Min döda tvillingsyster har flyttat ut

Idag har jag hunnit med att bli kallad för rätt pronomen, och hitta hem – på en och samma gång. Jag behövde nämligen en hyresavi till Försäkringskassan, men jag kunde inte skriva ut den på datorn så M och jag bestämde att det var lika bra att åka till Sandvikenhus kontor.

Sagt och gjort: Vi klev in på det ganska ödsliga kontoret strax före stängningsdags och förklarade för receptionisten vad det gällde. Hen knappade in mitt personnummer i datorn och väntade på att skrivaren skulle starta. Medan M och jag stod där vid disken och väntade kom vi på att det står fel namn på kontraktet; det står fortfarande mitt gamla namn fast jag har hetat Immanuel juridiskt sedan oktober. Det var lika bra att be dem ändra.

- Ja, började M, nu är det ju så att hon… han! har bytt k-

- Namn!

fyllde jag i. Receptionisten såg förbryllad ut. Då – innan någon han säga något mer – dök en handläggare upp, och sa ”Jag tar det här”. Vi gick in på kontoret och jag fick säga mitt personnummer och bokstavera Immanuel. Inga frågor. Jag behövde inte visa legitimation eller personbeviset med namnändringen. Bara ändra i datorn, och skriva ut en hyresavi till Försäkringskassan. Hon frågade om jag ville ha en utskrift av hyreskontraktet också i rätt namn. Såklart. I två och ett halvt år har jag bott i en lägenhet som är skriven på min döda tvillingsyster, men nu har jag hittat hem.

När vi var på väg ut bad M om ett kuvert, så att vi skulle kunna skicka in papperen direkt.

Jag sa:

- Ja, jag fick ett kuvert.

samtidigt som handläggaren sa:

- Ja, jag gav honom ett kuvert.

Lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, transsexualism, kön, könskorrigering, passering, könsidentitet, bekräftelse, namn, namnändring, hyreskontrakt, byråkrati, Försäkringskassan, Sandvikenhus

Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är

Jag skrev en kommentar på Julias blogg om kroppsnormer och tjockhet, men det blev så långt att det fick bli ett eget inlägg:

”Det är normalt att hata sin kropp om man är ”tjock” eller tex. har nedsatt rörlighet, och onormalt att inte göra det då. Däremot är det onormalt att må dåligt över sin kropp på något sätt ifall den räknas som ”normal”.

Om man tex. berättar att man har ätstörningar, och man är normalviktig, så får man ofta höra att ”det är väl bara att börja gilla dig själv, för du är ju inte tjock”. Underförstått: ”Om du däremot hade varit tjock, då jävlar…”.”

Det jag menar är att om man uppfattas som ”tjock tjej” och ger minsta antydan om att vara missnöjd med något i sitt utseende, sina relationer eller sin osäkerhet på nåt sätt, så blir svaret ofta ”Det är väl bara att gå ner i vikt”. Detta oavsett hur irrelevant vikten är för tex. att man inte vågar ta för sig i skolan eller ställa krav på sin sambo. Ens tjockhet genomsyrar tydligen precis alla delar av ens liv och är både ett symtom på och en orsak till att man har problem.*

Om man däremot inte uppfattas som ”tjock tjej” (och inte heller som ”jättesmal tjej”, kanske inte ens som en tjej alls), så blir svaret istället ”Det är väl bara att lära sig att tycka om sig själv”, även om det är något som i allra högsta grad handlar om kroppen. Om man till exempel har varit fet och gått ner i vikt men dragit på sig ätstörningar på köpet, och mår psykiskt dåligt på grund av det men fysiskt sett anses vara frisk och hälsosam – så möts man av en massiv oförståelse.

Det är ju jätteduktigt att ha gått ner i vikt, då mår du väl automatiskt bättre? Inte? Vadå, du vill väl inte bli fet igen?

Om man blir läst som tjock, i synnerhet som en tjock kvinna, så förväntas man vara missnöjd med sitt liv. Att inte vara det provocerar. Jag har förstått att det är lite samma sak som att till exempel vara rullstolsburen och inte desperat önska att man kunde gå. En kropp som inte ser ”normal” ut eller inte rör sig ”normalt” får man inte gilla. Men om ens kropp däremot klassas som ”normal” till det yttre, så får man inte vilja förändra den. Eller jo: Lite. Man får färga håret, tatuera sig och pierca sig. Man får träna så att den blir lite mer muskulös. Man får sminka sig om man uppfattas som tjej, och använda högklackade skor för att se lite längre ut om man är kort. Man får använda olika sorters underkläder som formar kroppen – så länge man inte bryter mot könsgränserna.

Däremot, att som biologisk man försöka äta upp sig lite i vikt för att få större bröst, eller att som biologisk kvinna linda sina bröst så de inte syns under kläderna – det är mer tabu. Då helt plötsligt måste man lära sig att älska sin kropp som den är. Om man dessutom hellre opererar bort brösten än lindar dem år ut och år in, så heter det att man ger efter för samhällets normer; att man är ett offer för snäva könsroller.

