Superarbetskraft eller supersjukskrivning?

En gång i tiden började jag skriva på en ny kategori i bloggen, som jag kallade DAMPtopia. Jag målade upp bilden av ett tillgängligt samhälle, där det inte var något hinder att vara ”annorlunda”. Tyvärr föll det på en sak: Jag berättade om en vanlig dag i DAMPtopia, och allt gick bra tills jag skulle gå till jobbet. Jag fastnade där; inspirationen tröt. För vad skulle jag ge mig själv för jobb i DAMPtopia? Vad skulle jag jobba med, och hur? Hur skulle jag kunna jobba?

De senaste månaderna har jag inte bloggat så mycket om dampaktivism och neuromångfald som jag egentligen har velat, eftersom jag har fått någon slags mental blockering. Dels har jag upptäckt att jag själv har svårt att acceptera sidor av mig själv som jag trodde att jag faktiskt hade lärt mig att acceptera, och dels har jag fastnat i en osäkerhet inför framtiden. När jag fyller 30 i höst går min aktivitetsersättning ut, och för att få sjukersättning ställs mycket hårdare krav. Är jag frisk nog att kastas ut på arbetsmarknaden? Är jag sjuk nog att få stödåtgärder?

Jag vill så mycket. Jag vill gärna tro att jag har något att bidra med. Jag vill gärna göra saker som jag klarar av, om jag får chansen. Men min osäkerhet över ifall jag klarar det, ifall jag väljer rätt, ifall jag kommer att misslyckas och falla hårt eftersom det sociala skyddsnätet är så grovmaskigt att man nästan ska ha tur om man lyckas bli uppfångad av det – det hindrar mig.

Jag fick ett mail från Torbjörn på Andet, som påminde mig om min osäkerhet. Han har startat ett projekt för att förmedla ”Superarbetskraft”, alltså personer med NPF (som han så fyndigt kallar Nya Psykologiska Funktionssätt, och inte Neuropsykiatriska Funktionshinder) till arbetsplatser som inte ställer orimliga krav på de anställda. Ett lovande initiativ, som verkligen behövs. Jag skulle vilja stå på barrikaderna och berätta om alla fantastiska saker som människor kan göra om de får en chans att göra dem, om de får det stöd och den feedback de behöver, och om de inte ses som en vandrande problemhärd. Jag skulle vilja berätta om alla människor jag känner – en del med officiella diagnoser, andra utan – som gör helt otroliga saker. Men jag skulle också vilja berätta om de svårigheter man kan möta på vägen – och jag skulle vilja göra det utan att låta så otroligt negativ.

För egen del håller jag andan, men jag kan inte blunda så mycket längre. Det är hög tid att börja fundera på framtiden; hur man ska kunna jobba om man inte fungerar riktigt som man förväntas göra. Det kan vara att man är otroligt intelligent och skicklig på vissa arbetsuppgifter, men inte klarar av sociala kontakter så bra. Det kan vara att man kan lösa komplicerade mattetal i huvudet, men inte förstår metaforen ”lägga ihop två och två”. Det kan vara att man är kreativ och jobbar hårt, men bränner ut sig gång på gång för att man inte lyckas slita sig från arbetet för att ta rast eller gå hem i tid. Man måste få odla sina styrkor samtidigt som man får det stöd man behöver. Den tudelning som är idag – antingen är du Frisk eller så är du Sjuk – är skadlig, eftersom man nästan tvingas välja sida.

Om man ska ha ett samhälle där alla får en chans, så måste det vara självklart att även personer med NPF räknas, och inte fastnar på praktikplatser de inte klarar av eller som de är överkvalificerade för, och att de som kan jobba om de får rätt förutsättningar faktiskt får den möjligheten. De senaste fyra åren har vi lärt oss att piskor fungerar ganska uselt för att tvinga sjukskrivna ut i arbete. Hur vore det att införa en rehabiliteringskedja värd namnet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, funktionshinder, funktionsnedsättningar, ADHD, Aspergers syndrom, ADD, DAMP, autism, Tourettes syndrom, psykologi, psykisk hälsa, hälsa, politik, arbetslöshet, sjukskrivningar, Andet, arbetsförmedlingen, Superarbetskraft, tillgänglighet, arbetsmarknad, sociala svårigheter, jobb, rehabilitering, fördomar, osäkerhet, framtiden

Den usla kockens bästa icke-recept

Veckans bloggtema är mat, och Mymlan efterlyser recept på snabb och god vardagsmat. Nu är jag en usel kock, och min vardagsmat består ganska ofta av väldigt enkla blandningar som bara kräver en enda kastrull om man ser till att hälla i sakerna i rätt ordning så att de kan koka tillsammans. Därför skulle jag nästan inte ens säga att jag kan ge något recept på vardagsmat, eftersom jag alltid lagar mat på impuls och på en höft:

• Pasta kokt med gröna ärtor (från frysen), kryddad med en klick rinnig tahini (tex. Al Wadi i de lättigenkända gröna burkarna, men inte Kung Markattas som tyvärr har helt fel konsistens för att kunna användas som sås), ketchup och vitlökspulver.
• Pasta kokt med röda linser och slantade morötter (alternativt förvällda rotfrukter ur frysen), kryddad med ajvar och vitlökspulver, och kanske några gröna oliver.
  
• Couscous kokt med broccoli (från frysen; enklast är att man lägger den frysta broccolin i vattnet som får koka upp. När det kokar häller man i couscous och slår av plattan och låter det stå några minuter) kryddad med pressad citron, vitlökspulver, paprikapulver, spiskummin, jordnötssmör, russin och sojasås.
• Pasta med vita bönor i tomatsås (där man värmer bönorna för sig i micron), kryddat med paprikapulver och vitlökspulver.
• Pasta med aningen mer avancerad linssås ur frysen, lagad någon dag när jag haft mer energi: Röda linser kokade först i lite grönsaksbuljong (röda linser ska koka i ca 10 minuter och behöver inte blötläggas), och sedan med krossade tomater, lök, selleri, rivna morötter och gröna oliver, kryddad med grönsaksbuljong, vitlökspulver, paprikapulver, svartpeppar, spiskummin, basilika… de kryddor man känner för. Ibland vill jag ha en massa curry och kanel i såsen, och lite extra spiskummin. Lite sojasås och gurkmeja gör såsen färggladare. Om man spär ut såsen lite mer så blir det en linssoppa, som mättar bra som den är med en brödbit till.
  

Röda linser: Klimatsmart snabbmat

Och så vidare; kombinationsmöjligheterna är egentligen oändliga, och de här ingredienserna är såna som jag alltid har hemma. I synnerhet torkade röda linser är perfekta, eftersom de håller hur länge som helst och är färdiga på tio minuter. Gröna linser kokar på tjugo minuter, men alla andra baljväxter måste blötläggas först och sedan kokas ganska länge. Om man inte orkar koka själv finns det färdigkokta bönor och ärtor (och även linser – hur lat får man bli?) i tetrapack. En påse röda linser kostar några tior, räcker till många måltider och kan stå i skafferiet i flera år utan att bli dåligt. Hur många köttprodukter är lika praktiska?

Jag är beroende av spiskummin, vitlökspulver, tahini och ajvar, och det kanske märks. Kryddandet gör att något som annars skulle vara otroligt tråkig mat blir så mycket godare. Råvarorna gör att det är billig och snabb mat, och jag tycker att den är hyfsat god. Dessutom är det väldigt klimatsmart mat eftersom det inte är något kött eller mjölkprodukter i.

Men ibland vill man ha något lyxigare, även om det är vardag. Då passar avocadopasta. Egentligen är det pasta med en förenklad guacamole utan tomater (och utan gräddfil, för den delen). Därför är den fastare i konsistensen och smakar mer, och därför behövs det inga stora mängder heller.

Avocadopasta (1 portion)

• 120g pasta (tex. gemelli, skruvar eller snäckor), salt.
  
• 2 mogna avocados
• En skvätt pressad citron
• Örtsalt, svartpeppar, paprikapulver, vitlökspulver, spiskummin, chilipeppar (eller cayennepeppar)
  

Koka upp pastavatten i en kastrull, och medan du väntar gör du avocadomoset. Dela avocadon och peta bort kärnan, och gröp sedan ur fruktköttet med en gaffel. Lägg det förslagsvis i en djup (men inte alltför djup) tallrik, och mosa med gaffeln. Skvätt över pressad citron, och krydda. Blanda ordentligt och smaka av. Jag lovar att såsen är klar innan pastan är det.

