Heterosexualiteten i katolska kyrkan

Jag hade tänkt låta bli att kommentera den senaste ronden i övergreppskandalen inom Katolska kyrkan. Det finns inte så mycket att säga, mer än att det naturligtvis är vidrigt att det har begåtts övergrepp, och ännu värre att det systematiskt har tystats ner. Där tror jag att alla håller med. Men så igår läste jag Ilonas blogg, där hon skriver om Världen Idags ledarskribent Ruben Agnarssons syn på övergrepp. Han hävdar att sexuella övergrepp mot barn är mer utbrett och mer accepterat i HBT-världen:

”En helt färsk undersökning från slutet av förra året visade att gayvärlden är en högriskmiljö för övergrepp och att hälften av dem som beskriver sig som homo- och bisexuella i åldern 15-18 år har blivit utsatta det senaste året.”

”Rapporten borde naturligtvis ha lett till ramaskri och folkstorm, med krav från de stora svenska tidningarnas ledarsidor på stora polisinsatser och nolltolerans.
Istället mottogs undersökningen, som gjordes i samarbete med Ungdomsstyrelsen, med en gäspning.

När nu medierna ger rättmätig kritik mot den katolska kyrkan blir frågan varför de homosexuell­as miljöer och organisationer helt slipper denna granskning, trots att det alltså är ett känt faktum att toleransen gentemot övergrepp är utbredd i dessa kretsar.

Är det skillnad på övergrepp och övergrepp? Och ska förövare inom gayvärlden gå fria och visas särskild hänsyn? Eller är det till och med så att det i själva verket inte är övergrepp­en som vreden riktas mot utan mot den katolska kyrkan i allmänhet?”

Jag skulle säga att anledningen till varför rapporten inte utlöste något ramaskri mot HBT-världen var för att det inte på något sätt går att använda den för att bevisa att det finns någon slags övergreppskultur inom HBT-världen som är värre än i heteroland. Det hela luktar mest ett desperat försök att rentvå sig själv genom att hitta en värre syndare. Tydligen har den trenden, att peka finger åt HBT-världen för att tvätta bort stämpeln från Katolska kyrkan, snappats upp även av kyrkan. Under ett besök i Chile uttalade sig kardinal Tarcisio Bertone, en av påvens närmaste män, såhär:

”Många psykologer och psykiatriker har visat att det inte finns någon länk mellan celibatet och pedofili medan åter många andra har visat, enligt vad jag har blivit underrättad, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili”

Jag skulle framförallt säga att av statistiken att döma finns det ett samband mellan mansdominans och övergrepp – eller så finns det extremt många bögar inom katolska kyrkan, som uppväger det faktum att i samhället i stort är det snarare vanligast att män begår övergrepp mot flickor. Det finns kanske snarare en koppling mellan heterosexualitet och övergrepp, om man nu ska se det så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, sexuella övergrepp, Katolska kyrkan, övergrepp, skandaler, politik, genus, manlighet, könsroller, makt, påven, homofobi, transfobi, fördomar, heteronormen, heterosexualitet, Tarcisio Bertone, forskning, Världen Idag, homosexualitet

Superarbetskraft eller supersjukskrivning?

En gång i tiden började jag skriva på en ny kategori i bloggen, som jag kallade DAMPtopia. Jag målade upp bilden av ett tillgängligt samhälle, där det inte var något hinder att vara ”annorlunda”. Tyvärr föll det på en sak: Jag berättade om en vanlig dag i DAMPtopia, och allt gick bra tills jag skulle gå till jobbet. Jag fastnade där; inspirationen tröt. För vad skulle jag ge mig själv för jobb i DAMPtopia? Vad skulle jag jobba med, och hur? Hur skulle jag kunna jobba?

De senaste månaderna har jag inte bloggat så mycket om dampaktivism och neuromångfald som jag egentligen har velat, eftersom jag har fått någon slags mental blockering. Dels har jag upptäckt att jag själv har svårt att acceptera sidor av mig själv som jag trodde att jag faktiskt hade lärt mig att acceptera, och dels har jag fastnat i en osäkerhet inför framtiden. När jag fyller 30 i höst går min aktivitetsersättning ut, och för att få sjukersättning ställs mycket hårdare krav. Är jag frisk nog att kastas ut på arbetsmarknaden? Är jag sjuk nog att få stödåtgärder?

Jag vill så mycket. Jag vill gärna tro att jag har något att bidra med. Jag vill gärna göra saker som jag klarar av, om jag får chansen. Men min osäkerhet över ifall jag klarar det, ifall jag väljer rätt, ifall jag kommer att misslyckas och falla hårt eftersom det sociala skyddsnätet är så grovmaskigt att man nästan ska ha tur om man lyckas bli uppfångad av det – det hindrar mig.

Jag fick ett mail från Torbjörn på Andet, som påminde mig om min osäkerhet. Han har startat ett projekt för att förmedla ”Superarbetskraft”, alltså personer med NPF (som han så fyndigt kallar Nya Psykologiska Funktionssätt, och inte Neuropsykiatriska Funktionshinder) till arbetsplatser som inte ställer orimliga krav på de anställda. Ett lovande initiativ, som verkligen behövs. Jag skulle vilja stå på barrikaderna och berätta om alla fantastiska saker som människor kan göra om de får en chans att göra dem, om de får det stöd och den feedback de behöver, och om de inte ses som en vandrande problemhärd. Jag skulle vilja berätta om alla människor jag känner – en del med officiella diagnoser, andra utan – som gör helt otroliga saker. Men jag skulle också vilja berätta om de svårigheter man kan möta på vägen – och jag skulle vilja göra det utan att låta så otroligt negativ.

För egen del håller jag andan, men jag kan inte blunda så mycket längre. Det är hög tid att börja fundera på framtiden; hur man ska kunna jobba om man inte fungerar riktigt som man förväntas göra. Det kan vara att man är otroligt intelligent och skicklig på vissa arbetsuppgifter, men inte klarar av sociala kontakter så bra. Det kan vara att man kan lösa komplicerade mattetal i huvudet, men inte förstår metaforen ”lägga ihop två och två”. Det kan vara att man är kreativ och jobbar hårt, men bränner ut sig gång på gång för att man inte lyckas slita sig från arbetet för att ta rast eller gå hem i tid. Man måste få odla sina styrkor samtidigt som man får det stöd man behöver. Den tudelning som är idag – antingen är du Frisk eller så är du Sjuk – är skadlig, eftersom man nästan tvingas välja sida.

Om man ska ha ett samhälle där alla får en chans, så måste det vara självklart att även personer med NPF räknas, och inte fastnar på praktikplatser de inte klarar av eller som de är överkvalificerade för, och att de som kan jobba om de får rätt förutsättningar faktiskt får den möjligheten. De senaste fyra åren har vi lärt oss att piskor fungerar ganska uselt för att tvinga sjukskrivna ut i arbete. Hur vore det att införa en rehabiliteringskedja värd namnet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, funktionshinder, funktionsnedsättningar, ADHD, Aspergers syndrom, ADD, DAMP, autism, Tourettes syndrom, psykologi, psykisk hälsa, hälsa, politik, arbetslöshet, sjukskrivningar, Andet, arbetsförmedlingen, Superarbetskraft, tillgänglighet, arbetsmarknad, sociala svårigheter, jobb, rehabilitering, fördomar, osäkerhet, framtiden