Jaså, du tror att du är man, fast du har kuk? Jag håller inte med.

”Vi har blivit inbjudna till ett så kallat ”gaybröllop” på min mans sida av släkten. Kalla mig gärna konservativ men jag anser att äktenskapet är något som är förbehållet mannen och kvinnan. Hur markerar jag min ståndpunkt på ett vänligt sätt utan att såra bröllopsparet?”

Ibland gillar jag verkligen Magdalena Ribbings sätt att hantera etikettfrågor om heteronormen. Den här gången är hon inte riktigt så vass som hon kan vara ibland, men diplomatisk:

”Du har din uppfattning och den har du rätt till. Men de två som ingår sitt lagliga äktenskap ska också respekteras, liksom svensk lag ska respekteras. Och då bör inte den med en syn motstridig den som manifesteras i denna vigsel närvara.

Så tacka vänligt nej, skriv eller säg att du är förhindrad, och låt din man som såvitt jag förstår av ditt mejl är mer tidsenlig och tolerant, gå ensam på bröllopet. Det är både korrekt och rimligt i denna situation. Det är inte heller sårande för dessa två som gifter sig att du är frånvarande. Vem vill ha en protesterande gäst på sitt bröllop?”

Om jag gifte mig, så inte skulle jag vilja ha en bröllopsgäst som kände ett behov av att ”markera sin ståndpunkt” mot samkönade äktenskap – men jag skulle inte heller vilja ha en bröllopsgäst som ansåg att det var fel och låtsades som ingenting.

När det gäller samkönade brudpar så vet de flesta förhoppningsvis att det inte är så lämpligt att dyka upp i kyrkan med ”GOD HATES FAGS”-skyltar à la Fred Phelps, om man vill vara en artig bröllopsgäst. Den del av heteronormen som framförallt handlar om vem (aldrig vilka…) man förväntas älska och hur man förväntas bygga sina relationer visar sig bara lite då och då, diskret i vardagen. Frågor - har du flickvän? – och antaganden – din sambo, har han också hosta? – är en sak. Den normen som handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck och könsroller är däremot mycket mer grundlig.

Jag har märkt att det har blivit så mycket lättare att få min könsidentitet respekterad sedan jag fick mitt nya namn godkänt. Även om jag inte passerar som kille, så underlättar det liksom för folk att veta att jag heter Immanuel, och sedan det började höras på min röst och synas i mitt ansikte så blev det ännu mer uppenbart. Förut var det ett ständigt tjejande, även från personer som egentligen visste. De bara glömde gång på gång, eller så fattade de inte riktigt vad jag menade när jag försökte förklara. För många var det förvirrande att jag hade så kvinnliga drag. Lite mörkare röst, skäggväxt och en namnändring gjorde susen. Namnet har större betydelse för hur man blir uppfattad än vad jag egentligen förstod förut.

Sedan finns det såklart också de som verkligen inte tål att de inte får bestämma vilket kön andra har, som tar sig makten att definiera folk. Det handlar inte om att glömma ibland eller om att inte fatta, utan om att gång på gång trumma in fel namn och pronomen, som för att insistera på att man har rätt att lägga sig i andras könsidentitet. En del hävdar ibland att man måste förstå att folk inte ”håller med” – som om människors könsidentitet är något att ha en åsikt om.

Som transperson anses man ha något att bevisa; man förväntas vilja övertyga folk om vilken könsidentitet man har. Man förväntas be om acceptans och tolerans. Man förväntas bevisa att man förtjänar respekt. I själva verket är det inte så stor skillnad mellan att vilja ”markera” sin åsikt om samkönade äktenskap på ett ”gaybröllop” och att vilja ”förklara” för folk att de ”inte kan byta kön”. Skillnaden är att den sistnämnda går att utöva så subtilt att det knappt märks; det enda man behöver göra är att använda fel namn och fel pronomen.

Å andra sidan brukar de som sätter det i system själva ha något emot att bli konstant felkönade, i synnerhet om det sker ute bland folk. Därför föreslår jag att – som en sista utväg om inget annat fungerar – ge igen med samma mynt.

Markera att ni anser att äktenskapet är något mellan två personer som älskar varandra – inte mellan två personer som älskar varandra och homofoben. Även om det var ett argument mot könsneutrala äktenskap att det skulle leda till att månggifte blev lagligt, så har vi faktiskt inte kommit så långt än.

