Konsten att tvångsköna med statistik

För elva år sedan tvångskönade jag människor på löpande band. Det var mitt jobb; av kanske femhundra intervjuoffer var det säkert en 70-80 stycken som la sitt kön i mina händer, mer eller mindre medvetet.

Jag sommarjobbade alltså med att intervjua turister som stod och trampade och ville in på äventyrsbadet, ut på museiområdet, hinna med rundtursbussen eller åka upp i utsiktstornet, eller något liknande. Sex sidor var enkäten, och sista sidan handlade om deras intressen, ålder och kön. Det hände att folk lämnade de sista frågorna oifyllda, oftast för att de hade bråttom. I de fallen var vi instruerade att gissa deras ungefära ålder och kön. När vi sedan på kvällarna satt och la in dagens skörd i Excel var kön en sån ruta som inte gick att lämna blank. I så fall poppade felmeddelandet upp: Du angav inget värde.

Man kan tycka att det är en bagatell, eftersom de allra flesta människor identifierar sig som man eller kvinna – eller åtminstone inte har så stort behov av att motstå att bli tvångssorterad in i det ena eller det andra. För de flesta är det självklart. Jag vet inte hur många gånger någon med ett snett leende läste sista frågan högt och sa ”kvinna, sist jag kollade”. Inte en enda gång mötte jag någon som sa att hen inte ville eller inte kunde svara på den frågan. Jag gissar att de personer som möjligen kände sig obekväm med tvångskönandet antingen hade avböjt intervjun helt och hållet för att de visste att den skulle komma upp, eller så lämnade de ifrån sig enkäten utan att fylla i de två sista som en demonstration. Resultatet: Enbart kvinnor och män turistar i Östersund. Det har jag papper på.

Varje gång jag själv suttit med en enkät jag måste fylla i, och grubblat över den frågan har jag känt att det är mitt enkätkarma som talar. Alla dessa ”Man eller kvinna”-valsituationer är liksom straffet för alla människor jag tvångskönade sommaren efter gymnasiet.

Men visst, det är skillnad på olika enkäter. Om jag fyller i en enkät som riktar sig specifikt till HBTQ-personer så förväntar jag mig att det ska finnas fler alternativ än man och kvinna. Ibland blir det ändå fel, fast man försöker vara transinklusiv. Det tyder på en god vilja, men dålig kunskap.

Ett försök att göra en transinklusiv enkät. Tyvärr inte så lyckad.

Enkäten ovan hittade jag genom en länk på Qruiser; det är en student som undersöker om HBT-personer skulle vilja byta sexuell läggning. Efter att jag kontaktade den som gjorde enkäten och förklarade lite om transbegrepp ändrades första frågan från ”Vilken sexuell läggning har du?” till ”Vilken sexuell läggning (könsidentitet) har du?”. Mer än så kunde man tydligen inte ändra eftersom svaren redan hade börjat komma in.

Men då är det ändå bara en student på en grundkurs, och han hade som sagt var i alla fall försökt tänka transinklusivt. Då är det värre med de som borde veta bättre. RFSL, till exempel. Jag gissar att de inte alltid korrekturläser de marknadsundersökningar de beställer.

Imorse när jag loggade in på Qruiser fick jag frågan om jag ville svara på en enkät om en reklamkampanj som bland annat visades i Stockholm under pridefestivalen i somras. ”När livet inte längre är en schlager” är rubriken, och den gör reklam för RFSLs brottsofferjour. Jag älskade den kampanjen när den kom, för det känns  viktigt att relationsvåld mellan HBTQ-personer synliggörs. Just därför blev jag ganska besviken när jag upptäckte att det företag som fått uppdraget att göra undersökningen verkade ha noll transkompetens. Man kunde bara välja man eller kvinna. Fail!

Så hur ska då en enkät se ut? Till exempel såhär:

Kön

• Man
• Kvinna
• Annat [plats för egen kommentar]
• Inget
• Vet ej
• Vill ej uppge

Sexuell läggning

• Homosexuell
• Bisexuell
• Heterosexuell
• Asexuell
• Queer
• Annan [plats för egen kommentar]
• Vet ej
• Vill ej uppge

Transidentitet

(Inte obligatorisk, fler än ett alternativ är möjligt, helst med en begreppsförklaring tillgänglig)

• Transperson
• Transsexuell MtF
• Transsexuell FtM
• Transvestit MtF
• Transvestit FtM
• Transgender
• Intergender
• Intersexuell
• Annat [plats för egen kommentar]
• Vet ej

Som jag påpekade för studenten som gjorde den första undersökningen: Det blir fel i statistiken om man antingen helt utesluter eller bara osynliggör personer som inte entydigt definierar sig som kvinna eller man i HBTQ-sammanhang. Om man är tvungen att välja någon av de två och inte kan eller inte vill välja, så kommer man kanske att avstå från att fylla i resten av enkäten.

Det handlar inte bara om att synliggöra transpersoner. Det handlar om forskningsmetodik och urval; om att få ett någorlunda tillförlitligt underlag. Jag tror att om någon på RFSL hade läst igenom frågorna som jag antar att det är någon marknadsföringsexpert som knåpat ihop, så hade den såkallade experten fått bakläxa. Nu är det bara pinsamt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, könsuttryck, cisnormativitet, heteronormen, homonormen, sexualitet, sexuell läggning, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, asexualitet, transsexualism, transvestism, transgender, intergender, intersexualism, normer, statistik, forskning, metodik, undersökningar, enkäter, RFSL, marknadsundersökningar, reklam

Jag är för snygg för att inte ha nördglasögon

Boendestödjare M verkar inte tröttna på att ösa bekräftelse över mig, och jag lapar ivrigt i mig. För tio dagar sedan var hon imponerad av mitt skägg. Idag när hon skulle hjälpa mig att fylla i lite jox kom vi till frågan om kön. Såklart fanns det bara två alternativ, och ingen möjlighet att avstå från att välja.

- Vad väljer du för kön då?

- Man.

- Ja, du ser ju ut som en man nu, så det är klart.

En stund senare var vi hos optikern och skulle boka tid för synundersökning eftersom jag behöver nya glasögon. Efteråt provade jag lite bågar, och fastnade för två olika modeller med stora, fyrkantiga glas.

M var hela tiden inne på att jag skulle ha små, mer diskreta bågar, men jag förklarade att små bågar har en överkant som sitter väldigt lågt. Det begränsar synfältet, och det stör mig. Visserligen stämmer det, men det är inte hela sanningen. Som den nördwannabe jag är vill jag ha ett par rejäla glasögon som syns. Är man inte ett datorgeni så kan man åtminstone låtsas. Tydligen är stora, fyrkantiga och tjocka bågar väldigt manliga, för när jag provade dem blev hon helt övertygad.

- Du ser ut som en hel karl!

Så nu vet jag vilka bågar jag ska ha. Det är två veckor till synundersökningen, och sedan tar det väl några dagar till att montera glasögonen.

Stavningsprogrammet i datorn känner inte igen ordet synundersökningen, och föreslår att jag ska skriva sinnesundersökningen istället. Vi får hoppas att de inte kommer att se hela vägen in i min hjärna bara för att de tittar mig i ögonen. Igår råkade jag skriva syndundersökning på twitter, och det får vi också hoppas att de inte tänker göra. Men jag längtar efter att se bättre, nu när jag har blivit så himla snygg.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, skägg, hormoner, testosteron, puberteten, manlighet, glasögon, utseende, bilder, nördar, nördfetischism, synundersökning

Transsexuella är olika – det är en åsikt. Transsexuella är lika – det är ett faktum

Ett antal gånger har jag skrivit blogginlägg som kan ha verkat kryptiska och svårbegripliga för utomstående, men som har handlat om maktstrukturer och strategier inom transvärlden. Till slut skrev jag ett inlägg där jag tog bladet från munnen och nämnde föreningen och en av deras – före detta, visade det sig – representanter vid namn. Susanna Boudrie uttalade sig för den såkallade Patientföreningen Benjamin. Det stod också på föreningens sida att hon var sekreterare, men nu är hon tydligen inte det längre.

Jag hade alltså citerat hennes kommentar i en annan blogg. Det började med att jag nämnde att alla transsexuella inte tycker som Benjamin angående begreppet HBT:

”Det kan vara bra att veta att Benjamin inte representerar alla transsexuella. Det finns många transsexuella som tycker att det är bra att räkna in transsexuella i transpersoner också. Dessutom finns det många fler grupper än transsexuella och transvestiter, men jag vet att en del representanter för Benjamin gör det lätt för sig och säger att alla som inte lever upp till deras idé om vad en transsexuell är är transvestiter.”

Varpå Susanna Boudrie svarade:

”Och Immanuel, en del transpersoner gör det lätt för sig genom att hävda att de representerar transsexuella och fd transsexuella. Till skillnad från dig, RFSL, m.fl. hävdar vi inte att vi representerar ngn annan än oss själva.”

Jag svarade med ett långt inlägg, där jag bland annat skrev:

”Däremot har jag svårt att tolka formuleringen på något annat sätt än att Susanna Boudrie anser att jag inte är transsexuell, vilket jag har hört flera gånger tidigare från Boudrie med vänner. Och om jag inte är transsexuell enligt hennes definition, så får jag inte uttala mig om frågor som bland annat rör transsexuella. Det är alltså plötsligt jag som måste bevisa min transsexualism och få den godkänd av den såkallade patientföreningen för att jag ska anses vara transsexuell i deras ögon.”

