparat ägg eller spermier, så det vore både ett steg tillbaka och ett framåt.

Det är talande att de transpolitiska organisationerna – med undantag för Patientföreningen Benjamin – alla var kritiska till kastreringskravet, medan många andra remissvar är positiva. Till exempel Svenska kyrkan (pdf), som skriver:

”Om man bytt kön så är det inte rimligt att man kan få använda sig av ett så tydligt uttryck för den gamla identiteten som könscellerna i en ny situation.”

Patientföreningen Benjamin (pdf) skriver:

”Föreningen FTM Sverige har till utredningen lagt fram absurda krav, som utredningen sedan anammar med den absurda konsekvensen att FTM som fastställts som män kan föda sitt eget barn. Dessa är enligt vår uppfattning inte transsexuella utan he-women.”

Det handlar alltså om hur man definierar kön, och om hur man kräver någon slags motprestation. För att få tillgång till medicinsk behandling – till exempel hormoner – och juridisk könskorrigering, så måste man ställa upp på vissa krav. Det handlar inte om att bevisa att man lider av transsexualism (eftersom de inte går in på diagnoskriterierna), och det handlar inte om att man skulle vara en sämre förälder. Det handlar om att enskilda människors mentala och biologiska kön ses som ett samhällsproblem, som ett hot.

Som en motvikt till detta elände kan jag i alla fall tipsa om en debattartikel på Politikerbloggen, där Per Pettersson, Catrine Norrgård och Jens Odsvall skriver om transpersoners rättigheter. De kräver att:

Lagstiftningen måste moderniseras. Kraven att vara ogift och steriliserad måste bort. Det måste bli tillåtet att spara könsceller.

Den könskorrigerande behandlingen måste moderniseras och bättre metoder användas.

Möjligheten till vård som minderårig måste säkras.

Vården måste baseras på medicinsk kunskap och den enskilda patientens behov, inte på fördomar om hur en “riktig” kvinna eller man är.

Kunskapen om transpersoner i öppenvården, framför allt inom psykiatrin, måste bli bättre.

De tre är alla cispersoner, men har ganska bra koll på vad som är viktigt för många transpersoner. Jag skriver definitivt under på de fem punkterna. Särskilt nöjd är jag med den fjärde punkten: Vården måste baseras på den enskilda patientens behov.

Det är inte rimligt att utgå ifrån att alla människor med samma diagnos behöver exakt samma behandling. För en del transsexuella är det otroligt viktigt att genomgå kastrering; för andra är ett sånt krav istället ett stort hinder. Problemet är varken de patienter som behöver vissa operationer, eller de patienter som inte behöver dem. Problemet är att alla patienter förväntas vara likadana.

En del verkar tro att om man tillåter människor att få juridisk könskorrigering utan kastrerande operation, så kommer det att leda till ett förbud mot alla könskorrigerande operationer. Andra verkar tro att lösningen istället är att förbjuda könskorrigerande operationer helt. Det är ungefär som om man skulle sitta och diskutera om vi antingen ska förbjuda aborter helt eller tvinga alla gravida att göra abort.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, transpersoner, intersexualism, kön, könsorgan, vård, kastrering, kastreringstvång, sterilisering, vård, operationer, könskorrigering, könsbyte, könsidentitet, juridiskt kön, könstillhörighetslagen, lagar, Svenska kyrkan, politik, Patientföreningen Benjamin, äggstockar, testiklar, barn, familj, Per Petterson, Cathrine Norrgård, Jens Odsvall

Jag har kommit ut som störd inför min psykolog

Efter nästan åtta år som psykpatient, ett dussin diagnoser som passerat förbi varav några enstaka fastnat, utredningar, medicineringar, inläggningar, sjukskrivning och sjukpension, har jag äntligen tagit ett stort steg.