Fråga den som uttryckligen säger att hen inte ”håller med” om att man kan ”byta kön” eller att man kan ha ett annat kön än kvinna eller man, vilket kön hen har. Säg sedan med glimten i ögat att du inte håller med, och lägg till att ifall det nu är så att hen har rätt att tvångs(fel)köna dig, så borde det i rättvisans namn vara upp till dig att avgöra vilket kön hen har.

Chansen att knepet fungerar för att faktiskt övertala någon är liten, men om det inte finns någon annan väg ut ur diskussionen kan det vara ett roligare sätt än att bara lägga ner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, heteronormen, kön, genus, politik, äktenskap, Magdalena Ribbing, etikett, könsneutrala äktenskap, bröllop, politik, kränkningar, åsikter, tolerans, acceptans, respekt, normer, fördomar, homofobi, transfobi, cissexism, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, lagar, politik

Att det inte är något är jättemycket

Väntrummet på psyk. Ganska uppskruvad och rastlös. Hörlurarna är på, så jag hör ingenting av omvärlden, och jag är gömd bakom solglasögonen. Jag sitter i en fåtölj vid ett runt bord, och i en annan fåtölj snett mittemot sitter någon jag gissar är en kvinna i 35-årsåldern. Så kommer en person som jag tror jobbar där fram till henne. Jag gissar att han frågar om hon heter ett visst förnamn, sådär som vårdpersonal gör när de träffar nya patienter. Hon skakar på huvudet. Då vänder han sig mot mig, men säger inget. Jag tar av mig lurarna och målbrottskraxar:

- Va?

- Nej, det var inget.

Jag tror att han först undrade om jag kunde tänkas ha ett tjejnamn, och om det alltså var jag som var den patienten han letade efter, men att min röst avslöjade att det inte var troligt.

Det är såklart möjligt att jag missuppfattat situationen, men min hjärna älskar att konstruera bevis för att jag passerar som kille. När det dessutom är min röst som avgör till min fördel så är det så bra att jag verkligen vill att det ska vara sant.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, transition, passering, målbrott, röst, testosteron, puberteten, självförtroende

Sluta ångra mitt ”könsbyte” åt mig

Ett slott, någonstans mitt ute i ödemarken. Ett gräddvitt stenhus med höga torn. Det var dit de skickade oss i stora busslaster, klädda i oformliga sjukhussärkar. Som fångar på en kunglig fest leddes vi uppför stentrappan och in genom den glassiga huvudentrén. I hallen såg jag väggmålningar som verkade vara hämtade ur bibeln; de såg ut som om någon hade målat dit dem nyligen fast försökt att få dem att se medeltida ut. Målningen föreställde ett får, och fåraherdarna som tittade på en ängel. Fåret tittade rakt på mig och nickade betryggande med huvudet.

Mer än så hann jag inte se förrän vi föstes in i rummet innanför. Det var skumt inne i huset, och det tog en stund för ögonen att vänja sig. Därför fattade jag inte först hur många vi var. När jag såg raderna av människor som satt längs väggarna blev jag häpen. Jag som hade trott att jag var ensam. Så, som på en given signal, ställde sig alla upp och bildade en kö till dörren in till nästa rum. Jag hamnade ganska långt bak eftersom jag precis kommit in genom dörren utifrån, och fattade inte riktigt vad det var som väntade i rummet intill, men var väldigt nyfiken och orolig på samma gång.

Dörren ställdes upp på vid gavel och vi fick köa hela vägen in. På så sätt såg alla vad som hände. Vid ett stort bord längst in i rummet satt tre personer; en kvinna och två män. Till skillnad från oss andra hade de nämligen tydliga kön. Kvinnan satt i mitten delade ut papper till var och en. Allt skedde utan ett ord, i total tystnad. Den första som läste på papperet började gråta när hen togs åt sidan av vakterna. Den andra visade ingenting. Den tredje hoppade av glädje, och gick in genom nästa dörr. Sådär höll det på. De flesta blev avvisade, men några fick fortsätta. Jag försökte se något mönster i vilka som blev utvalda, men det var omöjligt att gissa.

De tre vid bordet använde inga ord för att kommunicera med varandra, och allt gick väldigt snabbt. Så blev det min tur. Jag fick ett papper i handen, och fast det inte stod ett ord skrivet med något alfabet jag kände igen, så förstod jag att det var ett avslag. Jag kunde inte röra mig ur fläcken, utan stod kvar medan marken rämnade under mina fötter. Mannen till höger såg mig i ögonen, och nickade till kvinnan. Det var tydligen bara ett test, för omedelbart fick jag ett nytt papper. Jag var godkänd.

