Varför kan inte heterosexuella bestämma sig för om de gillar killar eller tjejer?

”Dersom norske foreldre ikke protesterer og stopper snik-homofiseringen av barnehagene, vil snart det neste «likestillingsprosjektet» bli lansert: Bøker og undervisning om voksne som lever i biseksuelle trekantforhold og der barna vokser opp med tre foreldre. Homokampen hittil er bare første fase i kampen for å skape et samfunn kjennetegnet av samlivsmessig anarki, der alt skal være like naturlig, normalt og bra. I denne sammenheng er det instruktivt å legge merke til LLH’s nye navn: Landsforeningen for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner.”

Tänk, jag trodde att jag förstod norska. Jag borde väl göra det, i synnerhet eftersom jag haft en norsk partner. Jag trodde att biseksuell betydde bisexuell; att man blir attraherad av personer oavsett kön. Jag visste inte att det betydde att man levde i ett trekantsförhållande. Jag visste inte heller att det leder till ”samlivsmessig anarki”. Nåja. Det är väl lite den norska motsvarigheten till Världen Idag jag hamnade på, så jag förstår att citatet är lika representativt för norrmän som Åke Green är representativ för svenskar.

Jag måste säga att jag gillar den högerkristna definitionen: Bisexuell betyder att man har två partners samtidigt. Isåfall byter folk läggning när de går in och ut ur förhållanden hela tiden, och det går även att vara trisexuell, quadrosexuell och så vidare. Det svåra är väl kanske de som inte definierar sina relationer som ”ihop” eller ”inte ihop”, för det går inte att applicera på relationanarki. Dessutom är då alla som inte är i något förhållande asexuella, och det blir också lite märkligt. Hursomhelst måste det betyda att det som på svenska kallas homosexualitet och heterosexualitet räknas som en och samma sexuella läggning, eftersom det handlar om att man är ihop med en enda person.

Själv överväger jag att börja kalla mig för bisexuell igen, fast enligt en annan definition: Jag gillar män, och jag gillar personer med andra könsidentiteter än en fast identitet som antingen man eller kvinna. Jag är bara osäker på om det verkligen går att klumpa ihop alla varkeneller i ett enda kön; annars är jag ju inte bisexuell.

Å andra sidan är själva indelningen i läggning efter könsmatchning (vilket kön man själv har i förhållande till vilka kön de man attraheras av har) en dålig idé överhuvudtaget. Jag har lite svårt att fatta heterosexuell kan betyda både att man gillar enbart killar och att man gillar enbart tjejer. En person som kallar sig för heterosexuell gillar Brad Pitt, och en annan som också påstår sig vara heterosexuell gillar Angelina Jolie. Liksom, hallååå, kan ni bestämma er någon gång?! Hur är det tänkt att vi i homosexlobbyn och den vänsterfeministiska bögdiktaturen ska kunna tolerera er heteros när ni inte ens själva är överens om vad ni ska kalla er?

Nej, jag vet. Alla heterosexuella går inte runt och manifesterar sin heterosexualitet och förväntar sig att andra ska förstå vad det är de menar. Jag känner många som brukar kallas för heterosexuella men som inte alls tycker att begreppet heterosexuell är så lyckat, och jag känner väldigt få som uttryckligen kallar sig själva för heterosexuella. Jag är inte heterofob, men det finns en märklig tendens att låta heterosexualitet stå odefinierat av hänsyn till de berörda, när det i själva verket riskerar att göra människor otroligt förvirrade.

Om man nu är självutnämnt heterosexuell (eller homosexuell), och samtidigt klagar på att bisexuella inte kan bestämma sig, så kanske man ska fundera över hur diffus och odefinierad ens egen läggning faktiskt är.

***

Ja, jag är ironisk, om det behövs påpekas. F.ö. tycker jag att androfil, gynofil, antropofil och androgynofil är bra ord. De definierar läggning utan att blanda in den egna könsidentiteten: Androfiler gillar män, gynofiler gillar kvinnor, antropofiler gillar människor, androgynofiler gillar androgyna människor.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, HBTQ, sexualitet, asexualitet, läggning, kön, könsidentitet, genus, transpersoner, språk, ord, relationer, förhållanden, normer, heteronormen, kärlek, sex, partners, relationanarki, norska, svenska, homofobi, androfil, gynofil, antropofil, androgynofil

Cispersoners könsidentitetsproblematik

En mycket skarpsynt iakttagelse om somliga cispersoners (icke-transpersoners) könsidentitetsproblematik av felmoftan:

”Läste för flera år sedan någonstans om folk i Norrbotten eller Lappland som inte förstod hur deras landsända kunde vara intressant för turister, eftersom där inte fanns varma stränder och billig köpsprit. Så är det kanske för oss som fått vårt kön gratis. Man har lite svårt att fatta att någon vill sträva efter det.”

