Varför måste transsexuella kastreras?

Jag lovade ju ett inlägg om skäl för att införa kastrering som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet, och bloggade om vilka personliga skäl någon kan ha för det. Sedan var jag tvungen att tänka efter hur jag skulle formulera mig så tydligt som möjligt.

Det är en otroligt stor skillnad mellan att fatta ett personligt beslut om vad det egentligen är man vill och behöver, och vad man anser bör gälla för alla transsexuella och intersexuella. Det är fullt möjligt att känna ett starkt behov av att genomgå en kastrerande operation utan att för den skull döma de som inte har samma behov, precis som det är fullt möjligt att inte behöva operationen men inte ha några som helst problem med att andra faktiskt gör det. Är det något folk lätt missar i debatten är det just det: Det är skillnad mellan det privata beslutet å ena sidan, och ens åsikter om vilka regler som bör gälla för alla å andra sidan. Man kan jämföra det med behovet av att skaffa barn: Att jag inte vill ha barn betyder inte att jag ser ner på människor som skaffar barn. Det finns inget krav på att jag måste yngla av mig för att bevisa att jag inte hatar barnfamiljer. Folk är olika, helt enkelt.

Med det sagt tänkte jag gå in på de argument som ibland läggs fram för att införa kastrering (eller för den delen för att behålla sterilisering, som det är idag) som ett krav för att ändra sitt juridiska kön. Det handlar alltså inte längre om vad enskilda personer vill, utan om vad samhället ska kräva av samtliga människor som ansöker om ändrad könstillhörighet. Det gäller både ungdomar och vuxna som genomgår en könskorrigering, och barn som fötts med intersexuella syndrom där den första läkarbedömningen av barnets könstillhörighet senare har visat sig stämma dåligt.

Lagen idag kräver alltså sterilisering (avsaknad av fortplantningsförmåga, tex. genom att skära av äggledare eller sädesledare), men det är tal om att kräva kastrering (avsaknad av äggstockar för att få ett juridiskt kön som man, och av testiklar för att folkbokföras som kvinna). Hursomhelst låter argumenten för båda ungefär likadant.

I utredningsrapporten till lagförslaget som lades fram 2007 berättar man till att börja med vad det är som ligger till grund för den ”gamla” lagen, som kräver sterilisering, när den infördes 1972:

”Kravet på att den som ansöker om fastställelse av könstillhörighet enligt könstillhörighetslagen skall ha blivit steriliserad eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga grundar sig enligt förarbetena på en vilja att förebygga att en transsexuell person efter fastställelse av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs. att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far. Kravet på sterilisering är enligt förarbetena motiverat för att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin köns-registrering ändrad skulle få egna barn.” (SOU 2007:16 s. 170)

1972 var det alltså rädslan för gravida män som drev fram kravet på sterilitet, även om man inte trodde att det fanns någon större risk. Dels förutsatte man att de som genomgick en könskorrigering var heterosexuella i sin nya könsroll och levde monogamt med en cisperson, och dels var detta innan provrörsbefruktning blev möjligt:

”I förarbetena till könstillhörighetslagen betraktades frågan om den transsexuelles fertilitet som något perifer och teoretisk, efter-som man där antog att den transsexuelle inte skulle vilja inleda en relation som efter könstillhörighetsändringen var att betrakta som homosexuell, dvs. med någon av samma kön som den transsexuelle själv. Det har emellertid visat sig att det bland transsexuella, precis som bland befolkningen i övrigt, finns såväl hetero- som bi- och homosexuella. Det förekommer således, och är inte heller ovanligt, att en f.d. transsexuell lever tillsammans med en person som tillhör samma kön som han eller hon själv gör efter könstillhörighetsändringen.” (SOU 2007:16 s. 181)

En transsexuell kvinna förväntades alltså leva med en man, vilket betydde att ingen av dem hade något ägg som kunde befruktas, och en transsexuell man förväntades leva med en kvinna, vilket betydde att det inte fanns någon sperma med i leken. Ändå kände man sig tvungna att se till så att det inte skulle kunna vara möjligt. Detta är även något man bekymrar sig för år 2007:

”En farhåga skulle därför, som vi nämnde inledningsvis, kunna vara att en biologisk kvinna får sin könstillhörighet ändrad till man, inte genomgår könskorrigerande ingrepp, blir gravid och föder ett barn, eller tvärtom, att en person som är registrerad som kvinna i folk-bokföringen, blir far till ett barn” (SOU 2007:16 s. 182-183)

Då kommer frågan: Varför? Vad är det egentligen för skäl de som har skrivit lagförslaget anger för att införa kastreringstvång?

