Bortom den blå ramen – rosa hjärnor är inte missfärgade!

Av en slump sprang jag på en dagboksanteckning jag krafsat ner en gång för snart fem år sedan. Jag skrev den tydligen på tåget mellan Gävle och Falun, den sjunde augusti 2005. Drygt fem sidor av ganska osammanhängande svammel. Innan bloggen blev min ventil var det så jag andades. När tankarna på att skada mig blev för starka skrev jag ner allt som snurrade i mitt huvud, hur konstigt, absurt, skrämmande och förvirrat det än var. Bland oro för förhållandet jag var i och rädslan för att sitta fast i sjukskrivning för all evighet och ångesten över att inte vara duktig nog hittade jag några rader som förklarar något ännu större:

”En god varelse, en människa, älskar sällskap och får ny kraft i mötet med andra som är som hon. De delar blåheten och känner sig trygga i den, så till den milda grad att de börjar definiera sig utifrån den: ”Vi är alla blå”. Visst finns det mångfald: ljust och mörkt, lavendel och turkos. Men allt faller inom den blå ramen.

Alla människor är blå. Om jag inte är blå ljuger jag, eller i bästa fall är jag något annat. Vadå? Det finns ingen beskriven art som är så lik en människa, men som föddes med en missfärgad, rosa hjärna.”

Det här var några veckor innan min aspergerdiagnos var färdigställd, och jag gick och väntade på resultatet. Var jag en människa med Aspergers syndrom, eller var jag inte människa alls?

Det är detta jag menar när jag pratar om rosa och blå hjärnor. Det är därför jag värjer mig instinktivt mot många försök att beskriva den mänskliga naturen: Jag upptäcker ofta att jag står i gränslandet mellan att få räknas som människa och att inte göra det. När folk säger att ett visst beteende är genuint mänskligt, eller att en viss situation är något som alla människor, oavsett modersmål, förstår – då känner jag mig väldigt ofta utestängd. Jag har det inte instinktivt i mig att förstå vad ett leende betyder, och mina spegelneuroner reagerar inte impulsivt och återger andras kroppsspråk. Jag avkodar inte de fina nyanserna i människors ansiktsuttryck utan att ägna mycket tid och energi åt att gissa mig fram, och jag är alltid den som inte läser av stämningen ordentligt.

Många av de saker som folk brukar säga är allmänmänskligt gäller inte mig. Förr i tiden fick det mig alltid att dra slutsatsen att jag inte var människa; sedan fick det mig att förstå att jag bara var annorlunda. Idag säger jag gärna att min hjärna är rosa – men den är definitivt inte missfärgad.

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, diagnoser, ord, språk, kommunikation, sociala svårigheter, social kompetens, kroppsspråk, människor, definitioner, beteende, psykologi, psykiatri, hjärnan, acceptans

”Ingenting kvinnligt”

Ibland blir jag glad. Som när jag fick höra vad en person jag träffade för några veckor sedan sa om mig, apropå radioprogrammet jag var med i. Personen hade sagt det till en bekant, som fick tillstånd att berätta det vidare. Så jag citerar:

”Jag blev väldigt förvånad, måste jag säga, för jag hade uppfattat honom helt och klart som en man. Hade inte haft en aning om att han var transperson och hade varit kvinna. Jag märkte ingenting kvinnligt av honom.”

Det är inte så länge sedan som folk som inte kände mig tog för givet att jag var tjej, och att det liksom inte ens brukade finnas utrymme för tvivel på den saken. Jag såg inte ens särskilt androgyn ut, enligt många. Folk kunde säga att Immanuel var ett ovanligt namn på en kvinna, eller ta för givet att det stod fel i papperna eftersom det stod ”han”.

Men nu har det alltså vänt, och folk jag träffar för första gången uppfattar mig som kille. Häftigt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, passering, kön, könsidentitet, manlighet, kvinnlighet

Ship to Gaza och sociala media

Enligt en artikel i DN från igår skulle Ship to Gaza-konvojen komma fram vid tolvtiden idag. Det blev inte så. Vid femtiden imorse bordades fartygen av israelisk militär, och minst tio personer sägs ha dödats. Detta skedde inte mot ett krigförande land, utan mot en internationell hjälpsändning. Detta skedde inte mot soldater, utan mot civila. Det var inte bomber och vapen på båtarna, utan förnödenheter till den palestinska befolkningen. Och: detta skedde på internationellt vatten.

Anna Troberg skriver:

”Man kan naturligtvis säga en hel del om ett sådant här agerande, allra särskilt när det sker på internationellt vatten, men det gör och kommer många andra att göra. Jag tänker istället lägga ett informationspolitiskt perspektiv på det hela. Israels militära censorer har nämligen “förbjudit all rapportering om människor som dödats, eller skadats och förts till sjukhus.” Ett sådant agerande är i mina ögon fullkomligt förkastligt. Jag tycker att Israels folk och omvärlden har all rätt att få veta vad som pågår. De människor som drabbats har rätt att få sin historia berättad. Att lägga locket på övergrepp är detsamma som att tyst godkänna dem. Det får inte ske. Omvärlden har rätt att få veta vad som händer och efter behov agera på informationen.”

Jag håller med. Grunden för att upprätthålla en diktatur är att kontrollera informationsflödet.

En kompis skrev på Facebook och frågade vad Ship to Gaza var. Han hade aldrig hört talas om det förut, så jag förklarade lite snabbt. Innan attacken imorse var det inte mycket som skrivits om det i gammelmedia, så det är förståeligt. Det är så media fungerar. Gammelmedia. Mainstreammedia.

Al Jazeeras inslag på youtube

Utan sociala media skulle rapporteringen om Ship to Gaza ha stannat vid israelisk officiell information, och eventuellt telefonintervjuer med anhöriga till aktivister och möjligen även bilderna från Al Jazeera. Idag svämmar nätet över av information. En stor del är säkert förvanskad åt det ena eller andra hållet, men det finns där i mängder.

En viktig poäng med såkallade sociala media är just att man kan följa vad som händer även utan blodbad och dramatiska bilder. Twitter och bloggar är inte bara en källa till information i realtid – utan faktiskt även innan något händer. Den biten kommer aldrig gammelmedia att kunna efterlikna, ens om de försöker.

Just nu önskar jag att det visade sig att dödssiffrorna inte stämde, att ingen hade dött, och att man på något mirakulöst sätt lyckas ta sig fram till Gaza i alla fall. Om det inte hade varit för de bilder och beskrivningar jag har sett och läst nu på morgonen så hade jag nästan kunnat tro att det var möjligt.

Bloggat: HBT-sossen, Svensson, Jinge, Röda Lund, Röda Berget, Helle Klein, Scaber Nestor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ship to Gaza, gaza, Israel, Palestina, politik, internet, media, sociala media, twitter, bloggosfären, aktivism, gammelmedia, frihet, censur, förtryck, kontroll, Al Jazeera, information, kunskap, journalistik

Penispumpar och bröstballonger

Det finns inga genvägar till en större kuk, säger en del transkillar. Det finns också de som säger att även om det inte gör det så skadar det inte att prova – i alla fall inte om man tycker att det är trevligt under tiden, så att säga.

Pumpning, alltså. Det finns stora pumpar gjorda för genomsnittliga medfödda kukar, och det finns mindre pumpar byggda för att pumpa en genomsnittlig medfödd klitoris. En vän som har en klitorispump berättade att den är lite för liten efter att man har börjat med testosteron, så när jag för några år sedan slog till på en så valde jag en stor. Den är väldigt, väldigt stor, trots att jag valde den allra minsta diametern jag kunde hitta. Utan att gå in för mycket på detaljer så kan jag avslöja att den går att använda – med lite tricksande för att få den på rätt plats – men jag letar efter något sätt att anpassa munstycket så att det sitter bättre. Gummihöljet måste sluta tätt mot huden för att det ska kunna bli ett vakuum, och det är inte det lättaste när man har anatomin mot sig.

Nåja. Det finns så många bra sidor och forum därute där transkillar delar med sig av sina tips, så jag började googla – men gissa om jag blev förvirrad först när en FTM frågade om bröstpumpar.

Pumpa brösten? Brukar inte transkillar vilja dölja dem istället? Eller är det en metod för att dölja dem, kanske? Eller är det jag som är normativ, det kanske visst finns FTMs – tex. transvestiter eller intergenders – som vill ha större bröst? Men hur pumpar man då? Blåser man upp brösten till ballonger?

Det tog någon sekund innan jag kom ihåg att FTM inte bara står för Female To Male, utan även First Time Mom. En av träffarna på första sidan ledde nämligen till ett forum där en blivande mamma frågade om bröstpumpar som amningshjälp.

Jag har sprungit på den innebörden av förkortningen förut, framförallt när jag har försökt googla saker om hormoner och underlivsproblem av olika slag. Då har det mest varit störande, eftersom de sökresultat jag varit ute efter har drunknat i mängden. Den här gången känns det mest absurt och lite roligt. Bland alla penispumpar och testosteronfjuniga transkillar finns det helt plötsligt en ciskvinna vid namn Heather som ska föda i augusti och undrar vilken sorts bröstpump hon ska välja.

Jag undrar om hon och de andra cismammorna som kallar sig FTM någonsin har googlat det uttrycket de använder. Det skulle kunna orsaka minst lika intressanta reaktioner som min, tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om FTM, ord, språk, Female-to-male, first time mom, förkortningar, google, pumpning, sökord, internet, forum, penispumpar, könsorgan, transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, vård, kukar, könsorgan, klitorispumpar, bröstpumpar, amning, bröst

Lagen om fastställelse av könsmaktsordning i vissa fall

Jag snubblade över en beskrivning av mig som kändes väldigt träffande:

”Gråtmilt samtal med en olycklig transa vid namn Immanuel Jesus Trollhare Brändemo(!) som för ovanlighetens skull kände sig diskriminerad av flera skäl.”

