Jag har bloggat ett antal inlägg där jag har argumenterat mot steriliserings- och kastreringstvång som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet för transsexuella och intersexuella. En diskussion som uppstod på twitter fick mig att inse att det är svårt att få överblick över läget. Det går inte att sammanfatta på de 140 tecken man får använda i en tweet, men det borde gå lättare i ett blogginlägg, eller flera. Så jag försöker. Vi kan börja med att presentera de två lagarna det handlar om.
Den lag som reglerar könskorrigeringar heter idag Lagen om fastställande om könstillhörighet i vissa fall (1972:119), och är alltså från 1972. Sverige var först i världen med att lagstifta om könskorrigeringar, och med den tidens mått mätt var det väldigt radikalt och progressivt. Men tiderna förändras, och eftersom det har hänt ganska mycket sedan 1972 bestämde man sig för att göra en utredning. Resultatet blev ett nytt lagförslag som presenteras i Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16). Den lagen är alltså inte införd än, så ändringarna man föreslår gäller inte för närvarande. Förslaget presenterades och skickades ut på remiss under våren 2007, och många remissinstanser var väldigt kritiska. Remisstiden gick ut i november 2007. Efter det kunde man ha väntat sig att den skulle antingen tas upp för omröstning i riksdagen eller att man skulle försöka ändra i förslaget, men trots att förslaget presenterades för tre år sedan har ingenting hänt.
Vi har alltså en lag som gäller idag, och en som inte gäller men som kanske kan komma att gälla i framtiden. Det jag framförallt tänkte ta upp är det mest kontroversiella, nämligen kravet på sterilitet/kastrering, men jag måste nämna en sak först: Det är viktigt att komma ihåg att kraven inte är utformade som ett tvång, utan som ett regelverk för hur den juridiska biten av en könskorrigering ska gå till. I praktiken är det däremot så att om man inte lever upp till de kraven så kan man inte heller få fastställelse. I förlängningen kan det dessutom vara svårt att få övrig vård – hormonbehandling, och till exempel bröstborttagning för killar – om man är öppen i sina kontakter med utredaren att man inte är intresserad av sterilisering. Det är allt eller inget som gäller.
Vi börjar med den lagen som gäller:
”Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” (1972:119 1§)
Sterilisering är alltså när man skär av äggledare/sädesledare så att inga ägg/spermier kan transporteras vidare; ett relativt enkelt ingrepp som på kukfödda sker under lokalbedövning och på fittfödda under narkos.
Sterilisering
Formuleringen ”av annan orsak saknar fortplantningsförmåga” är väldigt viktig i sammanhanget. Det betyder att det inte är ett obligatoriskt krav för precis alla att genomgå en operation. Till exempel behöver personer som är födda sterila på grund av något intersexuellt syndrom inte genomgå något ingrepp, och likaså antar jag att en fittfödd person som har gått igenom klimakteriet borde räknas till de som saknar fortplantningsförmåga. Detta är alltså ett av de krav som ställs idag på den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet, och (om jag har förstått det rätt) så kan en kukfödd person som har stått under hormonbehandling under en längre tid anses vara steril. En fittfödd person med utvecklad livmoder och äggstockar måste däremot genomgå någon slags operation för att bli steril.
Detta ska jämföras med det lagförslag som eventuellt kan bli verklighet:
”För att en person skall kunna få sin juridiska könstillhörighet ändrad krävs att han eller hon har fått sina könskörtlar borttagna.” (SOU 2007:16 2§)
Könskörtlarna är alltså själva äggstockarna eller testiklarna. Vips är vi inne på något mycket mer komplicerat än bara avsaknad av fortplantningsförmåga:
- Kastrering är ett större ingrepp jämfört med sterilisering.
- Det finns inga undantag.
För att få ett juridiskt manligt kön måste man sakna äggstockar, och för att få ett kvinnligt juridiskt kön måste man sakna testiklar. Det spelar ingen roll om man kan producera ägg eller spermier, utan det är själva organen som måste bort. Det innebär till exempel att ett om en person med kvinnlig könsidentitet som har något intersexuellt syndrom, till exempel CAIS (Complete Androgen Insensitivity Syndrome, fullständig androgenokänslighet, dvs. att kroppen inte kan tillgodogöra sig manliga könshormoner) har outvecklade testiklar och är steril, så måste hon ändå genomgå en operation för att ta bort testiklarna. Detta oavsett om hon egentligen behöver operationen för sin fysiska och psykiska hälsa. Det är alltså inte upp till behandlande läkare och patienten själv (och när det gäller barn även föräldrarna) att avgöra vad som är bäst för den enskilda personen, utan det är något som lagen kräver.
Det betyder också att en transsexuell kvinna som är steril efter många års hormonbehandling ändå måste operera bort testiklarna, och det betyder att en transsexuell man som har genomgått klimakteriet ändå måste operera bort äggstockarna. För många transsexuella är det precis det de behöver, men det betyder inte att det är så för alla.
Kastreringskravet handlar inte om fertilitet och fortplantning. Det handlar om… ja, vad? I nästa inlägg ska jag försöka förklara argumenten från båda sidor.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, könskorrigering, könsbyte, vård, operationer, kastrering, sterilisering, könsorgan, äggstockar, testiklar, fertilitet, mänskliga rättigheter, Socialstyrelsen, könstillhörighet, könsidentitet, kropp, tvångskastrering, tvångssterilisering, klimakteriet, hormoner, testosteron, östrogen, CAIS, diagnoser, lagar, könstillhörighetslagen