Det är lätt att gissa att de hänvisar till ”barnens bästa”, men det är faktiskt inte det de gör. Tvärtom slår de fast att den forskning som finns på barn till transsexuella föräldrar inte visar några såna skäl att förbjuda transsexuella att skaffa barn (s. 179). Eftersom de även föreslår att man ska tillåtas frysa ner ägg och spermier så har de inte mycket att invända mot transsexuella som föräldrar som sådana. Det de däremot framför som argument för att kräva av samtliga som ansöker om ändrat juridiskt kön att de saknar äggstockar eller testiklar är att det strider mot deras definition av vad en man respektive en kvinna är:

”Skälen till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könstillhörighet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16 s. 183)

Där har vi det. En man är frånvaron av äggstockar; en kvinna är frånvaron av testiklar. Det är på denna värdering om vad kön är som lagförslaget från 2007 att införa ett krav på kastrering för transsexuella är grundat. Det är utifrån den bedömningen man vill kräva att den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet också opererar ut äggstockar eller testiklar.

Sedan har olika remissinstanser och privatpersoner på nätet hört av sig med ganska många invändningar om just ”barnens bästa”, men det är svårt för dem att bevisa något då den enda forskning som finns på barn till transsexuella egentligen visar att det inte är någon skillnad mellan barn till transpersoner och barn till cispersoner. En del påpekar också de medicinska riskerna som finns med att behålla till exempel äggstockar och livmoder under långvarig testosteronbehandling, men det brukar mest vara en fundering och mer sällan framföras som argument för ett kastreringstvång.

Utöver det har en liten grupp transsexuella och f.d. transsexuella målat upp ett skräckscenario: Ifall någon får juridisk könskorrigering utan att genomgå kastrering så skulle det innebära att alla som behöver kastrering kommer att bli utan den behandlingen. Detta för de ibland fram i sina egna forum på nätet, för att utmåla ”transvestiterna” – alltså de som inte behöver en kastrering och könsorgansrekonstruktion utan till exempel ”bara” hormonbehandling och juridisk ändring, och för killar även bröstborttagning – som de ”riktiga transsexuellas” stora fiende. Det påståendet grundar sig naturligtvis på en falsk dikotomi; om du inte är med oss är du mot oss.

Korten blandas ofta ihop när man diskuterar vilka regler som egentligen ska gälla. För de oinsatta är det lätt att få för sig antingen att ”alla transsexuella vill göra operationen” eller ”ingen transsexuell vill göra operationen, men de blir tvingade till det”. För många som själva är berörda kan det vara svårt att hålla sina egna känslor utanför, och det är lätt hänt att jämställa sina egna behov med alla andras. Just det är å andra sidan något som absolut inte är unikt för transpersoner; många cispersoner jag har träffat försöker förstå ”vad transpersoner vill” utifrån sina egna behov. Som kirurgen jag träffade för några veckor sedan, när han antagligen började känna sig lite pressad:

”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”

Det enda det uttalandet egentligen säger någonting om, är hans egen upplevelse av sin könsidentitet som man – och hans uppfattning om vad andra som identifierar sig som man borde känna.

Jag tror att det märks ganska tydligt var jag själv står, även om jag försökte skriva det här inlägget så objektivt som möjligt. Jag är motståndare till kastreringskravet, och jag vill själv bli kastrerad. I mina ögon finns det ingen som helst motsättning mellan de två, eftersom det ena är min åsikt som transaktivist och det andra är min personliga upplevelse av vilken vård jag behöver. Vad jag gör och inte gör med mina äggstockar är något som rör mig och min läkare. Vad jag har och inte har innanför mina kalsonger är inget att ordna en folkomröstning om, och det är inget som klåfingriga politiker och byråkrater har med att göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, juridiskt kön, biologi, sterilisering, kastrering, kastreringstvång, transpersoner, könsbyte, operationer, behov, könsorgan, testiklar, äggstockar, fördomar, normer, sexism, cissexism, heteronormen, historia, böcker, könstillhörighetsutredningen, lagar, argument, genus, könsroller, biologi, män, kvinnor, identitet, mänskliga rättigheter, integritet, politik, Socialstyrelsen, bilder, HBTQ

Ugandas homofobi – en spegling av västvärldens

Som jag bloggat om tidigare ligger det ett lagförslag i Uganda som föreslår ett förbud mot ”sexuella relationer mellan personer av samma kön”. Det talas om dödsstraff, och man vill införa ett angiverisystem som gör att alla som vet om att någon i deras omgivning kan vara HBT-person måste rapportera ”brottet” till myndigheterna inom 24 timmar för att själv slippa straff.

DN har intervjuat HBT-aktivisten Frank Mugisha som säger att ”Om lagförslaget klubbas igenom anser jag att Uganda blir det värsta landet i världen för hbt-personer att leva i”, och det är definitivt ingen överdrift. Samtidigt som HBT-aktivister har börjat synas och höras har det också på sätt och vis blivit farligare, säger Matilda Piehl som bland annat gjort filmen The Kuchus of Uganda:

”Plötsligt vet människor att de finns. Det har gjort att man har börjar fundera över begreppet homosexualitet. För rörelsen i stort är det här ett framsteg, för den enskilda individen kan det innebära fara”

Om man får tro DN så verkar i alla fall protesterna ge resultat:

”Sannolikheten att antiförslaget i Uganda röstas igenom är just nu ganska liten. Till en början fanns ett stort stöd i parlamentet men efter att många viktiga röster fördömt propositionen, bland andra Barack Obama och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson, så har omröstningen skjutits upp och stödet försvagats. Uganda är beroende av bistånd.”