Jag är djupt smickrad, måste jag säga. Beskrivningen i machoforumet Sporthoj av de hemska radioprogrammen som gick i fredags följer nämligen lagen om fastställelse av könsmaktsordning i vissa fall. Det är inte alls samma sak som lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall, för den senare är en riktig lag. Könsmaktslagen handlar om hur cissexism och transfobi präglar folks medvetande till den grad att en del inte ens lyssnar på vad man säger som transperson, utan redan har bestämt sig för hur man är.

Varje gång jag skriver ett blogginlägg om transpolitik, eller om min egen transition och könsidentitet, så vet jag att det finns vissa saker som jag måste räkna med:

Om jag inte nämner hur jobbigt det kan vara att vara transsexuell, så kommer trollen att reagera med att kalla mig för äcklig och egoistisk. Jag har valt att stå utanför samhället, jag lever ut min sexualitet, jag är pervers, jag tillfredsställer mina drifter och allt vad det heter. Att transsexualism inte är en sexuell läggning har de såklart missat.

Om jag däremot nämner att det kan vara jobbigt ibland, så kommer trollen att anklaga mig för att vara bitter och lättkränkt. Jag gör mig själv till ett offer, jag är otacksam och har orimliga krav på omgivningen. Dessutom vill jag förbjuda människor att ha en könsidentitet, eller så vill jag förbjuda människor att vara heterosexuella, eller så vill jag förbjuda människor att uttrycka sin ”åsikt” om andras könsidentitet.

Det är klart att de allra flesta reaktioner är positiva, och det är inte alltid jag råkar ut för troll – men det händer alltid för eller senare. Och det händer så gott som aldrig att någon av anklagelserna rör båda områdena samtidigt, utan det ena verkar utesluta det andra: Antingen är jag pervers eller så är jag självutnämnd martyr. Det ena innebär att jag är utagerande och farlig; det andra att jag är passiv och tärande.

Så när jag blir kallad för ”olycklig transa” som har ett ”gråtmilt samtal” i radio om att jag ”för ovanlighetens skull kände mig diskriminerad” så har jag alltså lyckats med att få folk att höja sig över ”öh, ditt äckliga pervo”-snacket. Det är en seger, skulle jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, transsexualism, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, heteronormen, könsmaktsordning, cissexism, internet, fördomar, homofobi, offerroller, sexualitet, könskorrigering, könsbyte, läggning, argumentation, retorik, språk

Mors dag – men inte för alla

Scenario 1:

Adam och Eva har varit ihop i fem år och längtar efter barn, men Adam kan inte producera några spermier. Han är nämligen fittfödd och har gjort en könskorrigering. För att bli godkänd av Socialstyrelsens rättsliga råd måste man kunna intyga att man är permanent steril. Adam har skurit av äggledarna, och intygat på heder och samvete att han inte har sparat några ägg. Det har han inte gjort heller, fast han vet att det går att göra det i utlandet, i smyg.

Nu ångrar han sig. Han ångrar inte att han gjorde könskorrigeringen, för det var det bästa han någonsin gjort, men han ångrar att han gick med på att därmed inte kunna skaffa barn. Det var inte biologin som satte hinder, utan lagarna.

Scenario 2:

Adam och Eva har varit ihop i fem år och längtar efter barn, men Adam kan inte producera några spermier. Han är nämligen fittfödd och har gjort en könskorrigering. Innan testosteronet slog ut hans äggstockar hann han däremot som tur var plocka ut några ägg och frysa ner dem. Det har han laglig rätt till, enligt den nya lagen om ändrad könstillhörighet. Däremot vet han inte hur han ska kunna använda dem. Den nya lagen krävde nämligen också att han skulle operera bort sina äggstockar, så det gjorde han. Men en livmoder utan äggstockar till är ingen gynnsam miljö för ett foster att växa i.

Kan han då inte låta Eva bära barnet istället? Nej, för Evas egna ägg fungerar inte. Hon har en fungerande livmoder, men saknar bra ägg. Adam har ägg, men saknar en bra livmoder. Lagen säger att om de tar Adams ägg och befruktar dem med någon annans spermier, och sedan planterar in dem i Evas livmoder, så är det att räkna som surrogatmödraskap, och det är förbjudet.

Det spelar ingen roll att Adam och Eva är ett par, att de är sambo eller kanske tillochmed gifta. Adam får inte använda sina ägg annat än till att ligga i en frys på sjukhuset.

Vilket av ovanstående låter mest humant? Ingetdera, skulle jag säga. Det första exemplet skulle kunna hända idag, med den lagen från 1972 som fortfarande gäller. Det andra skulle kunna bli verklighet ifall riksdagen röstade igenom det förslag som lades fram 2007.

Idag är det mors dag, men inte för alla. Amanda Brihed skriver om sorgen över att inte kunna få barn – och om sorgen över att av lagstiftarna anses vara en så dålig potentiell förälder att man har särskilda lagar som ska förhindra att just såna som hon och jag bildar familj. Inte för att man egentligen vill kännas vid att transsexuella är dåliga föräldrar, utan för att man tycker att definitionen av en man är en person som saknar äggstockar, och definitionen av en kvinna en person som saknar testiklar.

Amanda och jag måste vara permanent sterila för att få fullfölja könskorrigeringsprocessen, som lagen ser ut idag. Det betyder att man inte får ha sparat ägg eller spermier. Det nya lagförslaget från 2007 föreslår att man ska få göra det – men samtidigt kräver de att man genomgår kastrering. Och även om man får spara ägg och spermier, så har de inte tänkt på möjligheten att använda dem, för surrogatmödraskap är som sagt var fortfarande förbjudet.

Det är mors dag idag, men det är inte förunnat alla som vill det att ha möjligheten att bli föräldrar, vare sig biologiskt, socialt eller juridiskt. Standardinvändningen är att det inte är någon rättighet att bli förälder. Nej, det är det inte – men det är inte heller statens rättighet att aktivt ingripa och förhindra att människor som vill och kan bli föräldrar skaffar barn, på den enda grunden att det strider mot lagstiftarnas uppfattning om vad kön är.

Idag är det mors dag. Jag gissar att för många som lider av ofrivillig barnlöshet är det en jobbig dag. En del kan inte få barn rent biologiskt – och andra hade kanske kunnat, om lagen bara hade låtit dem försöka. Amanda får inte bli förälder, och inte jag heller. För egen del är det inget jag saknar; för Amanda är det det. Men oavsett om man har en längtan efter barn eller inte, så ska det vara upp till en själv att fatta beslutet att åtminstone få försöka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, mors dag, barn, graviditet, vård, kastrering, sterilisering, könsbyte, föräldraskap, familjepolitik, HBTQ, surrogatmödraskap, lagar, könstillhörighetslagen, lagförslag, SOU 2007:16, intersexualism, fertilitet, fördomar, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, biologism, Amanda Brihed

Den hemliga transkuppen i Melodifestivalen

I min RSS-läsare prenumererar jag på flöden med artiklar och blogginlägg som bland annat innehåller ordet transsexuell, eftersom jag vill hålla mig uppdaterad i transpolitik. Den här tiden på året svämmar det flödet alltid över av texter som nämner Dana International. Det är också ett visst uppsving för orden transvestit och transa, eftersom folk alltid måste kommentera någon kvinnlig artists utseende med att hon ser ut som en ”transa”. Sånt hör till årstiden.

Inatt har det alltså schlagerbögats här. Det är inte länge sedan sändningen från Oslo slutade, men jag kan gissa vad folk kommer att minnas från kvällen. Tyska Lena, som vann, och Jimmy Jump, som hoppade upp på scen och dansade med i Spaniens nummer.

Spaniens låt – med kuppen – på youtube (kolla efter personen som kommer in i bild vid 1:03)

Det gick inte så bra för Spaniens låt och Daniel Diges, men jag tror inte det beror på sabotaget. Däremot gissar jag att den låten kommer att spelas fler gånger än vad den hade gjort annars. Jag förutspår att Jimmy Jump egentligen har gjort Daniel Diges en tjänst. Han har fått mer uppmärksamhet än vad han annars skulle ha fått. Folk lägger hans namn på minnet och tittar på klippet. Tack vare Jimmy Jump är Spaniens bidrag 2010 inskrivet i mellohistorieböckerna, som rapar ungefär samma minnen om och om igen varje år. Kanske kommer den att tjatas om längre än den tyska låten som faktiskt vann.

På samma sätt fungerar alltså mitt RSS-flöde som något slags tvärsnitt av vad som sägs om transpersoner. I år har vårfloden ändå tagit en intressant vändning. Jag hittar nämligen ett antal reaktioner på Serbiens bidrag – som jag uppfattade framfördes av en kille – som att det måste vara en transperson:

”Dude looks like a lady (transa?!)”

”Can you say transa?”

”Skickade de en transvestit till Eurovision?”

”2. Antal transvestit-nummer”

Jag har alltid tyckt att det är fascinerande hur en del kan gå på kvinnliga artister för att de är ”för kvinnliga” och kalla dem för ”transvestit”, ”transa”, ”transsexuell”, ”könsbytt” eller kanske ibland ”omopererad man” – och få det att låta som något negativt.

En fjollig man uppfattas som ”transa”*. En feminin kvinna uppfattas också som ”transa”. Även om det finns både kvinnliga och manliga transvestiter, så är de kvinnliga transvestiterna väldigt osynliggjorda. Det är därför folk har fått för sig att ”överdriven” femininitet är att vara ”transa” – oavsett kön.

SVTs twittrare kommenterade Greklands sångare:

”Greklands Giorgios Alkaios är ingen manboy. Han kör manman-stilen.”

Greklands låt på youtube

Precis som Jimmy Jump smälter in så bra med de andra på scenen att vakterna tror att han tillhör numret till att börja med, så smälter en man som spelar manlig in i könsnormen. För oavsett könsidentitet, könsroll, könsorgan, könskromosomer eller juridisk könstillhörighet, så bryter femininitet mot könsnormen – men inte maskulinitet, i samma utsträckning.

Hur många skulle komma på att kalla Giorgos Alkaios för ”transa”? Antagligen ingen som inte redan är lika genusskadad som jag är. Han spelar ju bara sin manliga könsroll, och manlighet och maskulinitet är normen. I själva verket är det en kupp som ständigt pågår, där vi matas med tron att det är normalt att leva hela livet utan att någonsin prova på en annan könsroll – och ändå tror vi att vi är fria att göra vad vi vill.