Jag hade tvåa i hemkunskap, och för fyra år sedan hade jag inte ens som vana att äta en gång om dagen, men den mat jag har lärt mig att laga är väldigt enkel, billig och nyttig – och vegansk. Japp, det glömde jag kanske nämna. Jag fuskade lite i påskas och åt både mjölk och ägg: Om pannkakorna ändå är stekta och står på bordet är det väldigt svårt att låta bli dem, till exempel. Ändå finns det egentligen inget jag saknar som vegan efter drygt tre månader. Det mesta finns ju i veganska varianter, om man vill: Mjölk, grädde, yoghurt, glass, kött i olika former…

Julglass: Sojavaniljglass med pepparkakor, chokladsås och cashewnötter

Även om man bör lära sig lite näringslära – eftersom den såkallade näringslära man fått med sig från skolan och familjen oftast är köttnormativ och mjölknormativ – så är det inte särskilt svårt att äta veganskt i Sverige idag. Inte ens om man är en usel kock, som jag är. I december, när jag precis hade bestämt mig för att bli vegan igen, skrev jag:

”Jag är en dålig vegan. Det var jag redan innan jag föll ifrån och började äta mjölkprodukter och därmed slutade vara vegan. Mitt smaksinne är nämligen lite stört, och jag gillar såna kombinationer som andra inte riktigt förstår tjusningen med: jordnötssmör i glass, eller popcorn med vitlökssmak. Jag är dessutom lat, snål och slarvig. Mitt lilla kök är kaotiskt och lika mycket en sanitär olägenhet som resten av min tvåa, och jag ser inte tjusningen i att stå och baka eget bröd, göra egen tofu och allt sånt till vardags. Men vegan är jag, så snart de få mjölkprodukterna som står och häckar i mitt kylskåp är slut.”

Det har fungerat alldeles utmärkt hittills. Jag lagar ingen jätteavancerad mat, och jag har fått bättre måltidsrytm eftersom jag tycker det är roligare att laga mat nuförtiden.

Hemgjord sushi med morötter, avocado och marinerad tofu

Jag är en dålig vegan, på så sätt att jag inte lever upp till stereotyperna. Jag är en dålig vegan för att jag är lat, för att jag gillar märkliga smaker och för att jag aldrig kommer att kunna förföra någon till veganism med något mer avancerat än hemgjord sushi, varma mackor eller pepparkaksglass. Men jag är en fantastiskt duktig vegan när det gäller att hitta genvägar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, recept, matlagning, bilder, veganism, veganmat, vegetarianism, vegetarisk mat, hälsa, linser, bönor, avocado, grönsaker, rutiner, fantasi, mjölk, kött, ägg

Facebookgrupp lockade med hat och tortyr – lurade folk att stå för mänskliga rättigheter

Det fanns en gång människor som var naiva. De gick med i en facebookgrupp som skulle skänka två kronor per medlem till Haiti, och sedan bytte gruppen ut sin presentationstext och bild så att det såg ut som om de ville hämta hem lik från Haiti för att ha sex med. Folk blev rasande över namnbytet. Jag lärde mig att folk överlag är dåliga på källkritik.

Det fanns en gång människor som var naiva. De gick med i en facebookgrupp som hette ”Vi som hatar xx – Mannen som mördade xx i Landskrona”, och som sedan bytte namn till ”Vi som vill bygga ett öppet och tolerant Landskrona”. Folk blev rasande över namnbytet. Jag lärde mig att folk som hatar överlag är extremt dåliga på källkritik.

Att hänga ut en person som inte dömts för ett brott med namn är förtal, och det spelar ingen roll egentligen att det redan fanns en grupp som gjorde detsamma. Den aggressiva tonen i många av inläggen är definitivt både olaga hot och hets mot folkgrupp. Det gör att jag inte är så förtjust i idén alls.

Däremot, som socialt experiment sett, är gruppen väldigt fascinerande. Det är verkligen inte svårt att piska upp stämningen och hetsa fram hat även hos människor som annars framstår som sansade och intelligenta, vare sig på nätet eller IRL. Man hittar något som alla människor är emot – mord, jordbävningar, djurplågeri, barnmisshandel – och sedan vinklar man det lite, och passar på när det hänt något som spelar dem i händerna.

Högerextremisterna kunde inte utnyttja Bjästa-fallet, för det passade inte deras syften. En ”svensk” våldtäktsman som skyddas av ett litet samhälle i Norrland går det inte att kräkas ur sig islamofobi och rasism om, även om en del faktiskt försöker. Förstå trollens frustration: De ville så gärna haka på drevet, men det gick ju inte om det inte var en ”invandrare” som bar skulden. Så när en person som uppfattas som ”invandrare” misshandlar en ”svensk” till döds, så ser de sin chans att få ur sig sitt hat. Resten rycks med av stämningen.

När gruppen bytte namn var man uppe i 1800 medlemmar; nu är de nere i 1399. Det är alltså minst 401 personer som har gått ur gruppen, förmodligen många av dem i protest mot namnändringen. Några av de som är med nu kan ju ha gått med efter namnbytet, men resten har alltså lurats in i en grupp som står för mänskliga rättigheter i tron att de stöttade tortyr och dödsstraff och rasism. Eller hur var det nu?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, Facebook, troll, bluffar, lögner, Landskrona, rasism, mord, hat, hets mot folkgrupp, hot, förtal, högerextremister, psykologi, sociala experiment, mobbing, grupptryck, Haiti, Svenska Nekrofilföreningen, jordbävningar, politik, manipulation

”Patientföreningen” Benjamin vårdar sin transfobi

Det finns en liten klick före detta transsexuella – alltså framförallt kvinnor men även en del män som har gjort en könskorrigering och uppfattar sig som botade och därmed är de inte transsexuella längre – som bär på en massa transfobi. Det låter kanske märkligt, men det är möjligt eftersom det finns en hackordning även i transkretsar. Transsexuella och intersexuella står högre upp än transvestiter, transgenderister och intergenders, men allra högst upp står de före detta transsexuella. Personer som har genomgått en könskorrigering är liksom finare än andra, eftersom de bevisligen har haft en svår sjukdom som de sedan blivit botade från. Det ger både syndompoäng och oskuldspoäng, och även om det finns många före detta transsexuella som aldrig skulle utnyttja det övertaget så är det ett faktum – och därmed finns det också de som gör det.

Transfobin bland före detta transsexuella kan ta sig olika uttryck. Det kretsar ofta runt ett hat mot begreppet transpersoner och begreppet HBT, men även mot personer som är obekväma för deras syften. Det är inte ovanligt med en väldigt hätsk stämning, där alla som inte lever upp till deras egna kriterier för vad en transsexuell är avfärdas som transperson (eftersom det enligt dem inte går att vara transsexuell och transperson samtidigt) eller som transvestit. Det kan vara att man inte är säker på att man vill göra alla tänkbara operationer, eller att man inte spelar sin könsroll tillräckligt övertygande i deras ögon, eller att man inte har något behov av att försöka dölja sin bakgrund – men det räcker egentligen med att inte hålla med dem i deras åsikter för att få höra att man inte är transsexuell.

Jag har ägnat lite för mycket tid och energi tidigare åt att gräla med transfoba f.d. transsexuella, och hade egentligen tänkt låta bli det i framtiden. Däremot försöker jag att upplysa människor om att det finns andra perspektiv, eftersom de ofta får det att låta som att de representerar alla transsexuella och att alla transsexuella delar deras åsikter, när det inte stämmer. Till exempel skrev jag en kommentar på en blogg där bloggaren hade varit på ett möte med några av de här personerna, som är aktiva i den såkallade patientföreningen Benjamin. I inlägget nämndes Benjamins inställning till begreppet transpersoner, så jag passade på att påpeka:

”Det kan vara bra att veta att Benjamin inte representerar alla transsexuella. Det finns många transsexuella som tycker att det är bra att räkna in transsexuella i transpersoner också. Dessutom finns det många fler grupper än transsexuella och transvestiter, men jag vet att en del representanter för Benjamin gör det lätt för sig och säger att alla som inte lever upp till deras idé om vad en transsexuell är är transvestiter.”

Idag såg jag att Susanna Boudrie, som är Benjamins sekreterare, hade svarat på min kommentar:

”Och Immanuel, en del transpersoner gör det lätt för sig genom att hävda att de representerar transsexuella och fd transsexuella. Till skillnad från dig, RFSL, m.fl. hävdar vi inte att vi representerar ngn annan än oss själva.”