Jag har kommit ut som störd inför min psykolog. Bloggstörd. Jag berättade om min taktik att blogga mig igenom skuld och skam. När jag känner den där förlamande ångesten över att ha gjort bort mig totalt, skulden över att kanske ha sårat någon och skammen över att inte kunna styra mitt beteende eftersom jag aldrig vet säkert vad som är okej och inte – då finns det bara en sak att göra: Blogga.

Hemligheten med att blogga självutlämnande är att inte göra det för att locka läsare, eller för att få ur sig sina aggressioner, utan som terapi. Just de där sakerna som jag skäms så otroligt mycket över brukar bli väldigt bra blogginlägg. Jag försöker låta bli att lämna ut andra människor, och jag försöker låta bli att berätta saker som jag faktiskt inte borde berätta, men i övrigt har jag inte många spärrar just när det gäller att blogga mig ur skammen.

Jag visste när jag påbörjade min könskorrigering att det kanske skulle hända att folk skulle prata om mig, så jag valde att ta tjuren vid hornen och göra det öppet. Att ungdomar på bussen sitter och tittar på mig och viskar till varandra gör mig ingenting; det jag var rädd för var människor från mitt förflutna. Om en viss person skulle få veta att jag ”har bytt kön” skulle hon antagligen gotta sig och sedan sprida det vidare för att bevisa hur störd jag är.  Om en viss annan person fick möjligheten att sprida ”nyheten” så skulle han antagligen se till att det ställde mig i så dålig dager som möjligt. Om en viss tredje person fick veta det ryktesvägen skulle hon antagligen vägra tro på det hon hörde. Därför valde jag att berätta det för henne själv, men fick såklart inget svar på mitt brev. Har jag redan gått ut med det själv så tar det udden av ryktesspridningen och suddar ut hånleendena. Och transsexualism är inget att skämmas för. Det är som att skämmas för att man behöver glasögon, bortsett från att vuxna människor sällan kallar varandra för ”glasögonorm”.

Jag förklarade det för psykologen: När jag skäms har jag två val. Jag kan gå undan och gömma mig, eller så kan jag dra ut det i offentligheten. Inte för att vinna sympatier, utan för att våga uttala det jag skäms över så att skammen lägger sig. Jag kan berätta om de där sakerna som jag inte vågar säga högt, och få dem att framstå som en rolig anekdot om hur puckad jag är. Jag kan skratta åt mig själv. Så tog jag ett exempel på en sak jag bloggat om som verkligen hjälpte mig, och som fortfarande har en viss effekt på delar av mitt liv. Jag berättade inte de allra mest pinsamma detaljerna, utan nöjde mig med en snabbförklaring. Det räckte. Hon var imponerad över mitt sätt att träna på att utsätta mig för känslan; det är ju precis det som KBT handlar om.

Det jag berättade om är en sån sak som jag inte har vågat erkänna för någon inom psykiatrin, fast det har gått tre år sedan det hände. Jag har fortfarande inte berättat för henne vad i det som var pinsamt, och jag tänker inte dra upp det igen i bloggen eftersom en av mina regler är att inte peka ut pinsamma saker som just pinsamma. Det vore bara att förstärka den bilden.

Jag skäms, och det fortsätter jag med. Men att blogga om skammen är också att blogga sig ur skammen. Att blogga om rädslan kan vara ett sätt att bli mindre rädd. Jag har idag kommit ut som störd inför min psykolog. Hon tog det väldigt bra, måste jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, skuld, skam, känslor, privatliv, integritet, internet, bloggar, bloggande, bloggosfären, ångest, rädsla, fobier, psykologi, psykiatri, KBT, terapi, mod, mindfulness, gränser, gränssättning, rykten, relationer, transsexualism, könskorrigering

Riktiga mantimmer luktar inte hallon – utan jordgubbe

Möter en person i trapphuset, gissar att det är en man. Hen ser ut som en typisk vaktmästare, med arbetsbyxor, marinblå fleecetröja och neongul skyddsväst ovanpå.