*) Transa är ett ord många transpersoner ogillar, dels för att det enligt vissa har en negativ klang och dels för att det är väldigt oprecist vilka det egentligen syftar på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lena, Jimmy Jump, Daniel Diges, Giorgos Alkaios, Tyskland, Spanien, Grekland, Oslo, Melodifestivalen, ESC, musik, media, kultur, tv, kön, genus, könsuttryck, könsidentitet, könsroller, transpersoner, transvestiter, ord, språk, HBTQ, manlighet, kvinnlighet, bloggosfären, twitter

Till minne av Mir Abbas – låt det aldrig få hända igen!

I torsdags begravdes Mir Abbas på Skogskyrkogården i Gävle. Då hade hans kropp legat på bårhuset i ett år, trots att islamsk sed säger att en död ska begravas inom tre dygn. Man ville skicka kroppen tillbaka till Afghanistan, men det fanns ingen där som kunde ta emot kistan. Abbas hade inga släktingar eller vänner i det land han skulle utvisas till. En av de som är med vid gravsättningen berättar för DN:

”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.”

Numret gick till hans vän Sultan i Tyskland, men inte ens den vännen fick veta att Abbas var homosexuell.

Mir Abbas placerades i Hofors. Efter det första avslaget på asylansökan bröt han ihop och blev inlagd på psyket i Söderhamn. Efter det söker han asyl i Oslo, men skickas tillbaka till Sverige och hamnar i Kiruna. Där försöker han ta sitt liv genom att tända eld på rummet, och dömdes till fängelse. Sedan ändrades det till rättspsykiatrisk vård. Utredarna skriver:

”desperation över sin situation, mycket tillbakadragen, fullständig avsaknad av kriminell identifikation med andra, synnerligen ensam och övergiven, traumatisk bakgrund, en avvikande sexualitet som han skäms för.”

DN berättar:

”I sitt avslag 2006 sade Migrationsverket att homosexualitet är starkt tabubelagt i det afghanska samhället. Men Mir Abbas Safari hade ju inte varit där på 17 år och därför ”inte manifesterat sin homosexualitet”. Så länge han dolde sin sexualitet kunde han alltså leva tryggt som internflykting i Kabul, menade de.”

I mars ifjol vädjade han till Migrationsverket:

”Jag vill gärna att ni ger mig ytterligare en chans att få leva fritt som gay i Sverige.”

Det fick han inte. Några veckor senare gick han självmant till polisen, och blev satt i häktet. En sjuksköterska på häktet i Gävle berättar:

”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.”

Efter 68 dagar i häktescellen tog Mir Abbas sitt liv. Sedan gick det ännu ett år innan hans kropp blev begravd. Nu utreds självmordet av åklagare, för att se om det går att åtala häktet i Gävle.

Tragiskt, såklart, men Mir Abbas är långtifrån ensam om att ha fått såna råd. I dagarna släpptes ett nyhetsbrev från RFSL (pdf) som bland annat berättar:

”Migrationsverket avslog för en tid sedan en asylansökan från en hbt-flykting från Kenya. Man motiverade avslaget med att hon i sitt hemland bl.a. hade skrivit dikter om lesbisk kärlek och publicerat dem. Migrationsverket ansåg därför att hennes problem var självförvållade och därför skulle hon inte få asyl.”

Man utvisar alltså folk med uppmaningen att gå in i garderoben – och om det inte är möjligt heter det att man får skylla sig själv. Visst är det bra att man utreder om häktet har gjort något fel – men det stora problemet är snarare Migrationsverket. Mir Abbas självmord är bara ett exempel på hur homofobin och transfobin inom Migrationsverket kan få dödliga konsekvenser.

Mir Abbas är död, och äntligen begravd. Jag kan bara önska att ingen annan känner sig tvingad att följa hans exempel, även om jag vet att det är naivt av mig. Låt det aldrig få hända igen.

Bloggat: Leva, Opassande, projO. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Mir Abbas, död, självmord, flyktingar, asyl, Afghanistan, homofobi, transfobi, Migrationsverket, självmord, psykisk ohälsa, homosexualitet, HBTQ, politik, uppehållstillstånd, Gävle, kriminalvården, skuld, skam, ångest, mänskliga rättigheter, öppenhet, Kenya

Förlorade söner – inte ännu en film om transsexuella

I förrgår såg jag en dokumentär. Först idag känns det som om jag överhuvudtaget kan säga något om den. Förlorade söner – eller Prodigal sons, som den heter i original.

På SVT Plays hemsida står det:

”Amerikansk dokumentär från 2009. Populäre Paul flydde sin hemstad och bytte kön. Hans adopterade och mobbade bror Marc stannade kvar. Efter 20 år träffas de igen. Paul har blivit den vackra filmaren Kimberley. Och Marc – ja vad blev det av honom? En nära och stark skildring av två syskon och kampen för ett liv tillsammans.”

När jag blev tipsad om den tänkte jag först ”jaha, ännu en dokumentär om transsexuella”. Inte för att det är något negativt med det, men det brukar sällan dyka upp några överraskningar. De flesta dokumentärer jag sett har haft som syfte att ”berätta om hur transsexuella lever”. Ibland handlar det om barn, ibland om tonåringar, och då och då om vuxna. Det är oftare transsexuella tjejer än killar, och det är nästan alltid vita personer ur medelklassen, och ingen av dem har några andra funktionsnedsättningar – i alla fall inte som syns eller som man pratar om i programmet.

Under den första halvtimmen verkar Förlorade söner passa ganska väl in på standardberättelsen: Kim är vit och till synes funktionell. Hon gjorde sin könskorrigering för tjugo år sedan, jobbar med media i New York och gruvar sig för att åka tillbaka till småstaden hon växte upp i. Hon möter sin mamma som hon har en bra relation till, och sin bror Marc som hon har ett ansträngt förhållande till. Eftersom Kim och Marc gick i samma klass i skolan går de på klassåterträff tillsammans. Kims klasskompisar är trevliga, även om inte alla fattar grejen med att ”vilja vara tjej fast man gillar tjejer”. Marc berättar om sin hjärnskada som han fick i tjugoårsåldern, och man förstår att han har komplex över att ha stått i skuggan av Kim, som spelade football, var populär och fick högsta betyg i allt.

Så långt verkar det vara en ganska vanlig berättelse om att konfronteras med sitt förflutna och göra upp med sitt gamla jag. Men så händer det saker. Plötsligt är Kims transsexualism bara en bihistoria i något större, något allvarligare och mer dramatiskt. Det blir Marc som hamnar i centrum.

Om du inte vill veta vad som händer, så läs inte detta

Marc får anfall ibland, på grund av sin hjärnskada, och får utbrott då han skriker och blir våldsam. En gång slår han knytnäven i en tavla så att glaset krossas, en annan gång slår han Kim samtidigt som hon håller i kameran. Nästa gång de träffas är det julaftonskväll hemma hos deras mamma, och då Marc plötsligt slår till Todd, deras bror. Mamman börjar skälla på honom, varpå han börjar prata om hur fel det är med homosexualitet (både Todd och Kim är homosexuella) och om att han minsann var mer populär i skolan än Kim. Kims flickvän ringer polisen, och när polisen kommer och går ut för att prata med henne, så tar Marc plötsligt upp en kniv ur kökslådan.

Efter det häktas Marc och förs sedan över till en rättspsykiatrisk klinik. Kim besöker honom där, och berättar:

”När Marc hade varit en vecka på sjukhuset besökte jag honom. Det var underligt att besöka sin bror på mentalsjukhus. Och som transsexuell var jag formellt sett mer psykiskt sjuk än han. Marc hade inte fått sin diagnos än, men det hade jag. Jag hade vantrivts med den kropp jag fötts i, men jag kunde alltid lita på mitt förstånd. Nu var Marc på väg att mista sitt.”

Jag tycker det säger väldigt mycket om samhällets syn på psykisk sjukdom. Marc har haft psykiska problem och medicinerats i decennier, utan att få ordentlig vård. Först när han blir våldsam får han den hjälp han faktiskt behöver, för att deras mamma inser att hon inte längre kan skydda omvärlden från sin sons beteende. Kim, å andra sidan, har ett välfungerande liv men räknas som psykiskt sjuk på grund av sin könskorrigering.

Det finns mycket annat man kan säga om filmen. Jag tycker såklart att det är väldigt tragiskt det som hände, men som film räknat tycker jag att det är bra att det inte är ”titta på transpersonen” som är det viktiga. Jag gillar verkligen Kims funderingar över sin relation till sin bror, över hur hon ska förhålla sig till den tiden då hon försökte leva som kille, över hur Marc hela tiden verkar jämföra sig med den kille Kim en gång försökte vara. Jag gillar att det viktigaste i filmen inte är att visa varken hur konstiga transpersoner eller psykiskt sjuka är, utan att berätta om deras relation – och jag gillar att man kan komma ifrån att göra freak show av det.

Kim har själv gjort filmen, och det märks. Ingen annan skulle ha vågat lämna ut henne på det sättet. Det är styrka.

Förlorade söner går att se på SVT Play här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Förlorade söner, film, dokumentärer, transsexualism, USA, kön, könsidentitet, könskorrigeringar, HBTQ, transfobi, media, psykisk ohälsa, hjärnskador, psykologi, psykiatri, diagnoser, psykisk sjukdom, vård, galenskap, Kim Reed, SVT Play

Real Life Experience – i radio

Pappa ringde medan jag försökte hela min dator från märkliga buggar. Han hade hört mig på radio; det hade inte jag hunnit med än. Han gillade det jag sa i alla fall, och var imponerad av mitt skägg på bilderna. Visserligen var det väl i februari som jag slutade raka mig, men det syntes inte så tydligt när jag var ner till mamma och pappa i påskas. Nu syns det i alla fall.

