Ibland tar det lång tid att fatta. Igårkväll när jag stod och lagade middag ringde telefonen:
- Immanuel.
- Är det Jörgen?
- Eh… Nej, det finns ingen Jörgen här.
- Nähä, då har jag kommit fel.
Det tog faktiskt tolv timmar innan det gick upp för mig att det samtalet måste ha varit till samma Jörgen som folk brukade fråga efter förut. Tydligen finns det en Jörgen i Stockholm som har ett nummer som liknar mitt, och som jobbar som mäklare. Dagen före julafton för snart ett och ett halvt år sedan var det någon som konstaterade ”Du låter inte som någon Jörgen”.
Den här gången fick jag inte höra det. Någon trodde att jag var Jörgen. Någon avgjorde utifrån min röst att jag skulle kunna heta Jörgen, fast jag svarade Immanuel. Jag passerade verkligen som kille i telefon. Visst har jag haft mina aningar tidigare, men jag har aldrig fått det bekräftat. Jag låter som en Jörgen.
Läs även andra bloggares åsikter om telefon, felringningar, röst, målbrottet, testosteron, hormoner, kön, könskorrigering, basröst, transsexualism
Bra, bra. Men jag fick en förfärlig vision av hur du bytte namn till Jörgen och blev mäklare med normkostym och heteroslips och det hela. Fånigt, för det lär ju inte hända bara för att du låter manlig i telefonen.
Hahahaha, nej, det lär aldrig hända
Grattis!! (känns som fel ord men du förstår nog vad jag menar)
Tack
Vad roligt för dig, jag blir glad för din skull
Underbart! <3 Grattis! ^_^
Lyxigt för dig.
Tack ^^
Pingback: Röstläge i gnällbältet | trollhare