Nästan två veckor senare dyker det upp ett svar från Susanna Boudrie:

”Du gör det lätt för dig Immanuel, genom att tillskriva mig och Patientföreningen Benjamin det ena och det andra och sedan slå på dina egna påhitt. Jag skall nöja mig med att konstatera att jag aldrig sagt att du inte är transsexuell. Jag diagnosticerar inte människor. Det enda jag har sagt är att – till skillnad från RFSL – påstår inte patientföreningen Benjamin att den representerar andra än sina medlemmar. Punkt. Dina fantastiska skriverier om transfobi är bara påhitt.”

När jag återigen frågar i vilket sammanhang jag har utgett mig för att tala för alla transsexuella får jag till svar:

”om man inte läser som fan läser bibeln så inser man att vad jag pratar om var vem man representerar. Jag har aldrig sagt att du inte är ts, eller att det inte finns ts i RFSL, utan enbart att Benjamin, till skillnad från RFSL, inte uttalar sig för ngn annan än sina medlemmar.”

Och det fortsätter:

”Jag har inte uttalat mig om dig. Jag känner dig inte annat än till namnet. Vad jag har sagt är att RFSL uttalar sig för de transsexuella och fd. transsexuella – till skillnad från vissa ts och fd ts – och jag fick intrycket att du gjorde detsamma. Om du inte menade det ber jag om ursäkt.”

”var har jag uttalat mig om dig; till skillnad från dina åsikter?”

”Du förstår mycket väl att vad jag sa var att RFSL uttalar sig för ALLA transsexuella och att Benjamin inte gör det. Alltså uttalade jag mig INTE om dig, utan din åsikt!”

Vilken är min ”åsikt”? Att jag är transsexuell? Att jag tror att man kan vara transsexuell utan att samtidigt vara medlem i Benjamin? Att jag tror att man kan vara transsexuell och räkna sig själv som transperson? Att jag tror att man kan vara transsexuell och INTE räkna sig själv som transperson, men ändå ha förståelse för att andra transsexuella kan räkna sig som transpersoner?

Till sist, när jag inte ger mig utan kräver bevis för vad jag skulle ha sagt, och vad RFSL har sagt, så spelar Boudrie på censurmartyrskapet:

”Om din blogg bara är till för de som tycker lika som du, så lovar jag, ni ska få leka ifred”

Sedan slår det över till att handla om hur förföljda och förtalade Susanna Boudrie och GLM är av ”oss”. Vilka nu ”vi” är, och vad ”vi” egentligen har gjort. Det är svårt att svara när man inte vet vad man är anklagad för.

Men frågan står kvar: Vad är egentligen min åsikt? När påstår jag mig representera alla transsexuella och f.d. transsexuella? Var beskriver jag vad alla transsexuella tycker och behöver?

Vi kan jämföra med hur det ofta låter från Benjamin (pdf):

”Ordet ”transperson” uppfattas av primära transsexuella som kränkande därför att det definierar dem i termer av ett kön de aldrig känt sig tillhöra. Primära transsexuella anser att ordet ”transperson” tar ifrån dem deras rätt att bara vara kvinnor eller män. Ordet ”transperson” uppfattas av en majoritet transsexuella som diskriminerande och sårande.”

”Genom att utnyttja transsexuella och intersexuella försöker RFSL få acceptans för ett skydd för transvestiter. Det är detta som är det bakomliggande syftet med begreppet ”transperson”.

Patientföreningen Benjamin har ingenting emot att transvestiter skyddas mot diskriminering, så länge de i sin argumentation låter bli att skada oss som är transsexuella.”

Detta är alltså däremot inte att utge sig för att representera alla transsexuella, antar jag att Susanna Boudrie menar, då hon själv har varit med och skrivit texten. Det står inte ”uppfattas av många transsexuella”, utan ”primära transsexuella”. Benjamin säger sig tala för alla ”primära” transsexuella. Skillnaden mellan primär och sekundär transsexualism beskriver de såhär:

”1. Primära transsexuella som har en medfödd upplevelse av att ha hamnat i fel kön. Primära transsexuella är redan i förskoleålderna medvetna om sin transsexualitet (utan att nödvändigtvis kunna sätta det ord) och byter ofta kön tidigt i livet. De blir oftast heterosexuella och har relativt lätt att smälta in som medlemmar av det nya könet. [---]

2. Sekundära transexuella har en bakgrund som transvestiter som successivt övergår i en vilja att byta kön. Denna grupp består huvudsakligen av män som under många år varit transvestiter och som sedan byter kön. De utgör mindre än 20% av de som byter kön. De har oftast avsevärt svårare att smälta in som sitt nya kön och uppvisar dessutom ibland en ovilja att bryta upp invanda mönster. Detta gör att de lever i en situation där de ofta av omgivningen kommer att uppfattas som något liknande transvestiter”

Det de menar är att om man inte håller med om deras åsikter så är man inte primär transsexuell, utan sekundär. Och eftersom de spelar på att primära transsexuella är osynliggjorda då det bara är sekundära transsexuella som syns i till exempel media, så har de en perfekt offerkofta att svepa in sig i:

”RFSL företräder inte primära transsexuella. [---] Primära transsexuella är av naturliga skäl mer osynliga än de sekundära och märks därför mer sällan i debatter eller i massmedia. Debatten utgår därför ofta ifrån den situation som sekundära TS lever under. Det är viktigt att de primära också får göra sin röst hörd i frågor som berör dem.”

Om man är primär transsexuell lever man inte öppet, enligt den benjaminitiska tolkningen. Med andra ord: om man går ut i media, så är man per definition sekundär och bidrar till att snedvrida debatten. Vad man än säger så kan man få höra att man ”hävdar att man representerar någon annan än sig själv”, eller rentav att man sprider lögner om vad transsexualism är. Jag har till exempel fått höra – inte från uttalade benjaminmedlemmar, men som exempel – att jag är en transvestit som försöker utnyttja transsexuellas rättigheter, och att jag måste kunna bevisa att jag är transsexuell för att få rätt att uttala mig.

Återigen hamnar fokus på mig som person, och på transaktivister inom RFSL. Det väsentliga är inte vad vi egentligen har att säga, utan det de som tillhör den här klicken – oavsett föreningsmedlemskap – hakar upp sig på är om vi är (primära) transsexuella eller inte.

Det kan låta som en petitess, men det är otroligt viktigt. För om man blir ”anklagad” för att inte vara transsexuell när man talar utifrån sina egna erfarenheter, eller när man talar om transpolitik, så tappar man all trovärdighet. Samtidigt kan de i sin lilla förening fortsätta att hävda att de är de enda som kan tala för transsexuella, eftersom de har tagit patent på att definiera vad transsexuell betyder.

När Susanna Boudrie kommenterar min ”åsikt” gissar jag att det jag gör som är så kontroversiellt är att jag säger att man kan vara transsexuell utan att leva upp till Benjamins idéer om vad det innebär. Det skulle alltså vara en ”åsikt” att definiera en medicinsk diagnos enligt diagnoskriterierna som används i vården snarare än utifrån medlemskap i en förening. Det är en åsikt jag står för, det lovar jag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könsidentitet, kön, genus, könsbyte, könskorrigering, vård, transpolitik, HBT, HBTQ, transpersoner, Patientföreningen Benjamin, RFSL, politik, retorik, språk, begrepp, internet, trovärdighet, personangrepp, media, åsikter, Susanna Boudrie

Transpersoner som personer – eller prylar

Jag läser om ännu ett misstänkt hatbrott mot en transperson. Det gör jag nästan varje dag, och oftast bestämmer jag mig för att inte blogga om det för att det är för deprimerande. Den här gången är det en student i Kalifornien som blev attackerad inne på toaletten på universitet:

”The attacker slammed the student against a stall, pulled his t-shirt over his head and carved ”IT” into his chest with a sharp object before fleeing the scene.”

It. Det. Som ett dött föremål. Avkönat, men också avhumaniserat. En brännmärkning som förklarar: Du är inte människa.

Det är därför jag har svårt för att säga den om människor. Visst fungerar det i fraser som ”Den som vill får ta rast” eller ”Då får du säga det till den [personen]”, men inte om man annars skulle säga han eller hon eller hen, men istället väljer den för att markera att man inte vill bekräfta personens könsidentitet fast man känner till den. Som i fallet med Tomas Järvhedens kommentar om Dana International:

”hon, eller kanske han, eller det”

Utan att egentligen veta så mycket om vad som hände på den där toaletten tänker jag att det inte alls låter som en slump att det var just IT som gärningsmannen ristade in i huden, lika lite som det är en slump att det sker på en toalett – en herrtoalett. Jag vet inte om offret var female-to-male eller male-to-female, men oavsett är könade toaletter en otrygg miljö för många transpersoner i USA.

Det är en stor skillnad mellan att kalla någon den och att ta till våld, jag vet. Men om man säger fel pronomen med flit - oavsett om man säger den, han, hon eller hen – just för att manifestera sin åsikt om en person, så är det bara bara en fråga om gradskillnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, kön, identitet, HBTQ, pronomen, språk, ord, hen, den, det, transfobi, cissexism, heteronormen, könsidentitet, könsuttryck, hatbrott, våld, USA

In Full Regalia – The Ark nakenchockar med kläderna på

Jag kan ingenting om musik. Egentligen. Jag borde nog göra det, men nej. Däremot kan jag en del om The Ark. Det gör det inte enklare att skriva en recension av In Full Regalia – tvärtom. Jag har lyssnat i tre dagar och kan bara komma på ett enda ord: Lila!

