Den usla kockens bästa icke-recept

Veckans bloggtema är mat, och Mymlan efterlyser recept på snabb och god vardagsmat. Nu är jag en usel kock, och min vardagsmat består ganska ofta av väldigt enkla blandningar som bara kräver en enda kastrull om man ser till att hälla i sakerna i rätt ordning så att de kan koka tillsammans. Därför skulle jag nästan inte ens säga att jag kan ge något recept på vardagsmat, eftersom jag alltid lagar mat på impuls och på en höft:

• Pasta kokt med gröna ärtor (från frysen), kryddad med en klick rinnig tahini (tex. Al Wadi i de lättigenkända gröna burkarna, men inte Kung Markattas som tyvärr har helt fel konsistens för att kunna användas som sås), ketchup och vitlökspulver.
• Pasta kokt med röda linser och slantade morötter (alternativt förvällda rotfrukter ur frysen), kryddad med ajvar och vitlökspulver, och kanske några gröna oliver.
  
• Couscous kokt med broccoli (från frysen; enklast är att man lägger den frysta broccolin i vattnet som får koka upp. När det kokar häller man i couscous och slår av plattan och låter det stå några minuter) kryddad med pressad citron, vitlökspulver, paprikapulver, spiskummin, jordnötssmör, russin och sojasås.
• Pasta med vita bönor i tomatsås (där man värmer bönorna för sig i micron), kryddat med paprikapulver och vitlökspulver.
• Pasta med aningen mer avancerad linssås ur frysen, lagad någon dag när jag haft mer energi: Röda linser kokade först i lite grönsaksbuljong (röda linser ska koka i ca 10 minuter och behöver inte blötläggas), och sedan med krossade tomater, lök, selleri, rivna morötter och gröna oliver, kryddad med grönsaksbuljong, vitlökspulver, paprikapulver, svartpeppar, spiskummin, basilika… de kryddor man känner för. Ibland vill jag ha en massa curry och kanel i såsen, och lite extra spiskummin. Lite sojasås och gurkmeja gör såsen färggladare. Om man spär ut såsen lite mer så blir det en linssoppa, som mättar bra som den är med en brödbit till.
  

Röda linser: Klimatsmart snabbmat

Och så vidare; kombinationsmöjligheterna är egentligen oändliga, och de här ingredienserna är såna som jag alltid har hemma. I synnerhet torkade röda linser är perfekta, eftersom de håller hur länge som helst och är färdiga på tio minuter. Gröna linser kokar på tjugo minuter, men alla andra baljväxter måste blötläggas först och sedan kokas ganska länge. Om man inte orkar koka själv finns det färdigkokta bönor och ärtor (och även linser – hur lat får man bli?) i tetrapack. En påse röda linser kostar några tior, räcker till många måltider och kan stå i skafferiet i flera år utan att bli dåligt. Hur många köttprodukter är lika praktiska?

Jag är beroende av spiskummin, vitlökspulver, tahini och ajvar, och det kanske märks. Kryddandet gör att något som annars skulle vara otroligt tråkig mat blir så mycket godare. Råvarorna gör att det är billig och snabb mat, och jag tycker att den är hyfsat god. Dessutom är det väldigt klimatsmart mat eftersom det inte är något kött eller mjölkprodukter i.

Men ibland vill man ha något lyxigare, även om det är vardag. Då passar avocadopasta. Egentligen är det pasta med en förenklad guacamole utan tomater (och utan gräddfil, för den delen). Därför är den fastare i konsistensen och smakar mer, och därför behövs det inga stora mängder heller.

Avocadopasta (1 portion)

• 120g pasta (tex. gemelli, skruvar eller snäckor), salt.
  
• 2 mogna avocados
• En skvätt pressad citron
• Örtsalt, svartpeppar, paprikapulver, vitlökspulver, spiskummin, chilipeppar (eller cayennepeppar)
  

Koka upp pastavatten i en kastrull, och medan du väntar gör du avocadomoset. Dela avocadon och peta bort kärnan, och gröp sedan ur fruktköttet med en gaffel. Lägg det förslagsvis i en djup (men inte alltför djup) tallrik, och mosa med gaffeln. Skvätt över pressad citron, och krydda. Blanda ordentligt och smaka av. Jag lovar att såsen är klar innan pastan är det.