I eftermiddags fick jag min boendestödjare M att gråta av glädje. Hon påstod att hon aldrig hade sett min lägenhet så välstädad på de två år hon har jobbat med mig, och dessutom hade hon hört av de andra boendestödjarna att jag hade varit ute på stan ett par gånger. Jag går utanför dörren självmant, och jag städar. En av de som hade fått syn på mig hade sagt att jag kanske har hittat mig själv nu. Det stämmer väldigt bra. All den energi som jag har lagt ner på att först skada mig själv och sedan på att ”bara” må dåligt i största allmänhet och oroa mig, börjar jag kunna lägga på annat.

Jag är bara lite omtumlad av att för första gången sedan januari höra min egen röst. Mamma säger att jag verkligen låter manlig. Min röst är annorlunda nu, helt klart. Inte alls som jag är van vid att höra den – och det är underbart.

Lyssna på Verkligheten i P3 på nätet här.

Förklaring till rubriken för den som inte vet: Real Life Experience är den period då man som transsexuell förväntas komma ut om man inte redan har gjort det, och leva på heltid i sin ”nya” könsroll i alla sammanhang. Detta sammanfaller med att hormonbehandlingen börjar, efter ett år i utredningen. För mig, liksom för många andra transsexuella, var det något jag redan hade påbörjat för länge sedan när jag väl kom till den delen av utredningen.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, vård, könskorrigering, bilder, Immanuel Brändemo, radio, media, P3, Verkligheten, skägg, puberteten, målbrottet, röst, bilder, identitet, känslor, trygghet, självkänsla

Transfobi förklädd till homofobi i Pakistan och Malawi

Imorgon är det tre år sedan Shumail Raj och Shazina Tariq dömdes till fängelse för sitt äktenskap. Shazina var förföljd av släktingar som ville gifta bort henne för att betala av en skuld, och när paret sökte skydd hos polisen var det de själva som blev arresterade. Shazina är kvinna och Shumail är en transsexuell man. Eftersom könskorrigeringar inte är lagliga i Pakistan är han juridiskt sett kvinna, och därför räknades deras relation som homosexuell – vilket är olagligt i Pakistan.

Shumail och Shazina blev senare frisläppta mot borgen efter massiva protester från omvärlden. Efter det har situationen förändrats litegrann. En transsexuell kvinna fick rätt att genomgå könskorrigerande operationer 2008, efter ett domslut. Ifjol drev en aktivistgrupp igenom rätten att erkänna eunucker som en minoritetsgrupp, och det beskrevs som ett stort steg för att sluta med diskrimineringen av eunucker.

Rani, och i bakgrunden Malik, på väg till rätten

Idag, tre år efter domen mot Shumail och Shazina, har ett annat par blivit arresterade. Malik och Rani är misstänkta för att ha firat sitt bröllop. Malik är man, och Rani är – om jag har förstått det rätt – eunuck, även kallad hijra. Med västerländska glasögon skulle man kunna säga att Rani är någon slags transperson. Många av gästerna på festen var även de eunucker, och blev också arresterade.

Några av de arresterade festdeltagarna i polisens buss

Malik säger själv att de inte alls firade sitt bröllop, utan att det var en födelsedagsfest för Rani. Det återstår att se vad som händer. Med tanke på den fruktansvärda domen mot Tiwonge och Steven i Malawi, så hoppas jag ändå att omvärlden får upp ögonen för transfobi nu. Som jag skrev för fyra dagar sedan:

”Det handlar inte om homosexualitet, även om det verkar så på ytan. Det handlar om homofobi, men framförallt om transfobi och rädslan för det okönbara, det felkönbara, det felkönade – och det rättkönade.”

Rädslan för det rättkönade är till exempel när man möter en person som man uppfattar som tjej och som identifierar sig som tjej – men som man skulle köna som kille om man visste vad de hade för könsorgan, eller vilka könsorgan de fötts med, eller vilka könskromosomer de har.

Rani eskorteras av vakter på väg från rättssalen

Rani och Malik. Tiwonge och Steven. Shumail och Shazina. Oavsett könsidentitet, juridiskt kön, könsorgan och självpåtagen transidentitet – och framförallt oavsett sexuell läggning – så är de utsatta för transfobi, även om det kallas för homofobi. I grund och botten är det faktiskt nästan samma sak.

Se inslaget på ExpressenTV här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, homofobi, HBTQ, transpersoner, hijras, eunucker, Pakistan, Rani Sangeeta, Malik Iqbal, Shumail Raj, Shazina Tariq, Tiwonge Chimbalanga, Steven Monjeza, Malawi, homosexualitet, äktenskap, könsbundna äktenskap, domar, lagar, kön, könsidentitet, genus, genuspanik, könsuttryck, media, politik, lagar, mänskliga rättigheter

Jag har tröstat mig med skuldkänslor

Igår var det KBT igen, för nästnäst sista gången. I två veckor hade jag tränat på att enbart oroa mig på toaletten, och det fungerade hyfsat. Jag kan lägga undan orostankarna när de kommer och oroa mig mer effektivt kortare stunder i taget. Däremot har jag insett att jag verkligen tröstar mig med att döma mig själv. Jag har gått från att tänka

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp. Åh, så typiskt mig, varför säger jag alltid så elaka saker? Jag är ond. Jag är en demon. Jag förtjänar inte att leva. Varför har jag inte tagit livet av mig än?

till att tänka

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp. Ja, jag gjorde kanske fel. Det är mänskligt. Jag är människa, och jag gör fel. Jag sårar folk ibland, och jag får lära mig att leva med skulden.

Den förändringen har tagit några år, och är ett enormt framsteg såklart. Men det räcker inte. Min psykolog brukar prata om orostankar, och om tröstetankar som man använder för att försöka slå bort orostankarna. Om jag till exempel hade följt de råd som en del personer har gett mig tidigare hade jag kanske istället tänkt såhär:

Jag vet inte om jag har gjort fel. Jag har nog sårat X nu. Hen tog nog illa upp.

Nejdå, det är ingen fara. Jag överreagerar. Hen tog nog inte illa upp alls. Det ordnar sig.

Jo, jag tror det, för hen fick något konstigt i blicken. Någon muskel i ögonvrån ryckte till, jag såg det. Hen var på väg att börja gråta.

Men hen log ju. Hen förstod att jag inte menade något illa.

Vem är jag att avgöra om hen inte blev sårad? Jag har ju Asperger, jag är socialt inkompetent och kan inte läsa av människor.

Då hade jag försökt att trösta mig själv, utan att det fungerade. Istället ska jag utsätta mig för oron och stanna i den. Bekräfta oron och känna efter hur den känns, istället för att haka upp mig på vad som egentligen hände. Utsätta mig för känslan av att jag kanske har gjort fel.

Men på sistone har jag haft en känsla av att jag faktiskt använder det som en tröstetanke, för att jag har varit snabb med att utgå ifrån att jag faktiskt har gjort fel. Det är lättare att ta in ATT jag sårar människor än att ta in att jag inte vet NÄR jag sårar människor. När jag berättade det för psykologen gav hon mig i läxa att stanna ännu tidigare i tanken.

Jag vet inte om jag har gjort fel.

I nästan ett dygn har jag provat det, och det är nog den svåraste läxan hittills. Det var så mycket lättare när jag åtminstone kunde bestämma mig för att jag gjorde fel hela tiden. Jag har tröstat mig med skuldkänslor. Nu måste jag lära mig att släppa taget om den tryggheten.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, ångest, skuld, skam, psykologi, terapi, KBT, mindfulness, ovisshet, osäkerhet, tröst, tvångstankar, sociala svårigheter, relationer, Aspergers syndrom, social fobi, misstag

Verklighetens folk är transpersoner – i alla fall i radio

Ikväll, torsdag 27/5 klockan 19:03, föreslår jag att du slår på radion på P3. Då är jag med.

Journalisten jag träffade i fredags jobbar nämligen med ett radioprogram som heter Verkligheten. Vi satt i min rosa soffa och pratade om könsidentitet, operationslängtan, kastreringstvång och namnändring i flera timmar, som sedan har klippts ner till mindre än en halvtimme inklusive avbrott för musik. Efteråt var jag snurrig i skallen som vanligt, men jag fick en känsla av att det skulle bli bra. Reportern verkade kunnig och sympatisk, och förstod på en gång när jag sa att jag hellre ville prata transpolitik än att det skulle bli ännu ett ”personporträtt”.

Jag hoppas att det låter begripligt för de som lyssnar, och att det blir en bra balans mellan ”personligt” och ”politiskt”. Eftersom jag inte har så mycket till liv i det som folk kallar för verkligheten då jag lever framför en skärm, så känns programtiteln väldigt träffande.

Jag tillhör Verklighetens folk. Det ni.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om radio, P3, radioprogram, media, Verkligheten, Immanuel Brändemo, transpolitik, transpersoner, transsexualism, vård, könskorrigering, könsidentitet, kastreringstvång, namnlagen, HBTQ, politik, transpolitik, cisnormativitet, transfobi, fördomar, verklighetens folk

Insektsgifter och insiktsbrister kan orsaka ADHD

Idag skriver tidningarna om att insektsgift kan orsaka ADHD. Det är inte direkt första gången som någon ”kemikalie” utmålas som den stora boven. För ett halvår sedan var det schampo som kunde ge ADHD, och idag är det alltså bekämpningsmedel. Schampoundersökningen gick ut på att man mätte halterna av det misstänkta ämnet i urinen hos de gravida kvinnorna, och kollade senare hur det gått för barnen. Den här gången utgick man från barnens egen urin och jämförde med deras ADHD-diagnos.

Svenska forskare verkar tycka att det är en rimlig slutsats, fast inte så ”enkel” som att det är det enda som spelar in. Christopher Gillberg, till exempel:

”Detta är en stor och välgjord studie som visar att vi inte längre kan blunda för att det kan finnas ett sådant samband. Utsatthet för miljögifter kan vara den utlösande faktorn, även om ärftliga faktorer avgör risken för störningen”

Och Hans Forsberg:

”Har barnen exponerats för ämnena i större utsträckning under uppväxten, eller metaboliserar de dem annorlunda?”