Omslagsbilden – den som finns på både tidningsomlaget och skivfodralet, och dessutom på pappkartongen som de båda ligger i – skiftar i rosa och blått, som en akvarellmålning. När bandets hemsida bytte till den nya grafiken för någon månad sedan pickade mitt hjärta lite fortare. Jag visste att det skulle bli bra, redan då. Det kändes väldigt olikt de tidigare albumen, som gått i knalliga färger, men ändå väldigt arkigt.

Men det är inte för att rosa och blått blir lila när man blandar dem som jag tycker att hela skivan är väldigt lila, eller ”En disig men klar ljusmörk ultralavendel” som jag försökte förklara för Mellanvärld. Det är för att skivan som helhet är så uttrycksfull och magisk – och androgyn. Det går inte att komma ifrån; allt som Ola Salo petar på blir androgynt, med eller utan skägg.

Have You Ever Heard A Song (youtube)

Jag älskar det, och måste jag välja någon favoritlåt är det nog Have You Ever Heard A Song. Eller Singing ”Bout The City. Eller Stay With Me. Samtidigt är det svårt att ge någon annan förklaring än just ”lila”. Jag surfar runt för att se vad folk egentligen tycker: ”gruppens mest kompletta och bästa och mest sammanhållna album hittills”, ”det bästa The Ark har gjort” och ”en uppfriskande otrendig attityd”. Men alla är inte lika imponerade:

”Något som däremot är intressant är varför den här helt igenom barntillåtna skivan kommer just nu. The Ark rasar mot moralhygien och likformighet, samtidigt är de så gott som helt könlösa och deras utanförskap verkar mest handla om rätten till en knasig frisyr. Om In full regalia är 10-talets sätt att uttrycka subversion så skulle 50-talet kunna komma på besök utan att ens ta med sig handspriten.”

Jag måste ha missat vad som gör In Full Regalia mer barntillåten än någon av de tidigare arkskivorna, men det kanske är för att jag är kungen av övertolkning och har en snuskig fantasi. Men det jag undrar mest är varför det verkar vara något negativt att vara ”så gott som helt könlösa”. Det är ju det som gör In Full Regalia så lila, så magisk. Bara för att Ola Salo har klätt på sig betyder det inte att han inte fortfarande är naken under kläderna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om The Ark, In Full Regalia, musik, skivor, kultur, bilder, kön, genus, könlöshet, magi, androgynitet, Ola Salo, HBTQ, politik, utseende

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn!

Redan igår skrev jag ett långt inlägg om transpersoner och namnändringar, efter att ha läst ett antal artiklar i SvD om just namnens betydelse för identiteten. Idag skriver de om just det, och intervjuar Jonah Nylund:

”Känslomässigt var det också ett stort och viktigt steg att ta. Namnet är en viktig könsmarkör och även om könet inte är så viktigt för mig personligen, uppfattar ju de flesta andra en antingen som kvinna eller man. Vardagslivet blir lättare om andras uppfattning om en stämmer lite bättre med hur man själv känner sig inombords.”

Jonah ändrade namn på den tiden då det fortfarande var förbjudet för vuxna människor att välja ”könskonträra” förnamn, alltså innan domen i Regeringsrätten i höstas. Den lista över könsneutrala förnamn som SvD publicerar verkar ha tagits bort från PRVs hemsida, förmodligen just för att den inte fyller någon funktion. Inte när det gäller vuxna, myndiga människor. Däremot gäller det fortfarande minderåriga. Underbara Charlie har startat en namninsamling just för detta:

”Namnlagen* ändrades hösten 2009 och gjorde så att alla över 18 år kan byta till ett könskonträrt namn om de ville. (Om man är juridiskt kvinna får man ha ett mansnamn och tvärtom) Men idag upptäcktes det att detta inte gäller barn under 18, även om de har föräldrars tillstånd.

Vid namnändring till icke-könskonträra namn räcker det med att man fyllt 12 år och har målsmans tillstånd.

Tänk då på alla transpersoner som rent av mår dåligt över att ha sitt namn. Varför ska inte de få ändra? Det här är både transfobiskt och åldersdiskriminerande.

Vi vill nu att samma sak ska gälla med alla namn. Det är en mänsklig rättighet att få heta vad man vill, hur gammal man än är.”

Om en sextonåring juridiskt sett är tjej, och heter Jenny men vill byta namn till Julia, så är det tillåtet om man har föräldrarnas tillstånd. Det är också tillåtet att byta namn till Jesus, eftersom det räknas som könsneutralt. Däremot är det inte tillåtet att byta namn till Jens, om man juridiskt sett är kvinna och inte har fyllt arton. Man får alltså byta till ett könsneutralt eller könslinjärt namn, men inte till ett namn som enligt bedömarna på Skatteverket eller Patent- och registreringsverket räknas som ”könskonträrt”. Att få lägga till ett ”kvinnonamn” som juridisk man eller tvärtom är bara tillåtet för myndiga.

Om man är transperson så kan fel namn vara väldigt jobbigt att dras med. Jag förstod det nog aldrig själv förrän jag fick igenom min egen namnändring; hur komplicerat det var att ständigt behöva överväga om jag skulle outa mig eller inte, hur jag skulle förklara och när, om jag hade rätt att kräva av folk att de åtminstone försökte säga rätt – och hur tungt det var varje gång någon sa fel.

Idag har jag en lite mer avslappnad inställning till mitt tjejnamn, just för att jag slipper höra det och använda det. Det gör mitt liv så oerhört mycket lättare, och jag önskar att alla fick den möjligheten.

Skriv på namninsamlingen här.

*) Rättelse: Namnlagen är inte ändrad, för lagen som sådan sa aldrig något om könsbundna förnamn förut. Däremot har uttolkningen av lagen ändrats.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, könsroller, könsuttryck, könsdiskriminering, lagar, namn, namnlagen, könskonträra namn, namnändring, namnbyte, Skatteverket, PRV, Regeringsrätten, ungdomar, könsneutrala namn, könslinjära namn, sexism, fördomar, identitet, psykologi, transition, transsexualism, könskorrigering

Lingonsylt, solrosfrön och gayglasögon – biverkningar av testosteron?

Det började med lingon. I julas retade pappa mig för att jag åt ketchup på stekt potatis. Ketchup! När man kan äta lingon! Jag sa att han började låta som farmor, och härmade hennes ”Jag vill nog gärna ha lite lingon”, som hon sa väldigt ofta innan hon for upp från bordet och ut i köket efter burken. Farmor åt lingon till nästan all lagad mat, utom pasta. Man kan ta smålänningen ut ur Småland, men inte Småland ut ur smålänningen. Och trots att min pappa inte har bott i Småland på över ett halvt sekel, så har han blivit lingonfixerad han med.

Min pappa vet vad som är viktigt

Sedan märkte jag att jag själv började äta mer och mer lingon. Till glass, på grillade mackor tillsammans med jordnötssmör, som den är med tesked ur ett litet glas. Idag märkte jag att jag dessutom har tagit upp pappas frukostvanor. Pappa äter alltid naturell yoghurt, med solrosfrön och möjligen lite hasselnötter i. Gissa vad jag hällde i min naturella soygurt? Solrosfrön, hasselnötter, gojibär och russin – men mest solrosfrön.

Pappas glasögon

Testosteron gör märkliga saker med folk. Jag känner ett plötsligt sug efter att anlägga Einsteinfrisyr, och kanske till och med börja sova middag. Däremot går nog gränsen vid att börja dricka kaffe. Det jag funderar mest över är om jag skulle komma undan med att ha såna glasögon som han har. Min pappa passerar ofelbart som man även om han har sina lila ”gayglasögon” på sig. Det gör nog inte jag, tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, frukost, mat, rutiner, vanor, familj, pappor, förebilder, puberteten, hormoner, kön, könskorrigering, transsexualism, lingonsylt, solrosfrön, glasögon, manlighet, mansroller, genus, identitet, Småland

Jaså, du tror att du är man, fast du har kuk? Jag håller inte med.

”Vi har blivit inbjudna till ett så kallat ”gaybröllop” på min mans sida av släkten. Kalla mig gärna konservativ men jag anser att äktenskapet är något som är förbehållet mannen och kvinnan. Hur markerar jag min ståndpunkt på ett vänligt sätt utan att såra bröllopsparet?”

Ibland gillar jag verkligen Magdalena Ribbings sätt att hantera etikettfrågor om heteronormen. Den här gången är hon inte riktigt så vass som hon kan vara ibland, men diplomatisk:

”Du har din uppfattning och den har du rätt till. Men de två som ingår sitt lagliga äktenskap ska också respekteras, liksom svensk lag ska respekteras. Och då bör inte den med en syn motstridig den som manifesteras i denna vigsel närvara.

Så tacka vänligt nej, skriv eller säg att du är förhindrad, och låt din man som såvitt jag förstår av ditt mejl är mer tidsenlig och tolerant, gå ensam på bröllopet. Det är både korrekt och rimligt i denna situation. Det är inte heller sårande för dessa två som gifter sig att du är frånvarande. Vem vill ha en protesterande gäst på sitt bröllop?”