Så leddes vi uppför en spiraltrappa. Det var trångt och varmt och mörkt, och genom små små hål i de ockragula väggarna såg jag ögon som tittade nyfiket. Jag förstod att detta var de som blivit nekade, som satt inmurade i väggen. Några sträckte ut fingrarna och kanske händer och armar genom hålen. För att få ta del av vår vandring och låtsas att de var där? För att fälla krokben och hoppas på att få ta ens plats?

Vid varje våningsplan fanns det vakter som sorterade bort ännu fler, men av någon anledning fick jag hela tiden fortsätta. Ledet tunnade ut, och när vi var säkert tio våningar upp återstod bara en enda trappa. Det var bara en smal och ranglig spång som gick längs väggen. Inget räcke fanns, och den svajade och knakade av belastningen. När en person tvekade, tappade den som stod bakom tålamodet och knuffade ner henom i hålet i mitten av tornet. Hen föll så långt att det aldrig hördes någon duns.

Jag bestämde mig för att inte titta ner, så jag inte fick svindel – men när jag istället tittade upp såg jag bara det mörker som vi var på väg in i, och det fick mig att vingla till. Så jag blundade och satte ena foten framför den andra. Jag var så förväntansfull, och längtade så mycket efter vad som fanns på andra sidan det där mörkret. Samtidigt var jag orolig att inte klara av att möta det som väntade, och att folk skulle bli arga för att jag inte blev som de ville att jag skulle bli, nu när de släppt fram mig.

Det räcker ju inte med att göra det man själv vill och bli lycklig; man måste visa sin tacksamhet genom att foga sig i villkoren. Ju mer folk säger att man har fått en fantastisk och exklusiv chans, desto högre förväntningar har man på sig att prestera ett lyckligt och rikt liv efteråt. Det räcker inte att vara lycklig – man måste vara lyckad också, annars kommer hotet över en att bli omtalad som en av de som skulle ha mått bättre utan könskorrigering, och som ses som ett bevis på att ”könsbyten” per definition är fel. Om man inte levererar en succé efteråt, om man inte spelar sin mansroll eller kvinnoroll tillräckligt övertygande och om man inte har ett på ytan välordnat och såkallat normalt liv, om man inte blir psykiskt frisk och högfungerande i ett svep, så finns alltid en risk att utmålas som en ångrare, kanske tillochmed som en lögnare som manipulerat till sig vård. Då kommer man alltid att mötas av trollen som säger att de ”beklagar” att man har låtit sig luras att tro att det skulle gå att ”byta kön”. Oavsett vad man själv känner och hur man definierar sig.

Jag närmade mig mörkret, och visste att det fanns ett ljus på andra sidan. Jag kände det på mig. Sedan vaknade jag innan jag kommit ända fram.

Det är 301 dagar sedan jag började med testosteron och snart åtta år sedan jag började försöka ta mig till utredningen. Vid det här laget känner jag mig ganska trygg och säker i mig själv, men jag har fortfarande kvar någon slags diffus oro för att inte komma fram, att inte bli hel. Jag ser mig fortfarande om efter vakterna för att närsomhelst bli bortsorterad.

Det finns både officiella vakter – de som har möjlighet att förbjuda en att gå vidare – och inofficiella – de som knuffar en för att själva komma fram. Som om det inte vore nog med de förstnämnda. Jag lovade mig själv när jag för tre och ett halvt år sedan började om med att söka vård, att aldrig bli en av de självutnämnda vakterna. Hittills tror jag att jag åtminstone har lyckats med det.

Drömmen är helt klart inspirerad av den argumentationsloop som jag fastnade i igår, om Patientföreningen Benjamins härskartekniker, men även många trollkommentarer som dyker upp i alla möjliga sammanhang där folk utgår ifrån att om man inte lever upp till deras förväntningar av hur man ska vara efter en könskorrigering så är man misslyckad och borde inte ha ”fått” göra den. En del förklarar det tillochmed för mig att jag kommer att ångra mig. Ibland känns det som om andra människor har fullt upp med att ångra mitt såkallade könsbyte åt mig, för jag gör det inte själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, transsexualism, vård, könskorrigering, könsidentitet, utredning, psykiatri, oro, rastlöshet, diagnoser, drömtydning, prestationsångest, fördomar, tacksamhet, krav, förväntningar, cissexism, heteronormen, transfobi, könsbyte, psykologi, härskartekniker, tolkningsföreträde, makt, lycka, känslor