Jag hade tvåa i hemkunskap, och för fyra år sedan hade jag inte ens som vana att äta en gång om dagen, men den mat jag har lärt mig att laga är väldigt enkel, billig och nyttig – och vegansk. Japp, det glömde jag kanske nämna. Jag fuskade lite i påskas och åt både mjölk och ägg: Om pannkakorna ändå är stekta och står på bordet är det väldigt svårt att låta bli dem, till exempel. Ändå finns det egentligen inget jag saknar som vegan efter drygt tre månader. Det mesta finns ju i veganska varianter, om man vill: Mjölk, grädde, yoghurt, glass, kött i olika former…

Julglass: Sojavaniljglass med pepparkakor, chokladsås och cashewnötter

Även om man bör lära sig lite näringslära – eftersom den såkallade näringslära man fått med sig från skolan och familjen oftast är köttnormativ och mjölknormativ – så är det inte särskilt svårt att äta veganskt i Sverige idag. Inte ens om man är en usel kock, som jag är. I december, när jag precis hade bestämt mig för att bli vegan igen, skrev jag:

”Jag är en dålig vegan. Det var jag redan innan jag föll ifrån och började äta mjölkprodukter och därmed slutade vara vegan. Mitt smaksinne är nämligen lite stört, och jag gillar såna kombinationer som andra inte riktigt förstår tjusningen med: jordnötssmör i glass, eller popcorn med vitlökssmak. Jag är dessutom lat, snål och slarvig. Mitt lilla kök är kaotiskt och lika mycket en sanitär olägenhet som resten av min tvåa, och jag ser inte tjusningen i att stå och baka eget bröd, göra egen tofu och allt sånt till vardags. Men vegan är jag, så snart de få mjölkprodukterna som står och häckar i mitt kylskåp är slut.”

Det har fungerat alldeles utmärkt hittills. Jag lagar ingen jätteavancerad mat, och jag har fått bättre måltidsrytm eftersom jag tycker det är roligare att laga mat nuförtiden.

Hemgjord sushi med morötter, avocado och marinerad tofu

Jag är en dålig vegan, på så sätt att jag inte lever upp till stereotyperna. Jag är en dålig vegan för att jag är lat, för att jag gillar märkliga smaker och för att jag aldrig kommer att kunna förföra någon till veganism med något mer avancerat än hemgjord sushi, varma mackor eller pepparkaksglass. Men jag är en fantastiskt duktig vegan när det gäller att hitta genvägar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, recept, matlagning, bilder, veganism, veganmat, vegetarianism, vegetarisk mat, hälsa, linser, bönor, avocado, grönsaker, rutiner, fantasi, mjölk, kött, ägg

Facebookgrupp lockade med hat och tortyr – lurade folk att stå för mänskliga rättigheter

Det fanns en gång människor som var naiva. De gick med i en facebookgrupp som skulle skänka två kronor per medlem till Haiti, och sedan bytte gruppen ut sin presentationstext och bild så att det såg ut som om de ville hämta hem lik från Haiti för att ha sex med. Folk blev rasande över namnbytet. Jag lärde mig att folk överlag är dåliga på källkritik.

Det fanns en gång människor som var naiva. De gick med i en facebookgrupp som hette ”Vi som hatar xx – Mannen som mördade xx i Landskrona”, och som sedan bytte namn till ”Vi som vill bygga ett öppet och tolerant Landskrona”. Folk blev rasande över namnbytet. Jag lärde mig att folk som hatar överlag är extremt dåliga på källkritik.

Att hänga ut en person som inte dömts för ett brott med namn är förtal, och det spelar ingen roll egentligen att det redan fanns en grupp som gjorde detsamma. Den aggressiva tonen i många av inläggen är definitivt både olaga hot och hets mot folkgrupp. Det gör att jag inte är så förtjust i idén alls.

Däremot, som socialt experiment sett, är gruppen väldigt fascinerande. Det är verkligen inte svårt att piska upp stämningen och hetsa fram hat även hos människor som annars framstår som sansade och intelligenta, vare sig på nätet eller IRL. Man hittar något som alla människor är emot – mord, jordbävningar, djurplågeri, barnmisshandel – och sedan vinklar man det lite, och passar på när det hänt något som spelar dem i händerna.

