Vitsippor som mindfulness

Vitsippor får mig alltid att tänka på när jag mötte Minou första gången IRL.

Jag hade knappt varit utanför dörren på två och halvt år när hen fick mig med på föreningen KIMs konstitutionerande möte i Uppsala för tre år sedan. Efter fem timmars förhandlingar hade jag missat sista tåget till Falun, så jag följde med Minou till Stockholm istället.

Nästa morgon gick vi på en promenad ner till stranden. Solen sken lite lagom, fåglarna kvittrade, björkarna hade musöron – och norrlänningen jag såg vitsippor i mängder för första gången. Vi visste redan nästan allt om varandra efter att ha chattat i månader, men det var först när vi stod där på stigen som jag visste att hen verkligen ville vara min vän.

Jag gömde mig bakom videokameran och filmade Minou när hen berättade saker som var så intima att jag sedan raderade dem. Hen visste vad jag tänkte och kände, vad jag ville och behövde, utan att jag behövde förklara.

De flesta jag hade träffat innan dess hade visserligen trott att de förstod, men det gjorde de egentligen aldrig. De bara gissade, och eftersom jag hade så diffus självbild gav jag dem alltid tolkningsföreträde.

Det var först när jag lärde känna Minou som jag förstod att jag fanns – och sedan lärde hen mig att inte känna skuld över min existens.

Ola Salo och myten om den lidande konstnären

Ibland blir jag nästan rädd att Ola Salo kan läsa mina tankar. Det är i och för sig inget unikt; jag har alltid misstänkt att alla egentligen kan läsa mina tankar, de vågar bara inte erkänna det. Det är därför jag bloggar som jag gör: Jag har inte många hemligheter ändå.

Hursomhelst, i senaste Kupé säger han såhär:

”den här metoden att göra konst av sitt lidande och att fly från känslorna genom att begrava sig i jobb är inte en hållbar lösning. Jag insåg att jag måste ha ett liv värt att leva vid sidan av.”

Det är det jag alltid brukar försöka förklara för en del personer i min närhet att de skulle må bra av att tänka på. Jag är väldigt duktig på att ge andra de råd jag själv skulle behöva höra.

Det är därför jag inte vill skriva en blogg om psykisk sjukdom och ”handikapp”, utan om psykradikalism och cripteori. Samtidigt som jag gärna blir sedd som störd och kallad psykfall och pratar om mina diagnoser, så vill jag inte bli reducerad till en vandrande diagnosmanual.

Att identifiera sig som störd, psykfall, galen, miffo, eller ens som dårhushjon, är inte nödvändigtvis något som begränsar ens möjligheter att utvecklas. Att däremot bli identifierad som Den Som Är Psykiskt Sjuk eller Den Neurotiska eller Självskadaren eller vad det nu är, av andra – det kan verkligen vara hämmande. Kanske i synnerhet om folk inbillar sig att det är något fint att lida.

Töntigheten är fulländad

Igår på Aspergerlägret var vi bland annat på ett tekniskt museum där det fanns en modelljärnväg. Vi pratade lite om riskerna med att försvinna in i sina specialintressen, och jag sa att det är Stig-Helmer-varning på att bli uppslukad av en modelljärnväg. Samtidigt vet jag att jag själv har otroligt lätt för att fastna på just det sättet, bara i helt andra saker än modelljärnvägar.

När jag vaknade imorse hade jag en Stig-Helmer-lock i håret. För en gångs skull gick den att kamma ner. Jag brukar få såna när jag ägnar mig åt nördiga saker.

Kanske är det en påminnelse om att hur mycket jag än önskar att jag vore en riktig nörd, så är jag ingen. Jag har varken någon extrem savantbegåvning eller otroligt hög IQ, eller kan precis allt om något av mina specialintressen. Jag är bara en nördwannabe.

Men jag är åtminstone en tönt, och det är jag väldigt stolt över.