Handen som håller skruvmejseln är handen som styr världen

Mamma tror att det finns en hemlig sekt som utbildar män – och enbart män – i skruvarnas hemligheter. Det är sån vetenskap som undanhålls kvinnor, eftersom kunskap om skruvar är makt.

Jag har aldrig gått någon sådan kurs, men jag skulle verkligen behöva den eftersom jag är begåvad med tummen mitt i handen. Jag vill veta hur man söker till kursen, om man kan söka fast man fortfarande har ett kvinnligt personnummer – och om det finns fler manlighetskurser som jag har missat.

Nördighet måste vara ärftligt

Om man är två år och åtta månader och kan alla dinosaurier – inte bara Tyrannosaurus Rex och Stegosaurus, utan verkligen varenda en – då skulle jag säga att man har nördgener. Jag är oerhört stolt över att dela en fjärdedel av mina gener med honom.

Testosteron botar inte teknisk inkompetens

Jag har inte hanterat en fjärrkontroll regelbundet på flera år, ändå förväntar sig pappa att jag ska kunna navigera i deras tv-menyer utan problem. Det borde inte vara några problem, nu när jag är kille, pikar han. Det är det. När jag ska titta efter vad som visas på söndag kväll hamnar jag på tablån för torsdag klockan två på natten. Han grymtar.

Piken kommer från en person som släpade hem sin första dator samtidigt som jag började skolan, men som inte har lärt sig Skype, Facebook eller Spotify, och som har haft mobiltelefoner sedan de kallades yuppienallar, men som lärde sig att läsa sms först ifjol. Pappa är inte riktigt rätt person att säga något om att jag är oteknisk.

Testosteron har gjort underverk med min kropp, men det har inte aktiverat någon bortglömd teknisk gen. Förmågan att kunna hantera en fjärrkontroll kanske hänger ihop med y-kromosomen – och har hoppat över min pappa också. Eller så kan det ha något med inlärt beteende att göra. Kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om manlighet, kön, genus, könsroller, sexism, jämställdhet, teknik, testosteron, hormoner, kromosomer, tv, datorer, Skype, Facebook, Spotify, mobiler, sms, fjärrkontroller, psykologi, transsexualism, könskorrigering

Alkohol, vapen och sexslavar – som familjeunderhållning

Öltunnor, vapen och slavinnor – det är de byten man samlar i det såkallade sällskapsspelet Hagbards plundringsresa. Som barn reflekterade jag aldrig över det. Jag minns bara att det var ett jättekul spel – och att slavinnor ”retar gallfeber på frun därhemma” och därför kräver att man pliktar genom att ge upp någon annan skatt.

Spelet är från åtta år. Alla vikingar har skägg – även den rosa spelpjäsen. I övrigt får hagbardspelet inte många pk-poäng.

Civil olydnad och djurrättsaktivism, barntillåtna versionen

Brorsdotter tittar på hur Pettson och Findus räddar älgar undan elaka jägare. Älgen gömmer sig i deras hus, och jägarna är lättlurade.

Jag som älskade boken Rävjakten, där Findus lär jägaren / grannen Gustavsson att ”Du ska inte jaga rävar!”. Nu är jag ännu lite mer kär i Pettson och Findus. Så lär man barn djurrättsaktivism och civil olydnad.

Knarkhundar – en påsktradition

Påskaftonskvällen avslutades med en hund som stod i korridoren utanför badrummet och darrade okontrollerat samtidigt som hon skällde hysteriskt på oss dumma människor som inte fattade att vi måste gömma oss i skyddsrummet (badrummet) för att komma undan. Vi trodde att vi kunde sitta och titta på Millenium i lugn och ro, fast världen var på väg att gå under.

Smällare har den effekten på Leia, oavsett hur man försöker avdramatisera, höja volymen på tvn och låtsas som ingenting, och oavsett hur man försöker med fobiträning i förebyggande syfte. Korridoren utanför badrummet är den mest ljudisolerade delen av huset, så det är dit hon går när det smäller. En halv Stesolid i en köttbulle senare lugnade hon ner sig tillräckligt för att lägga sig ner och övervaka oss, och efter en stund däckade hon alldeles. Idag är hon nog lite bakis.

Leia har alltså fått Stesolid utskrivet av en veterinär för att orka med påsksmällare. En tio år gammal hund som aldrig har lärt sig att inte vara rädd för smällar. Varje nyår, varje påsk och varje valborg har varit fruktansvärt jobbiga. Hon har provat allt, inräknat min systers homeopatiska sockerpiller, och nu går hon på benso för att stå ut med påsken.

