Dalin Nanos könsbyten orsakar sensationskåtslag

I lördags bloggade jag om Paradise Hotel-deltagaren Dalin Nano, som påstod att hon fötts som man. Resultatet lät inte vänta på sig: Det inlägget seglade direkt upp som det mest lästa inlägget den senaste månaden i min blogg, och statistikverktygets lista över sökord folk har använt för att hitta till min blogg visar varför.

Mest lästa inlägg och sidor på min blogg den senaste veckan

Folk söker på hennes namn i olika kombinationer. Dalin Nano har gått om både Jessica Andersson och Lisbeth Salander, och det annars så klassiska sökordet fitta hamnar långt ner på listan i jämförelse.

Mest använda sökord den senaste veckan, för folk som har hittat till min blogg

Allt detta för att hon skrev ett blogginlägg där hon påstod att hon ”va en man innan”. Igår tog hon tydligen tillbaka det uttalandet:

”jo nu kommer den riktiga sanna sanningen fram… JAG ÄR INGEN MAN!! ni som komenterat på min blogg om att jag ser ut som en man e helt ute o cyklar.. ”du ser ut som en man” ”du är en transa”.. 60% av alla blogg komentarer handlade bara om det… inte snällt av er jag e så kvinnlig som man bara kan bli.. så tänkte ok nu ska ni få bli lite omskadade o chockade o skriva att jag e man o kolla in era reaktioner, många va stöttande o gav en tröst, så tänk på det ni som verkligen e instängda i fel kropp, skit i samhället skit i vad folk tycker o träd fram o våga leva de livet ni vill.. dom flesta med hjärtat på rätt plats kommer att förstå o stötta er i erat val”

Med ens växer hon enormt i mina ögon. Jag vet att det finns en hel del fittfödda tjejer som får rykte om sig att vara ”omopererade”, ”könsopererade”, ”könsbytta”, ”egentligen en man” och så vidare, och de får känna på en del transfobi de med. Bara det faktum att folk säger ”du är en transa” och menar det som någon slags förolämpning tycker jag säger massor om hur samhället är uppbyggt.

Jag kan visserligen tycka att det finns bättre sätt att uppmärksamma transfobi på, men jag antar att det var menat som ett skämt och att Dalin helt enkelt överskattade människors förmåga att lista ut sånt. Hursomhelst tycker jag att de reaktioner det lett till är fantastiskt talande: Av de tretton bloggar (bortsett från min egen) som länkar till artikeln i Aftonbladet är det nio av dem som direkt drar upp hennes vilda sexliv, de flesta med anspelningar på att Dalins manliga partners har ”haft sex med en man”, och att det därför är synd om dem.

De andra fyra bloggarna som länkar är så mycket mer sansade: Catta, Madonnan och Zandrai, men bäst gillar jag Sophies sanningar. Jag hoppas att det är okej att citera hela inlägget:

”Om att sätta saker och ting i perspektiv

Dagens citat står dokusåpadeltagaren Dalin för: ”Det är inte direkt tredje världskriget, det är bara jag som blivit kvinna.”

Så sant som det är sagt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Dalin Nano, Paradise Hotel, kändisar, könsbyten, könskorrigeringar, transsexualism, transpersoner, HBTQ, komma ut, garderoben, sex, sexualitet, kön, könsidentitet, transfobi, mod, förebilder, kändisar, skämt, bloggosfären, internet

Boys don’t cry? Testosteron och tårar

Jag föddes med hyperaktiva tårkanaler; så brukar jag beskriva det. Det är alltid väldigt lätt för mig att ta till lipen, och inte nödvändigtvis på grund av känslor. Även en mulen vårvinterdag kan jag få tårar i ögonen om jag går ut utan solglasögon – så ljuskänslig är jag – och hela våren och sommaren med stark sol och pollen och vägdamm är självklara bölperioder trots hatt med svart brätte och stora, mörka solglasögon, precis som när jag möter stanken av parfymer, hårsprejer och rengöringsmedel, eller om jag anstränger mig för att se folk i ögonen eller för att inte blunda på kort, eller om jag helt enkelt försöker att inte se ut som om jag är på väg att börja gråta när jag egentligen inte är det men är rädd att folk kanske tror att jag är det för att jag misstänker att de tror att jag är ledsen och vill visa att jag inte alls är det.