Jag vet inte när jag har påstått att jag representerar någon annan än mig själv. Däremot har jag svårt att tolka formuleringen på något annat sätt än att Susanna Boudrie anser att jag inte är transsexuell, vilket jag har hört flera gånger tidigare från Boudrie med vänner. Och om jag inte är transsexuell enligt hennes definition, så får jag inte uttala mig om frågor som bland annat rör transsexuella. Det är alltså plötsligt jag som måste bevisa min transsexualism och få den godkänd av den såkallade patientföreningen för att jag ska anses vara transsexuell i deras ögon. Det räcker inte med att jag vet att jag har transsexualism; det räcker faktiskt inte ens med en diagnos och en påbörjad hormonbehandling för att de ska låta bli att anklaga mig för att utge mig för att vara något jag inte är.

Jag vet att det diskuteras i olika funkisförbund och föreningar om diagnoskriterier och satsningar hit och dit ibland, men jag har svårt att tänka mig att någon sätter sig och skriker rakt ut över att pollenallergiker sprider lögner om allergiker generellt för att det är så många som har pollenallergi som går ut i media och pratar om det och då får folk fel bild av hur det är. Jag har svårt att se någon rasa över att personer med Aspergers syndrom skulle stjäla samhällsresurser från personer med klassisk autism, eller att någon skulle anklaga personer med icke-epileptiska anfall som behandlats för epilepsi innan det stod klart att anfallen var stressrelaterade, för att ha fuskat och ljugit till sig vård. Om det händer så kommer det i alla fall inte från en officiell representant för en förening.

Invändningen är alltid att det är så speciellt med transsexualism, för att folk har såååå mycket fördomar om vad det innebär, så man kan inte jämföra transsexualism med någon annan diagnos alls. Nu råkar det finnas flera andra diagnoser som omgärdas av fördomar, och eftersom jag har en del av dem själv har jag lärt mig att det säkraste sättet att upprätthålla myterna är att vara hemlighetsfulla och stigmatisera allt och alla i all oändlighet. Det är precis det de gör när de de insinuerar att de som lever öppet inte är transsexuella: De försöker lägga munkavle på alla som försöker att förbättra situationen, så att ingenting förändras. Fast i offerrollen? Jajamän!

Ska man vara en patientförening värd namnet vore det kanske på sin plats att läsa på om funktionshinderteori – och sluta med personangreppen mot alla som inte delar ens åsikter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, begrepp, språk, ord, internet, gräl, tjafs, personangrepp, funktionsnedsättningar, funktionshinder, sjukdomar, vård, könskorrigering, kön, genus, härskartekniker, makt, föreningar, patientföreningen Benjamin, diagnoser, allergi, pollenallergi, autism, Aspergers syndrom, epilepsi, icke-epileptiska anfall, stigmatisering, bitterhet, offerroller, transfobi, fördomar, heteronormen

Två par händer på min rumpa gör mig rusig

Jag älskar att bli uppropad med rätt namn i väntrummet. Jag älskar att våga säga ”hej” utan att rösten avslöjar mig. Jag älskar att slippa få en förvånad blick från sköterskeeleven som hämtar mig i väntrummet. Och jag börjar faktiskt gilla det där ruset när man blir helt snurrig efter att ha fått ett gram – eller trekvarts gram, som jag får numera – testosteron injicerat i rumpan.

Vi gick in i behandlingsrummet där distriktsköterskan väntade, och jag tog fram den lilla asken med testosteronampullen. Eleven frågade vad det var för injektion jag skulle få, och sköterskan förklarade ”det är en slags hormoner; testosteron”. Inget mer med det. Sedan visade hon hur man öppnar ampullen, och eleven fick känna på mitt höftben när sköterskan förklarade hur man skulle leta efter rätt ställe att sätta nålen.

Där låg jag på sidan, med byxorna nere och stirrade in i väggen medan två kvinnor (antar jag) stod och kände på min rumpa. Eleven frågade om man alltid skulle köra in hela nålen, och sköterskan sa att det gör man om det inte är en väldigt mager person. Jag bet mig i tungan för att inte säga något fjantigt om min feta röv. Jag försökte komma ihåg att som man förväntas jag vara heterosexuell och därför är det viktigt att inte skämta om att de klämmer på min rumpa även om det är det de gör.

Det är fjärde gången som jag får sprutan, och det börjar bli rutin. Ändå är många saker nya. Det går till exempel numera utmärkt att ta blodprovet som jag gör innan sprutan, utan att ens spänna det där bandet om armen. Förr fick de alltid hålla på och leta i evigheter och oftast ge upp och sätta nålen i översidan av handen istället, men nu gick det på ett kick. Eftersom jag inte har mens längre, och dessutom lite högre blodtryck, så pumpar det på bättre.

Jag vet att sköterskan visste att jag var transsexuell eftersom jag träffat henne förut och hon lätt kan se det på personnumret annars, men jag är inte helt säker på om eleven uppfattade det. Kanske gjorde hon det, kanske inte. Kanske såg hon mig bara som en kille med hormonproblem. Det är ju det jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, Nebido, testosteron, vård, bemötande, könskorrigering, transsexualism, könsidentitet, sprutor, mediciner, yrsel, blodprov, mansroller, manlighet, heterosexualitet, rumpor, kön, könsroller, genus, nakenhet

Det finns inte längre något bergrum med mitt namn på dörren

Klockradion tjuter. Herregud, hon är bara sex! Immanuel, vad är det här för dumheter? Ibland är jag för ambitiös för mitt eget bästa. Jag grymtar, slår av den och somnar om.

Ett ögonblick senare – eller snarare 29 minuter senare – slår jag upp ögonen. Justja. Halv nio ska jag träffa sköterskan och få testosteronsprutan, och innan dess ska jag ha varit på labb och tagit blodprov. Därför har jag räknat ut att jag måste gå hemifrån absolut senast halv åtta och helst en stund innan dess. Därför borde jag lämna datorn kvart över sju. Därför skulle jag gå upp vid sex, för att hinna med att äta frukost och morgonblogga utan att stressa ihjäl mig.

Det är ofta jag vaknar någon minut innan klockradion ringer, för att jag känner på mig att jag måste vakna så att jag slipper alarmet – och det oavsett vilken tid jag ställt den på och oavsett när jag gick och la mig. Mitt undermedvetna håller reda på tiden för att väcka mig i förskott. Idag vaknade jag istället i efterskott, och det var en enorm tur att jag bara blev 29 minuter efter mitt schema. Nu hann jag med både frukost, mediciner och påklädning innan sju – och en liten stund vid datorn.

Om kanske två timmar kommer jag att halta hemåt igen, med öm rumpa. Fjärde gången känns det som att jag har börjat vänja mig vid rutinerna. Jag räknar ut när jag antagligen ska ta nästa spruta: Femton veckor från idag råkar vara prideveckan. Vid det laget har jag gått på testosteron i över ett år. Det är svårt att tänka sig att jag för ett år sedan höll på och ringde till metabolmottagningen var och varannan vecka för att tjata mig till en tid hos hormonläkaren. Det är svårt att förstå att det har gått över två år sedan jag träffade utredaren första gången. Det är svårt att fatta att jag för knappt två år sedan skrev:

”Det finns ett bergrum med mitt namn på dörren. Det är dit jag längtar när jag är som sjukast. Det är det som skrämmer mig när jag är som friskast.

Ett rum där jag inte behöver välja bort människor. Ett rum där jag är satt som straff för att jag inte kan ha med människor att göra. Ett rum där tanken är att jag ska plågas till döds av att inte få dö. Där jag tvingas existera utan att få tillstymmelse till liv.

Ett rum utan utsikt, utan ljud, utan kontakt med ett levande väsen. Kala bergväggar och en sjukhussäng är allt som behövs. Och så sondmatning. Allt för att livet ska kännas som ett straff och inte som en gåva.

Jag har varit på väg till det bergrummet så många gånger. Varje gång blir ambulansen kapad av terrorister som kväver fångvaktarna med rosa sockervadd. Bakbunden som jag är kan jag inte gå, men de bär mig därifrån.

De ger mig livet tillbaka. Tack.”

