Av en slump sprang jag på en dagboksanteckning jag krafsat ner en gång för snart fem år sedan. Jag skrev den tydligen på tåget mellan Gävle och Falun, den sjunde augusti 2005. Drygt fem sidor av ganska osammanhängande svammel. Innan bloggen blev min ventil var det så jag andades. När tankarna på att skada mig blev för starka skrev jag ner allt som snurrade i mitt huvud, hur konstigt, absurt, skrämmande och förvirrat det än var. Bland oro för förhållandet jag var i och rädslan för att sitta fast i sjukskrivning för all evighet och ångesten över att inte vara duktig nog hittade jag några rader som förklarar något ännu större:
”En god varelse, en människa, älskar sällskap och får ny kraft i mötet med andra som är som hon. De delar blåheten och känner sig trygga i den, så till den milda grad att de börjar definiera sig utifrån den: ”Vi är alla blå”. Visst finns det mångfald: ljust och mörkt, lavendel och turkos. Men allt faller inom den blå ramen.
Alla människor är blå. Om jag inte är blå ljuger jag, eller i bästa fall är jag något annat. Vadå? Det finns ingen beskriven art som är så lik en människa, men som föddes med en missfärgad, rosa hjärna.”
Det här var några veckor innan min aspergerdiagnos var färdigställd, och jag gick och väntade på resultatet. Var jag en människa med Aspergers syndrom, eller var jag inte människa alls?
Det är detta jag menar när jag pratar om rosa och blå hjärnor. Det är därför jag värjer mig instinktivt mot många försök att beskriva den mänskliga naturen: Jag upptäcker ofta att jag står i gränslandet mellan att få räknas som människa och att inte göra det. När folk säger att ett visst beteende är genuint mänskligt, eller att en viss situation är något som alla människor, oavsett modersmål, förstår – då känner jag mig väldigt ofta utestängd. Jag har det inte instinktivt i mig att förstå vad ett leende betyder, och mina spegelneuroner reagerar inte impulsivt och återger andras kroppsspråk. Jag avkodar inte de fina nyanserna i människors ansiktsuttryck utan att ägna mycket tid och energi åt att gissa mig fram, och jag är alltid den som inte läser av stämningen ordentligt.
Många av de saker som folk brukar säga är allmänmänskligt gäller inte mig. Förr i tiden fick det mig alltid att dra slutsatsen att jag inte var människa; sedan fick det mig att förstå att jag bara var annorlunda. Idag säger jag gärna att min hjärna är rosa – men den är definitivt inte missfärgad.
Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, diagnoser, ord, språk, kommunikation, sociala svårigheter, social kompetens, kroppsspråk, människor, definitioner, beteende, psykologi, psykiatri, hjärnan, acceptans