Högerextremisterna kunde inte utnyttja Bjästa-fallet, för det passade inte deras syften. En ”svensk” våldtäktsman som skyddas av ett litet samhälle i Norrland går det inte att kräkas ur sig islamofobi och rasism om, även om en del faktiskt försöker. Förstå trollens frustration: De ville så gärna haka på drevet, men det gick ju inte om det inte var en ”invandrare” som bar skulden. Så när en person som uppfattas som ”invandrare” misshandlar en ”svensk” till döds, så ser de sin chans att få ur sig sitt hat. Resten rycks med av stämningen.

När gruppen bytte namn var man uppe i 1800 medlemmar; nu är de nere i 1399. Det är alltså minst 401 personer som har gått ur gruppen, förmodligen många av dem i protest mot namnändringen. Några av de som är med nu kan ju ha gått med efter namnbytet, men resten har alltså lurats in i en grupp som står för mänskliga rättigheter i tron att de stöttade tortyr och dödsstraff och rasism. Eller hur var det nu?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, Facebook, troll, bluffar, lögner, Landskrona, rasism, mord, hat, hets mot folkgrupp, hot, förtal, högerextremister, psykologi, sociala experiment, mobbing, grupptryck, Haiti, Svenska Nekrofilföreningen, jordbävningar, politik, manipulation

”Patientföreningen” Benjamin vårdar sin transfobi

Det finns en liten klick före detta transsexuella – alltså framförallt kvinnor men även en del män som har gjort en könskorrigering och uppfattar sig som botade och därmed är de inte transsexuella längre – som bär på en massa transfobi. Det låter kanske märkligt, men det är möjligt eftersom det finns en hackordning även i transkretsar. Transsexuella och intersexuella står högre upp än transvestiter, transgenderister och intergenders, men allra högst upp står de före detta transsexuella. Personer som har genomgått en könskorrigering är liksom finare än andra, eftersom de bevisligen har haft en svår sjukdom som de sedan blivit botade från. Det ger både syndompoäng och oskuldspoäng, och även om det finns många före detta transsexuella som aldrig skulle utnyttja det övertaget så är det ett faktum – och därmed finns det också de som gör det.

Transfobin bland före detta transsexuella kan ta sig olika uttryck. Det kretsar ofta runt ett hat mot begreppet transpersoner och begreppet HBT, men även mot personer som är obekväma för deras syften. Det är inte ovanligt med en väldigt hätsk stämning, där alla som inte lever upp till deras egna kriterier för vad en transsexuell är avfärdas som transperson (eftersom det enligt dem inte går att vara transsexuell och transperson samtidigt) eller som transvestit. Det kan vara att man inte är säker på att man vill göra alla tänkbara operationer, eller att man inte spelar sin könsroll tillräckligt övertygande i deras ögon, eller att man inte har något behov av att försöka dölja sin bakgrund – men det räcker egentligen med att inte hålla med dem i deras åsikter för att få höra att man inte är transsexuell.

Jag har ägnat lite för mycket tid och energi tidigare åt att gräla med transfoba f.d. transsexuella, och hade egentligen tänkt låta bli det i framtiden. Däremot försöker jag att upplysa människor om att det finns andra perspektiv, eftersom de ofta får det att låta som att de representerar alla transsexuella och att alla transsexuella delar deras åsikter, när det inte stämmer. Till exempel skrev jag en kommentar på en blogg där bloggaren hade varit på ett möte med några av de här personerna, som är aktiva i den såkallade patientföreningen Benjamin. I inlägget nämndes Benjamins inställning till begreppet transpersoner, så jag passade på att påpeka:

”Det kan vara bra att veta att Benjamin inte representerar alla transsexuella. Det finns många transsexuella som tycker att det är bra att räkna in transsexuella i transpersoner också. Dessutom finns det många fler grupper än transsexuella och transvestiter, men jag vet att en del representanter för Benjamin gör det lätt för sig och säger att alla som inte lever upp till deras idé om vad en transsexuell är är transvestiter.”

Idag såg jag att Susanna Boudrie, som är Benjamins sekreterare, hade svarat på min kommentar:

”Och Immanuel, en del transpersoner gör det lätt för sig genom att hävda att de representerar transsexuella och fd transsexuella. Till skillnad från dig, RFSL, m.fl. hävdar vi inte att vi representerar ngn annan än oss själva.”