Det är en bra fråga, tycker jag. Man vet redan att personer med neuropsykiatriska funktionshinder i större utsträckning än andra reagerar oväntat på till exempel mediciner. Man kan behöva väldigt låga – eller väldigt höga – doser för att få effekt, och man kan vara van vid att få ett dussin biverkningar som inte ens finns på listan över kända biverkningar varje gång. Och så vidare. Då är det kanske inte så konstigt om man också lagrar gifter i kroppen på ett annat sätt.

Oavsett hur man ska tolka det så kommer inte ADHD att sluta existera även om man förbjuder olika gifter. ADHD har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Att ha ADHD-struktur i hjärnan behöver inte vara negativt, men det kan vara det under vissa förutsättningar. Tänk om det gick att visa med ett enkelt urinprov hur närmiljön såg ut.

Jag är helt för att förbjuda onödiga gifter och tycker såklart att det är bra att man undersöker det, men jag önskar att man kunde lägga lika mycket energi på att ta reda på hur personer med ADHD-struktur i hjärnan utvecklar funktionsnedsättningar utifrån de hinder som samhället ställer upp. Kanske skulle ett sånt prov visa att bristande insikter i omgivningen var ett minst lika stort problem.

Läs artikeln här (pdf).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, funktionshinder, funktionsnedsättningar, hjärnan, biologi, gifter, forskning, psykiatri, bemötande, tillgänglighet, barn, miljö, arv, funktionsnedsättningar

Att låta livet välja

Dröm:

Jag var på ett djurhem, och skulle adoptera en kanin. Kaninerna och marsvinen bodde i ett rum stort som mitt vardagsrum. Det var delat i två delar med ett gallerstaket emellan, och en smal gång längs ena väggen. I ena buren fanns det honor, och i den andra hannar. Jag förstod inte vilken som var vilken, men det kanske inte spelade någon roll.

Jag satt ner på golvet och lät dem hälsa på mig. Några höll sig skyggt i bakgrunden, medan andra var nyfikna och kom fram och nosade på min utsträckta hand. Jag lockade dem med russin, och några få vågade sig fram tillräckligt långt för att rycka åt sig ett russin och sedan springa tillbaka till ett tryggt hörn för att äta.

Det var då hen kom fram, en alldeles särskild kanin. Lite större än de andra, och silvervit i pälsen. Hen ignorerade russinen, utan hoppade rakt upp i mitt knä och la sig tillrätta. Jag fick klappa henom utan att hen rörde en min, och när jag sedan försiktigt lyfte upp henom såg jag att hen hade helt fantastiska ögon. De skimrade i alla regnbågens färger och jag tyckte mig se märkliga mönster i pupillen.

Hen var helt lugn och avslappnad – tills jag försökte vända lite försiktigt på henom för att se efter vad hen hade för könsorgan. Då morrade hen åt mig. Jag har hört kaniner knorra när de blir arga; det låter ungefär som ett ”hmpf!”. Den här morrade som en hund, och visade tänderna. Huggtänder. Jag förstod att hen inte ville att jag skulle se henoms könsorgan, så jag lät bli.

Hen såg ut som en kanin, men var social som en katt och morrade som en hund. Min kanin hade valt mig, och inte tvärtom.

Eftersom det fanns saker som behövde fixas kunde jag inte ta hem henom på en gång, så jag lämnade kaninen där och åkte hem själv. När jag klev in genom dörren och fick syn på min egen spegelbild upptäckte jag att det var kaninens ansikte jag såg.

Jämför med min gamla vanliga dröm:

Jag står naken i ett rum med en kanin i famnen. Stora strålkastare är riktade mot mig, som om det är en fotostudio. Det är varmt och jag svettas. Då märker jag att det är ormar på golvet. De slingrar sig upp mot mig, upp längs mina ben och mot kaninen. Det enda jag tänker är att de inte ska få henom. Jag vill skydda kaninen med mitt liv.

Ormarna ålar sig runt min kropp och får mig att tappa balansen så att jag ramlar. Kaninen far ur mina händer, och det sista jag tänker är att jag hoppas att hen skuttar tillräckligt snabbt så att hen klarar sig.

Tolkning:

Jag vill så gärna tro att det är mitt förnuft som styr, att jag har kontroll och valfrihet. I själva verket är det enda jag kan kontrollera mitt eget behov av kontroll, och det enda jag kan välja är leva. Jag vet inte hur många år jag gick runt och försökte intala mig själv att jag kunde kontrollera det okontrollerbara, och när det inte längre gick frågade jag mig varför istället för att acceptera situationen.

Är transsexualism medfött eller inlärt? Biologi eller social konstruktion? Handlar det om en kroppslig defekt helt frikopplat från kön, eller handlar det om att bejaka sin könsidentitet? Varför spelar kroppen någon roll? Varför spelar själen någon roll?

Jag vet vad jag tror, för egen del: Mitt behov av en kropp med vissa egenskaper kan mycket väl vara medfött och biologiskt – men däremot är idén om att det alltid har med könsidentitet att göra en social konstruktion. Behovet av en kuk, platt bröstkorg, skäggväxt och mörk röst är inte samma sak som att känna sig som en man.

Men det viktiga är inte VARFÖR. Det viktiga är ATT: Att jag gör det jag behöver för att må bra. Att jag får göra det. Att jag slipper känna skuld över att göra det. Att jag slipper lösa alla gordiska genusknutar för att bedömas vara ”trovärdig” som transsexuell. Den enda jag är ansvarig inför är mig själv.

I ett av mina allra första inlägg om transsexualism citerade jag Eva Dahlgren:

”Så många år som jag levt
med den jag ville va
Så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

Jag har inte valt min kropp, och jag har inte valt att inte kunna vara nöjd med den som den var innan jag började med testosteron. Däremot – efter väldigt lång tid – valde jag att låta livet välja. Om det sedan är något i min hjärna eller något i min hjärna spelar mindre roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, osäkerhet, genus, biologi, biologism, psykologi, kroppar, ideal, behov, drömmar, drömtydning, identitet, kaniner, Eva Dahlgren, Vem tänder stjärnorna

Skuld, skam och förgyllda utedass: Mitt (förhoppningsvis) sista inlägg om transfobi bland (f.d.) transsexuella

När jag skrev inlägget ”Patientföreningen” Benjamin vårdar sin transfobi visste jag att jag öppnade Pandoras ask. Jag visste att det fanns en risk att det skulle leda till evighetslånga diskussioner med vissa personer som gjort en könskorrigering och därför anser sig ha rätt att uttala sig för precis alla som gör en könskorrigering, men jag var beredd att ta det. Jag är trött på att få höra att jag inte är transsexuell, men jag är ännu tröttare på det ständiga kriget som vissa verkar föra då de sprider vad de anser är sanningen om hur alla transsexuella är.

Jag är medveten om att det kan låta som internt tjafs inom transrörelsen, och jag försöker hålla det så långt borta från mig som möjligt för det mesta. Samtidigt tror jag att det kan vara bra för den som försöker förstå hur samtal om transsexualism och könskorrigeringar och könsidentitet och transpersoner och könsuttryck och så vidare fungerar.

För den som har fått en arg kommentar i sin blogg för att hen i största välmening inkluderat ”transsexuell” i ordet ”transperson”.

För den som har fått en utskällning i något forum för att hen överhuvudtaget sagt ”transperson”.

För den som har fått en föreläsning om könsskillnader i hjärnan från någon som påstår att det här är så ALLA transsexuella tycker och tänker och känner.

För den som har fått höra att transvestiter utnyttjar lagar som är till för transsexuella, eller att införandet av ett tredje juridiskt kön för de som vill ha det är en katastrof för transsexuella.

För den som verkligen vill försöka förstå. För den som inte dömer men hela tiden blir misstänkliggjord för att just döma.

För den som behöver en könskorrigering, men som tror sig inte ha rätt till det eftersom deras behov inte liknar det som beskrivs som det enda rätta. För den som är förvirrad i sin könsidentitet och söker stöd men möter hånskratt och påhopp från de som har ett självpåtaget ansvar att hjälpa dem till rätta. För den som får höra att den som söker till utredningen men sedan inte gör någon operation för att rekonstruera könsorganen förtjänar nackskott för att ha tagit upp vårdplatser i onödan*.

För de transpersoner – transsexuella eller inte – som inte känner igen sig i beskrivningen av hur en ”riktig” transsexuell är. För de cispersoner som menar väl men inte vet hur de ska göra utan att bli påhoppade.

Jag skrev alltså ett inlägg om de negativa attityder man kan möta som transsexuell – från andra transsexuella. Det finns en liten grupp människor som verkar försöka sätta sig till doms över andra och insinuerar att andra inte är transsexuella om de inte vill/tycker/känner/gör ditten eller datten. Det handlar inte om att diskutera diagnoskriterier, utan om att definiera andras könsidentitet åt dem i syfte att tysta dem och om att dessutom spela på en offerroll av att vara förföljd av såna som ”sprider lögner” om transsexualism.

En del av dem är organiserade i föreningar, men inte alla. Däremot verkar de ha ungefär samma sorts argument: Förvirring och personangrepp. Efter sex veckor tycker jag mig se vissa mönster i deras argumentation.

1. Personangrepp mot mig

”Immanuel, en del transpersoner gör det lätt för sig genom att hävda att de representerar transsexuella och fd transsexuella. Till skillnad från dig, RFSL, m.fl. hävdar vi inte att vi representerar ngn annan än oss själva.”

2. Självmotsägelse

”Jag skall nöja mig med att konstatera att jag aldrig sagt att du inte är transsexuell. Jag diagnosticerar inte människor. Det enda jag har sagt är att – till skillnad från RFSL – påstår inte patientföreningen Benjamin att den representerar andra än sina medlemmar.”

3. Ogenerat blottande av sina förutfattade meningar om mig när jag påpekar vad hon faktiskt sagt:

”Jag slingrar mig inte. Jag har inte uttalat mig om dig. Jag känner dig inte annat än till namnet. Vad jag har sagt är att RFSL uttalar sig för de transsexuella och fd. transsexuella – till skillnad från vissa ts och fd ts – och jag fick intrycket att du gjorde detsamma.”