Det där bergrummet har varit min sista utväg i så många år. Jag har längtat och fruktat det på samma gång. Nu gör jag det inte längre. Det är som om bergrummet har rasat in och dess vakter dött – utan mig.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, hormoner, testosteron, Nebido, sprutor, mediciner, transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, utredning, ångest, social fobi, depression, stress

Fettomfördelning på testosteron – från under till ovanpå huden

Efter förra inlägget insåg jag att siffror inte alltid säger så mycket, så jag svängde ihop en enkel teckning över hur min kropp har förändrats av testosteronbehandlingen. Proportionerna är inte skalenliga, men de säger lite om vad som har hänt.

När jag gick i gymnasiet vägde jag 67 kg och hade måtten 100-75-100; när jag började med testo hade jag 100-80-100, och nu har jag 89,5-76-91,5. I gymnasiet mätte jag alltså bröstkorgen med behå på, där den var som störst. Numera mäter jag där jag anser att mina bröstvårtor borde sitta (vilket råkar vara precis under där mitt pentagramhalsband hänger, så jag har något att utgå ifrån), och därför var både bröstkorgen och höfterna desamma i somras, trots att jag alltså vägde över åtta kilo mer.

Skillnaden mellan de två första skisserna är att jag framförallt hade lagt på mig lite på magen. Mellan andra och tredje bilden däremot har samtliga mått krympt – och om man jämför den första bilden med den sista så ser det märkligt ut. Eftersom jag väger fyra kilo mer idag än vad jag gjorde 1997 så borde jag inte vara smalare, men det är jag. Trots att jag inte tränar har fettet blivit muskler, och muskler tar mindre plats.

Jag har alltid haft problem med min kroppsbild, och jag har pendlat mycket i vikt: sedan högstadiet har jag varierat mellan 64 och 108 kilo till mina 170 cm. När jag började med testosteron var jag medveten om att jag kanske skulle gå upp i vikt igen, men det skrämde mig inte. Mitt kroppsideal är androgynt, men det är inte nödvändigt att vara smal för att vara androgyn i mina ögon. Jag har inte den kroppsbyggnaden att jag kan se ut som Brett Anderson, Ola Salo eller Martin Rolinski, så jag tänkte att ser jag ut som Peter LeMarc – flintskallig och lite rund men androgyn – så är jag nöjd med det.

För tillfället är jag inte riktigt så tjock som jag hade föreställt mig att jag skulle bli, och inte har jag tappat håret heller. Å andra sidan är min andra pubertet bara nio månader gammal, och hittills är jag hur nöjd som helst – med ett litet undantag. Fettet har satt sig i ansiktet och i håret istället för under huden. Min glädje över finnarna börjar mattas av litegrann.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, bilder, transsexualism, könskorrigering, vård, mediciner, hormoner, Nebido, kroppar, ideal, androgynitet, idoler, förebilder, skönhet, vikt, komplex, bröst, fett, muskler, Brett Anderson, Ola Salo, Martin Rolinski, Peter LeMarc, manlighet, kön, genus, könsuttryck, könsidentitet, könsroller, övervikt, finnar, puberteten

Testosteron kan orsaka välstädad lägenhet

De senaste veckorna har det blivit svårare och svårare att sitta still. Kalla det vårkänslor, kalla det dampryck, men jag har fått väldigt mycket gjort i lägenheten. Hemligheten är inte bara dagsljuset, concertamedicinering och att depressionen börjat lätta, utan minst lika mycket en rent fysisk upplevelse av att inte vilja sitta ner så långa stunder åt gången. Mitt sittfläsk har minskat, och därför får jag lättare träsmak om jag sitter länge.

Idag – när jag inte kan röra mig som jag vill på grund av min mosade tå – så är det frustrerande, men för det mesta är det bara något positivt. Jag har alltid haft väldigt bra sittfläsk, så det är en ovan känsla. Det hela beror såklart på testosteronet, och den omfördelning av fett det har fört med sig.

Min vikt på Nebido

Under de 40 veckor jag har stått på testosteron har jag minskat i vikt, eftersom jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Före påsk var jag nere på 69,1 kilo, men sedan la jag såklart på mig lite. Nu är jag uppe i 71 kilo, men det är fortfarande över fyra kilo mindre än vad jag vägde när jag började behandlingen. Att jag har gått ner så mycket i vikt gör att det är svårare att se vad som egentligen är testosteronets förtjänst och inte, men samtidigt gör det förändringen i sig så mycket tydligare.

Höfter och midja på Nebido

När jag gick i gymnasiet vägde jag 67 kilo, och hade oftast måtten 100-75-100. 100 cm var alltså måttet över bröstkorgen där den var som störst (och när jag hade behå på mig), och måttet över höfterna. Midjan var 75 cm. Idag mäter jag bröstkorgen annorlunda, så det går inte att jämföra med det måttet, men däremot är midjan och höfterna helt annorlunda. Trots att jag väger fyra kilo mer idag så är mina höfter 8,5 cm smalare, medan midjan är ungefär en centimeter större. Fettet har alltså omvandlats till muskler; det är därför de tar mindre plats.

När man ser på själva proportionerna blir det väldigt tydligt att jag har fått en annan kroppsbyggnad: Från början var midjan 80% av höftmåttet, men nu är den uppe i 83,1%.

Fettfördelningen på Nebido

Det jag tycker är den mest fascinerande förändringen är ändå bröstkorgen. Jag har fortfarande stora bröst, men det är mest lös hud. Kurvan går spikrakt neråt – fram tills de senaste två veckorna då den går lite uppåt igen. Den lilla förändringen är inte så konstigt med tanke på dels att jag har svullat under påsken, och dels att det är nästan 15 veckor sedan förra sprutan.

Bröstkorgens proportioner på Nebido

Imorgonbitti är det alltså dags igen. Min fjärde testosteronspruta. Första gången började jag lukta illa och svettas mer, men så mycket mer hände inte. Andra gången kom jag i målbrottet, hade min sista mens och fick mer kroppshår – och kåtslag, mani, finnar och flottigt hår. Tredje gången satte sig min röst definitivt i ett lägre register och jag började odla skägg.

Vad som händer den här gången återstår att se. En kombination av minskat sittfläsk och hypomani skulle kunna resultera i en välstädad lägenhet, om jag inte passar mig. Det vore isåfall en världssensation.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, puberteten, hormoner, Nebido, könskorrigering, statistik, vikt, mått, kroppar, fett, bröst, muskler, mediciner, Concerta, ADHD, transsexualism, diagram, hypomani, mani, biverkningar, sprutor, svett, lukt, mens, könsorgan, kroppshår, finnar, kåtslag, sex, sexualitet, röst, målbrott, skägg, städning, rastlöshet, vårkänslor

Walk-in knarkhörna och lila bandage

Rastlösheten får mig ibland att göra vansinniga saker – som att städa. Inte nog med att man känner sig duktig och får utlopp för sin överskottsenergi; jag har dessutom aldrig brist på nya utmaningar på den fronten. Det finns alltid minst ett och oftast flera rum som är i total oordning.

Idag var det sovrummet jag pysslade i; jag flyttade de självlysande stjärnorna från garderobsdörren till sänghörnan. Sedan var det dags att ta itu med min walk-in knarkhörna: En bokhylla och en byrå mitt emot garderoben som fylldes med piller och kapslar i burkar och kartonger, lotioner, salvor, sheasmör, spritflaska, PEF-mätare, febertermometer, fästingplockare, nagelfil, nagelsax, vetevärmare, spikmatta, reservdosetter, tankehatt, bitring, penisprotes i fodral, klöspryl, petpryl, öronproppar, bomullspinnar, resenecessär… Och en förbandslåda, såklart: fylld med hudtejpsrullar i tre olika bredder och två olika färger, plåster, vaddtussar, skavsårsplåster, bandagelindor och säkerhetsnålar.

Jag var rätt stolt över min idé, och började nästan bli klar när jag var på väg ut ur sovrummet för att hämta en låda åt min penisprotes. Då snubblade jag på min lite för stora toffla och körde lilltån rakt in i sängbenet. Det tog inte många sekunder innan tån var stor och rund som en vindruva.

Ikväll har jag lärt mig att en förbandslåda är väldigt praktisk när man behöver göra ett kylförband med frusen lök (i brist på isbitar), att bandagelindor är utmärkta att linda annat än bröst med – och att det inte var så illa trots allt att den där lindan råkade bli lila i tvätten.

Då när den blev färgad – för säkert tre år sedan – tyckte jag att ljuslila var en så tjejig färg, så jag använde aldrig den lindan mer till att linda brösten utan tog bara de vanliga vita lindorna. Fast det inte var någon annan än jag som skulle se den så kunde jag inte förmå mig själv att använda något syrénlila. Mörklila var en sak, men ljuslila kändes som den tjejigaste färgen i världen.