Om jag gifte mig, så inte skulle jag vilja ha en bröllopsgäst som kände ett behov av att ”markera sin ståndpunkt” mot samkönade äktenskap – men jag skulle inte heller vilja ha en bröllopsgäst som ansåg att det var fel och låtsades som ingenting.

När det gäller samkönade brudpar så vet de flesta förhoppningsvis att det inte är så lämpligt att dyka upp i kyrkan med ”GOD HATES FAGS”-skyltar à la Fred Phelps, om man vill vara en artig bröllopsgäst. Den del av heteronormen som framförallt handlar om vem (aldrig vilka…) man förväntas älska och hur man förväntas bygga sina relationer visar sig bara lite då och då, diskret i vardagen. Frågor - har du flickvän? – och antaganden – din sambo, har han också hosta? – är en sak. Den normen som handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck och könsroller är däremot mycket mer grundlig.

Jag har märkt att det har blivit så mycket lättare att få min könsidentitet respekterad sedan jag fick mitt nya namn godkänt. Även om jag inte passerar som kille, så underlättar det liksom för folk att veta att jag heter Immanuel, och sedan det började höras på min röst och synas i mitt ansikte så blev det ännu mer uppenbart. Förut var det ett ständigt tjejande, även från personer som egentligen visste. De bara glömde gång på gång, eller så fattade de inte riktigt vad jag menade när jag försökte förklara. För många var det förvirrande att jag hade så kvinnliga drag. Lite mörkare röst, skäggväxt och en namnändring gjorde susen. Namnet har större betydelse för hur man blir uppfattad än vad jag egentligen förstod förut.

Sedan finns det såklart också de som verkligen inte tål att de inte får bestämma vilket kön andra har, som tar sig makten att definiera folk. Det handlar inte om att glömma ibland eller om att inte fatta, utan om att gång på gång trumma in fel namn och pronomen, som för att insistera på att man har rätt att lägga sig i andras könsidentitet. En del hävdar ibland att man måste förstå att folk inte ”håller med” – som om människors könsidentitet är något att ha en åsikt om.

Som transperson anses man ha något att bevisa; man förväntas vilja övertyga folk om vilken könsidentitet man har. Man förväntas be om acceptans och tolerans. Man förväntas bevisa att man förtjänar respekt. I själva verket är det inte så stor skillnad mellan att vilja ”markera” sin åsikt om samkönade äktenskap på ett ”gaybröllop” och att vilja ”förklara” för folk att de ”inte kan byta kön”. Skillnaden är att den sistnämnda går att utöva så subtilt att det knappt märks; det enda man behöver göra är att använda fel namn och fel pronomen.

Å andra sidan brukar de som sätter det i system själva ha något emot att bli konstant felkönade, i synnerhet om det sker ute bland folk. Därför föreslår jag att – som en sista utväg om inget annat fungerar – ge igen med samma mynt.

Markera att ni anser att äktenskapet är något mellan två personer som älskar varandra – inte mellan två personer som älskar varandra och homofoben. Även om det var ett argument mot könsneutrala äktenskap att det skulle leda till att månggifte blev lagligt, så har vi faktiskt inte kommit så långt än.

Fråga den som uttryckligen säger att hen inte ”håller med” om att man kan ”byta kön” eller att man kan ha ett annat kön än kvinna eller man, vilket kön hen har. Säg sedan med glimten i ögat att du inte håller med, och lägg till att ifall det nu är så att hen har rätt att tvångs(fel)köna dig, så borde det i rättvisans namn vara upp till dig att avgöra vilket kön hen har.

Chansen att knepet fungerar för att faktiskt övertala någon är liten, men om det inte finns någon annan väg ut ur diskussionen kan det vara ett roligare sätt än att bara lägga ner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, heteronormen, kön, genus, politik, äktenskap, Magdalena Ribbing, etikett, könsneutrala äktenskap, bröllop, politik, kränkningar, åsikter, tolerans, acceptans, respekt, normer, fördomar, homofobi, transfobi, cissexism, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, lagar, politik

Att det inte är något är jättemycket

Väntrummet på psyk. Ganska uppskruvad och rastlös. Hörlurarna är på, så jag hör ingenting av omvärlden, och jag är gömd bakom solglasögonen. Jag sitter i en fåtölj vid ett runt bord, och i en annan fåtölj snett mittemot sitter någon jag gissar är en kvinna i 35-årsåldern. Så kommer en person som jag tror jobbar där fram till henne. Jag gissar att han frågar om hon heter ett visst förnamn, sådär som vårdpersonal gör när de träffar nya patienter. Hon skakar på huvudet. Då vänder han sig mot mig, men säger inget. Jag tar av mig lurarna och målbrottskraxar:

- Va?

- Nej, det var inget.

Jag tror att han först undrade om jag kunde tänkas ha ett tjejnamn, och om det alltså var jag som var den patienten han letade efter, men att min röst avslöjade att det inte var troligt.

Det är såklart möjligt att jag missuppfattat situationen, men min hjärna älskar att konstruera bevis för att jag passerar som kille. När det dessutom är min röst som avgör till min fördel så är det så bra att jag verkligen vill att det ska vara sant.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, transition, passering, målbrott, röst, testosteron, puberteten, självförtroende

Sluta ångra mitt ”könsbyte” åt mig

Ett slott, någonstans mitt ute i ödemarken. Ett gräddvitt stenhus med höga torn. Det var dit de skickade oss i stora busslaster, klädda i oformliga sjukhussärkar. Som fångar på en kunglig fest leddes vi uppför stentrappan och in genom den glassiga huvudentrén. I hallen såg jag väggmålningar som verkade vara hämtade ur bibeln; de såg ut som om någon hade målat dit dem nyligen fast försökt att få dem att se medeltida ut. Målningen föreställde ett får, och fåraherdarna som tittade på en ängel. Fåret tittade rakt på mig och nickade betryggande med huvudet.

Mer än så hann jag inte se förrän vi föstes in i rummet innanför. Det var skumt inne i huset, och det tog en stund för ögonen att vänja sig. Därför fattade jag inte först hur många vi var. När jag såg raderna av människor som satt längs väggarna blev jag häpen. Jag som hade trott att jag var ensam. Så, som på en given signal, ställde sig alla upp och bildade en kö till dörren in till nästa rum. Jag hamnade ganska långt bak eftersom jag precis kommit in genom dörren utifrån, och fattade inte riktigt vad det var som väntade i rummet intill, men var väldigt nyfiken och orolig på samma gång.

Dörren ställdes upp på vid gavel och vi fick köa hela vägen in. På så sätt såg alla vad som hände. Vid ett stort bord längst in i rummet satt tre personer; en kvinna och två män. Till skillnad från oss andra hade de nämligen tydliga kön. Kvinnan satt i mitten delade ut papper till var och en. Allt skedde utan ett ord, i total tystnad. Den första som läste på papperet började gråta när hen togs åt sidan av vakterna. Den andra visade ingenting. Den tredje hoppade av glädje, och gick in genom nästa dörr. Sådär höll det på. De flesta blev avvisade, men några fick fortsätta. Jag försökte se något mönster i vilka som blev utvalda, men det var omöjligt att gissa.

De tre vid bordet använde inga ord för att kommunicera med varandra, och allt gick väldigt snabbt. Så blev det min tur. Jag fick ett papper i handen, och fast det inte stod ett ord skrivet med något alfabet jag kände igen, så förstod jag att det var ett avslag. Jag kunde inte röra mig ur fläcken, utan stod kvar medan marken rämnade under mina fötter. Mannen till höger såg mig i ögonen, och nickade till kvinnan. Det var tydligen bara ett test, för omedelbart fick jag ett nytt papper. Jag var godkänd.

Så leddes vi uppför en spiraltrappa. Det var trångt och varmt och mörkt, och genom små små hål i de ockragula väggarna såg jag ögon som tittade nyfiket. Jag förstod att detta var de som blivit nekade, som satt inmurade i väggen. Några sträckte ut fingrarna och kanske händer och armar genom hålen. För att få ta del av vår vandring och låtsas att de var där? För att fälla krokben och hoppas på att få ta ens plats?

Vid varje våningsplan fanns det vakter som sorterade bort ännu fler, men av någon anledning fick jag hela tiden fortsätta. Ledet tunnade ut, och när vi var säkert tio våningar upp återstod bara en enda trappa. Det var bara en smal och ranglig spång som gick längs väggen. Inget räcke fanns, och den svajade och knakade av belastningen. När en person tvekade, tappade den som stod bakom tålamodet och knuffade ner henom i hålet i mitten av tornet. Hen föll så långt att det aldrig hördes någon duns.

Jag bestämde mig för att inte titta ner, så jag inte fick svindel – men när jag istället tittade upp såg jag bara det mörker som vi var på väg in i, och det fick mig att vingla till. Så jag blundade och satte ena foten framför den andra. Jag var så förväntansfull, och längtade så mycket efter vad som fanns på andra sidan det där mörkret. Samtidigt var jag orolig att inte klara av att möta det som väntade, och att folk skulle bli arga för att jag inte blev som de ville att jag skulle bli, nu när de släppt fram mig.