Jag säger könsidentitetsproblematik, eftersom många cispersoner verkar ha någon form av problem med andras könsidentitet. Med det menar jag inte att cispersoner skulle vara illasinnade och trångsynta, absolut inte. Jag menar bara att det är ganska vanligt hos cispersoner att inte riktigt veta vad de ska säga eller göra när de möter någon som de uppfattar som transperson. Dessutom tror jag att det är ännu vanligare att även om man inte gör någon större grej av det, så har man förutfattade meningar om vad det innebär att vara transperson.

Det kan vara att man förutsätter att alla transpersoner är transsexuella, och det kan vara att man förutsätter att alla transpersoner har psykiska problem och är nära psykos. En del är övertygade om att alla transpersoner först ”lever homosexuellt” och sedan ”blir heterosexuella efter operationen”, men att en del aldrig blir opererade och därför fortsätter att vara homosexuella. Vissa uppfattar det som en sexuell handling att som biologisk man vilja klä sig i ”kvinnokläder”, och för en del cispersoner är tillochmed själva ”operationen” (som de har något vagt begrepp om) en sexuell fantasi hos transsexuella.

Några tror att det är obligatoriskt för alla som kommer ut som transperson att bli förskjuten av sin familj och aldrig hitta en endaste partner under resten av sitt liv, och att leva i ständig rädsla för hatbrott. Många tycker synd om transpersoner som ”måste” operera sig för att passa in, och en del tycker synd om transpersoner som blir ”lurade” att ”byta kön” för att man sedan förväntas ångra sig.

Somliga är övertygade om att alla transpersoner är starka, modiga människor. En del tror att öppna transpersoner måste vara särskilt ödmjuka, förstående och inkännande, antagligen för att man förväntas ha mött många motgångar. För vissa är det självklart att en transperson har lättare att uthärda långa väntetider än cispersoner, och i en del personers ögon är en transperson alltid beredd att dela med sig av hur de har sex eller hur deras könsorgan ser ut i detalj till okända. Några tror att transpersoner är nästintill gudomliga och har en särskild visdom att förmedla till omvärlden – eller att man åtminstone gör anspråk på att göra det.

Inget av detta behöver betyda att man ser ner på transpersoner. Jag hade själv en del av de fördomarna för bara några år sedan; till exempel trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna gå ut sent på kvällen utan att vara orolig att bli trakasserad. Jag glömde att som biologisk kvinna förväntades jag inte våga gå ut, men gjorde det ändå.

Men just det där med att lära sig att använda rätt namn och pronomen, och att dessutom försöka förstå vad det handlar om, det kan ibland vara ett riktigt problem. Hos en del orsakar det kortslutning i hjärnan och genuspanik. Hos andra ligger det dolt under ytan, men kan triggas igång under vissa omständigheter. Därför skulle jag säga att väldigt många cispersoner – förmodligen en majoritet – har könsidentitetsproblematik i varierande grad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könskorrigering, könsuttryck, könsbyte, genus, fördomar, cisnormativitet, cissexism, transfobi, HBTQ, transpersoner, cispersoner, transsexualism, cissexualism, språk, fördomar, heteronormen, stereotyper, förståelse, kunskap, transkompetens

Skitviktig ångesthantering

Jag berättade för psykologen om min helg, och om hur jag gick runt i Alingsås i fyra timmar i söndags och försökte tillämpa mindfulness bland vitsipporna.

Jag hade haft en fantastisk helg, tyckte jag själv, men dög jag? Vad hade jag sagt under föreläsningen på lördagskvällen? Vad hade jag gjort? Vad tyckte de andra på aspergerlägret om mig, egentligen? Hade jag sagt eller gjort något dumt där?

Vetskapen om att jag hade fyra timmar på mig tills tåget gick fick mig att stå ut med ovissheten. Väl ombord kunde jag sätta mig att plugga, och när jag kom hem kunde jag sätta mig vid datorn. Kanske hade jag fått en kommentar från någon som varit med, men det gällde att inte hänga upp sig på det. Jag ska inte hänga upp hela min självbild på om jag får höra ”Fy fan vad du suger” eller ”Åh, du var skitbra!”. Jag skulle stå ut i fyra timmar med att bara vara, och det gjorde jag också.

Psykologen frågade om det var lättare att hantera oron just för att den var tidsbegränsad. Jo, det tror jag. Då föreslog hon att jag ska prova att sätta av en kvart varje dag åt att oroa mig. Vi kom fram till att det lättaste är att oroa mig när jag går på toa. Där, och enbart där, får jag oroa mig. Då får jag älta och grubbla, och sedan spola ner ångesten i avloppet.