Idag är jag tillräckligt säker i min mansroll för att uppskatta ett lila bandage. Det matchar det mörklila datorrummet jag sitter i, och min mörkrosa morgonrock. Jag är kanske inte bögig nog att ha en walk-in closet – men jag är hysterisk nog att ha en walk-in knarkhörna med lila bandage.

Läs även andra bloggares åsikter om städning, mediciner, hjälpmedel, första hjälpen, bandage, färger, lila, fördomar, manlighet, kön, genus, fötter, tår, bröst, skador, ordning, inredning, kläder, stil, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering

Polens president och homofobin

Inte bara Kerstin Thorvall är död, utan även Polens president. Lech Kaczynski var en av passagerarna på ett plan som kraschade strax innan det skulle landa i Smolensk i Ryssland. Den första nyheten gör mig lite ledsen, men inte den andra. Jodå, jag tycker synd om hans familj och vänner och så, och sörjer alla de andra som var ombord på planet. Det är inte direkt som att jag skrattar. Jag känner ingen skadeglädje alls, absolut inte. Jag har bara lite svårt att komma över vissa detaljer.

Lech Kaczynski

Lech och hans tvillingbror Jaroslaw ledde tillsammans partiet Lag och rättvisa, och drev en politik som bland annat var väldigt homofob. Brodern har bland annat sagt ”The affirmation of homosexuality will lead to the downfall of civilization. We can’t agree to it”, och försökte förbjuda homosexuella att jobba som lärare. Lech själv har i egenskap av borgmästare i Warsawa förbjudit prideparader två gånger. Det kan vara bra att ha det i bakhuvudet, som en motvikt till den glorifiering som brukar följa en politikers död.

Tydligen var inte Jaroslaw med på planet, så han överlevde. Talmannen ska ta över presidentrollen formellt, men inom 60 dagar ska Polen gå till valurnorna igen. Vad resultatet blir återstår att se. Man kan ju alltid hoppas på förändring.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lech Kaczynski, Jaroslaw Kaczynski, Polen, politiker, politik, HBTQ, homofobi, fördomar, heteronormen, Ryssland, dödsfall, olyckor, val, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner

Kerstin Thorvall – kvinnan som gjorde mig galen

Jag tänkte inte blogga om det som alla andra bloggar och twittrar och pratar om. Jag tänkte inte blogga om det som känns som det mest privata av allt, det där som jag inte riktigt fixar att dela med mig av ens i en blogg: De där första åren som psykpatient, då jag formade någon slags identitet som psykfall. Ändå gör jag det. Kanske skulle Kerstin Thorvall själv ha gillat det.

Jag vet inte när jag läste Kerstin Thorvall första gången. Jag minns inte vilken bok det var. Men jag läste någon av hennes böcker där hon beskrev ångest så väl, och någonting klickade till i mig. Jag var säkert flera år över tjugo, men hade aldrig läst om ångest förut. Inte på det sättet.

Jag hade läst romaner om människor av alla åldrar och kön som uppenbarligen kände ångest, och jag hade läst krönikor av betydelsefulla män som beskrev deras ångest som de vänt till någon slags triumf. Den liknade inte min, inte alls. Men Kerstin Thorvalls ångest gjorde det. En människa som brottas med sin ensamhet och sin känsla av att vara till besvär, av att vilja vara till besvär och sina skuldkänslor över att vara till besvär. En människa som skrev krönikor om att vara inlagd på sjukhus när jag själv åkte in och ut på olika avdelningar, och om rädslan för att det inte ska bli bättre, som om det var mina egna ord.

Igår fick jag frågan vad cripteori betyder. För några år sedan skulle jag själv ha kunnat ställa samma fråga, men jag svarade att den är lite som en queerteori för funktionshindervetenskapen. Det är bara sju år sedan jag började forma mitt medvetande om definitioner av psykisk ohälsa och psykisk hälsa, om hjärnors funktioner, om psykiatrins alla korridorer och låsta dörrar. Insikterna kom inte med mina första möten med vården, utan med de böcker jag läste. Om Aspergers syndrom, om autism, om ADHD, om Tourettes syndrom, om psykiska funktionsnedsättningar, om funktionshinder ur ett socialt perspektiv och allt det där som formade min bild av mig själv och min bild av världen under de första skälvande åren som Psykpatient.

Men det jag tänkte mycket på då var Kerstin Thorvall och hennes självklara sätt att prata om ångest på. Inte som så många manliga konstnärer som verkar göra det för att visa sig djupa eller för att bevisa hur mycket de förändrats och hur duktiga de var som kommit över den, och inte som så många yngre tjejer som tyvärr viftas bort som uppmärksamhetssökande offerkoftor. Hon pratade om ångest. Punkt. Om vården. Punkt. Om hemtjänsten och om att inte kunna ta hand om sig själv. Punkt. Inte för att bevisa något och inte som en metafor och inte som något i det förflutna som man lärt sig att bemästra och övervinna. Ångest i realtid och utan underliggande betydelser. Inifrån. Och en ilska över att vara tabubelagd och osynliggjord. Den ilskan tog jag till mig och gjorde till min egen.

Jag har Kerstin Thorvall att tacka för att jag vågade börja prata om ångest, och våga ifrågasätta bilden av Psykisk Sjukdom och Psykiskt Sjuka. Idag läser jag att hon är död. Jag undrar vad hon skulle skrivit om det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kerstin Thorvall, psykisk ohälsa, psykisk hälsa, vård, psykiatrin, sjukdom, känslor, ångest, ensamhet, funktionshinder, funktionsnedsättningar, styrka, mod, psykiatrin, cripteori, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, autism, Tourettes syndrom, identitet, skuld, skam, kändisar, författare

Farbror barbro, fascister och farorna med internet

Jag brukar vara ett fan av att ta debatter, vanligtvis – men bara när det faktiskt är något som är relevant. Det finns massor av debatter jag inte tar, och det finns ett antal olika anledningar till varför jag markerar bloggkommentarer som väntande.

Det kan vara att de är kränkande mot personer som inlägget handlar om, oftast kryddat med en hel del rasism och ableism:

”dom måste ju vara både efterblivna och mentalt handikappade”

”Är denna familj allmänt sjuk? Eller bara muslimer eller zigenare ?”

Det kan vara att de är riktade mot mig, och innehåller personangrepp:

”Allvarligt talat, på vilket sätt hjälper det din personliga utveckling att författa såna här inlägg i en blogg? Det du behöver är inte att förläsa dig på mer genustrams – du behöver mer terapi. Och jag är helt övertygad om att dina terapeuter har rätt. Sen måste det vara ett helvete att ha den här sexuella läggningen ovanpå dina neuropsykiatriska diagnoser, vilket bara är ytterligare ett skäl att söka hjälp.”

Men väldigt ofta är det för att de är irrelevanta i sammanhanget, och bara är ute efter att svartmåla en viss grupp. Till exempel, under ett inlägg om homofobi och transfobi i Litauen:

”Hahaha, snacka om att vara selektiv med hotbilden. Vänta tills alla de miljontals muslimer ni ”progressiva” släppt in i EU och Sverige börjar utöva politisk makt, då kommer de homosexuella att få fly. Ni radikaler/feminister är bra nyttiga idioter i islams tjänst.”

Eller om homofobi och transfobi i Storbritannien:

”Ni i gaymaffian kan verkligen att ta saker ur dess proportion. Det ni svenska queers måste fatta är att Sverige är rätt ensamt om sin talibanliknande fanatism vad gäller radikala ståndpunkter, och ute i världen så är Sverige del av bara 8 länder som delar denna vidriga syn – alla andra 180+ länder delar inte denna syn på äktenskap, och med ett islam med 600.000+ följare i Sverige, så ser det rätt mörkt ut för er homos och homosförespråkare…och kom ihåg, radikaler och homos i Sverige och utlandet förökar sig bokstavligen och bildligt talat uruselt. Tiden och demografin är emot er. Tack och lov blir homofanatismen en parentes i världens historia – och inte minst: en biologisk dead-end, om du fattar vad jag menar, hehe”

Eller om homofobi och transfobi i Ryssland:

”Angående ryssarnas behandling av bögaktivisterna, vänta bara till islam tar över Europa (de är på bra väg) – då kommer bögarne att yla av skräck…”

Eller om livslust och dödsångest, i största allmänhet:

”Ser du några problem med massinvandringen av muslimer, med tanke på islams fördömande av homosexhandlingar?”