Det räcker ju inte med att göra det man själv vill och bli lycklig; man måste visa sin tacksamhet genom att foga sig i villkoren. Ju mer folk säger att man har fått en fantastisk och exklusiv chans, desto högre förväntningar har man på sig att prestera ett lyckligt och rikt liv efteråt. Det räcker inte att vara lycklig – man måste vara lyckad också, annars kommer hotet över en att bli omtalad som en av de som skulle ha mått bättre utan könskorrigering, och som ses som ett bevis på att ”könsbyten” per definition är fel. Om man inte levererar en succé efteråt, om man inte spelar sin mansroll eller kvinnoroll tillräckligt övertygande och om man inte har ett på ytan välordnat och såkallat normalt liv, om man inte blir psykiskt frisk och högfungerande i ett svep, så finns alltid en risk att utmålas som en ångrare, kanske tillochmed som en lögnare som manipulerat till sig vård. Då kommer man alltid att mötas av trollen som säger att de ”beklagar” att man har låtit sig luras att tro att det skulle gå att ”byta kön”. Oavsett vad man själv känner och hur man definierar sig.

Jag närmade mig mörkret, och visste att det fanns ett ljus på andra sidan. Jag kände det på mig. Sedan vaknade jag innan jag kommit ända fram.

Det är 301 dagar sedan jag började med testosteron och snart åtta år sedan jag började försöka ta mig till utredningen. Vid det här laget känner jag mig ganska trygg och säker i mig själv, men jag har fortfarande kvar någon slags diffus oro för att inte komma fram, att inte bli hel. Jag ser mig fortfarande om efter vakterna för att närsomhelst bli bortsorterad.

Det finns både officiella vakter – de som har möjlighet att förbjuda en att gå vidare – och inofficiella – de som knuffar en för att själva komma fram. Som om det inte vore nog med de förstnämnda. Jag lovade mig själv när jag för tre och ett halvt år sedan började om med att söka vård, att aldrig bli en av de självutnämnda vakterna. Hittills tror jag att jag åtminstone har lyckats med det.

Drömmen är helt klart inspirerad av den argumentationsloop som jag fastnade i igår, om Patientföreningen Benjamins härskartekniker, men även många trollkommentarer som dyker upp i alla möjliga sammanhang där folk utgår ifrån att om man inte lever upp till deras förväntningar av hur man ska vara efter en könskorrigering så är man misslyckad och borde inte ha ”fått” göra den. En del förklarar det tillochmed för mig att jag kommer att ångra mig. Ibland känns det som om andra människor har fullt upp med att ångra mitt såkallade könsbyte åt mig, för jag gör det inte själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, transsexualism, vård, könskorrigering, könsidentitet, utredning, psykiatri, oro, rastlöshet, diagnoser, drömtydning, prestationsångest, fördomar, tacksamhet, krav, förväntningar, cissexism, heteronormen, transfobi, könsbyte, psykologi, härskartekniker, tolkningsföreträde, makt, lycka, känslor

RIP Lesbiska glasögon

Tre dagar efter att jag bloggat om mina lesbiska glasögon dör de. Sådär tragiskt och dramatiskt, mitt framför ögonen på mig. Glasögonbågar i plast tål visst inte att ramla nerför en endaste stentrappa.

Donk! Kras! Donk! Donk! Klirr! Klirr!

Den annars ganska tjocka plastbågen gick av redan när bågarna studsade mot stengolvet på första trappavsatsen. Jag hittade nämligen den ena delen där, och den andra på våningen under. Ett av glasen satt kvar och verkar bara lite repat, men det andra har försvunnit. Av klirret att döma måste det ha ramlat ner mellan spjälorna i trappräcket och ända ner till källaren. Jag kunde inte hitta det, hursomhelst.

Jag har levt i flera år med tejpade glasögon, sedan långt innan Harry Potter gjorde det trendigt. De första bågarna jag hade följde mig genom nian, gymnasiet och flera år efter det, och blev ständigt mosade av allt från rumpor till handbollar. Jag är inte främmande för att laga bågar med frystejp, eller för att också bära med mig en sån rulle var jag än går ifall bågarna skulle behöva tejpas om på nytt. Den här gången tror jag däremot tyvärr att det inte hade gått att ens limma ihop eländet, även om jag hade hittat glaset. Tur i oturen att solen skiner, så det fungerar någorlunda att ha solglasögon även inomhus.

December 2009

Jag var 21 år när jag valde dem, och ganska desperat. Jag hade fullt upp i skolan men kunde inte kunde plugga utan glasögon – ändå gick jag runt och kollade noga, och valde de mest androgyna bågarna jag kunde hitta. Först efter ett tag förstod jag att de var kvinnligt könade. Det slöt jag mig till efter en markant ökning av antalet kommentarer om min förväntade lesbiskitet, och i min journal från könsutredningen står det svart på vitt:

”mindre könsneutrala glasögon”

Jag vill minnas att ungefär samtidigt som jag valde dem så gick det en reklam på tv: Köp två bågar till priset av en. Filmen visar en medelålders affärsman, väldigt strikt klädd, som står i hissen. Han rättar till slipsen och kostymen, och är tydligen väldigt mån om att göra ett bra intryck. Några andra kliver in i hissen, och ler lite konstigt mot honom. Då ser han sig i spegeln och upptäcker att han har glömt att byta glasögon; de han bär ser ut lite som Dame Ednas bågar. Snabbt sliter han av sig dem och kastar ner dem i portföljen där man skymtar en paljettklänning och en peruk, och tar istället på sig ett par tråkiga glasögon.

Jag älskade den reklamen så svältfödd på synliga transpersoner som jag var, men ändå valde jag aldrig några Dame Edna-bågar. Jag fingrade bara lite förtjust på några såna när jag letade i lådan med de billigaste bågarna. Känner jag mig själv rätt lär det inte bli några såna den här gången heller – men det blir i alla fall inga fler lesbiska glasögon.

Läs även andra bloggares åsikter om glasögon, kön, genus, manlighet, kvinnlighet, design, fördomar, transsexualism, könskorrigering, könsroller, utseende, ytlighet, transpersoner, HBTQ, reklam, media, Dame Edna, dragqueens

Bloggavgiftning med risk för arkomani

Idag skulle jag ha bloggat en massa inlägg om helgen: Feministiskt forum, (O)mänskligt-utställningen, de underbara människorna jag träffat och allt sånt. Dessutom skulle jag ha bloggat om mitt jubileum: idag har jag gått på testosteron i 300 dagar. Men min dator har tydligen andra planer.

Jag tröstar mig med badkarsbad, foto – och In Full Regalia som kom idag. The Arks nya skiva är en hel tidning om skivan och bandet.

Med andra ord: det går inte direkt nöd på mig.

Med risk för manlighet

Att ta med sig ”handväskan” på tågtoaletten är en rätt självklar sak när man lever som tjej och reser ensam. En mindre väska lämnar man inte kvar vid stolen eftersom folk utgår från att den innehåller värdesaker, och även om den inte gör det är det onödigt att bli av med den. Dessutom har man ofta saker som man kan behöva under toalettbesöket – till exempel bindor eller tamponger – i väskan. Då är det lätt att överföra den vanan till att gälla även lite större väskor som man har en dator eller kamera i, till exempel en ryggsäck eller en större axelremsväska.

Som kille förväntas man däremot ha alla mindre värdesaker – mobil, plånbok och nycklar – i fickorna. Så långt är jag med. Men hur gör män som reser ensamma och har med sig datorer? Efter vad jag har sett är det många som sitter och jobbar öppet med sin dator, och sedan lägger de ner den i en väska som skriker ”jag innehåller en dator” och ställer väskan på golvet när de går iväg till toaletten eller bistron. De litar antagligen på att storleken och tyngden på väskan ska hindra tjuvarna och kanske även göra de förmodat ärliga medpassagerarna mer uppmärksamma ifall någon skulle försöka stjäla väskan.

Där måste jag säga att jag inte ser någon anledning att sluta med ett ”kvinnligt” beteende. Jag släpar min ganska stora väska genom hela tåget på jakt efter en ledig toalett. Hellre det än att bli av med min kamera.

Skäggiga damen slår till igen

När jag går mot tåget försöker jag samla intrycken av helgen i Stockholm. För en gångs skull funderar jag inte över om jag passerar som kille – inte för att jag är säker på att göra det, utan för att det inte är riktigt lika viktigt längre. Efter tio månader på testosteron mår jag så bra att det mer blir en bonus att passera som kille snarare än en ständig sorg över att inte göra det, som det var förut.

Jag kliver på tåget, sunkig och medveten om att jag antagligen ofrivilligt stinker av testosteronmättat svett. Jag lotsar den rosa kylväskan med tzay, sojakorv, tempeh och de andra godsakerna jag köpte på Goodstore framför mig i gången och blir medveten om varför den gamla damen som satt mittemot mig på tunnelbanan tittade lite konstigt. Jag har tappat bort säkerhetsnålen som håller ihop den halvspruckna sömmen i sidan på bindern, så den sitter inte riktigt så hårt som den brukar. Dessutom har jag ett tight linne över. Resultatet: det syns att jag har bröst.

Precis när jag har konstaterat det blir det stopp i gången. En person står upp vid själva sätet, medan den andra står i gången och säger att det är hens plats vid fönstret. Då säger den andra:

- Ja, jag tänkte att vi släpper förbi henne först.

Hen menar mig. Jag är en ”henne”. Det spelar ingen roll att jag har ett synligt skägg; jag blir tjejad för ett par bröst och kanske en halvlång pagefrisyr, flatglasögon, en mörklila bag och en knallrosa kylväska jag lånat av Minou.