4. Censurmartyrskap

”Om din blogg bara är till för de som tycker lika som du, så lovar jag, ni ska få leka ifred”

5. Skuldbeläggande: Det är RFSLs fel att transfobi finns.

”Faktum är att de föräldrar och barn som vi har jobbat med har problem, därför att sociala myndigheter, domstolar som beslutar om LVU, skolor, mm tror att föräldrarna är perversa om de tillåter barnet uttrycka sin transsexualism. Därför att dessa myndigheter uppfattar transsexualism som en sexuell läggning, eftersom RFSL gör sig till ”vår” representant. Och barn kan enligt dessa myndigheter inte ha en sexuell läggning – vilket naturligtvis är fel i sig!

Ett barn med transsexualism i Sverige är därför tvångsomhändertaget, därför att barnets föräldrar anses perversa . Minst två till lever under ständigt hot om tvångsomhändertagande.”

6. Skamuppvisning som argument

”Du kan inte ändra allas åsikter vad du än gör men du, rfsl, kim och qx sprider så mycket fördomar att man ju måste ta avstånd från er alla! Jag var en gång stolt i pridetåget men nu vet jag att man är en jävla cirkusapa där ich alla säjer jaha det var ju det vi visste!”

7. Anklagelser om förföljelse

”RFSL kränker mig ända in i benmärgen på det här sättet och tar ifrån mig min lagstadgade rätt att bara få vara kvinna i lagens mening men det skiter man högaktningsfullt i. RFSL försvårar mina möjligheter till ett normalt liv som kvinna genom att högljutt sprida information till mina vänner att jag minsann är en transperson och därmed en naturlig del av deras påhittade fantasisamhälle som man kallar HBT samhälle som jag i grund och botten inte har ett skvatt gemensamt med.”

8. Påståenden om ordens betydelse (som inte stämmer) som bevis för att RFSL påstår att transsexualism är en social konstruktion

”Immanuel för det första verkar du inte kunna uttyda ordet transgender som RFSL baserar sin svenska översättning på. Transgendered people har blivit transperson. Ordet transgender betyder översatt på svenska transgenus. Genus är en ideologi om det socialt konstruerade könet. Trans i sammanhanget betyder transport och i det här fallet den omvända transporten av det socialt konstruerade könet.

DVS man hävdar med det här att transgender människor blivit det de blivit genom omvänd social påverkan. DVS man hävdar genom det här ordet att transsexualism uppkommit genom social påverkan med resultatet att man i princip skuldbelägger det transexuella barnets föräldrar att genom negativ social påverkan skapat barnets transsexualism.

Varken transsexualism eller exempelvis transvestism uppkommer genom social påverkan. Man kan med andra ord inte inte inkludera varken transsexualism eller transvestism i ett ord som transperson.”

9. Personangrepp: Eftersom jag har en åsikt om X är allt jag säger om Y lögn.

”Ditt Svar är ju i grund och botten bara löjligt och likaså den diktionära förklaringen du hänvisar till av ordet gender. Könsskillnader mellan människor och djur vad avser egenskaper handlar uteslutande om neurobiologi.

Jag har vid tillfällen sett dig skriva på andra forum där du försvarar genusvetenskap. Genus”vetenskap” är uteslutande en ideologi. Av den anledningen är den diktionära förklaringen du hänvisar till av ordet gender ett falsarium i ett försök att implementera socialkonstruktivism i biologi i syfte att försöka få människor att acceptera en i grund och botten feministisk ideologi som man med alla till buds stående medel försöker framställa som vetenskap. DVS gender är i grund och botten det exakt samma som genus.”

Ett tips till de som vill argumentera mot mig: I min blogg bestämmer jag vilka diskussioner som är intressanta, och anser mig ha rätt att kräva bevis för huvudlösa påståenden. Eftersom varken Susanna Boudrie eller Christel lyckades komma med några konkreta bevis för allt de anklagar RFSL för, så tänker jag inte diskutera frågan med någon förrän de kan komma med tydliga exempel som styrker deras påståenden.

Ett annat tips: Håll er borta från att blanda in semantik och etymologi om ni inte behärskar det själva. Och, snälla: även om jag säger ”konnotation” och ”Sapir-Whorfs hypotes” så är det fortfarande krystat att svänga sig med ”den diktionära förklaringen” och ”implementera”. Att använda svåra ord för att täcka upp dåliga argument är som att förgylla ett utedass.

Härmed förklarar jag evighetsdiskussionen avslutad.

*) Det är bara ett exempel på den typen av åsikter som vissa personer har framfört i ett visst forum – och den kommentaren blev inte bortplockad av klubbägaren. Tvärtom visade ägaren sitt stöd för den som skrev det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, transpersoner, HBT, Patientföreningen Benjamin, RFSL, begrepp, retorik, argument, språk, ord, transgender, härskartekniker, skuld, skam, psykologi, gender, genus, genusvetenskap, språkvetenskap, semantik, etymologi, biologi, transvestism, könsroller, makt

Jag ses hellre som galen än som kvinna

Det är fel att kalla det nostalgi. Det är lika fel att påstå att det är ett traumatiskt minne. Ett minne är det i alla fall; väldigt starkt och levande. Ett minne från den där tiden då jag försökte leva som tjej, de där åren då jag ansträngde mig till det yttersta för att vara kvinna.

Våren 2004

Ett instängt rum med dålig luft, susande ventilation och flimrande lysrör. Där satt vi och skulle försöka förstå det vi hade läst. Veckans texter var ändå de mest intressanta hittills: Genus, queerteori, Gay & Lesbian. En av texterna hade tillochmed handlat om transkillar: ”F2M: The Making of Female Masculinity”. Det hade klickat till i mig redan när jag sett den rubriken på litteraturlistan, men jag hade sparat den som man sparar glasyren på kakan till sist, för att verkligen kunna njuta.

Jag hade aldrig förut läst en akademisk text om transpersoner, så jag blev både glad och ledsen samtidigt. Judith Halberstam beskrev fittfödda transpersoner utifrån deras sexualitet, och verkade missa så mycket annat. Ändå blev jag överlycklig, så svältfödd jag var, över raderna:

”We are all transsexuals, except that the referent of the trans becomes less and less clear (and more and more queer). We are all cross-dressers but where are we crossing from and to what? There is no ”other” side, no ”opposite” sex, no natural divide to be spanned by surgery, by disguise, by passing. We all pass or don’t, we all wear our drag, and we all derive a different degree of pleasure- sexual or otherwise – from our costumes. It is just that for some of us our costumes are made of fabric or material, while for others they are made of skin; for some an outfit can be changed; for others skin must be resewn. There are no transsexuals.”

Man ska inte tolka det som att det skulle vara fel att vara transsexuell. Citatet handlar egentligen inte om ifall det är möjligt att födas i en kropp som har fel biologiskt kön, eller om könskorrigeringar behövs, utan om själva idén om kön. Alla människor spelar könsroller, följer dem ibland och bryter mot dem ibland.

Att känna behovet av ett par bröst, en fitta och en slät haka när man har en platt bröstkorg, kuk och skäggväxt är en sak; att kalla det för transsexualism en annan. Det är som skillnaden mellan att känna att man inte kan andas och ramla ihop, och att kalla det för allergi, eller som skillnaden mellan att inte ha någon hud på handflatorna, och att kalla det för atopiskt eksem. Det ena är ett faktum, det andra ett ord vi sätter för att kunna prata om det. Om man avskaffar ordet allergi så kommer inte folk att sluta få allergiska reaktioner för det – men man kommer inte att kalla det för just allergi.

Och så vidare. Det var ungefär så vi pratade under seminariet, och så kom vi in på det där med sjukförklaring och definitionen av vad en kvinna är. Jag minns inte vem det var – kanske läraren – som sa något om att det är synd att man måste låta sig definieras som galen för att komma undan en kvävande kvinnoroll. Då reser jag mig upp och säger:

- Jag ses hellre som galen än som kvinna!

När jag inser vad jag precis har gjort, och inser att i stort sett hela gruppen stirrar på mina randiga armar som jag glömt att dölja, och att läraren tittar på mig med någon slags skräckblandad förtjusning, så sätter jag mig ner igen. Seminariet fortsätter.

Våren 2004

Allt det där minns jag när jag sätter mig och läser samma artikel igen. Det har gått lite drygt sex år sedan dess, och jag har inte längre randiga armar. Jag har inte längre den där förvuxen-snagg-efter-dreadlocks-som-jag-rakade-av-när-jag-fick-svamp-i-hårbotten-frisyren, och de där lesbiska glasögonen krossades mot stentrappan för bara några veckor sedan.

Jag har kommit oändligt mycket längre med allt: kroppsligen, mentalt och intellektuellt. Jag har läst mer transteori, och jag har praktiserat teorin i min vardag i åratal. Jag har skäggväxt och mörkare röst, och står i operationskö för att rekonstruera min bröstkorg – och dekonstruerar teorier på löpande band. Men jag håller fortfarande fast vid det jag sa då: Jag ses hellre som galen än som kvinna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, transpersoner, transteori, queerteori, Judith Halberstam, nostalgi, minnen, filosofi, genus, kön, könsidentitet, öppenhet, garderoben, sjukdom, ord, språk, diagnoser, allergi, liknelser, atopiskt eksem, könsroller, högskolan, vård, könsbyte, psykisk ohälsa, galenskap, stigmatisering, sjukdom, psykofobi, psykisk sjukdom

Det kommer att regna pungkulor!

Sitter vid bordet i vardagsrummet bakom neddragna persienner och pluggar för fullt. Vädringsfönstret står öppet, och nerifrån gården hörs röster. Två barn, gissningsvis pojkar i tioårsåldern, leker nere på gården. De slåss med innebandyklubbor och ropar till varandra. Jag är helt inne i mitt arbete när jag råkar snappa upp vad de egentligen säger:

- Det kommer att regna pungkulor!

- Aaaaargh!

- Det kommer att regna pungkulor!

- Näääää!

- Jo! Och karamellsnoppar!

- Aaaaargh!