Jag vet inte när jag har påstått att jag representerar någon annan än mig själv. Däremot har jag svårt att tolka formuleringen på något annat sätt än att Susanna Boudrie anser att jag inte är transsexuell, vilket jag har hört flera gånger tidigare från Boudrie med vänner. Och om jag inte är transsexuell enligt hennes definition, så får jag inte uttala mig om frågor som bland annat rör transsexuella. Det är alltså plötsligt jag som måste bevisa min transsexualism och få den godkänd av den såkallade patientföreningen för att jag ska anses vara transsexuell i deras ögon. Det räcker inte med att jag vet att jag har transsexualism; det räcker faktiskt inte ens med en diagnos och en påbörjad hormonbehandling för att de ska låta bli att anklaga mig för att utge mig för att vara något jag inte är.

Jag vet att det diskuteras i olika funkisförbund och föreningar om diagnoskriterier och satsningar hit och dit ibland, men jag har svårt att tänka mig att någon sätter sig och skriker rakt ut över att pollenallergiker sprider lögner om allergiker generellt för att det är så många som har pollenallergi som går ut i media och pratar om det och då får folk fel bild av hur det är. Jag har svårt att se någon rasa över att personer med Aspergers syndrom skulle stjäla samhällsresurser från personer med klassisk autism, eller att någon skulle anklaga personer med icke-epileptiska anfall som behandlats för epilepsi innan det stod klart att anfallen var stressrelaterade, för att ha fuskat och ljugit till sig vård. Om det händer så kommer det i alla fall inte från en officiell representant för en förening.

Invändningen är alltid att det är så speciellt med transsexualism, för att folk har såååå mycket fördomar om vad det innebär, så man kan inte jämföra transsexualism med någon annan diagnos alls. Nu råkar det finnas flera andra diagnoser som omgärdas av fördomar, och eftersom jag har en del av dem själv har jag lärt mig att det säkraste sättet att upprätthålla myterna är att vara hemlighetsfulla och stigmatisera allt och alla i all oändlighet. Det är precis det de gör när de de insinuerar att de som lever öppet inte är transsexuella: De försöker lägga munkavle på alla som försöker att förbättra situationen, så att ingenting förändras. Fast i offerrollen? Jajamän!

Ska man vara en patientförening värd namnet vore det kanske på sin plats att läsa på om funktionshinderteori – och sluta med personangreppen mot alla som inte delar ens åsikter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, begrepp, språk, ord, internet, gräl, tjafs, personangrepp, funktionsnedsättningar, funktionshinder, sjukdomar, vård, könskorrigering, kön, genus, härskartekniker, makt, föreningar, patientföreningen Benjamin, diagnoser, allergi, pollenallergi, autism, Aspergers syndrom, epilepsi, icke-epileptiska anfall, stigmatisering, bitterhet, offerroller, transfobi, fördomar, heteronormen

Två par händer på min rumpa gör mig rusig

Jag älskar att bli uppropad med rätt namn i väntrummet. Jag älskar att våga säga ”hej” utan att rösten avslöjar mig. Jag älskar att slippa få en förvånad blick från sköterskeeleven som hämtar mig i väntrummet. Och jag börjar faktiskt gilla det där ruset när man blir helt snurrig efter att ha fått ett gram – eller trekvarts gram, som jag får numera – testosteron injicerat i rumpan.

Vi gick in i behandlingsrummet där distriktsköterskan väntade, och jag tog fram den lilla asken med testosteronampullen. Eleven frågade vad det var för injektion jag skulle få, och sköterskan förklarade ”det är en slags hormoner; testosteron”. Inget mer med det. Sedan visade hon hur man öppnar ampullen, och eleven fick känna på mitt höftben när sköterskan förklarade hur man skulle leta efter rätt ställe att sätta nålen.

Där låg jag på sidan, med byxorna nere och stirrade in i väggen medan två kvinnor (antar jag) stod och kände på min rumpa. Eleven frågade om man alltid skulle köra in hela nålen, och sköterskan sa att det gör man om det inte är en väldigt mager person. Jag bet mig i tungan för att inte säga något fjantigt om min feta röv. Jag försökte komma ihåg att som man förväntas jag vara heterosexuell och därför är det viktigt att inte skämta om att de klämmer på min rumpa även om det är det de gör.