Han ser ut som en karl, och han rör sig som en karl ska…

Jag vet inte när jag träffade Minous pappa och plastmamma senast, men det var flera år sedan. Nu fick jag träffa dem en snabbis, och precis som nästan varenda människa jag har träffat den här helgen, påpekade vilken skillnad det är på mig. Plastmamman tycker att skägget klär mig. Pappan tycker att rösten gör stor skillnad. Minou tycker att mitt kroppspråk har förändrats oerhört mycket. Jag rör mig så mycket mer självsäkert nu, och tar plats på ett annat sätt.

Igår satt Minou, Sasha, Rikkie, Mikusagi och jag i Minous kök och pratade hela kvällen. Tre transkillar, en intergender och en så queer att det inte ens går att sortera henom som transperson. Det är så mycket enklare med människor man inte behöver förklara för, som inte missförstår hela tiden.

Med de flesta som inte själva är transpersoner fastnar jag lätt i fällan att jag känner mig tvungen att spela så manlig att jag ”övertygar” dem om att jag är man. Det har börjat släppa nu sedan jag har börjat passera som kille, men jag har fortfarande mycket att jobba med.

Jag har varit i puberteten i snart ett år och känner mig ungefär jämnårig med Minous dotter. Hon fyller sjutton imorgon. Jag har nog några månader kvar tills min sjuttonårsdag, men snart så.

Från normbrytande blogg till normens mörkaste historia

Först sitta i panel och prata om att blogga mot normen, sedan äta lunch och ränna på Goodstore och köpa sojakött i mängder. Till sist åka till Etnografiska museet och gå på (O)mänskligt; utställningen om rasbiologi.

Många tankar. Många intryck. Glädje och allvar – och en bild på näthinnan av ett människofoster i formalin.

Jag och mina spermier

Det brukar vara Minou som överfaller folk på tunnelbanan och börjar prata med dem, men för ovanlighetens skull är det någon som börjar prata med oss istället. Hen pratar osammanhängande om sina barn, och säger plötsligt ”nu vet inte jag om ni har barn ihop”. Jag gissar att hen läser Minou som tjej och mig som kille.
Bara någon kvart tidigare hade en försäljare vi pratat med vänt sig till mig och sagt ”hon”, varpå Minou rättade henom med glimten i ögat: ”Du menar ”han”. Nu får du skämmas”. Försäljaren såg förvirrad ut, och jag förberedde mig för att komma ut och förklara. Jag var så säker på att jag inte passerade, att hens förvirring berodde på att hen inte fattade varför jag var en ”han”.

Innan jag hann förklara sa hen ”jag menade dig” till Minou. Hen hade alltså vänt sig till mig, fast hen pratade om Minous telefonabonnemang. Säljarens förvirring berodde på att hen inte fattade varför Minou trodde att hen sa ”hon” om mig. Som om det vore självklart att ingen skulle ta miste på att jag är kille.

Jag passerar alltså som kille – och folk tror att Minou och jag skulle kunna vara föräldrar ihop. Lite som om jag skulle tillverka spermier. Wow.

Mina lesbiska glasögon

Min tranny chaser tycker att jag borde byta glasögon, för de ser så lesbiska ut. Det syns liksom att jag hade en crush på Tiina Rosenberg när jag valde bågarna för åtta år sedan. Men jag har en väldigt snygg mustasch till i alla fall.

”Transpersonens och den sexuella läggningens tid är förbi”

Var och varannan gång jag har skrivit ett inlägg och klistrat in etiketten HBTQ på slutet, så klistrar jag också in homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet. Och sedan kommer det: transpersoner.

Ser ni skillnaden?

Homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet är sexuella läggningar, eller sexualiteter som Arawn tycker att de borde kallas. Att vara transperson handlar inte om sexualitet, utan om könsuttryck och könsidentitet. När folk säger transsexualitet och menar transsexualism är det inte heller en sexualitet utan en diagnos man ställer på personer som behöver en könskorrigering.

Hursomhelst så finns det en till skillnad, inbakad i själva formen på ordet:

• Heterosexualitet är en egenskap. Heterosexuella är en grupp med det gemensamt att de har heterosexualitet.
• Transpersoner däremot, är en grupp. Transperson är inte en egenskap. Transperson är en person med någon slags egenskap.

Varje gång jag skriver homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet så bekräftar jag att sexualiteten är en egenskap, inte en person. Det är en egenskap bland andra; inte hela ens identitet. Varje gång jag skriver transperson så bekräftar jag istället att det såkallat könsöverskridande tar över ens identitet.

Så jag kan skriva transidentitet istället, men då räknar jag bara de som själva har en identitet som trans-nånting. Man kan inte säga att någon har en transidentitet utan deras uttryckliga medgivande, även om de så har varit döda i 100 år och levde på den tiden då inget av de moderna orden som beskriver könsidentitet och könsuttryck existerade. Människor kan inte ha en transidentitet om de inte själva väljer att identifiera sig så. Man kan leva ett liv som räknas som könsöverskridande utan att någonsin ha hört ordet transperson, men för att ha en transidentitet måste man identifiera sig som det.

Så jag kan skriva transskap. Det är det bästa jag kan komma på, utöver det ganska klumpiga könsöverskridande identitet eller uttryck, men det är fortfarande inte helt perfekt. Som Arawn skriver:

”det är dags att vi gräver ned transpersonsbegreppet och börjar prata om individer med transerfarenheter eller transidentifierade personer. Vi måste komma ifrån att prata om könsöverskridande identitet och uttryck och istället prata om normer som reglerar alla människors möjlighet att själva definiera sitt kön och uttrycka det. Liksom många normpersoner – såsom vithyade individer eller personer som för tillfället har en full funktionalitet – är många cispersoner (personer som har ett linjärt kön) omedvetna om att de är cispersoner, att de har ett könsuttryck eller en könsidentitet.”

Är det något jag har lärt mig av de cispersoner jag känner så är det att de ofta har erfarenheter som på sätt och vis kan räknas som transerfarenheter, och på sätt och vis inte. Pojkflickan som passerade som pojke ibland, killen som fick bögrykte för att han spelade fiol och inte fotboll, kvinnan som får höra att hon ”inte är riktig kvinna” efter att ha opererat bort sin livmoder på grund av cancer och sjuksköterskan som ständigt får förklara att han inte är läkare utan just sjuksköterska har alla erfarenheter av könsnormer, men på olika sätt. En del cispersoner utgår ifrån sina egna erfarenheter när de försöker förstå transpersoners erfarenheter, och det kan bli helt fel – men det kan också bli ganska rätt.

Arawn pratar hellre om linjärt och ickelinjärt kön än om cispersoner och transpersoner, och det gillar jag. Man behöver inte ha en transidentitet för att ha transerfarenheter och man måste inte ha en cisidentitet för att ha ciserfarenheter. Det är förmodligen bara lite lättare för den som sorteras som onormal att se normen som den är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transidentitet, transskap, transerfarenheter, transsexualism, cispersoner, cisidentitet, cisskap, ciserfarenheter, cissexualism, HBTQ, heterosexualitet, bisexualitet, homosexualitet, sexualitet, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, heteronormen, könsnormer, kön, genus, normer, fördomar, könsroller, män, kvinnor, identitet, psykologi, språk, begrepp, ord, Arawn Repka

Varför måste transsexuella kastreras?

Jag lovade ju ett inlägg om skäl för att införa kastrering som krav för att få ändrad juridisk könstillhörighet, och bloggade om vilka personliga skäl någon kan ha för det. Sedan var jag tvungen att tänka efter hur jag skulle formulera mig så tydligt som möjligt.

Det är en otroligt stor skillnad mellan att fatta ett personligt beslut om vad det egentligen är man vill och behöver, och vad man anser bör gälla för alla transsexuella och intersexuella. Det är fullt möjligt att känna ett starkt behov av att genomgå en kastrerande operation utan att för den skull döma de som inte har samma behov, precis som det är fullt möjligt att inte behöva operationen men inte ha några som helst problem med att andra faktiskt gör det. Är det något folk lätt missar i debatten är det just det: Det är skillnad mellan det privata beslutet å ena sidan, och ens åsikter om vilka regler som bör gälla för alla å andra sidan. Man kan jämföra det med behovet av att skaffa barn: Att jag inte vill ha barn betyder inte att jag ser ner på människor som skaffar barn. Det finns inget krav på att jag måste yngla av mig för att bevisa att jag inte hatar barnfamiljer. Folk är olika, helt enkelt.

Med det sagt tänkte jag gå in på de argument som ibland läggs fram för att införa kastrering (eller för den delen för att behålla sterilisering, som det är idag) som ett krav för att ändra sitt juridiska kön. Det handlar alltså inte längre om vad enskilda personer vill, utan om vad samhället ska kräva av samtliga människor som ansöker om ändrad könstillhörighet. Det gäller både ungdomar och vuxna som genomgår en könskorrigering, och barn som fötts med intersexuella syndrom där den första läkarbedömningen av barnets könstillhörighet senare har visat sig stämma dåligt.

Lagen idag kräver alltså sterilisering (avsaknad av fortplantningsförmåga, tex. genom att skära av äggledare eller sädesledare), men det är tal om att kräva kastrering (avsaknad av äggstockar för att få ett juridiskt kön som man, och av testiklar för att folkbokföras som kvinna). Hursomhelst låter argumenten för båda ungefär likadant.