Och så händer det såklart ganska ofta att jag gråter för att jag faktiskt är full av starka känslor – eller i alla fall var det så förut. Jag grät när jag såg en sorglig film, även om jag kände mig löjlig. Jag grät när jag läste gripande tidningsartiklar om tragiska händelser. Jag grät när jag hörde mina deppigaste favoritlåtar. Det gör jag inte längre.

Jag vet inte när jag grät senast, utan att det var en direkt reaktion på ljus och kemikalier jag inte tål så bra, men det var nog i tandläkarstolen för en månad sedan. Innan dess var det nog en vecka tidigare, när jag höll på att tappa tron på att överhuvudtaget få min remiss till kirurgen. Då hade jag en period då jag skvätte lite hursomhelst, men innan dess var det nog kanske strax efter nyår eller så. Detta är ovanligt lite för att vara jag. Väldigt lite.

Igårkväll kände jag att jag behövde lätta på trycket och få ut lite känslor, så jag tog fram skålen med chipssmulor efter helgen och lyssnade på de deppigaste låtarna jag vet. Peter LeMarcs Älskad från första stund (Spotify), till exempel. En av mina absoluta favoriter i alla kategorier. Jag väntade på tårarna medan jag sjöng med, men de kom aldrig. Istället fortsatte jag vara melankolisk tills jag somnade.

Mina tårkanaler har grott igen, och jag misstänker att det har något med hormoner att göra. Jag vet att killar gråter, men det kan vara något med att testosteronet har gått upp och ner såpass mycket som har gjort att jag har svårt att få fram tårarna, föreslog Emil Nordlander. Faktiskt har hela min pubertet den här omgången varit nästintill tårfri, även i de mörkaste perioderna. Det hade jag inte ens tänkt på, men visst är så: Jag gråter mycket mindre, och det är inte enbart för att jag överlag mår mycket bättre nu.

Ironiskt nog har jag fått papper från min psykolog om känslor där det står att gråt tar udden av starka känslor, så att de dämpas. Det är så jag har utnyttjat gråtandet hittills; som en ångestlindring. Nu plötsligt har jag tappat det, och är tvungen att faktiskt hantera mina känslor utan att försvinna in i hormonrus. Helt klart är att känslorna finns där ändå, bara inte lika synligt. Killar gråter, men kanske inte alltid på utsidan.

Läs även andra bloggares åsikter om gråt, tårar, ångest, depression, testosteron, hormoner, pubertet, sorg, känslor, transsexualism, könskorrigering, musik, Peter LeMarc, stress, allergi, psykologi

Vilka kvinnor är alla kvinnor?

Män, män, män. Jag har såna problem med mitt manliga ego att jag inte kan låta bli att tafsa på mansrollen ens på internationella kvinnodagen. Det är svårt för mig att skriva om kvinnor, till stor del för att det redan har skrivits så mycket bra. Till exempel har flera reagerat på ett märkligt utspel på Twitter där Nya Moderaterna grattar alla kvinnor:

”Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen.”

Alliansfritt Sverige, HBT-sossen, Hanna Fridén, Martin Moberg, Karibien och framförallt Lisa Förare Winbladh sågar idén med gratulationer. Det måste jag säga att jag också gör. Grattis till vad? Jag kan räkna upp en massa framgångar för jämställdheten som skett under de hundra åren som gått sedan Internationella kvinnodagen instiftades 1910, men för att inte genera Moderaterna så kanske jag borde låta bli att nämna alla de förslag som Gamla Moderaterna har motarbetat.

Men det är så lätt att tänka sig kvinnor som en enhetlig grupp, av någon anledning. Kvinnor förväntas ha kroppar som fungerar som… tja, som kvinnokroppar. Som funktionella kvinnokroppar: gåendes, tvåbenta, tvåarmade, seende, hörande, normalstörda och allt det där – och fittfödda. Jag tycker att alla borde läsa Amanda Briheds tolkning av ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, Lukas Romsons genomgång av könsmaktsordningen i HBT-världen, Livet rullar vidare om tillgängligheten på kvinnojourer och möteslokaler – men framförallt Liten Saks inlägg:

”Hur ska jag orka kämpa för kvinnors rätt i samhället då jag först måste kämpa för att övertala rörelsen att jag borde få vara en del av den. Att jag trots att jag är hörselskadad kan uppfattas ha ett kön, ha ett intresse av att förändra förutsättningar för andra som uppfattas leva i samma kön. Jag kan faktiskt vara intresserad av att gå på möten, seminarium eller diskussioner. Men, vilken vikt anses mina åsikter vara när jag inte ens får höra andras åsikter. Inte kan vara delaktig då personer med en funktionsnedsättning stängs ute.