När vi går förbi varandra känner jag lukten av jordgubbar. För en sekund tänker jag ”Wow, är det Body Shops jordgubbsschampo?”. Sedan inser jag att det antagligen bara är för att hen ätit sylt till lunchen, för hen verkar inte nyduschad.

Så synd. Jag som gillar killar som är manliga nog att lukta jordgubbe.

Jag låter som en Jörgen

Ibland tar det lång tid att fatta. Igårkväll när jag stod och lagade middag ringde telefonen:

- Immanuel.

- Är det Jörgen?

- Eh… Nej, det finns ingen Jörgen här.

- Nähä, då har jag kommit fel.

Det tog faktiskt tolv timmar innan det gick upp för mig att det samtalet måste ha varit till samma Jörgen som folk brukade fråga efter förut. Tydligen finns det en Jörgen i Stockholm som har ett nummer som liknar mitt, och som jobbar som mäklare. Dagen före julafton för snart ett och ett halvt år sedan var det någon som konstaterade ”Du låter inte som någon Jörgen”.

Den här gången fick jag inte höra det. Någon trodde att jag var Jörgen. Någon avgjorde utifrån min röst att jag skulle kunna heta Jörgen, fast jag svarade Immanuel. Jag passerade verkligen som kille i telefon. Visst har jag haft mina aningar tidigare, men jag har aldrig fått det bekräftat. Jag låter som en Jörgen.

Läs även andra bloggares åsikter om telefon, felringningar, röst, målbrottet, testosteron, hormoner, kön, könskorrigering, basröst, transsexualism

Min döda tvillingsyster har flyttat ut

Idag har jag hunnit med att bli kallad för rätt pronomen, och hitta hem – på en och samma gång. Jag behövde nämligen en hyresavi till Försäkringskassan, men jag kunde inte skriva ut den på datorn så M och jag bestämde att det var lika bra att åka till Sandvikenhus kontor.

Sagt och gjort: Vi klev in på det ganska ödsliga kontoret strax före stängningsdags och förklarade för receptionisten vad det gällde. Hen knappade in mitt personnummer i datorn och väntade på att skrivaren skulle starta. Medan M och jag stod där vid disken och väntade kom vi på att det står fel namn på kontraktet; det står fortfarande mitt gamla namn fast jag har hetat Immanuel juridiskt sedan oktober. Det var lika bra att be dem ändra.

- Ja, började M, nu är det ju så att hon… han! har bytt k-

- Namn!

fyllde jag i. Receptionisten såg förbryllad ut. Då – innan någon han säga något mer – dök en handläggare upp, och sa ”Jag tar det här”. Vi gick in på kontoret och jag fick säga mitt personnummer och bokstavera Immanuel. Inga frågor. Jag behövde inte visa legitimation eller personbeviset med namnändringen. Bara ändra i datorn, och skriva ut en hyresavi till Försäkringskassan. Hon frågade om jag ville ha en utskrift av hyreskontraktet också i rätt namn. Såklart. I två och ett halvt år har jag bott i en lägenhet som är skriven på min döda tvillingsyster, men nu har jag hittat hem.

När vi var på väg ut bad M om ett kuvert, så att vi skulle kunna skicka in papperen direkt.

Jag sa:

- Ja, jag fick ett kuvert.

samtidigt som handläggaren sa:

- Ja, jag gav honom ett kuvert.

Lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, transsexualism, kön, könskorrigering, passering, könsidentitet, bekräftelse, namn, namnändring, hyreskontrakt, byråkrati, Försäkringskassan, Sandvikenhus

Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är

Jag skrev en kommentar på Julias blogg om kroppsnormer och tjockhet, men det blev så långt att det fick bli ett eget inlägg:

”Det är normalt att hata sin kropp om man är ”tjock” eller tex. har nedsatt rörlighet, och onormalt att inte göra det då. Däremot är det onormalt att må dåligt över sin kropp på något sätt ifall den räknas som ”normal”.