Eller om internationella kvinnodagen:

”Etniskt svenska män beter sig alltmer som farbror barbro, medan de männen som tillhör fredens religion inte har några problem med att vara MÄN och dra in på kvinnors rättigheter. Jag förutser att inom en 50 årsperiod så kommer nog sverige att också vara en del av ”fredens rike” och då kommer svensk feminism att vara ett minne blott. Etniska svenskar förökar sig ju dessutom knappt, mycket tack vare ”jämställdheten”…”

Eller om djurplågeri:

”Och nu insåg jag ju att det är ytterligare en homosexuell till skaran som mer än gärna springer islamofila ärenden. Om det inte vore för allvarligheten i sak skulle det vara skrattretande. Böglobbyn främjar för en utvidgning av en ideologi, ja för islam är långt ifrån bara en religion, som förespråkar dödsstraff på homosexuella och där det än idag avrättas homosexuella regelbundet. Det är höjden av självförakt och förakt mot sina gelikar att som bög springa islamofila ärenden.”

Eller om manlighet och barns könsroller:

”Dagens meddelande till feminister och queer:are: VI SKITER I ER! Dessutom, med islam på stor tillväxt i Europa, så lär ni snart få foga er, oavsett om ni vill det eller ej.”

Eller om… Det finns hur många exempel som helst, och alla dessa kommentarer har det gemensamt att jag inte har godkänt dem. Jag är väl medveten om att de egentligen borde ha fått ruttna bort i kön för de kommentarer som väntar på moderering, men eftersom det är inne att diskutera det såkallade näthatet så vill jag visa att det finns de som har satt trollandet i system.

Jag ser det här på varenda en av de stora tidningarna med möjlighet att kommentera artiklarna, och på många bloggar också. Ofta känner jag igen nicknames, och ibland deras stavfel och vissa märkliga slangord som utmärker vissa personers språk. Till exempel finns det ett troll som gärna skriver ”homisar” om HBTQ-personer, och det är inte direkt ett vanligt ord annars. För att vurma för det såkallat svenska så mycket som de gör, så är många av dem otroligt dåliga på att hantera det svenska språket.

Det är alltså såhär högerextremister menar att de censureras och stängs ute från debatten. Det är detta som spär på deras ”utanförskap” och gör att det är så otroligt synd om dem, precis som de sverigedemokrater som hänger ut personer som inte ens har dömts för något brott i hopp om att ragga väljare. Det är detta som är den såkallade invandringskritiska offerkoftans byggstenar: Yttrandefrihet gäller bara om man tycker som de.

Jag tar ingen jävla debatt med folk som försöker styra vad jag ska blogga om, och vad jag ska lägga min energi på. Så enkelt är det. Sedan kan man kalla det för censur och pk-trams om man vill, och man kan skylla på näthatet och oja sig över att högerextremismen brer ut sig på nätet, som om det vore något speciellt för internet när det finns gott om rasism IRL.

Folk verkar glömma att internet byggs upp av människor, och att vi alla har en möjlighet att styra innehållet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om näthat, internet, hat, rasism, kommentarer, bloggosfären, diskussioner, debatt, politik, media, bloggar, troll, högerextremism, Sverigedemokraterna, yttrandefrihet, mobbing, HBTQ, homofobi, transfobi, feminism, genus, sexism, jämställdhet, könsroller, islam, islamofobi, fördomar, språk, ord, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, censur, funktionshinder, ableism, psykisk sjukdom, utvecklingsstörning, romer, etnicitet, hets mot folkgrupp

Naiv och cynisk – på samma gång

Igår sov jag större delen av dagen. Idag är jag fortfarande avtrubbad. Jag räknar med att vara trött och korkad i en vecka, eftersom det är så det brukar vara efter en resa: Jag är trött i lika många dagar som jag varit bortrest.

Jodå, jag har haft det helt underbart. Nej, det märktes antagligen inte alls att jag var trött då, för jag kände det inte ens själv. Det är först när jag kommer hem och slappnar av som det släpper. Jag har lärt mig att det är så jag fungerar: Efter en resa är jag trött i skallen, yr, har hjärtklappning och är öm i hela kroppen. Det betyder inte att jag mår dåligt, utan det är bara ett tecken på överbelastning.

När jag berättade det för min boendestödjare frågade hon om det inte bara var för att jag förväntar mig att bli trött; att jag liksom stressar upp mig själv omedvetet. Underförstått att jag kan och borde lära mig att inte bli trött. När jag berättade det för min psykolog sa hon att jag måste lära mig att acceptera min trötthet, att stå ut med den även om den aldrig minskar.

På något sätt är det alltid där jag hamnar: I det ständiga valet mellan vad jag borde acceptera och vad jag inte borde acceptera. Oavsett om det handlar om min vilja att förändra mig själv eller mina funderingar runt relationer, så är det hela tiden det där valet.

Jag ägnade tre år i terapi åt att försöka acceptera min kropp som den var, innan jag insåg att det jag borde acceptera var att jag var transsexuell. Det är fortfarande samma sak, varje gång: Jag är rädd att göra samma dåliga val som jag gjorde då, och välja att försöka acceptera någonting som bara leder till ännu mer lidande. Det blir knappast lättare av alla välmenande råd än hit än dit från bekanta som tror sig vara säkra på vad det egentligen är jag måste acceptera.

Antingen är jag ansvarslös som tar en medicin som läkaren skrivit ut, eller så är jag ansvarslös som väntar tills jag är jättesjuk innan jag söker vård. Antingen tar jag inte mina problem på allvar eller så är jag fast i bitterhetsträsket. Antingen är jag naiv eller så är jag cynisk. Antingen har jag ingen insikt om mina egna brister, eller så nedvärderar jag mig själv.

Jag börjar tro att det ena inte utesluter det andra; att jag är både och. Jag är naiv och cynisk, bitter och godtroget optimistisk, självförhärligande och självförminskande – och framförallt är jag fruktansvärt ansvarslös fast jag inte gör annat än att oroa mig alldeles för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, utbrändhet, råd, psykologi, acceptans, KBT, stress, mindfulness, val, transsexualism, könsidentitet, ansvar, skuld, skam, känslor, osäkerhet, naivitet, cynism, bitthet, offerkofta, godtrogenhet

Rädslan för gravida män kan leda till en sjukförklaring av cispersoner

Mitt favorithatobjekt är ju som alla vet lagförslaget som kräver att alla som ansöker om ändrad könstillhörighet måste kastreras, och ibland måste jag vara så ego att jag citerar mig själv:

”De som yrkar på tvångskastrering av trans- och intersexuella med hänvisning till ”barnens bästa” borde rimligtvis kräva att alla människor som aspirerar på föräldraskap måste ha gått i en tvåårig utredning för att deras cissexualism ska anses vara väldokumenterad.”

Cissexualism är alltså motsatsen till transsexualism. Om transpersoner nu är så otroligt dåliga föräldrar – vilket i och för sig är ett påstående som inte har någon som helst vetenskaplig grund, men för Kristdemokraternas skull kan vi låtsas att det är så – så borde det ligga i samhällets intresse att utreda alla människors könsidentitet noga innan de tillåts fortplanta sig. Bara de som fick diagnosen Genuin cissexualism skulle tillåtas skaffa barn, och alla som inte övertygade i sin föreskrivna könsroll skulle bli bortsorterade. Allt för att hålla den paranoida fantasin om gravida män stången.

En man som är frisör? En kvinna som gjort lumpen? En kille som använder eyeliner? En tjej som påstår att hon inte har någon längtan efter att lära sig att gå i högklackat? Är de verkligen helt säkra på att de fattar rätt beslut? Kan man lita på dem när hävdar säger att deras könsidentitet är stabil?

Lek med tanken på att alla som funderade på att skaffa barn måste gå i en tvåårig utredning där de får berätta för en psykiater om sin relation till sina könsorgan och eventuella sexuella erfarenheter, där de får göra ett bläckplumpstest, ett IQ-test och en massa andra tester hos en psykolog, där de får genomgå en kroppsundersökning och ta blodprover, där deras beteende och deras klädstil och intressen blev noga journalförda och könskodade, och allt det där som alla som gör en könskorrigering genomgår innan de förhoppningsvis får diagnosen Transsexualism och äntligen får börja någon som helst egentlig behandling – fast tvärtom alltså.