Är det något som är fullkomligt onödig medicinering, så är det väl att många hundar – och fördendelen även en del människor med trauman i bagaget, med svårigheter att hantera och sortera sinnesintryck eller helt enkelt med ett extra känsligt ljudsinne – måste äta lugnande för att vissa tycker det är roligt med explosioner. Det vore så mycket enklare om folk lät bli smällare, helt enkelt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hundar, djur, djurplågeri, vård, ångest, rädsla, smällare, fyrverkerier, påsk, valborg, nyår, mediciner, Stesolid, bilder, psykiatri, psykologi, trauma, ångest, stress, PTSD, funktionshinder, funktionsnedsättningar, sinnen, perception, ljud, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, autism

Svampinfektion i en snygg förpackning

Om man köper trosskydd av ett visst märke får man ett specialdesignat fodral att förvara dem i. Fodralet finns i massor av mönster ”så du hittar säkert ett som passar din stil”. Right.

Det är sällan jag tittar på tv, men när jag ser reklamen blir jag påmind om varför jag gillar public service – och varför jag gillar att inte ha mens längre. Det finns bara en sak som är nästan lika vedervärdig som mensvärk, mensillamående, mensdiarré, mensdepp, mensknän (orsakade av att man inte kan ligga eller sitta avslappnat under mensen, utan måste röra sig försiktigt för att inte läcka) och mensfläckar på kläder, sängkläder och golv, och alla andra kroppsliga företeelser som mensen för med sig: Den där reklamen för bindor, tamponger och trosskydd som man förväntas vara intresserad av. Engångsmensskydd, alltså. De som säljer tygbindor och liknande har inte alls samma aggressiva marknadsföring.

Man förväntas konsumera en massa engångsbindor eller engångstamponger, och även om man använder tygbindor översköljs man av plastnormen när man blir påprackad varuprover och liknande. Att använda engångsbindor med ett spärrskikt i plast känns ungefär som att sy en kroppsstrumpa i gladpack, bära den dygnet runt i en vecka och sedan bli förvånad över att man får svamp och andra utslag. Jag blir alltid lika förvånad över att folk inte ser sambandet.

Om det enda som räknas är att man slipper se sitt eget blod och att man får ett tjusigt fodral på köpet så har jag inget att invända mot plastisar – bortsett från att det bygger på sopberget, det luktar illa (blod på tyg som andas luktar knappt alls; det är när det inte kommer in tillräckligt med luft – som i en plastbinda – som det börjar stinka), det är dyrt i längden (ett paket i månaden, tolv månader om året, i ungefär 30 år – räkna på det) och det ökar risken för svamp. Att ägna tio minuter i månaden åt att lägga tygbindorna i blöt, och ett dygn senare krama ur vattnet och slänga dem i tvättmaskinen, sparar en hel del tid som man annars är tvungen att ägna åt att köpa och använda svampmedel. Då har jag inte räknat in hur irriterande det är i största allmänhet att ha svamp.

För mig som kille, som inte är så förtjust i att ha en fitta, har det varit oerhört mycket enklare att använda tygbindor än plastisar, eftersom jag inte är så pigg på att bli påmind om de där kroppsdelarna. Att jag har sluppit känna att jag går på den fördummande reklamen är en ren bonus.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mens, blod, bindor, reklam, tv, media, trosskydd, tygbindor, miljö, hälsa, svampinfektion, fittor, könsorgan, miljö, ekonomi, transsexualism, könskorrigering, hormoner, puberteten, vård

Jag passerar som kille inför min brorson

Jag passerar som kille inför min brorson. ”Han tar kort på mig!” Ungen är två år och åtta månader, och jag har nog aldrig varit så glad över att han pratar rent som jag är idag.

Glad påsk!

Bror Påskharen har gjort påskägg åt alla tvåbeningar. Punschpraliner, sura colanappar, salta döskallar och mörk choklad låg i mitt veganska ägg.

Nio människor, tre katter och två hundar. Havsutsikt från köksbordet. Lite lagom solsken. Jag har alla förutsättningar för en glad påsk. Hoppas ni får detsamma!

Uppdaterat: Bror hävdar att det inte alls var han som fixade påskäggen. Det var påskharen.

En usel damimitatör, en usel bög

”Du som har varit kvinna, vet du vad oblekt tyg heter, fyra bokstäver med CR i mitten?”