Om man tex. berättar att man har ätstörningar, och man är normalviktig, så får man ofta höra att ”det är väl bara att börja gilla dig själv, för du är ju inte tjock”. Underförstått: ”Om du däremot hade varit tjock, då jävlar…”.”

Det jag menar är att om man uppfattas som ”tjock tjej” och ger minsta antydan om att vara missnöjd med något i sitt utseende, sina relationer eller sin osäkerhet på nåt sätt, så blir svaret ofta ”Det är väl bara att gå ner i vikt”. Detta oavsett hur irrelevant vikten är för tex. att man inte vågar ta för sig i skolan eller ställa krav på sin sambo. Ens tjockhet genomsyrar tydligen precis alla delar av ens liv och är både ett symtom på och en orsak till att man har problem.*

Om man däremot inte uppfattas som ”tjock tjej” (och inte heller som ”jättesmal tjej”, kanske inte ens som en tjej alls), så blir svaret istället ”Det är väl bara att lära sig att tycka om sig själv”, även om det är något som i allra högsta grad handlar om kroppen. Om man till exempel har varit fet och gått ner i vikt men dragit på sig ätstörningar på köpet, och mår psykiskt dåligt på grund av det men fysiskt sett anses vara frisk och hälsosam – så möts man av en massiv oförståelse.

Det är ju jätteduktigt att ha gått ner i vikt, då mår du väl automatiskt bättre? Inte? Vadå, du vill väl inte bli fet igen?

Om man blir läst som tjock, i synnerhet som en tjock kvinna, så förväntas man vara missnöjd med sitt liv. Att inte vara det provocerar. Jag har förstått att det är lite samma sak som att till exempel vara rullstolsburen och inte desperat önska att man kunde gå. En kropp som inte ser ”normal” ut eller inte rör sig ”normalt” får man inte gilla. Men om ens kropp däremot klassas som ”normal” till det yttre, så får man inte vilja förändra den. Eller jo: Lite. Man får färga håret, tatuera sig och pierca sig. Man får träna så att den blir lite mer muskulös. Man får sminka sig om man uppfattas som tjej, och använda högklackade skor för att se lite längre ut om man är kort. Man får använda olika sorters underkläder som formar kroppen – så länge man inte bryter mot könsgränserna.

Däremot, att som biologisk man försöka äta upp sig lite i vikt för att få större bröst, eller att som biologisk kvinna linda sina bröst så de inte syns under kläderna – det är mer tabu. Då helt plötsligt måste man lära sig att älska sin kropp som den är. Om man dessutom hellre opererar bort brösten än lindar dem år ut och år in, så heter det att man ger efter för samhällets normer; att man är ett offer för snäva könsroller.

På samma sätt som överviktiga som ”väljer” att inte göra vadsomhelst för att gå ner i vikt, är transpersoner som ”väljer” att genomgå könskorrigerande behandlingar provocerande för den som helst bara ser kroppar av två slag – oavsett om man väljer att acceptera sin kropp eller sin personlighet, och därmed kanske förändra sin kropp.

En person som jag pratade med för några år sedan sa att eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna få en fungerande kuk så borde jag låta bli att försöka få en könskorrigering, för om jag inte kunde löpa linan ut så var det lika bra att avstå.

Din kropp är ju normal, vill du verkligen bli ett freak?

Ja, om det nu hade varit något jag fick välja. Det matchar mitt inre. Jag är en jävligt störd person, för det är såna som kan rubba världen.

