”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box”

Jag brukar ju prata om Lagen om missfoster; den som säger att ”fula” och udda människor förväntas vara genier. Även om det säkert stämmer ibland, så är det grovt förenklat och fördomsfullt att tro att bara för att en person beter sig avvikande så måste hen vara överbegåvad.

Nu finns det forskning som visar att det kanske ligger något i det, på sätt och vis. Svenska forskare har kommit fram till att psykiskt friska med hög kreativitet har ett dopaminsystem som liknar det hos personer med schizofreni, och att det även kan ha betydelse för bipolär sjukdom:

”Studien visar att högkreativa människor som lyckades bra på divergenta tester hade lägre täthet på dopamin D2-receptorer i hjärnområdet thalamus än vad lågkreativa hade. Även schizofrena har låg täthet av D2-receptorer i thalamus. Ett fynd som antyder en tänkbar orsak till kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet, säger Fredrik Ullén.

Thalamus är det område i hjärnan som fungerar som ”reläcentral” där information filtreras innan den når områden i hjärnbarken, som bland annat används för tänkande och problemlösning.

Färre D2-receptorer i thalamus ger förmodligen mindre filtrering av signaler och därigenom ett ökat informationsflöde från thalamus, säger Fredrik Ullén och berättar vidare att det i sin tur skulle kunna vara en mekanism som ligger bakom både friska högkreativa människors förmåga att se många ovanliga samband i en problemlösningssituation och de bisarra associationer man finner hos psykiskt sjuka.”

Däremot poängterar Fredrik Ullén, en av forskarna, att personer som är sjuka inte nödvändigtvis kan få utlopp för kreativiteten:

”Blir du sjuk är det svårt att vara kreativ med de svåra problem man dras med. Däremot så har briljanta personer oftare psykisk sjukdom i släkten och de kan oftare än andra drabbas av psykisk sjukdom under perioder i livet.”

och Rakel Lundgren på Schizofreniförbundet säger:

”det kreativa kan förvandlas till vad som helst, det är inte alla gånger positivt att man är kreativ”

Hursomhelst är det väldigt intressant forskning, men det får mig att undra hur det hänger ihop med stigmatiseringen av psykisk ohälsa. En artikelserie i SvD har belyst hur ojämlik sjukvården är, och lyft fram att en patients utbildning och klassbakgrund gör stor skillnad. Högutbildade söker oftare vård utan att vara sjuka, och har lättare att få till exempel remisser och dyrare behandlingsalternativ. Det handlar om att kunna tala för sig.

De har framförallt berättat om den kroppsliga vården, men jag tror att detsamma gäller även inom psykiatrin. Är man högutbildad, vältalig, påläst – och samtidigt lugn och beter sig ”sansat” så har man störst chanser att ta sig fram som patient. Är man bohemisk, konstnärlig, impulsiv och känslosam – egenskaper som ofta sammanfaller med kreativitet – blir man lätt sedd som mer instabil än man faktiskt är, enligt mina erfarenheter.

Jag håller själv på att lära mig att tygla min kreativitet, eftersom jag har fattat att det är när kreativiteten får för stort spelrum som jag blir manisk. Därför är det inte särskilt förvånande att man har hittat en biologisk koppling mellan kreativitet och ”galenskap”. Däremot är jag övertygad om att lösningen inte är att döda kreativiteten för att bli av med problemet. Det har jag redan försökt.

Fredrik Ullén tror att det kan finnas en poäng med att generna för schizofreni och bipolär sjukdom har överlevt:

”Vi tänker gärna på psykiska sjukdomar som något som bara är negativt och så är det förstås för dem som drabbas. Men här ser vi att vissa egenskaper som psykiskt sjuka har delas av högkreativa och vissa gener som kan leda till psykisk sjukdom kan vara bra i vissa sammanhang.”

och han citeras i pressmeddelandet:

”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om forskning, vård, psykiatri, psykologi, hjärnan, neuropsykiatri, schizofreni, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, kreativitet, bipolär sjukdom, fördomar, ableism, cripteori, psykofobi, vård, jämlikhet, stigmatisering, klass, utbildning, vetenskap, medicin, biologi, dopamin

HBT – Homonormativ Beteende Terapi

Är det något som är säkert så är det att så länge Qruiser finns kommer det att dyka upp nya trådar där personer – företrädesvis kukfödda byxbögar – börjar med att ondgöra sig över begreppet HBT, och slutar med att uttrycka att de inte vill förknippas med transpersoner:

”Hej! Jag e 100% bög o e glad för det, men uttrycket HBT vill jag inte läggas under, det låter ju som en sjukdom!

Och sen har jag inte mycket gemensamt med allt som läggs in i denna förkortning (menar inte med detta att jag har nått emot transfolket o andra ”grupperingar”, utan känner ingen gemenskap med dem) Jag är bög, gay, homo…men jag e inte HBT!!”

Som svar på detta briljerar flashboy, som alltid:

”Ja, varför inte göra HBT till en ny terapi-form, där målet är att komma ut. Det behöver inte vara som homosexuell, du kan komma ut med vad som helst som kanske tynger dig. Kanske mår du dåligt över att du råkade hälla öl i din kompis mobiltelefon, bara att komma ut med det. Blir kompisen sur, skrik bara något om att han är normativ och slarvfobisk.

