Efter nästan åtta år som psykpatient, ett dussin diagnoser som passerat förbi varav några enstaka fastnat, utredningar, medicineringar, inläggningar, sjukskrivning och sjukpension, har jag äntligen tagit ett stort steg.
Jag har kommit ut som störd inför min psykolog. Bloggstörd. Jag berättade om min taktik att blogga mig igenom skuld och skam. När jag känner den där förlamande ångesten över att ha gjort bort mig totalt, skulden över att kanske ha sårat någon och skammen över att inte kunna styra mitt beteende eftersom jag aldrig vet säkert vad som är okej och inte – då finns det bara en sak att göra: Blogga.
Hemligheten med att blogga självutlämnande är att inte göra det för att locka läsare, eller för att få ur sig sina aggressioner, utan som terapi. Just de där sakerna som jag skäms så otroligt mycket över brukar bli väldigt bra blogginlägg. Jag försöker låta bli att lämna ut andra människor, och jag försöker låta bli att berätta saker som jag faktiskt inte borde berätta, men i övrigt har jag inte många spärrar just när det gäller att blogga mig ur skammen.
Jag visste när jag påbörjade min könskorrigering att det kanske skulle hända att folk skulle prata om mig, så jag valde att ta tjuren vid hornen och göra det öppet. Att ungdomar på bussen sitter och tittar på mig och viskar till varandra gör mig ingenting; det jag var rädd för var människor från mitt förflutna. Om en viss person skulle få veta att jag ”har bytt kön” skulle hon antagligen gotta sig och sedan sprida det vidare för att bevisa hur störd jag är. Om en viss annan person fick möjligheten att sprida ”nyheten” så skulle han antagligen se till att det ställde mig i så dålig dager som möjligt. Om en viss tredje person fick veta det ryktesvägen skulle hon antagligen vägra tro på det hon hörde. Därför valde jag att berätta det för henne själv, men fick såklart inget svar på mitt brev. Har jag redan gått ut med det själv så tar det udden av ryktesspridningen och suddar ut hånleendena. Och transsexualism är inget att skämmas för. Det är som att skämmas för att man behöver glasögon, bortsett från att vuxna människor sällan kallar varandra för ”glasögonorm”.
Jag förklarade det för psykologen: När jag skäms har jag två val. Jag kan gå undan och gömma mig, eller så kan jag dra ut det i offentligheten. Inte för att vinna sympatier, utan för att våga uttala det jag skäms över så att skammen lägger sig. Jag kan berätta om de där sakerna som jag inte vågar säga högt, och få dem att framstå som en rolig anekdot om hur puckad jag är. Jag kan skratta åt mig själv. Så tog jag ett exempel på en sak jag bloggat om som verkligen hjälpte mig, och som fortfarande har en viss effekt på delar av mitt liv. Jag berättade inte de allra mest pinsamma detaljerna, utan nöjde mig med en snabbförklaring. Det räckte. Hon var imponerad över mitt sätt att träna på att utsätta mig för känslan; det är ju precis det som KBT handlar om.
Det jag berättade om är en sån sak som jag inte har vågat erkänna för någon inom psykiatrin, fast det har gått tre år sedan det hände. Jag har fortfarande inte berättat för henne vad i det som var pinsamt, och jag tänker inte dra upp det igen i bloggen eftersom en av mina regler är att inte peka ut pinsamma saker som just pinsamma. Det vore bara att förstärka den bilden.
Jag skäms, och det fortsätter jag med. Men att blogga om skammen är också att blogga sig ur skammen. Att blogga om rädslan kan vara ett sätt att bli mindre rädd. Jag har idag kommit ut som störd inför min psykolog. Hon tog det väldigt bra, måste jag säga.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, skuld, skam, känslor, privatliv, integritet, internet, bloggar, bloggande, bloggosfären, ångest, rädsla, fobier, psykologi, psykiatri, KBT, terapi, mod, mindfulness, gränser, gränssättning, rykten, relationer, transsexualism, könskorrigering