Jag spetsar öronen, men efter det lyckas jag inte urskilja något mer. Annat var det på min tid. Då var det bara tarmar och armar och blod som skulle regna, och knivar och senapsgas och atombomber. Inga könsorgan. Vi var väl rätt våldsfixerade, men i alla fall skonade från sexualiseringen. Dagens ungdomar alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, tjuvlyssnat, samtal, lek, könsorgan, pungkulor, snoppar, slagsmål, våld, krig, sex

En analog kontrollpanel – i bilder

I helgen har jag pysslat lite med att försöka få ordning här hemma – men också att få ordning på ordningsskapandet. Projekt Sanitär Lägenhet är inte på något sätt färdigt, men jag börjar känna att jag har kommit någonstans. Då är det dags att belöna sig själv med lite pyssel, eller snarare tillverkning av hjälpmedel.

Ända sedan jag såg Madeleines fantastiska system med anslagstavlor och skyltar har jag tänkt att jag skulle behöva något liknande. Att försöka hålla allt i huvudet tar en massa tid och energi, och jag har insett att det är ganska onödigt. Jag har visserligen fått ordning på det mesta i datorn, men eftersom min mobiltelefon inte fungerar så bra när det gäller kalendrar och listor så behöver jag en analog kontrollpanel för att inte vara helt borta så fort jag reser mig från datorn.

Sagt och gjort: I lördags gick jag på loppis och fyndade ramar. Tre av dem hann jag göra klart under helgen, och det blev en evighetskalender, ett veckoschema och en projektlista. De två sistnämnda fungerar som whiteboards, fast det är vanliga ramar. Det stora veckoschemat har riktigt glas och den lilla tavlan har plastglas, och båda går utmärkt att skriva på med whiteboardpenna.

När jag gjorde projektlistan använde jag bitar av scrapbookingpapper för att göra rutor. Jag tänker att det är lättare att ”hålla ihop” en anteckning om underlaget är inrutat. Mitt bildminne är nämligen effektivt men inte särskilt ”bredsynt”, så jag måste skriva korta rader för att kunna memorera anteckningen i en enda bild.

Veckoschemat ser ut lite som de pedagogiska scheman som finns som hjälpmedel, men jag har en egen färgkombination. Det gör mig nämligen alltid så förvirrad när jag ser ”riktiga” veckoscheman, eftersom dagarna har fel färger. Till exempel är det för mig självklart att fredagar är rosa och lördagar lila – och om schemat säger att lördagar är rosa så blir det kaos i min hjärna. Jag var visserligen tvungen att anpassa nyanserna lite för att jag inte hade senapsgult och havsgrönt papper, men blekgult och blått är i alla fall ganska nära. Det här schemat är inte tänkt att vara fullständigt, eftersom det mer avancerade schemat ändå finns i datorn. Däremot skriver jag in sånt som avviker från den vanliga rutinen, till exempel ändrade tider.

Evighetskalendern bygger även den på samma färgsystem, och det tog ett tag att komma på hur jag skulle göra den. Jag ville kunna flytta om siffrorna så att de stämde med vilken månad det än var, och jag förstod att det skulle gå bäst med magneter. Till slut kom jag på att jag har väldigt mycket värmeljus; både utbrunna och nya. Det visade sig att även om själva metallburken som ljuset ligger i inte är magnetiskt, så är den lilla plattan som veken sitter på det. Bingo.

Evighetskalender

• En tavelram (det gör inget om glaset är repigt)
• Papper till ramen
• 33 värmeljus (utbrunna eller nya)
• Piprensare i sju olika färger (2-3 stycken av varje färg)
• 33 små magneter
• Limpistol med smältlim

1. Börja med att dela på värmeljusen, och snoppa av veken från den lilla metallplattan som den sitter fäst vid. Du kommer att behöva alla 33 plattorna, men bara 31 av burkarna.
2. Lägg ut plattorna på ramen som de ska ligga. Jag fick dem på rätt plats genom att ta den fula affischen som hade suttit i ramen och vika den ett antal gånger och sedan veckla ut den igen och lägga den under glaset. På så sätt hade jag linjer som stöd för att hitta rätt. Börja med att lägga de två mellersta raderna, med sju plattor i varje. Fortsätt sedan med de två andra raderna som också har sju plattor, och till sist den översta raden som har tre plattor längst ut till höger, och den understa raden som har två plattor längst ut till vänster.
3. När plattorna ligger i rätt ordning är det bara att limma fast dem. Jag såg till att den lilla spetsen hamnade ner mot glaset och omgärdades av rejält med lim, så att det blev en så bred och plan bas uppåt som möjligt.
4. Böj till siffrorna av piprensare, och limma fast i botten av ljusburkarna. Egentligen sitter de rätt bra om man bara klämmer in dem, men för att vara på den säkra sidan ifall duttade jag i lite lim.
5. Vänd burkarna med botten upp, och limma fast magneterna.
6. Klipp av alla lösa limtrådar som lätt blir när man håller på med limpistol, och torka rent glaset.
7. Lägg papperet du vill använda i ramen och rama in som vanligt. Häng upp tavlan, och sätt dit siffrorna.
8. Se till att du har någon bestämd plats alldeles i närheten där du kan förvara nummer 29, 30 och 31 de månader som har färre dagar.

Jag vet att det är dagisnivå på piprensare, men eftersom jag aldrig har gått på dagis så har jag mycket att ta igen. Nu har jag i alla fall bättre möjligheter att hålla någon slags ordning hemma. Det man inte har i huvudet får man ha i datorn, i mobilen – eller på väggen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hjälpmedel, bilder, tavlor, whiteboard, anslagstavlor, färger, bildminne, minne, koncentration, ordning, kaos, synestesi, pyssel, projekt, kalender, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykologi, tid, schema

Hellre ett marsvin med kissfetisch än en bulle i ugnen

Igår stekte solen, och jag svettades floder fast jag hade korsdrag och nerdragna persienner. Jag satt och tillverkade lite enkla hjälpmedel åt mig själv, och när jag sträckte mig efter limpistolen kände jag doften som kom ur min armhåla.

Mitt svett – såhär efter närmare elva månader på testosteron – luktar marsvinskiss. Hanmarsvinskiss, kanske jag borde förtydliga, eftersom jag inte vet om honor luktar annorlunda. Lennon, Nemi och Mandi var alla biologiska hannar, och ingen av dem var kastrerad. Jag tänkte lite på Lennon, för det var han som luktade mest.

Dessutom gillade han kissex, så det föll sig naturligt att tänka på honom. Han tände på stora kaninrumpor som han kunde krypa in under, och fick han dessutom slicka i sig deras kiss var lyckan gjord. Då kuttrade han förnöjt. Med Saga gick det bra; hon verkade tycka att han var charmig. Med Gevvis gick det sämre. Gång på gång försökte han slicka henne i rumpan när hon kissade, och gång på gång högg hon efter honom så hårtussar flög. Det var för Lennons skull som jag fick försöka hålla dem ifrån varandra.

Om Lennon hade varit människa och levt idag hade han antagligen haft en profil på Qruiser och Darkside där han förklarade att han tänder på kisslekar och att bli dominerad av BBW, och vill ha sex flera gånger om dagen. Och det är alltså som honom jag luktade igår. Mitt söta lilla pervomarsvin.

Idag har regnet öst ner, och det har varit svalt och skönt. Med andra ord luktar jag inte marsvin idag. Däremot har jag hela dagen gått omkring och undrat över varför jag känner lukten av bröd så fort jag böjer mig framåt. Jästlukt skulle jag ju fatta; det skulle jag tolka som svamp i underlivet – men nybakat bröd? Varför? Är det mitt knäppa luktsinne som spelar mig ett spratt nu igen, eller är det mitt undermedvetna som försöker säga något? Betyder det att jag har ”en bulle i ugnen”? Det vore isåfall ganska fantastiskt med tanke på

1. hur många år sedan det var några spermier ens i närheten, och
2. att jag gått nästan ett år på testosteron och inte har haft mens på över ett halvår.

Jag har grubblat på det hela dagen, men inte lyckats komma på vad det beror på. Jag skulle säga att även om det är en trevligare doft med nybakat bröd än med kiss, så skulle jag definitivt föredra ett marsvin framför en bulle i ugnen.

Läs även andra bloggares åsikter om marsvin, lukt, kiss, svett, bröd, jäst, testosteron, hormoner, puberteten, transsexualism, könskorrigering, svamp, fetischer, kaniner, kiss, sex, BBW, mens, graviditet, gravidnoja, nojor

”Homosexdomen” i Malawi handlar inte om homosexualitet

Jag har bloggat tidigare om Tiwonge Chimbalanga och Steven Monjeza; det par i Malawi som blev åtalade för brott mot ”naturens ordning” för att ha gift sig med varandra. Nu har domen fallit: Fjorton års fängelse. Orättvist och omänskligt.

Det gör det tyvärr inte så mycket lättare att medias rapportering inte heller verkar vara så pålitlig. De kallas för ”ett homosexuellt par” eller ”ett homopar” av i stort sett varenda nyhetsartikel och pressmeddelande jag kan hitta, med RFSL som undantag. Kanske inte så konstigt; det de är dömda för är i praktiken ”homosexuellt sex”, mellan två biologiska män.

Nu finns det de som hävdar att Tiwonge Chimbalanga identifierar sig som kvinna och har levt som kvinna under en längre period. Till exempel aktivisterna i den här videon:

Youtubefilm om domen i Malawi

Enligt den sydafrikanska transorganisationen Gender DynamiX har Tiwonge själv sagt, apropå att sitta i fängelse:

”I am just a woman who loves my man. I’d rather remain in prison than to be released into a world where I am kept away from Steven”

När jag googlar smeknamnet ”Aunt Tiwonge” hittar jag en artikel om rättegången där man faktiskt har frågat ut vittnen om Tiwonges kön. En släkting till Steven Monjeza hävdar att hon genomskådade Tiwonge, medan en person som kände paret från den protestantiska kyrkan de brukade gå till förklarar:

”I had my doubts but who was I to judge whether he was a woman or not?”

Och Tiwonges före detta chef berättar hur de blev misstänksamma och tvingade henne att klä av sig inför alla anställda – och hur chockade de blev när de förstod att hon hade kuk.