Om en cissexualismdiagnos var kravet för att göra något så oåterkalleligt och drastiskt som att sätta ett nytt liv till världen så skulle det inte födas särskilt många barn. Tackolov finns inte det kravet – bara det omvända, och det är illa nog.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om cissexualism, transsexualism, transpersoner, kastrering, tvångskastrering, kön, könsorgan, könsidentitet, HBTQ, genus, fördomar, cissexism, heteronormen, transfobi, psykiatri, psykologi, utredningar, barn, familj, graviditet, könsidentitet, paranoia, gravida män, sexualitet, könsroller, manlighet, kvinnlighet, diagnoser, intersexualism, könskorrigering, könsbyte

Det stora beslutet att byta kön var inget stort beslut

Idag är det två år sedan jag träffade utredaren för allra första gången inför min könskorrigering. Två år har gått sedan klockan officiellt sett började ticka, sedan dagarna började räknas. Socialstyrelsen kräver minst två år i utredning för att godkänna en ansökan om ändrad juridisk könstillhörighet, men de brukar också kräva att man har gått på hormoner och genomgått Real Life Experience i minst ett år.

Real Life Experience betyder att man lever i rätt könsroll i alla sammanhang, som för att prova på hur det är. Eftersom jag har levt öppet sedan 2007 är det inte direkt något hinder, men däremot hormonbehandlingen. Jag har bara gått på testosteron sedan slutet av juni, och just nu håller jag tummarna för att få en tid för att operera bröstkorgen innan sommaren. Ansökan till Rättsliga rådet, med ansökan om kastrering till det, är steget efter.

Två år är en väldigt lång tid, men åtta år är ännu längre. Jag räknade nämligen ut att det måste ha varit över åtta år sedan jag såg Boys Don’t Cry första gången. Det var den filmen som fick mig att flippa ur och inse att jag verkligen måste göra något åt saken. Egentligen visste jag ju det ännu längre tillbaka, men det var då jag bestämde mig för att försöka söka vård första gången.

Jag blir alltid lika förvånad varje gång någon pratar om en könskorrigering som något slags plötsligt infall, som ett beslut man fattar snabbt och lättvindigt utan eftertanke om man inte hålls tillbaka av en långsam vårdbyråkrati, och jag förstår inte varför varje anfall av mjölksyra efter flera år fortfarande bemöts med att det ”måste få ta tid” för att det är ”ett så oerhört stort beslut”.

Ungefär fjorton år efter att jag prövade att komma ut som transperson inför min första pojkvän, drygt åtta år efter att jag insåg att jag måste göra en könskorrigering, tre och ett halvt år efter att jag bestämde mig för att verkligen kämpa för att få den, och två år efter att jag faktiskt äntligen fick börja i utredningen, så kan jag säga det: Det var inget stort beslut.

Det stora beslutet var att välja att leva, inte att välja att göra en könskorrigering. Det andra var liksom bara en logisk konsekvens av det första.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, identitet, genus, vård, hormoner, testosteron, operationer, bröst, kastrering, komma ut, garderoben, självkänsla, Boys Don’t Cry, film, beslut, självständighet, psykisk ohälsa, ångest

Bengt Westerberg är ju också feminist

Den 24 april ska jag vara med i ett panelsamtal på Feministiskt forum i Stockholm (pdf), om ”Att blogga mot normen”. När jag berättar det för pappa frågar han om jag ska fortsätta vara feminist. Jag hånskrattar en stund åt den dumma frågan; det är klart jag fortfarande är feminist även om jag lever som man – kanske snarare just därför. Då säger pappa:

”Ja, Bengt Westerberg är ju också feminist”

Bengt Westerberg?! Min pappa jämför mig med en folkpartist. Jag behöver kanske tänka över om jag inte börjar ligga alldeles för långt åt höger ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, feministiskt forum, politik, Bengt Westerberg, politiker, Folkpartiet, genus, kön, könsidentitet, män, manlighet, mansroller, transsexualism, könskorrigering, liberalism

En enkelbiljett till manligheten

När jag har varit på resande fot i åtta timmar är jag inte alltid på mitt bästa humör. När jag varit på resande fot i åtta timmar och har en halvtimmes bussresa kvar men naturligtvis missar bussen och får stå och vänta en halvtimme – då blir jag så sur att jag bloggar ett argt inlägg från mobilen där jag står på busshållplatsen.

Allt det där går att vända till något positivt på några sekunder. Det krävs inte jättemycket för att pigga upp mig.

Jag åker buss, jag åker tåg, och så ska jag åka buss igen sista biten; den vanliga resan från Gävle till Sandviken. Det är två personer före mig, som båda använder sitt busskort utan problem. Jag kliver på, säger ”Sandviken” och väntar på att föraren knappar in det i kassaapparaten. Hen frågar ”Och du är..?”. Jag svarar ”vuxen”, och hen upprepar det med en förvånad röst, som om det vore jättekonstigt att jag fyllt 26 när jag faktiskt snart är 30. Så trycker jag busskortet mot läsaren, men inget händer. Kortläsaren ska pipa till och visa en text på displayen, och kassaapparaten ska skriva ut ett litet kvitto, men den reagerar inte. Busschauffören tar mitt kort och trycker det själv mot läsaren, på prov. Inget händer. Hen ger tillbaka kortet till mig och säger ”Herrn får gå och sätta sig ändå, jag får den inte att fungera”.

Först trodde jag att hen sa hen, queerskadad som jag är, men så insåg jag att hen uttalade det med ett väldigt tydligt ä. Härrn. Jag är ”herrn”. Jag passerar som kille. Wow.

De gånger jag har passerat som kille förut är väldigt få, och jag har egentligen bara fått det bekräftat en enda gång att jag passerat som kille inför en person som har hört min röst: Min brorsson. Han är två och ett halvt och sa glatt ”han tar kort på mig!” till sin farmor (min mamma), när jag satt och knäppte bilder på honom när han lekte.

Faktiskt var det ett bra tag sedan jag fick en tydlig bekräftelse på att jag inte passerar som kille. Jag minns inte ens när det var. Jag minns bara de subtila tecknen på att faktiskt passera:

Gubben som besvärat vänder bort blicken när jag ler mot honom. Killen som går två meter bakom mig en sen kväll på väg från bussen; något han antagligen inte skulle göra om han uppfattat mig som tjej, med mindre än att han faktiskt var ute efter att våldta någon. Killgänget som pratar högt om någon som de hävdar ”måste vara bög” samtidigt som de då och då tittar åt mitt håll. Tjejen som nästan ryggar tillbaka när jag svarar på frågan om en viss buss har gått förbi. Mannen i tågstolen på andra sidan gången som verkar så besvärad av att jag är ganska androgyn men har skäggväxt och sitter med benen i kors – för första gången på säkert flera år; ett typiskt kvinnligt beteende som jag aldrig riktigt kunnat med och därför sällan gör – att jag inte kan motstå frestelsen att börja göra fjolliga handrörelser också, när jag ändå pratar tyst för mig själv om de papper jag håller på med.

Såna saker har matat mitt ego i ett par månader, men jag har inte fått det verkligen bekräftat att även min röst passerar som en manlig röst. Jag undrar tillochmed om den förvånade busschauffören egentligen mest undrade om jag var skolungdom (under 20) eller ungdom (20-25). Hen lät så förvånad.

Mitt ansikte är prickigt av finnar, och jag har moppemustasch och målbrottsröst. Det är kanske inte så konstigt då om folk tror att jag är tonåring, så pubertal som jag är. Synd bara att mitt samvete hela tiden får mig att betala för en vuxenbiljett.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, puberteten, hormoner, testosteron, målbrottet, finnar, ålder, utseende, resor, bussar, könsroller, manlighet, kvinnlighet, könsuttryck, fjollighet, skägg, bögar, homofobi, fördomar, transfobi, HBTQ, åldersgränser

Ur led är tidtabellen

Jag älskar att se rumpan på bussen när den kör iväg. Inte.

Det är fantastiskt hur SJ och X-trafik misslyckas med att synka sina tidtabeller år ut och år in. När ska de komma på att man inte hinner kliva av tåget, gå nerför en trappa, gå tio meter, gå upp för en annan trappa och sedan springa ett par hundra meter på noll minuter, även om man varken har tunga väskor eller rörelsehinder? Det är inte som om jag är den enda människan som bor i Sandviken. Faktiskt är jag inte ens den enda människan som bor i Sandviken och som ibland kommer med tåg från Stockholm och byter till buss i Gävle. Det finns alltså fler än jag som tycker det är extremt korkat att vara tvungen att vänta en halvtimme eller en timme bara för att tåg- och bussbolagen inte lärt sig att samarbeta.

