En enkelbiljett till manligheten

När jag har varit på resande fot i åtta timmar är jag inte alltid på mitt bästa humör. När jag varit på resande fot i åtta timmar och har en halvtimmes bussresa kvar men naturligtvis missar bussen och får stå och vänta en halvtimme – då blir jag så sur att jag bloggar ett argt inlägg från mobilen där jag står på busshållplatsen.

Allt det där går att vända till något positivt på några sekunder. Det krävs inte jättemycket för att pigga upp mig.

Jag åker buss, jag åker tåg, och så ska jag åka buss igen sista biten; den vanliga resan från Gävle till Sandviken. Det är två personer före mig, som båda använder sitt busskort utan problem. Jag kliver på, säger ”Sandviken” och väntar på att föraren knappar in det i kassaapparaten. Hen frågar ”Och du är..?”. Jag svarar ”vuxen”, och hen upprepar det med en förvånad röst, som om det vore jättekonstigt att jag fyllt 26 när jag faktiskt snart är 30. Så trycker jag busskortet mot läsaren, men inget händer. Kortläsaren ska pipa till och visa en text på displayen, och kassaapparaten ska skriva ut ett litet kvitto, men den reagerar inte. Busschauffören tar mitt kort och trycker det själv mot läsaren, på prov. Inget händer. Hen ger tillbaka kortet till mig och säger ”Herrn får gå och sätta sig ändå, jag får den inte att fungera”.

Först trodde jag att hen sa hen, queerskadad som jag är, men så insåg jag att hen uttalade det med ett väldigt tydligt ä. Härrn. Jag är ”herrn”. Jag passerar som kille. Wow.

De gånger jag har passerat som kille förut är väldigt få, och jag har egentligen bara fått det bekräftat en enda gång att jag passerat som kille inför en person som har hört min röst: Min brorsson. Han är två och ett halvt och sa glatt ”han tar kort på mig!” till sin farmor (min mamma), när jag satt och knäppte bilder på honom när han lekte.

Faktiskt var det ett bra tag sedan jag fick en tydlig bekräftelse på att jag inte passerar som kille. Jag minns inte ens när det var. Jag minns bara de subtila tecknen på att faktiskt passera:

Gubben som besvärat vänder bort blicken när jag ler mot honom. Killen som går två meter bakom mig en sen kväll på väg från bussen; något han antagligen inte skulle göra om han uppfattat mig som tjej, med mindre än att han faktiskt var ute efter att våldta någon. Killgänget som pratar högt om någon som de hävdar ”måste vara bög” samtidigt som de då och då tittar åt mitt håll. Tjejen som nästan ryggar tillbaka när jag svarar på frågan om en viss buss har gått förbi. Mannen i tågstolen på andra sidan gången som verkar så besvärad av att jag är ganska androgyn men har skäggväxt och sitter med benen i kors – för första gången på säkert flera år; ett typiskt kvinnligt beteende som jag aldrig riktigt kunnat med och därför sällan gör – att jag inte kan motstå frestelsen att börja göra fjolliga handrörelser också, när jag ändå pratar tyst för mig själv om de papper jag håller på med.

Såna saker har matat mitt ego i ett par månader, men jag har inte fått det verkligen bekräftat att även min röst passerar som en manlig röst. Jag undrar tillochmed om den förvånade busschauffören egentligen mest undrade om jag var skolungdom (under 20) eller ungdom (20-25). Hen lät så förvånad.

Mitt ansikte är prickigt av finnar, och jag har moppemustasch och målbrottsröst. Det är kanske inte så konstigt då om folk tror att jag är tonåring, så pubertal som jag är. Synd bara att mitt samvete hela tiden får mig att betala för en vuxenbiljett.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, puberteten, hormoner, testosteron, målbrottet, finnar, ålder, utseende, resor, bussar, könsroller, manlighet, kvinnlighet, könsuttryck, fjollighet, skägg, bögar, homofobi, fördomar, transfobi, HBTQ, åldersgränser

Ur led är tidtabellen

Jag älskar att se rumpan på bussen när den kör iväg. Inte.

Det är fantastiskt hur SJ och X-trafik misslyckas med att synka sina tidtabeller år ut och år in. När ska de komma på att man inte hinner kliva av tåget, gå nerför en trappa, gå tio meter, gå upp för en annan trappa och sedan springa ett par hundra meter på noll minuter, även om man varken har tunga väskor eller rörelsehinder? Det är inte som om jag är den enda människan som bor i Sandviken. Faktiskt är jag inte ens den enda människan som bor i Sandviken och som ibland kommer med tåg från Stockholm och byter till buss i Gävle. Det finns alltså fler än jag som tycker det är extremt korkat att vara tvungen att vänta en halvtimme eller en timme bara för att tåg- och bussbolagen inte lärt sig att samarbeta.

