Vitsippor får mig alltid att tänka på när jag mötte Minou första gången IRL.
Jag hade knappt varit utanför dörren på två och halvt år när hen fick mig med på föreningen KIMs konstitutionerande möte i Uppsala för tre år sedan. Efter fem timmars förhandlingar hade jag missat sista tåget till Falun, så jag följde med Minou till Stockholm istället.
Nästa morgon gick vi på en promenad ner till stranden. Solen sken lite lagom, fåglarna kvittrade, björkarna hade musöron – och norrlänningen jag såg vitsippor i mängder för första gången. Vi visste redan nästan allt om varandra efter att ha chattat i månader, men det var först när vi stod där på stigen som jag visste att hen verkligen ville vara min vän.
Jag gömde mig bakom videokameran och filmade Minou när hen berättade saker som var så intima att jag sedan raderade dem. Hen visste vad jag tänkte och kände, vad jag ville och behövde, utan att jag behövde förklara.
De flesta jag hade träffat innan dess hade visserligen trott att de förstod, men det gjorde de egentligen aldrig. De bara gissade, och eftersom jag hade så diffus självbild gav jag dem alltid tolkningsföreträde.
Det var först när jag lärde känna Minou som jag förstod att jag fanns – och sedan lärde hen mig att inte känna skuld över min existens.
Vilken sötbild! :’)
Oerhört stark berättelse. Sitter tårögd.
Inte många förstår på riktigt.
Vilken tur, eller om det var ödet att dina och Minous vägar korsades.
Ibland går någon omkring och bär den pusselbit vi behöver.
Nog därför möten sker.
… och vilken vacker text … ta till vara på ögonblicken !!!
Gripande text. Mycket gripande…
Du är så fin, både på in- och utsidan. <3
Ja, jag är så glad att jag har henom
Tyckte mycket om;
”De flesta jag hade träffat innan dess hade visserligen trott att de förstod, men det gjorde de egentligen aldrig. De bara gissade, och eftersom jag hade så diffus självbild gav jag dem alltid tolkningsföreträde.”
Det finns en risk att du en dag … om några år …. kanske många år …. själv står inför Någon, en mycket ung någon … där du måste gissa … din kärlek kommer visserligen vara stor … men hur ska du veta … ? Nej ditt barn kommer inte att fudnera på könskorrigering … det kommer vara någon helt annan vild undran … gå i kloster? bo hos en bokhandlare i Turkmenistan? Föda upp hästar i Kansas? Du kommer fortsätta att älska … men itne säkert att du kommer förstå … sådant är livet …
Jo, jag vet. Jag är väldigt medveten om att jag inte förstår folk i min omgivning, och det känns alltid som allra tristast när det är människor som jag kan ana mår väldigt dåligt, är sköra eller bär på något de känner är en stor hemlighet som tynger dem att inte kunna dela.
Fast något barn kommer jag ju aldrig att få…
Pingback: Skitviktig ångesthantering « trollhare