Det är fjärde gången som jag får sprutan, och det börjar bli rutin. Ändå är många saker nya. Det går till exempel numera utmärkt att ta blodprovet som jag gör innan sprutan, utan att ens spänna det där bandet om armen. Förr fick de alltid hålla på och leta i evigheter och oftast ge upp och sätta nålen i översidan av handen istället, men nu gick det på ett kick. Eftersom jag inte har mens längre, och dessutom lite högre blodtryck, så pumpar det på bättre.

Jag vet att sköterskan visste att jag var transsexuell eftersom jag träffat henne förut och hon lätt kan se det på personnumret annars, men jag är inte helt säker på om eleven uppfattade det. Kanske gjorde hon det, kanske inte. Kanske såg hon mig bara som en kille med hormonproblem. Det är ju det jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, Nebido, testosteron, vård, bemötande, könskorrigering, transsexualism, könsidentitet, sprutor, mediciner, yrsel, blodprov, mansroller, manlighet, heterosexualitet, rumpor, kön, könsroller, genus, nakenhet

Det finns inte längre något bergrum med mitt namn på dörren

Klockradion tjuter. Herregud, hon är bara sex! Immanuel, vad är det här för dumheter? Ibland är jag för ambitiös för mitt eget bästa. Jag grymtar, slår av den och somnar om.

Ett ögonblick senare – eller snarare 29 minuter senare – slår jag upp ögonen. Justja. Halv nio ska jag träffa sköterskan och få testosteronsprutan, och innan dess ska jag ha varit på labb och tagit blodprov. Därför har jag räknat ut att jag måste gå hemifrån absolut senast halv åtta och helst en stund innan dess. Därför borde jag lämna datorn kvart över sju. Därför skulle jag gå upp vid sex, för att hinna med att äta frukost och morgonblogga utan att stressa ihjäl mig.

Det är ofta jag vaknar någon minut innan klockradion ringer, för att jag känner på mig att jag måste vakna så att jag slipper alarmet – och det oavsett vilken tid jag ställt den på och oavsett när jag gick och la mig. Mitt undermedvetna håller reda på tiden för att väcka mig i förskott. Idag vaknade jag istället i efterskott, och det var en enorm tur att jag bara blev 29 minuter efter mitt schema. Nu hann jag med både frukost, mediciner och påklädning innan sju – och en liten stund vid datorn.

Om kanske två timmar kommer jag att halta hemåt igen, med öm rumpa. Fjärde gången känns det som att jag har börjat vänja mig vid rutinerna. Jag räknar ut när jag antagligen ska ta nästa spruta: Femton veckor från idag råkar vara prideveckan. Vid det laget har jag gått på testosteron i över ett år. Det är svårt att tänka sig att jag för ett år sedan höll på och ringde till metabolmottagningen var och varannan vecka för att tjata mig till en tid hos hormonläkaren. Det är svårt att förstå att det har gått över två år sedan jag träffade utredaren första gången. Det är svårt att fatta att jag för knappt två år sedan skrev:

”Det finns ett bergrum med mitt namn på dörren. Det är dit jag längtar när jag är som sjukast. Det är det som skrämmer mig när jag är som friskast.

Ett rum där jag inte behöver välja bort människor. Ett rum där jag är satt som straff för att jag inte kan ha med människor att göra. Ett rum där tanken är att jag ska plågas till döds av att inte få dö. Där jag tvingas existera utan att få tillstymmelse till liv.

Ett rum utan utsikt, utan ljud, utan kontakt med ett levande väsen. Kala bergväggar och en sjukhussäng är allt som behövs. Och så sondmatning. Allt för att livet ska kännas som ett straff och inte som en gåva.

Jag har varit på väg till det bergrummet så många gånger. Varje gång blir ambulansen kapad av terrorister som kväver fångvaktarna med rosa sockervadd. Bakbunden som jag är kan jag inte gå, men de bär mig därifrån.

De ger mig livet tillbaka. Tack.”

Det där bergrummet har varit min sista utväg i så många år. Jag har längtat och fruktat det på samma gång. Nu gör jag det inte längre. Det är som om bergrummet har rasat in och dess vakter dött – utan mig.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, hormoner, testosteron, Nebido, sprutor, mediciner, transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, utredning, ångest, social fobi, depression, stress