Det positiva är iallafall att det är ett självklart samtalsämne på busshållplatsen. Inget lättar upp stämningen som lite kollektivt hat.

Blod, svett och bröstslakt

Svett och kardborreband fungerar inte så bra ihop, det vet jag sedan tidigare. Jag vet också vad knaster i armhålan brukar betyda: att kardborren som håller ihop bindern i sidan inte sitter som den ska. Risken att det säger ”flärp” och brösten hoppar fram är överhängande. Det man kan göra när bindern är nära att släppa är att röra sig försiktigt, och såklart att gå in på toa och rätta till den.

Min binder är sedan länge lagad med en säkerhetsnål, som håller ihop den spruckna sömmen på den andra sidan. Det har fungerat hyfsat, även om jag fattar att den börjar bli för sliten även för det. Nu när jag stod på en trång tågtoalett och försökte fixa bindern lossnade såklart nålen. Jag skulle precis sätta fast den igen, när tåget krängde till.

Nej, inget blodvite uppstod, men det var nära att jag körde in hela säkerhetsnålen i mitt högra bröst av misstag. Nu missade jag kroppen helt med någon millimeter.

Jag är väldigt, väldigt, väldigt less på att ha bröst. Vetskapen om att det inte är så lång tid kvar innan jag slipper dem gör att jag står ut.

Hets mot folkilsk

När jag försökte leva som tjej hade jag stora problem med att vara ”trevlig”: att inte ta för mycket plats och inte låta så självsäker som jag faktiskt inte var, utan istället tala lugnt och tyst, och linda in mina försök att kommunicera i pladder. Annars uppfattades jag så lätt som aggressiv, fientlig, självisk, burdus, pessimistisk och allmänt folkilsk – även om det absolut inte var meningen. Det var en konsekvens av min autism, och när jag förstod att jag hade Aspergers syndrom och började jobba med det lärde jag mig undan för undan att vara ”trevlig”.

När jag sedan kom ut som transsexuell insåg jag att den där inlärda, tillkämpade kvinnliga ”trevligheten” låg mig i fatet. Det gjorde det svårare att passera som kille, och jag kände mig socialt inkompetent på grund av det. Helt plötsligt blev jag tvungen att lära om, och det var förvirrande.

Idag tror jag att jag har kommit över den fasen. Jag har blivit lite mer folkilsk, lite mindre folkskygg – och mycket mer egotrippad. Jag har helt enkelt aldrig varit så socialt kompetent och empatisk som jag är nu, eftersom det har blivit så mycket svårare att sätta sig på mig.

Moderata mirakel

Mamma sitter vid datorn och läser på om utförsäkringarna. Hon tycker att det är märkligt att ingen har kommit på den perfekta lösningen på regeringens lilla pinsamma problem. Eftersom nu alla sjukskrivna faktiskt inte blir mirakulöst friska när de blir utförsäkrade, så finns det ett sätt att rädda ansiktet för regeringen. Det finns ett knep att ta till för att blixtrehabilitera alla oss långtidssjukskrivna som inte får plats i de Nya Moderaternas Sverige: En enkel biljett till Lourdes.

Med Lourdes menar mamma inte Madonnas dotter, utan en liten stad i södra Frankrike dit katoliker vallfärdar för att bli helade från sjukdomar. På Wikipedia läser jag:

”I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kronor per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.”

Det låter som en perfekt lösning ju. Vården kostar alltså inget, och man kan dumpa alla sjukskrivna som inte kan rehabiliteras där. Om nu någon skulle bli helad genom ett mirakel, så skulle svenska staten naturligtvis genast kräva att de flyttar tillbaka till Sverige och börjar arbeta. Det skulle vara ett villkor för att få åka. De som inte blir rehabiliterade blir någon annans bekymmer.

Jag undrar bara om det verkligen är nödvändigt att outsourca helandet på det sättet. Det finns väl heliga källor och liknande även i Sverige, även om de inte är lika kommersiellt exploaterade som Lourdes. Nackdelen vore förstås att de utförsäkrade fortfarande skulle bo i Sverige då, och det skulle finnas en risk att de skulle få för sig att rösta i höst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, utförsäkringar, sjukskrivna, sjukförsäkringar, sjukdom, funktionshinder, funktionsnedsättningar, regeringen, moderaterna, valet, rehabilitering, vård, Lourdes, mirakel, Frankrike

Testosteron: Bra för egot, sämre för hjärnan

Min pappa påstår att jag har blivit mer intelligent av testosteron. Själv vill jag påstå att jag har blivit mer korkad. Grunden för hans påstående är att jag lyckades lösa trasslet med skrivaren när papperen hade fastnat. Jag gjorde nämligen det som han aldrig skulle komma på att göra: När han slet och drog för att dra ut papperna på framsidan av skrivaren följde jag istället instruktionerna på datorskärmen, som sa att man skulle öppna luckan på baksidan och pilla ut papperna den vägen.

Efter vad jag har hört är det ett typiskt kvinnligt drag att läsa instruktionerna istället för att börja rycka och slita i maskinen, och testosteron har inte förändrat min hjärna utöver att mitt ego har växt i takt med skägget. Den stora skillnaden är kanske framförallt att jag lärt mig att våga göra något istället för att pipa ”jag vet väl inte”. Det är så man lär sig, men eftersom jag inte längre använder hjärnan för att noga tänka ut precis allt innan jag gör något, så känner jag mig dummare.

Jag tror att jag börjar förstå upplägget i de där mansseparatistiska superhemliga teknikkurserna: De går ut på att helt enkel utsättas för risken att lyckas. Då gör det kanske mindre att min intelligens och min självkänsla verkar stå i rakt motsatt förhållande till varandra. Jag är mer blåst än förut, men jag gillar det.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsidentitet, manlighet, transsexualism, könsroller, genus, testosteron, hormoner, puberteten, vård, könskorrigering, teknik, kunskap, självkänsla, ego, psykologi

VM i nördighet – från ABBA till magsjuka på två minuter

Vi tittar på ABBA GOLD. Jag säger något om ABBA, och om att de är Dennis favoriter. Två minuter senare beskriver pappa hur Giagi-bakterier-eller-parasiter-eller-nåt slår knut på tarmarna, och att de är vanliga i St Petersburg och Denver, och att han råkade ut för dem i Sudan.

Hur ett samtal om ABBA kunde leda in på magsjuka vet jag inte, för ingen av oss tycker att ABBA är en sjukdom. Däremot är det symtomatiskt för vår familj. Pappa leder gärna in samtalet på bakterier, virus, Sudan och Småland. Jag pratar helst om ord och diagnoser, så jag ska inte säga något.

Min pappa är infektionsläkare, om någon missat det. Det är inte ärftligt – men tackolov är nördighet det.

Regnvatten och testosteron – manlighetens hemligheter

På små ställen hejar alla på varandra. Praktiskt för mig som är ansiktsblind, eftersom jag slipper försöka lista ut om jag känner personen jag möter. Det gör jag aldrig, men jag hejar ändå eftersom alla hejar på mig.

Som en extra bonus hoppar jag inte längre till varje gång jag hör min egen röst. Den är inte sådär alldeles för ljus som jag har vant mig vid att aldrig ha vant mig vid. Dessutom ser jag alltid så otroligt manlig ut när jag har fått havsvindar och regnvatten genom håret, och glömmer bort att le.

Verkligheten är orealistisk

Igår såg vi Luftslottet som sprängdes; den tredje salanderfilmen. Idag sa jag att den var bra, även om hela berättelsen är ganska orealistisk. Syster fnös. Jo, den var bra – och realistisk, invände hon.

Syster satt vid datorn och började rabbla upp: Någon hade gått från ett viktigt möte och ”ramlat” framför ett tåg – baklänges. Någon hade ”försvunnit” under mystiska omständigheter. Båda dessa händelser kanske hade något med boforsaffären att göra. Och så var det palmemordet såklart. Jag frågade om det var en sida om svenska skandaler hon läste ifrån. Nej, bara Socialdemokraternas historia på 80-talet, på Wikipedia.

De saker som ingen skulle skriva en roman eller ett filmmanus om eftersom det låter så osannolikt och orealistiskt, är kanske ibland just de saker som faktiskt kan ligga närmast verkligheten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Millenium, Lisbeth Salander, film, böcker, realism, politik, historia, konspirationsteorier, Palmemordet, Boforsaffären, mord, brott, verkligheten, media, kultur