Domen mot Tiwonge och Steven är ett utslag av heteronormen när den är som allra starkast. Domen som media fäller av ren tanklöshet och okunskap är däremot ett skolexempel på hur homonormen osynliggör de två sista bokstäverna i HBT.

Den malawiska staten bryter mot mänskliga rättigheter både när de dömer Tiwonge och Steven för att ha visat varandra sin kärlek, och när de vägrar erkänna Tiwonges könsidentitet. Det handlar inte om homosexualitet, även om det verkar så på ytan. Det handlar om homofobi, men framförallt om transfobi och rädslan för det okönbara, det felkönbara, det felkönade – och det rättkönade*.

*) Tex. rädslan för att möta en transtjej som passerar som tjej så att man inte kan gissa att hon föddes med kuk. Att uppfatta henne som tjej är ju att köna henne rätt, och just det är en del personer tydligen rädda för att råka göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Steven Monjeza, Tiwonge Chimbalanga, Malawi, domar, brott, mänskliga rättigheter, lagar, homosexualitet, HBTQ, politik, transpersoner, könsidentitet, könsuttryck, kön, genus, genuspanik, sexism, transfobi, homofobi, homonormen, heteronormen, fördomar, okunskap, sexuell läggning, media, språk, journalistik

Pysan har gått genom grinden

I ett dygn har jag försökt komma på något att säga. Det är därför jag har varit tyst. Först när jag skulle gå och lägga mig insåg jag att anledningen varför jag inte har kunnat få ur mig något är för att jag inte har tagit in det till att börja med.

Pysan. Jag träffade henne aldrig IRL. Vi pratade aldrig på telefon, och chattade inte. Vi mailade ganska sparsamt. Men hon fanns där, hela tiden. Nu gör hon inte längre det.

Jag minns den Pysan jag lärde känna under hösten 2006. Hon hade börjat blogga i maj, och redan när jag surfade runt och försökte komma på om bloggande var något för mig ramlade jag över hennes blogg. Egentligen hade vi inte så mycket gemensamt. Tvärtom. Men jag föll för hennes sätt att berätta, och lärde mig massor. Inte om cancer och behandlingar och vårdbyråkrati och sånt, utan i första hand om mänsklighet och om livet.

Pysan var öppen med sin sjukdom. Med det menar jag inte att människor som har cancer annars brukar försöka dölja det och skämmas, utan jag syftar på att hon talade väldigt öppet om hur det påverkade henne. Ibland skämtade hon om sin silikontutte – bröstprotesen – och ibland berättade hon hur det kändes att inte ha något kroppshår, eller hur dumma folk var som stirrade på henne för att hon gick ut utan peruk. Och ibland lyste rädslan och smärtan genom inläggen, så starkt att det lämnade mig stum.

Jag ska inte påstå att jag kände Vera, som hon hette IRL, men jag kände Pysan. Hon och Alma är två av de som har format min världsbild de senaste tre och ett halvt åren, som sedan har gått bort. Pysan kallade det själv för att ”gå genom grinden”. Det är vad hon har gjort nu.

Pysans sista inlägg avslutar hon med orden:

”Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra.”

Ingen öl för mig, men det andra tänker jag definitivt göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pysan, sjukdom, död, cancer, bröstcancer, bloggare, bloggosfären, sorg, vänner

De svenska årstiderna är bipolära

Veckan som gick har varit hektisk. Måndag och tisdag var jag hypoman och städade och byggde och pysslade. En gammal lagerhylla och en skohylla förvandlades till en låg bänk som passade perfekt i hallen, och så flätade jag en liten matta att ställa skorna på istället.

På tisdagen hämtade jag dessutom ut mina nya glasögon, på onsdagen hängde jag med Dennis hela eftermiddagen och kvällen, på torsdagen hade jag ett viktigt möte och på fredagen mötte jag en journalist och blev intervjuad i flera timmar.

Det har varit väldigt mycket på en gång, och så har det varit i princip hela tiden sedan påsk. Det fungerar någorlunda eftersom ljuset och värmen gör mig manisk och dum. Min hjärna behöver kyla för att fungera optimalt, och min kropp har lätt för att tappa rutinerna – äta, sova, vila, sitta ner och jobba – när det är ljust. Det här är den tiden på året jag löper störst risk att tappa dygnsrytmen, eftersom det aldrig blir riktigt mörkt.

Det är på gott och ont, antar jag. Just nu jobbar jag på att försöka hålla mitt 24-timmarsdygn genom att äta och sova på någorlunda fasta tider och använda persienner flitigt, och jag kan inte låta bli att undra om inte sånt här är avsevärt enklare i ett land där det inte är så stora variationer under året. Om man inte pendlar mellan att ha mörker 20 timmar per dygn och att aldrig ha riktigt mörkt, så kanske det är lättare att hålla rutinerna.

Hela grejen med de här årstidspendlingarna är egentligen väldigt bipolära: Upp och ner, manisk aktivitet och depressiv dvala. Det kommer naturligt när man bor nära nord- eller sydpolen ju. För mig som mer och mer inser mina egna bipolära drag känns det både som en tröst och som en utmaning.

Läs även andra bloggares åsikter om väder, årstider, klimat, psykologi, värme, ljus, tid, tidsuppfattning, dygnsrytm, sömn, mani, hypomani, hyperaktivitet, rastlöshet, rutiner, matvanor, bilder, städning, vår, vårkänslor, sommar, balans, ADHD, NPF, bipolär sjukdom

Immanuel – snart i en radio nära dig

Idag har jag en journalist här på besök. Radio, som tur var. Radio betyder att jag bara behöver städa till anständighetens gräns. Det behöver inte vara snyggt, bara undanplockat. Radio betyder också att ingen kan se mitt vildvuxna skägg, men det gör inte så mycket.

Däremot är jag nervös för hur det kommer att låta när programmet är klart. Jag får ju alltid en sån där ”hjälp, vad sa jag egentligen?”-noja efter en intervju eller föreläsning, men den här gången är jag dessutom nyfiken på min röst. Det var ett tag sedan jag spelade in den senast, och jag vet inte hur jag låter nuförtiden. Mycket har hänt på fyra månader.

Jag inser också hur mycket som har hänt när jag berättar samma gamla berättelse om hur mitt liv har sett ut; varje gång ser jag den ur ett nytt perspektiv. Jag fungerar helt annorlunda idag jämfört med för bara ett år sedan. Bättre, framförallt. Mycket bättre.

***

Jag vet inte än när programmet ska sändas, så jag tar det senare.

Läs även andra bloggares åsikter om radio, röst, transition, transsexualism, könskorrigering, puberteten, hormoner, vård, media, komplex, målbrottet, testosteron, mognad

Bajs bajs Kuk kuk Mens mens

Jag har aldrig tänkt så mycket på vilka ord jag har lagt in i ordlistan i min mobil, mer än att T9 oftast skriver rumpa när jag menar stora och kuk istället för kul eller jul. Det säger något om hur ofta jag använder vissa ord. Men så hittade jag ett blogginlägg om just de egna orden i ordlistan, och blev nyfiken på vad det egentligen avslöjar om mig. Så varsågoda:

Småord och konstigheter

10.08 B.  att Btw btw det det? fick DIG du Du g. idag: Hehe iofs Godmorgon Hmpf Hoppsan inte Hur Hursomhelst Jadå jag JAG Jag Japp har ju ju. så Såklart såklart just När Men om title Vad vet Sorry Shit Usch Faktum hemifrån henom Inatt inatt imorse Neuro neuro systers Aaw Aspi aspi

Verb

*gosa* *kärleksbombar**kramar* *självömkar**pussa* *pussar* deppar kärleksbombar självömkar pussa pussar hångla blogga Bloggar bloggar bloggat fota höra gosa skita skiter strula Pyssla pyssla pysslat är ÄR

Adjektiv

Jävla klängig hyper Autistisk autistisk sötaste snurrig inloggad androgyn bögig fjollig konstig nojig nördig paranoid pervers pretto Stereotyp stereotyp deppig aspig

Substantiv

Äckel Abstinens abstinens Bimbo ADHD Borderline borderline Asperger Puss hångel fetisch fobi HBT genus komplimang Noja noja nojor separations[ångest] picknick smicker tics Concerta Aspie aspie boendestöd Fk fk Blogg blogg pucko Sötnos sötnos Snuttis darling bloggen kanin Marsvin marsvin Bajs bajs cisperson bitch Bög bög Bögar bögar Falafel falafel egoist fitta fjolla Freak dvd Dymo dymo Kuk kuk mailet Nebido Mens mens mobilen mobiler Nörd nörd Pervo skit popcorn volontär Tönt tönt transperson Transsexuell transsexuell transvestit homofob Depp depp

Egennamn

Brändemo Danne Gävle Gevvis Glommen LOUNGE Sandvik [Dennis ex namn] Sasha Trollhare [min brorsdotters namn] Vallmo Leia [min brors namn] Imm Immanuel Imme CSI Minou Facebook Qruiser SVT deviantart

Jag vet inte vem Danne är. Jag har inte känt någon som kallas för Danne på säkert femton år, och jag har bara haft mobilen i två år. Antagligen är det någon vän till en vän eller så. Mitt minne för namn är som bekant uselt. LOUNGE är i alla fall ett café, som numera heter något annat.

Jag skriver många sms, men bokstaverar de flesta orden som jag inte använder varje dag. Annars skulle jag inte göra annat än att lägga till nya ord, så det här är verkligen bara de ord jag använder allra mest. Jag tycker de sammanfattar mig ganska bra, i synnerhet verben. Kärleksbombar, självömkar, bloggar och skiter känns verkligen som en beskrivning av mitt liv. Däremot är jag faktiskt förvånad över att det är relativt få ord som handlar om könsorgan, kroppsfunktioner och sex:

skita skiter pervers Äckel fetisch fitta Bajs bajs Kuk kuk Mens mens Pervo skit

Mina sms är tydligen mer städade än vad jag trodde.

Läs även andra bloggares åsikter om mobiler, sms, ordlistor, språk, ord, psykologi