Pappa löser korsord, och tror att jag kan allt om tyger. Han frågar om ”del av väv, fyra bokstäver, börjar med ÄF” också. När jag suckar demonstrativt hittar han en fråga jag verkligen borde kunna:

”En känd gay, tre bokstäver”

Jag föreslår BÖG, men det tror inte pappa på. Han insisterar på att det måste vara någon kändis som är homosexuell, på tre bokstäver. Och han förväntar sig att jag kan det.

Jag går från att vara en usel damimitatör till att vara en usel bög, som inte genast kan komma på en massa bögar och flator vars namn har tre bokstäver. Jag tror att det helt enkelt ska vara BÖG. Pappa håller inte med.

Till slut kollar jag i facit. GIT. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om korsord, föräldrar, fördomar, kön, genus, könsroller, manlighet, HBTQ, transsexualism, homosexualitet, gay, språk, ord, tyg, handarbete, Git Gay

Min handstil är omanlig – och okvinnlig.

Min handstil är omanlig – och okvinnlig.

Väldigt länge hade jag komplex över det jag uppfattade som så slarvigt och samtidigt gammaldags i min handstil. Jag skriver gammal skrivstil, men på ett lite speciellt sätt. Det är rätt vanligt att folk inte ser vad det står, och jag skämdes alltid över att inte kunna skriva läsligt och normalt. Idag trivs jag rätt bra med att vara onormal – och att jag aldrig lärde mig att skriva så prydligt som många tjejer gör känns mest som en fördel.

Jag tror att prydlighet dödar kreativitet – eller så är det bara en ursäkt för att låta bli att anstränga mig.

Buck Angel – Mannen med fitta i

Inatt drömde jag om Buck Angel, och det är tack vare intervjun med honom i senaste numret av QX (pdf). Jag blir faktiskt mer och mer imponerad av QX, som för några år sedan var homonormativitetens högborg, men som nu mer och mer börjar ta åt sig av kritiken och skriva om bland annat transpersoner ibland.

Men nu var det Buck Angel och inte QX jag drömde om, och därför var det inte ett dugg porrigt och sexigt alls. Vi satt och pratade i timmar om allt möjligt. Det är så det brukar vara när jag drömmer om honom. Han är visserligen porrstjärna – the man with a pussy – men det jag beundrar honom för är hans attityd och öppenhet. Jag älskar att läsa intervjuer med honom, och har honom som förebild när det gäller att försöka sluta fred med min kropp. Det finns inte så många öppna transkillar som är kända, och det finns ännu färre som pratar öppet om sitt egen kropp och sitt sexliv.

De flesta transpersoner som lever öppet brukar försöka undvika ämnet när de får frågor om sina könsorgan, och jag är inget undantag. Jag berättar i bloggen precis så mycket som jag anser att jag kan dela med mig av, men det gör det inte okej för random cisperson att maila mig på Qruiser och fråga om vilken kukstorlek och form jag tänker mig passar bäst för aktivt analsex och om jag isåfall tänker operera mig till en sådan, eller om jag kanske vill vara… eh… (det är här folk kommer på det politiskt inkorrekta i att säga ”kvinnan i förhållandet” om en passiv kille som råkar vara född i tjejkropp).

Foto: Buck Angel

Buck Angel har antagligen fått ännu mer övning i att lära sig att sätta gränser, eftersom han är porrstjärna. När han föreläste på Yale hade han fått ta emot hot innan, men han åkte dit ändå. En porrskådis – och dessutom en person vars kropp inte passar in i de könsnormer som finns – väckte transfobin och sexfobin hos vissa konservativa människor. Han även fått ta en del skit från transsexuella som tycker att han ger alla transpersoner dåligt rykte:

”Jag representerar inte någon, jag representerar bara mig själv, säger han bestämt. Det har inget att göra med transsexuella, och jag ser mig heller inte som transsexuell. Att vara transsexuell innebär för mig att vara i transiton, och det är jag inte längre. Jag är en man och lever mitt liv som en man. Jag har passerat den övergången. Jag har gått från A till B, jag är klar nu.

– Det jag gör är för alla som känner att de inte passar i något fack, och alla som känner ett utanförskap. Man måste få leva sitt liv och få identifiera sig som man själv vill. Jag dömer ingen, och ingen ska döma mig.”

Varenda transperson som lever öppet och gått ut offentligt har antagligen blivit anklagad för att sprida fördomar, för att man inte är representativ för precis alla transpersoner i hela världen. Den biten har jag själv kämpat med en del, och därför tänker jag på Buck Angel varje gång jag går ner mig i skuldkänslor över att vara en DÅRE: En Dålig Representant, en Dålig Regnbågsperson. En sådan som folk får fördomar av att lyssna på och prata med.