*) Jodå, jag vet att det är många överviktiga också har ätstörningar. Det betyder inte att man kan utgå ifrån att varenda ”tjock” människa är det just för att de har överätit, och det betyder inte heller att man kan utgå ifrån att alla ”tjocka” människor mår psykiskt dåligt och har problem med sin självkänsla som en direkt följd av övervikten (och inte som en direkt följd av till exempel omgivningens fördomar).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fett, fetma, vikt, utseende, ideal, övervikt, kroppar, normer, skönhet, tjockisar, fördomar, självbild, självkänsla, kön, genus, sexism, transpersoner, transsexualism, HBTQ, könsidentitet, könskorrigering, vård, operationer, bröst, cisnormativitet, komplex, könsorgan, könsbyte, normal, acceptans, funktionshinder, funktionsnedsättningar, ableism

Niclas Wahlgren och Laila Bagge säljer – det gör duktighet också

Om jag skulle låta mig bli upprörd av att TV4 bygger ett lyxhus åt Niclas Wahlgren och Laila Bagge, när det finns så många människor som inte har tak över huvudet, och även massor av människor som är väldigt trångbodda, och människor som behöver en mer tillgänglig bostad – så heter det att jag är avundsjuk, enligt en del av kommentarerna.

Nu vet jag inte om jag skulle jubla över ett program i kommersiell tv som byggde tillgängliga bostäder – risken är stor att det skulle bli som Extreme Home Makeover, där man väljer ut de familjer som blir bra tv, visar upp en massa dyra lösningar som de flesta ändå inte har råd med, och tar udden av alla möjligheter till samhällskritik. Man får inte ett drägligt boende för att man har rätt till det – men om man är tillräckligt tv-mässig så kan man få ett jättefint hus. Det krävs bara att man har rätt story att sälja, och har man inte det är man illa ute.

Det var några år sedan jag såg Extreme Home Makeover, men om det inte har förändrats radikalt så vet jag vad det går ut på. De utvalda som får sina hem renoverade ska helst vara en kärnfamilj ur medelklassen med funktionella föräldrar som vigt sitt liv åt någon kristen välgörenhetsorganisation och som har många barn, varav minst ett med en synlig funktionsnedsättning. Barnet måste vara sött och litet och komma med lillgamla kommentarer, alternativt inte prata alls. Det får gärna finnas med en gammal mor- eller farförälder med i bilden, och familjen ska ha ägnat sitt liv åt att hjälpa utsatta människor samtidigt som de inte har några som helst problem annat än att huset håller på att förfalla.

Inga psykiska problem, ingen skilsmässa, inget missbruk, ingen långtidssjukskrivning. Helst inget kontroversiellt, som en ensamstående förälder, en regnbågsfamilj, psykiska funktionsnedsättningar, ateism eller ett engagemang som är det minsta samhällskritiskt. En singelmamma som blir diskriminerad på arbetsmarknaden och utstött ur samhället för att hon öppet stöttar sin tonåring som blir mobbad i skolan för att hen är transperson, samtidigt som hon tar hand om sitt yngsta barn som föddes med fetalt alkoholsyndrom och samtidigt som hon brottas med sin egen bipolära sjukdom och jagas av kronofogden för att hon tog dyra lån under ett maniskt skov, skulle inte ha en chans. Bara människor som är moraliskt oantastliga får ta del av välgörenheten.

En svensk version av programmet skulle antagligen skippa religionskravet, men i övrigt skulle det vara på ungefär samma nivå. Så nej, jag skulle inte vilja se ett sånt program. Inte i TV4, de skulle jag inte lita på. Det program som jag hellre skulle vilja se kunde möjligen produceras av UR och nå ut till en mycket mindre grupp – för det skulle inte sälja på duktighet.

Inspirerat av Smulgubbe och Victoria, men också av artiklarna om kostnader för personlig assistans, och om SJs pinsamheter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tv, media, lyx, tv4, Niclas Wahlgren, Laila Bagge, kändisar, reklam, välgörenhet, funktionshinder, funktionsnedsättningar, ableism, tillgänglighet, diskriminering, fördomar, politik, psykologi, psykisk sjukdom, HBTQ, transpersoner, familj, kärnfamilj, barn, bipolär sjukdom, mani, skulder, ekonomi, fetalt alkoholsyndrom, diskriminering, transfobi, moralism, välgörenhet, public service, UR, kommersialism, Extreme Home Makeover