Och Ugandas etikminister James Nsaba Buturo säger:

”Det kommer inte bli något dödsstraff, inget hårt straff. Jag tror i stället att vi får se en tonvikt på terapi och andra former av vård för dessa personer att återgå till sitt ursprung”

Det är inte direkt det svar jag helst hade sett såklart, men det är bättre än dödsstraff. Såkallad terapi för att ”bota” homo- och bisexualitet och könsöverskridande är annars ett typiskt västerländskt fenomen, som mot bättre vetande förespråkas flitigt i extremistiska högerkristna kretsar framförallt i USA men även i Europa. En brittisk undersökning visade att var sjätte vårdgivare inom psykiatrin hade försökt ”hjälpa” patienter att ändra sin sexuella läggning, och man kan tillochmed bli hänvisad till en specialist på just ”reparativ terapi” inom ramen för det allmänna sjukförsäkringssystemet NHS.

Det låter som om homofoba politiker i Uganda har tagit intryck av västerländska påtryckningar, ja. De inhemska krafterna och de utländska hoten har fått homofoberna att tala tystare om dödsstraff. Däremot har de antagligen låtit sig inspireras av västerländska värderingar och traditioner när de istället överväger att satsa på såkallad vård. De har bara gjort den ännu omänskligare och grymmare.

Bra bloggat: Regnbågskonsulten, Humanistbloggen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Uganda, HBTQ, homofobi, bifobi, transfobi, heteronormen, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexualitet, läggning, fördomar, USA, Europa, politik, lagar, dödsstraff, mänskliga rättigheter, terapi, sjukdomar, psykiatri, vård, straff, högerkristna, Storbritannien

Victoria och Daniel och det inte så könsneutrala äktenskapet

”Om kronprinsessan Victoria och Daniel Westling framhärdar i sitt önskemål om att kronprinsessan ska överlämnas av sin pappa kungen bidrar de därmed aktivt och med kraft till att erodera denna ordning, och skjuta i sank det många präster i Svenska kyrkan arbetar med: att bevara vigseln som ett uttryck för jämbördighet mellan könen.”

Okej, att bruden ska ledas in i kyrkan av sin pappa är ingen urgammal tradition i Sverige. Det var inte heller de vita brudklänningarna på 1800-talet, men idag är det som om det aldrig har varit tal om annat. Ska man ifrågasätta att en brud blir ”överlämnad” av sin pappa borde man också ifrågasätta att den vita färgen symboliserar brudens oskuld, att riskornen symboliserar fruktsamhet och – såklart – att kyrkan och prästen betyder att det är en kristen tradition. Om man inte är kristen, eller om man inte tycker att oskuld innan och barn efter vigseln är viktiga, så borde man ifrågasätta varför man ska gifta sig på det viset.

Om man nu tycker att det är en bra idé att ens pappa räcker över ens oskuld som någon slags affärsuppgörelse till ens blivande man, så får man väl göra det. Om man vill spela rollen som handelsvara, så varsågod. Alla har vi våra fetischer. Men det gäller isåfall att man vet vad det är man gör.

Bra bloggat: Rabiatfeminism, Karin Långström Vinge.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vigsel, äktenskap, symbolik, bröllop, prinsessbröllopet, kungafamiljen, Victoria, Daniel Westling, kungen, svenska kyrkan, kristendom, historia, traditioner, trender, präster, brudklänningar, symbolik, oskuld, fertilitet, barn, sexualitet, genus, kön, könsroller, sexism, kvinnoroller, mansroller

En smygande känsla av att något står rätt till

Känslan av att något inte stämde smög sig på, långsamt. En krypande känsla av att något inte var som det brukade. Det skulle inte vara såhär, men jag kunde inte komma på vad det var.

Först inatt, när jag famlade mig fram i mörkret till toaletten, kom jag på det: Jag har röjt undan i hallen och i ”korridoren” i vardagsrummet som leder fram till köksdörren. Det brukar vara en smal stig och inte alltför sällan en hinderbana. Man ska väja för stolar och resväskor och kassar med skräp och högar med tvätt och soppåsar, men sedan jag bland annat flyttade två hyllor som stod i hallen har jag fått en helt absurt bred passage.

Det går att ta sig fram utan att slå i något, utan att snava eller sparka ner något som rasar. Jag kan faktiskt röra mig tyst i min lägenhet. Det känns väldigt ovant och främmande, men jag antar att det bara är att vänja sig.

Läs även andra bloggares åsikter om städning, bilder, oreda, kaos