Egentligen skapas de fördomarna i folks huvuden oavsett vad man gör, och frågan är om det är värt det att ständigt försöka vara representativ och nyanserad och föredömlig och duktig för att man vet att vad man än gör så kommer det att tolkas utifrån ditten eller datten. Risken är att man förlorar sig själv på köpet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Buck Angel, transsexualism, kön, manlighet, kroppar, ideal, komplex, sex, sexualitet, porr, porrstjärnor, kändisar, transpersoner, HBTQ, QX, media, manlighet, män, könsorgan, transfobi, fördomar, cisnormen, könsnormer, krav, ideal, prestationsångest

Mina äggstockar är en omyndighetsförklaring

Igår var jag alltså i Linköping och träffade kirurgen inför de operationer som ska vara en del av min könskorrigering: Bröstkorgsrekonstruktion, framförallt, men det samtalet kom att handla mest om var det som finns under midjehöjd – och då menar jag inte mina bröstvårtor.

Jag minns inte så mycket av gårdagen, men det kommer tillbaka i korta flashbacks. Inför mötet med kirurgen var jag så spänd, och efteråt så trött, så det är tur att jag hade ledsagaren med mig. Jag minns i alla fall hur jag var tvungen att säga åt kirurgen att inte prata så fort, för jag hängde inte med när jag precis visat bröstkorgen för honom och generat försökte krångla på mig min binder igen, och han pladdrade på om hur man opererar för att ärren runt bröstvårtorna ska bli så osynliga som möjligt.

Jag minns också att han sa att Socialstyrelsen kräver att man tar bort äggstockarna för att få nytt juridiskt kön. När jag invände att den nya lagen inte är införd än, och att jag har hört talas om ett fall där en person ganska nyligen fått godkänt med bara sterilisering skruvade både han och sköterskan på sig lite. De började förklara att det visserligen var sant, men att Socialstyrelsen inte ens själva riktigt vet vad som gäller och vad som borde gälla, och att hur man egentligen ska tolka lagen är under utredning, och att man tar stora risker om man behåller livmoder och kanske äggstockar. Det kan bli problem med hormonbalansen, med att gå till en gynekolog om man lever som man, med att ingen läkare vill skriva ut testosteron till en person som har livmoder och äggstockar och planerar att behålla dem, och så vidare.

Jag förstod att de tänker mycket på cancerrisken, men det blev inte bättre av att kirurgen plötsligt sa något i stil med ”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”. Det är hans åsikt som privatperson, och inte hans professionella bedömning som läkare. Det är hans tolkning av sin egen könsidentitet, och den är inte automatiskt överförbar på alla som identifierar sig som män.

Överlag tyckte jag ändå att mötet var bra, och jag klargjorde ju redan från början att jag i princip bestämt mig för att jag vill operera ut livmoder och äggstockar, så det är inget större grej för mig. Frågan är vad som hade hänt om jag hade varit osäker, och om jag inte hade varit så påläst som jag är. Det var väldigt lätt att få det intrycket att om man inte går med på kastrering så får man inte heller fastställelse, och att man dessutom kanske inte heller får fortsätta med hormonbehandlingen.

Visst finns det risker med att behålla äggstockar och livmoder, och det är därför jag har bestämt mig för att ta bort dem – men det ska vara mitt eget val. Kirurgen började med att säga att det inte är han som fattar beslutet, utan Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är de som ska avgöra om jag får operera bort mina äggstockar, och det är därmed de som ska avgöra om jag får bli man även rent juridiskt. Det är inte han, som läkare, som bestämmer.

Framförallt är det inte jag som gör det, skulle jag säga. Det är inte jag själv som får besluta vad jag ska och inte ska göra med mina äggstockar. Kirurgen gillade att jag har fått skägg och att min röst är ganska djup, och skämtade om att jag snart får köra bil. Jag associerade direkt till att bli myndigförklarad, att få rätten att bestämma över mitt eget liv. Det är jag inte, tydligen. Inte än. Jag måste bara ge upp mina äggstockar först.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, HBTQ, transpersoner, vård, könskorrigering, kastrering, tvångskastrering, lagar, könstillhörighetslagen, könsbyten, juridiskt kön, Socialstyrelsen, operationer, sterilisering, kunskap, normer, cissexism, cisnormen, heteronormen, könsorgan, äggstockar, livmoder, fertilitet, testosteron, hormoner, mansroller, manlighet, könsroller, biologism, självständighet, kroppar, intersexualism, hälsa, lagar