Det kanske fungerar? Risken är såklart att jag blir ännu mer analfixerad än vad jag är idag, men det kan det väl vara värt.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, ångest, ältande, tankar, känslor, KBT, psykologi, mindfulness, självkänsla, självbild, prestationsångest, social fobi, osäkerhet

”Så du ska byta till man?! Är det därför du går på testosteron?”

Jag vet fortfarande inte vad som hände, men igår fick jag bevis på hur mycket ett namn betyder. Jag skulle träffa en ny läkare på psyk för att få nya intyg till bland annat Försäkringskassan, och på kallelsen stod mitt tjejnamn. Ingen har skrivit det sedan namnändringen blev godkänd i oktober, så jag var förberedd på att det var något konstigt på gång.

Jag har ingen aning om vem läkaren är och har aldrig sett honom förut, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Självklart ropade han upp mig med mitt tjejnamn, men det var åtminstone tomt i väntrummet. Jag förklarade att jag heter Immanuel nu, och när vi kommit in i samtalsrummet fick jag börja med att förklara läget.

Jag har bytt namn, men det är Immanuel som gäller nu. Okej.

Jag fick bokstavera det som vanligt, och sedan förklara att Immanuel är mitt förnamn, och Brändemo mitt efternamn. Det verkade för honom mer logiskt att jag skulle ha gift mig och bytt efternamn till Immanuel, eller något.

Jag har inte bytt personnummer än, men det ska jag göra framöver. Okej.

Jag förstod att han hade läst i min journal så att han åtminstone kunde lite grundläggande fakta om mig, och han fattade inte själv varför han hade skrivit fel namn. Sedan pratade vi om de intygen jag behöver och vad jag har för stödinsatser idag, om medicinering, om min dygnsrytm, om mitt sociala liv och liknande.

Jag berättade hur min dygnsrytm hade rubbats av den andra testosteronsprutan, men eftersom jag redan nämnt att jag gick på testosteron tänkte jag inte på att det skulle vara någonting särskilt. Det var det. Han frågade om jag hade slutat ha kontakt med dem i Uppsala, och verkade förvirrad när jag sa nej. Så han fortsatte:

- Ska du göra någon operation sedan?

- Ja, jag ska ju ta bort brösten till att börja med. Det är det jag ser mest fram emot nu.

- Aha, och det gör du i Uppsala?

- Nej, operationen gör jag i Linköping.

- Enköping?

- Nej, Linköping.

- Jaha, haha, det är lätt att höra fel.

- Ja, haha. Den operationen beslutar de om i Uppsala, men den görs i Linköping. Jag har redan varit där och pratat med kirurgen och de sa att jag kanske skulle få en tid innan sommaren, men det vågar jag inte hoppas på.

- Så du ska ta bort brösten, är det den enda operationen?

- Nej, men det är nästa steg. Jag tänker att jag tar en sak i taget. Men sedan, för att få ett nytt personnummer och så, så ska jag också ta bort äggstockar och livmoder.

- Aha. Så du ska byta till man?! Är det därför du går på testosteron?

Jag fattade inte så mycket då; det var först idag som jag insåg vad det betydde. Jag tror att läkaren uppfattade mig som en kukfödd person som gått i utredning och börjat göra en könskorrigering till kvinna, men sedan ångrat sig.

Det måste ha varit därför han först använde mitt tjejnamn, för att han ville vara artig och bekräfta min kvinnliga könsidentitet, och sedan blev förvirrad av att det inte var det namnet jag själv använde. Eftersom vi behövde kolla lite saker runt min medicinering fick jag se min journal i datorn lite snabbt, och det stod klart och tydligt Transsexualism bland diagnoserna. Det hade han sett, och sedan blivit förvånad över att möta en person med skägg och ett annat namn än det han försökt gissa sig till att jag använde.

Sedan måste han ha fått för sig att jag hade avbrutit utredningen i Uppsala för att jag så tydligt hade ”ångrat” mig, och att de bröst jag skulle ta bort var effekter av östrogenbehandlingen. Testosteronet måste han ha uppfattat som ett tecken på att jag försökte återskapa den kropp jag hade innan.

Med andra ord: Jag passerar som en kukfödd person som bytt kön till kvinna men som ångrat sig och gått tillbaka till att leva som man. Det måste vara så han uppfattade mig. Jag vet inte varför, men jag känner mig på något sätt smickrad ändå. Däremot tycker jag det säger väldigt mycket om hur osynliggjorda transsexuella killar är, när det är lättare att tro att jag är en male-to-female som ångrat sig, än en female-to-male.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, mediciner, vård, könsidentitet, könsbyte, operationer, bröst, ångerfall, namn, namnändring, diagnoser, läkare, förvirring