Det positiva är iallafall att det är ett självklart samtalsämne på busshållplatsen. Inget lättar upp stämningen som lite kollektivt hat.

Blod, svett och bröstslakt

Svett och kardborreband fungerar inte så bra ihop, det vet jag sedan tidigare. Jag vet också vad knaster i armhålan brukar betyda: att kardborren som håller ihop bindern i sidan inte sitter som den ska. Risken att det säger ”flärp” och brösten hoppar fram är överhängande. Det man kan göra när bindern är nära att släppa är att röra sig försiktigt, och såklart att gå in på toa och rätta till den.

Min binder är sedan länge lagad med en säkerhetsnål, som håller ihop den spruckna sömmen på den andra sidan. Det har fungerat hyfsat, även om jag fattar att den börjar bli för sliten även för det. Nu när jag stod på en trång tågtoalett och försökte fixa bindern lossnade såklart nålen. Jag skulle precis sätta fast den igen, när tåget krängde till.

Nej, inget blodvite uppstod, men det var nära att jag körde in hela säkerhetsnålen i mitt högra bröst av misstag. Nu missade jag kroppen helt med någon millimeter.

Jag är väldigt, väldigt, väldigt less på att ha bröst. Vetskapen om att det inte är så lång tid kvar innan jag slipper dem gör att jag står ut.

Hets mot folkilsk

När jag försökte leva som tjej hade jag stora problem med att vara ”trevlig”: att inte ta för mycket plats och inte låta så självsäker som jag faktiskt inte var, utan istället tala lugnt och tyst, och linda in mina försök att kommunicera i pladder. Annars uppfattades jag så lätt som aggressiv, fientlig, självisk, burdus, pessimistisk och allmänt folkilsk – även om det absolut inte var meningen. Det var en konsekvens av min autism, och när jag förstod att jag hade Aspergers syndrom och började jobba med det lärde jag mig undan för undan att vara ”trevlig”.

När jag sedan kom ut som transsexuell insåg jag att den där inlärda, tillkämpade kvinnliga ”trevligheten” låg mig i fatet. Det gjorde det svårare att passera som kille, och jag kände mig socialt inkompetent på grund av det. Helt plötsligt blev jag tvungen att lära om, och det var förvirrande.

Idag tror jag att jag har kommit över den fasen. Jag har blivit lite mer folkilsk, lite mindre folkskygg – och mycket mer egotrippad. Jag har helt enkelt aldrig varit så socialt kompetent och empatisk som jag är nu, eftersom det har blivit så mycket svårare att sätta sig på mig.

Moderata mirakel

Mamma sitter vid datorn och läser på om utförsäkringarna. Hon tycker att det är märkligt att ingen har kommit på den perfekta lösningen på regeringens lilla pinsamma problem. Eftersom nu alla sjukskrivna faktiskt inte blir mirakulöst friska när de blir utförsäkrade, så finns det ett sätt att rädda ansiktet för regeringen. Det finns ett knep att ta till för att blixtrehabilitera alla oss långtidssjukskrivna som inte får plats i de Nya Moderaternas Sverige: En enkel biljett till Lourdes.

Med Lourdes menar mamma inte Madonnas dotter, utan en liten stad i södra Frankrike dit katoliker vallfärdar för att bli helade från sjukdomar. På Wikipedia läser jag:

”I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kronor per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.”

Det låter som en perfekt lösning ju. Vården kostar alltså inget, och man kan dumpa alla sjukskrivna som inte kan rehabiliteras där. Om nu någon skulle bli helad genom ett mirakel, så skulle svenska staten naturligtvis genast kräva att de flyttar tillbaka till Sverige och börjar arbeta. Det skulle vara ett villkor för att få åka. De som inte blir rehabiliterade blir någon annans bekymmer.

Jag undrar bara om det verkligen är nödvändigt att outsourca helandet på det sättet. Det finns väl heliga källor och liknande även i Sverige, även om de inte är lika kommersiellt exploaterade som Lourdes. Nackdelen vore förstås att de utförsäkrade fortfarande skulle bo i Sverige då, och det skulle finnas en risk att de skulle få för sig att rösta i höst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, utförsäkringar, sjukskrivna, sjukförsäkringar, sjukdom, funktionshinder, funktionsnedsättningar, regeringen, moderaterna, valet, rehabilitering, vård, Lourdes, mirakel, Frankrike