I utredningsrapporten till lagförslaget som lades fram 2007 berättar man till att börja med vad det är som ligger till grund för den ”gamla” lagen, som kräver sterilisering, när den infördes 1972:

”Kravet på att den som ansöker om fastställelse av könstillhörighet enligt könstillhörighetslagen skall ha blivit steriliserad eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga grundar sig enligt förarbetena på en vilja att förebygga att en transsexuell person efter fastställelse av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs. att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far. Kravet på sterilisering är enligt förarbetena motiverat för att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin köns-registrering ändrad skulle få egna barn.” (SOU 2007:16 s. 170)

1972 var det alltså rädslan för gravida män som drev fram kravet på sterilitet, även om man inte trodde att det fanns någon större risk. Dels förutsatte man att de som genomgick en könskorrigering var heterosexuella i sin nya könsroll och levde monogamt med en cisperson, och dels var detta innan provrörsbefruktning blev möjligt:

”I förarbetena till könstillhörighetslagen betraktades frågan om den transsexuelles fertilitet som något perifer och teoretisk, efter-som man där antog att den transsexuelle inte skulle vilja inleda en relation som efter könstillhörighetsändringen var att betrakta som homosexuell, dvs. med någon av samma kön som den transsexuelle själv. Det har emellertid visat sig att det bland transsexuella, precis som bland befolkningen i övrigt, finns såväl hetero- som bi- och homosexuella. Det förekommer således, och är inte heller ovanligt, att en f.d. transsexuell lever tillsammans med en person som tillhör samma kön som han eller hon själv gör efter könstillhörighetsändringen.” (SOU 2007:16 s. 181)

En transsexuell kvinna förväntades alltså leva med en man, vilket betydde att ingen av dem hade något ägg som kunde befruktas, och en transsexuell man förväntades leva med en kvinna, vilket betydde att det inte fanns någon sperma med i leken. Ändå kände man sig tvungna att se till så att det inte skulle kunna vara möjligt. Detta är även något man bekymrar sig för år 2007:

”En farhåga skulle därför, som vi nämnde inledningsvis, kunna vara att en biologisk kvinna får sin könstillhörighet ändrad till man, inte genomgår könskorrigerande ingrepp, blir gravid och föder ett barn, eller tvärtom, att en person som är registrerad som kvinna i folk-bokföringen, blir far till ett barn” (SOU 2007:16 s. 182-183)

Då kommer frågan: Varför? Vad är det egentligen för skäl de som har skrivit lagförslaget anger för att införa kastreringstvång?

Det är lätt att gissa att de hänvisar till ”barnens bästa”, men det är faktiskt inte det de gör. Tvärtom slår de fast att den forskning som finns på barn till transsexuella föräldrar inte visar några såna skäl att förbjuda transsexuella att skaffa barn (s. 179). Eftersom de även föreslår att man ska tillåtas frysa ner ägg och spermier så har de inte mycket att invända mot transsexuella som föräldrar som sådana. Det de däremot framför som argument för att kräva av samtliga som ansöker om ändrat juridiskt kön att de saknar äggstockar eller testiklar är att det strider mot deras definition av vad en man respektive en kvinna är:

”Skälen till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könstillhörighet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16 s. 183)

Där har vi det. En man är frånvaron av äggstockar; en kvinna är frånvaron av testiklar. Det är på denna värdering om vad kön är som lagförslaget från 2007 att införa ett krav på kastrering för transsexuella är grundat. Det är utifrån den bedömningen man vill kräva att den som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet också opererar ut äggstockar eller testiklar.

Sedan har olika remissinstanser och privatpersoner på nätet hört av sig med ganska många invändningar om just ”barnens bästa”, men det är svårt för dem att bevisa något då den enda forskning som finns på barn till transsexuella egentligen visar att det inte är någon skillnad mellan barn till transpersoner och barn till cispersoner. En del påpekar också de medicinska riskerna som finns med att behålla till exempel äggstockar och livmoder under långvarig testosteronbehandling, men det brukar mest vara en fundering och mer sällan framföras som argument för ett kastreringstvång.

Utöver det har en liten grupp transsexuella och f.d. transsexuella målat upp ett skräckscenario: Ifall någon får juridisk könskorrigering utan att genomgå kastrering så skulle det innebära att alla som behöver kastrering kommer att bli utan den behandlingen. Detta för de ibland fram i sina egna forum på nätet, för att utmåla ”transvestiterna” – alltså de som inte behöver en kastrering och könsorgansrekonstruktion utan till exempel ”bara” hormonbehandling och juridisk ändring, och för killar även bröstborttagning – som de ”riktiga transsexuellas” stora fiende. Det påståendet grundar sig naturligtvis på en falsk dikotomi; om du inte är med oss är du mot oss.

Korten blandas ofta ihop när man diskuterar vilka regler som egentligen ska gälla. För de oinsatta är det lätt att få för sig antingen att ”alla transsexuella vill göra operationen” eller ”ingen transsexuell vill göra operationen, men de blir tvingade till det”. För många som själva är berörda kan det vara svårt att hålla sina egna känslor utanför, och det är lätt hänt att jämställa sina egna behov med alla andras. Just det är å andra sidan något som absolut inte är unikt för transpersoner; många cispersoner jag har träffat försöker förstå ”vad transpersoner vill” utifrån sina egna behov. Som kirurgen jag träffade för några veckor sedan, när han antagligen började känna sig lite pressad:

”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”

Det enda det uttalandet egentligen säger någonting om, är hans egen upplevelse av sin könsidentitet som man – och hans uppfattning om vad andra som identifierar sig som man borde känna.

Jag tror att det märks ganska tydligt var jag själv står, även om jag försökte skriva det här inlägget så objektivt som möjligt. Jag är motståndare till kastreringskravet, och jag vill själv bli kastrerad. I mina ögon finns det ingen som helst motsättning mellan de två, eftersom det ena är min åsikt som transaktivist och det andra är min personliga upplevelse av vilken vård jag behöver. Vad jag gör och inte gör med mina äggstockar är något som rör mig och min läkare. Vad jag har och inte har innanför mina kalsonger är inget att ordna en folkomröstning om, och det är inget som klåfingriga politiker och byråkrater har med att göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, juridiskt kön, biologi, sterilisering, kastrering, kastreringstvång, transpersoner, könsbyte, operationer, behov, könsorgan, testiklar, äggstockar, fördomar, normer, sexism, cissexism, heteronormen, historia, böcker, könstillhörighetsutredningen, lagar, argument, genus, könsroller, biologi, män, kvinnor, identitet, mänskliga rättigheter, integritet, politik, Socialstyrelsen, bilder, HBTQ

Ugandas homofobi – en spegling av västvärldens

Som jag bloggat om tidigare ligger det ett lagförslag i Uganda som föreslår ett förbud mot ”sexuella relationer mellan personer av samma kön”. Det talas om dödsstraff, och man vill införa ett angiverisystem som gör att alla som vet om att någon i deras omgivning kan vara HBT-person måste rapportera ”brottet” till myndigheterna inom 24 timmar för att själv slippa straff.

DN har intervjuat HBT-aktivisten Frank Mugisha som säger att ”Om lagförslaget klubbas igenom anser jag att Uganda blir det värsta landet i världen för hbt-personer att leva i”, och det är definitivt ingen överdrift. Samtidigt som HBT-aktivister har börjat synas och höras har det också på sätt och vis blivit farligare, säger Matilda Piehl som bland annat gjort filmen The Kuchus of Uganda:

”Plötsligt vet människor att de finns. Det har gjort att man har börjar fundera över begreppet homosexualitet. För rörelsen i stort är det här ett framsteg, för den enskilda individen kan det innebära fara”

Om man får tro DN så verkar i alla fall protesterna ge resultat:

”Sannolikheten att antiförslaget i Uganda röstas igenom är just nu ganska liten. Till en början fanns ett stort stöd i parlamentet men efter att många viktiga röster fördömt propositionen, bland andra Barack Obama och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson, så har omröstningen skjutits upp och stödet försvagats. Uganda är beroende av bistånd.”

Och Ugandas etikminister James Nsaba Buturo säger:

”Det kommer inte bli något dödsstraff, inget hårt straff. Jag tror i stället att vi får se en tonvikt på terapi och andra former av vård för dessa personer att återgå till sitt ursprung”

Det är inte direkt det svar jag helst hade sett såklart, men det är bättre än dödsstraff. Såkallad terapi för att ”bota” homo- och bisexualitet och könsöverskridande är annars ett typiskt västerländskt fenomen, som mot bättre vetande förespråkas flitigt i extremistiska högerkristna kretsar framförallt i USA men även i Europa. En brittisk undersökning visade att var sjätte vårdgivare inom psykiatrin hade försökt ”hjälpa” patienter att ändra sin sexuella läggning, och man kan tillochmed bli hänvisad till en specialist på just ”reparativ terapi” inom ramen för det allmänna sjukförsäkringssystemet NHS.

Det låter som om homofoba politiker i Uganda har tagit intryck av västerländska påtryckningar, ja. De inhemska krafterna och de utländska hoten har fått homofoberna att tala tystare om dödsstraff. Däremot har de antagligen låtit sig inspireras av västerländska värderingar och traditioner när de istället överväger att satsa på såkallad vård. De har bara gjort den ännu omänskligare och grymmare.