Efter terapisuccéerna KBT, DBT och MBT kommer nu HBT – Homonormativ Beteende Terapi.”

Fastän jag gillar begreppet HBT, så ser jag att det finns problem med likriktning. HBT används väldigt ofta som en synonym till homosexuella, och bisexuella och transpersoner blir inte nödvändigtvis synliggjorda för det. Däremot har jag minst lika stora problem med ord som gay, eftersom det är bögnormativt, och med de homosexuella, eftersom det så uttryckligen är homonormativt.

När jag säger HBT så menar jag inte homosexuella. När jag säger HBT menar jag homosexuella, bisexuella och transpersoner. Jag har identifierat mig som bisexuell i perioder, och som bög i andra perioder, och är och förblir transperson. Därmed inte sagt att jag har särskilt mycket gemensamt med random qruiserbög som tycker att det är viktigt att uttrycka gemenskap med andra bögar – men bara de som är tillräckligt mycket bög.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBT, HBTQ, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, sexuell läggning, könsidentitet, könuttryck, kön, genus, ord, språk, Qruiser, internet, homonormen, heteronormen, terapi, komma ut, KBT, MBT, DBT

Bättre hudlös än rådlös

Dröm:

Ett litet hotell vid havet någonstans i södra Sverige. Jag har aldrig varit där och har en känsla av att platsen inte finns i verkligheten. Hursomhelst så var jag där, och jag bodde på hotell. Jag levde stealth; ingen visste om att jag var transsexuell utan alla uppfattade mig som vilken man som helst. Eftersom man var tvungen att bada i en sån gammaldags overall var det inte svårt att dölja att jag hade bröst; det var bara att ha på sig bindern under.

En morgon stod jag vid receptionsdisken och grälade med hotellägaren om räkningen. Han påstod att eftersom det fanns julgran (!) på rummet så hade han rätt att ta ut tusen kronor extra per natt. Mitt svar var att granen var så liten att den inte räckte mig till höften, och dessutom var den i plast och odekorerad. Sedan gick jag tillbaka till rummet, tog en dusch och började göra mig redo för stranden. Jag var lite arg, och upptäckte dessutom att min telefon var borta, så när det knackade på dörren fräste jag bara ”kom in!”.

Hotellägaren – en äldre man med vitt hår i hästsvans och skägg – såg lite förvånad ut när han såg mig inne på rummet. Jag tänkte att det var oartigt av mig att vara så sur, så jag försökte vara trevlig och säga något snällt. Han stirrade på mig med öppen mun och rodnade, men sa sedan att han och hans fru hade tänkt över saken och kommit på att det är dumt att ha julgranstillägg på sommaren. Jag höll med, och vi pratade en stund om hotellet. Av någon anledning såg han alltid generad ut när han tittade på mig, men jag förstod inte vad det var. Till slut frågade han om jag hade glömt min mobil, för de hade hittat en på disken.

- Ja, det är det nog, för jag kan inte hitta den.

- Isåfall kan du ju komma ut och hämta den… sedan.

Det lät så märkligt, men jag tänkte inte så mycket på det. En stund senare när jag hade packat ihop min strandväska gick jag ut till receptionen för att hämta mobilen. I korridoren mötte jag två byggjobbare. Den ena stirrade storögt, medan den andra dolde ögonen med handen och såg ut som om han fick panik. Först när jag kom till tröskeln in till den lilla receptionen förstod jag varför.

I fönsterglaset såg jag min egen spegelbild. Jag var naken. Ett manligt ansikte, en kvinnlig kropp. När jag såg det sprang jag genast tillbaka till rummet, och drog av mig huden. Nu var jag ett blödande köttstycke, men kände mig friskare än någonsin.

Tolkning:

Drömmen slutade där, men jag kände ingen oro. Jag skämdes inte över att ha outat mig eller över att vara naken, men däremot över att ha tvingat på andra människor sånt som de inte ville se och som var falskt.

Jag har hört att det är vanligt att drömma att man är naken och måste försöka gömma sig. Jag brukar ofta drömma att jag upptäcker att jag är naken, men att ingen annan ser det. Den här gången är det tvärtom. Andra ser saker hos mig som jag inte själv hade koll på.

Jag kan inte styra människors tankar. Jag kan inte bestämma vad folk ska se. Jag kan inte kontrollera hur andra människor könar mig omedvetet, även om jag kan be dem att försöka använda rätt namn och pronomen. Jag kan inte argumentera mot de som hävdar att jag ”egentligen” är tjej, och att man inte kan ”byta kön”. Det är ändå ingenting som jag tycker är något att diskutera.

Min kropp som den ser ut idag är ingen sanning. Min bara hud är inte naken. Kroppen är bara ett skal att fylla med liv – men jag börjar förstå att utan en kropp som håller det inne rinner livet ut i en pöl.

Läs även andra bloggares åsikter om nakenhet, drömmar, hud, kroppar, kön, könsidentitet, transsexualism, öppenhet, könskorrigering, drömtydning, psykologi, ärlighet