På samma sätt som överviktiga som ”väljer” att inte göra vadsomhelst för att gå ner i vikt, är transpersoner som ”väljer” att genomgå könskorrigerande behandlingar provocerande för den som helst bara ser kroppar av två slag – oavsett om man väljer att acceptera sin kropp eller sin personlighet, och därmed kanske förändra sin kropp.

En person som jag pratade med för några år sedan sa att eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna få en fungerande kuk så borde jag låta bli att försöka få en könskorrigering, för om jag inte kunde löpa linan ut så var det lika bra att avstå.

Din kropp är ju normal, vill du verkligen bli ett freak?

Ja, om det nu hade varit något jag fick välja. Det matchar mitt inre. Jag är en jävligt störd person, för det är såna som kan rubba världen.

*) Jodå, jag vet att det är många överviktiga också har ätstörningar. Det betyder inte att man kan utgå ifrån att varenda ”tjock” människa är det just för att de har överätit, och det betyder inte heller att man kan utgå ifrån att alla ”tjocka” människor mår psykiskt dåligt och har problem med sin självkänsla som en direkt följd av övervikten (och inte som en direkt följd av till exempel omgivningens fördomar).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fett, fetma, vikt, utseende, ideal, övervikt, kroppar, normer, skönhet, tjockisar, fördomar, självbild, självkänsla, kön, genus, sexism, transpersoner, transsexualism, HBTQ, könsidentitet, könskorrigering, vård, operationer, bröst, cisnormativitet, komplex, könsorgan, könsbyte, normal, acceptans, funktionshinder, funktionsnedsättningar, ableism

Niclas Wahlgren och Laila Bagge säljer – det gör duktighet också

Om jag skulle låta mig bli upprörd av att TV4 bygger ett lyxhus åt Niclas Wahlgren och Laila Bagge, när det finns så många människor som inte har tak över huvudet, och även massor av människor som är väldigt trångbodda, och människor som behöver en mer tillgänglig bostad – så heter det att jag är avundsjuk, enligt en del av kommentarerna.

Nu vet jag inte om jag skulle jubla över ett program i kommersiell tv som byggde tillgängliga bostäder – risken är stor att det skulle bli som Extreme Home Makeover, där man väljer ut de familjer som blir bra tv, visar upp en massa dyra lösningar som de flesta ändå inte har råd med, och tar udden av alla möjligheter till samhällskritik. Man får inte ett drägligt boende för att man har rätt till det – men om man är tillräckligt tv-mässig så kan man få ett jättefint hus. Det krävs bara att man har rätt story att sälja, och har man inte det är man illa ute.

Det var några år sedan jag såg Extreme Home Makeover, men om det inte har förändrats radikalt så vet jag vad det går ut på. De utvalda som får sina hem renoverade ska helst vara en kärnfamilj ur medelklassen med funktionella föräldrar som vigt sitt liv åt någon kristen välgörenhetsorganisation och som har många barn, varav minst ett med en synlig funktionsnedsättning. Barnet måste vara sött och litet och komma med lillgamla kommentarer, alternativt inte prata alls. Det får gärna finnas med en gammal mor- eller farförälder med i bilden, och familjen ska ha ägnat sitt liv åt att hjälpa utsatta människor samtidigt som de inte har några som helst problem annat än att huset håller på att förfalla.

Inga psykiska problem, ingen skilsmässa, inget missbruk, ingen långtidssjukskrivning. Helst inget kontroversiellt, som en ensamstående förälder, en regnbågsfamilj, psykiska funktionsnedsättningar, ateism eller ett engagemang som är det minsta samhällskritiskt. En singelmamma som blir diskriminerad på arbetsmarknaden och utstött ur samhället för att hon öppet stöttar sin tonåring som blir mobbad i skolan för att hen är transperson, samtidigt som hon tar hand om sitt yngsta barn som föddes med fetalt alkoholsyndrom och samtidigt som hon brottas med sin egen bipolära sjukdom och jagas av kronofogden för att hon tog dyra lån under ett maniskt skov, skulle inte ha en chans. Bara människor som är moraliskt oantastliga får ta del av välgörenheten.

En svensk version av programmet skulle antagligen skippa religionskravet, men i övrigt skulle det vara på ungefär samma nivå. Så nej, jag skulle inte vilja se ett sånt program. Inte i TV4, de skulle jag inte lita på. Det program som jag hellre skulle vilja se kunde möjligen produceras av UR och nå ut till en mycket mindre grupp – för det skulle inte sälja på duktighet.

Inspirerat av Smulgubbe och Victoria, men också av artiklarna om kostnader för personlig assistans, och om SJs pinsamheter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tv, media, lyx, tv4, Niclas Wahlgren, Laila Bagge, kändisar, reklam, välgörenhet, funktionshinder, funktionsnedsättningar, ableism, tillgänglighet, diskriminering, fördomar, politik, psykologi, psykisk sjukdom, HBTQ, transpersoner, familj, kärnfamilj, barn, bipolär sjukdom, mani, skulder, ekonomi, fetalt alkoholsyndrom, diskriminering, transfobi, moralism, välgörenhet, public service, UR, kommersialism, Extreme Home Makeover