Bra bloggat: Regnbågskonsulten, Humanistbloggen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Uganda, HBTQ, homofobi, bifobi, transfobi, heteronormen, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexualitet, läggning, fördomar, USA, Europa, politik, lagar, dödsstraff, mänskliga rättigheter, terapi, sjukdomar, psykiatri, vård, straff, högerkristna, Storbritannien

Victoria och Daniel och det inte så könsneutrala äktenskapet

”Om kronprinsessan Victoria och Daniel Westling framhärdar i sitt önskemål om att kronprinsessan ska överlämnas av sin pappa kungen bidrar de därmed aktivt och med kraft till att erodera denna ordning, och skjuta i sank det många präster i Svenska kyrkan arbetar med: att bevara vigseln som ett uttryck för jämbördighet mellan könen.”

Okej, att bruden ska ledas in i kyrkan av sin pappa är ingen urgammal tradition i Sverige. Det var inte heller de vita brudklänningarna på 1800-talet, men idag är det som om det aldrig har varit tal om annat. Ska man ifrågasätta att en brud blir ”överlämnad” av sin pappa borde man också ifrågasätta att den vita färgen symboliserar brudens oskuld, att riskornen symboliserar fruktsamhet och – såklart – att kyrkan och prästen betyder att det är en kristen tradition. Om man inte är kristen, eller om man inte tycker att oskuld innan och barn efter vigseln är viktiga, så borde man ifrågasätta varför man ska gifta sig på det viset.

Om man nu tycker att det är en bra idé att ens pappa räcker över ens oskuld som någon slags affärsuppgörelse till ens blivande man, så får man väl göra det. Om man vill spela rollen som handelsvara, så varsågod. Alla har vi våra fetischer. Men det gäller isåfall att man vet vad det är man gör.

Bra bloggat: Rabiatfeminism, Karin Långström Vinge.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vigsel, äktenskap, symbolik, bröllop, prinsessbröllopet, kungafamiljen, Victoria, Daniel Westling, kungen, svenska kyrkan, kristendom, historia, traditioner, trender, präster, brudklänningar, symbolik, oskuld, fertilitet, barn, sexualitet, genus, kön, könsroller, sexism, kvinnoroller, mansroller

En smygande känsla av att något står rätt till

Känslan av att något inte stämde smög sig på, långsamt. En krypande känsla av att något inte var som det brukade. Det skulle inte vara såhär, men jag kunde inte komma på vad det var.

Först inatt, när jag famlade mig fram i mörkret till toaletten, kom jag på det: Jag har röjt undan i hallen och i ”korridoren” i vardagsrummet som leder fram till köksdörren. Det brukar vara en smal stig och inte alltför sällan en hinderbana. Man ska väja för stolar och resväskor och kassar med skräp och högar med tvätt och soppåsar, men sedan jag bland annat flyttade två hyllor som stod i hallen har jag fått en helt absurt bred passage.

Det går att ta sig fram utan att slå i något, utan att snava eller sparka ner något som rasar. Jag kan faktiskt röra mig tyst i min lägenhet. Det känns väldigt ovant och främmande, men jag antar att det bara är att vänja sig.

Läs även andra bloggares åsikter om städning, bilder, oreda, kaos

Mysteriet med rädslan för gravida män nära en lösning

Nu fattar jag. Äntligen. Jag begriper plötsligt varför en del blir så otroligt upprörda och nästan skräckslagna av tanken på att det finns män som föder barn. Androtokofobi har varit ett stort mysterium, fram tills nu. Varför bryr sig folk så mycket om vad andra människor gör med sina kroppar? Varför tror de att de har rätt att ha en åsikt om och sätta sig till doms över – eller ”acceptera” – transpersoner?

Gåtan närmar sig sin lösning, när jag ser en såndär typisk kommentar på Aftonbladet:

”Om det vore naturens mening att mannen skall sköta barnen så skulle han också föda dom”

Såklart. En person som man uppfattar som man till utseendet och rösten, som identifierar sig själv som man och som juridiskt sett är man också blir gravid och föder barn provocerar, just för att hans blotta existens är ett skavsår i könsmaktsordningen.

Eftersom nu män kan föda barn, så raseras massor av fördomar om vad en man och om vad manlighet är. Det är därför folk skyndar sig att säga att personer som Thomas Beatie och Scott Moore egentligen är kvinnor, för att skydda sina egna fördomar. För tänk om det vore så att män faktiskt kunde ta hand om barn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om män, manlighet, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, barn, familj, könsroller, sexism, fördomar, heteronormen, HBTQ, könsmaktsordning

Stördhet – vägen till friskdom

Igår bloggade jag om Elisabet Höglunds krönika där hon drar märkliga paralleller och slutsatser om friskdom och sjukdom och ”handikapp”. Samtidigt vet jag att det finns någon slags poäng i det hon skriver; det kommer bara ut så himla dumt. För visst: Det är dumt att slåss för att vara sjuk när man kan slåss för rätten att vara frisk. Om det vore det frågan handlade om. Om det fanns någon direkt motsättning mellan att vara sjukskriven och att bli rehabiliterad. Om det inte faktiskt ibland var så att det ena är en direkt förutsättning för det andra.

Jag har mött personer som har förklarat för mig att jag aldrig kommer att kunna ha ett jobb och heller aldrig kommer att kunna plugga igen, och jag har vägrat ta till mig det. Jag har också mött personer som har förklarat för mig att det enda jag behöver för att klara av precis vadsomhelst är vilja – och när de säger så menar de inte att jag ska klara av saker med hjälp av träning, hjälpmedel, terapi och strategier. Det de menar är att det handlar om attityder. Mina attityder, min inställning. Inte omgivningens på något sätt. Tillgänglighet är ointressant när det stora problemet är att man väljer att vara sjuk.

Jag anser att de båda synsätten är lika förödande, fast det sistnämnda har antagligen skadat mig ännu mer. Det är såna uttalanden som ibland triggar mig att försöka lite för mycket för att bevisa att jag duger, att jag är lika bra som någon annan och att jag minsann inte låter mig hindras av mina egna hjärnspöken – och som också i längden får mig att krascha gång på gång. Och varje gång jag kraschar är det för att jag gjorde något fel. Det är aldrig för att hindren är absurt höga.

Jag läser i DN om Barbara Ehrenreichs nya bok Gilla läget, som handlar om självhjälpsideologin. Böcker, kurser och filmer med övningar och råd och hurtiga tillrop som lovar mirakel är en jättemarknad, både i USA och i Sverige:

”Barbara Ehrenreichs personliga möte med den här kulturen var när hon 2001 drabbades av bröstcancer. Plötsligt befann hon sig i en värld av rosa nallebjörnar där folk pratade om cancern som en möjlighet att blomstra och hitta sig själv – kemoterapi kunde faktiskt ge huden en ny lyster – och blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd.

För, och här ligger en annan av de stora nackdelarna med filosofin, om det är upp till individen att skapa sin egen lycka, vems fel är det då om klassresan, giftermålet eller tillfrisknandet uteblir? Just det, ditt eget.”

Var och varannan gång som jag kritiserar framgångsmyten så kommer det välmenande råd om ditten eller datten; saker jag borde förändra i mitt liv. Skaffa mig ett jobb utanför hemmet, helst på heltid. Sköta hushållsarbetet och pappersarbetet helt själv och inte ta hjälp av någon. Börja motionera och skaffa mig en riktig hobby (mina intressen är antagligen oriktiga). Umgås med människor IRL mer. Börja äta tre gånger om dagen samtidigt som jag måste bli mindre beroende av mitt schema. Gå och lägga mig samma tid varje kväll samtidigt som jag måste lära mig att vara flexibel. Tjata mer på vården, och samtidigt försöka att inte ha så mycket med vården att göra för att inte bli passiviserad. Våga gå ut bland folk och trotsa mina rädslor, men samtidigt inte visa några av mina ryckningar eller göra andra saker som folk kan känna sig obekväma med. Utsätta mig för stressande situationer, men aldrig be om – än mindre kräva – att det ska finnas möjlighet att anpassa situationen till en nivå jag faktiskt klarar. Inte kräva att folk ska veta något om hur jag fungerar om jag inte berättar, och inte heller berätta eftersom jag då bara självömkar och fastnar i negativa spiraler.

Det fantastiska är att vad jag än gör så gör jag ju fel. Även när jag själv får för mig att jag lyckats med något så har jag egentligen misslyckats, eftersom jag i grunden har fel inställning. Det räcker nämligen inte med att försöka, eller ens att faktiskt nå sina mål och göra det man vill – man måste vilja rätt saker.

Så ja, på sätt och vis är det faktiskt så det är: Det handlar om att vilja. Och jag vill hellre leva ett liv där jag aldrig mer ligger i en landstingssäng och stirrar apatisk in i väggen oförmögen att tänka en enda tanke till slut vecka ut och vecka in, än att bete mig som folk. Det är sjukdomsförebyggande att inse sin stördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdom, funktionsnedsättningar, funktionshinder, NPF, psykisk hälsa, psykisk sjukdom, utbrändhet, ADHD, Aspergers syndrom, stress, psykologi, psykiatri, självhjälp, självhjälpsböcker, Barbara Ehrenreich, Elisabet Höglund, böcker, kultur, optimism, fördomar, ableism, sjukskrivning, arbetsmarknad, arbetslöshet, attityder, ableism, mentalism, självömkan, bitterhet, offerroller, jobb, ansvar, frihet