Diskussionen om personer med funktionsnedsättnings engagemang i olika slags föreningar brukar hamna i att man skall ta till de funktionshindrades (inte mitt ordval) erfarenheter.

Det är fel ingång enligt mig, det är min förbannade rättighet att få vara med. Jag ska få tillföra lika mycket och lika lite som vem som helst annars.

Ha en trevlig kvinnodag, själv ska jag jobba och mumla om intersektionalitet för döva öron.”

Definitionen av vad en kvinna respektive en man är fastnar tyvärr fortfarande så lätt i ett fullkomligt avkönande av personer med olika funktionsnedsättningar – och ja, jag räknar transsexualism och intersexuella tillstånd dit. Det finns ju idag tre kön enligt många offentliga toaletter: Män, kvinnor och rullstolsburna. Det är också till den såkallade handikapptoan som transpersoner ibland blir hänvisade när normen pinkar revir. Transpersoner av olika slag – transsexuella, transvestiter, intergenders, intersexuella, transgenderister och så vidare – måste, precis som personer med funktionsnedsättningar, ibland slåss för att övertyga andra feminister om att deras erfarenheter också räknas; att deras rättigheter också måste vara en del av den feministiska rörelsen.

När jag kommit såhär långt upptäcker jag att jag skrivit de, och inte vi, trots att jag själv är både transperson och funkis. Jag är bara inte kvinna. Ibland kan det vara tillräckligt svårt att förklara bara det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, jämställdhet, internationella kvinnodagen, kvinnor, män, könsroller, sexism, könsdiskriminering, fördomar, intersektionalitet, funktionshinder, funktionsnedsättningar, tillgänglighet, HBTQ, dövhet, hörselskada, utestängning, transpersoner, transsexualism, intersexualism, normer, ableism, inkludering, mångfald, kvinnlighet, manlighet

Män är djur, kvinnor är vackra, transpersoner är människor

Män är förtryckta av sin könsroll, typiska våldsoffer i krogmiljön och extremt överrepresenterade bland missbrukare.

Män är bättre än kvinnor på att parkera, generellt jävligt bra i sängen, duktigast, ofta starkast och potentiella gudar.

Män är sårbara, aldrig impotenta, luddproducenter, som datorer eller som tändstickor.

Män är förbrukningsvara i samhället, misstänkta för inblandning i terrordåden i bombay förra året, organiserade och egentligen här för att infiltrera sverige, dåliga på frukt och grönt och nu häktade misstänkta för kvacksalveri.

Män är djur. Män är svin. Män är från Mars. Män är män.

***

Kvinnor är människor, en särskilt utsatt grupp vid människosmuggling och utsatta för systematisk diskriminering.

Kvinnor är vackrast i världen, otroliga varelser som kan uppleva så mycket sorg och smärta och ändå ha styrka att resa sig upp ur askan som fågeln fenix, minst lika kompetenta som män, inte dumma i huvudet och det bästa som finns.

Kvinnor är annorlunda, osynliga i Carl Bildts liv, bättre på att utföra enklare arbete och rutinarbete, värdelösa enligt islamisk lära och blygare än pojkar/män.

Kvinnor är ett stort problem, ett samhällsproblem, fula, tråkiga och alltid ska de städa.

Kvinnor är vackra. Kvinnor är offer. Kvinnor är olika. Kvinnor är onda. Kvinnor är från Venus.

***

Transpersoner är människor, konstiga, välkomna att delta i demonstrationståget, väl medvetna, människor som lever som transvestiter, också så många fler än de transsexuella ungdomarna, inte samma sak som transsexuella, också en komplex fråga, inte ett grundläggande problem för ett jämlikt samhälle, farliga och förnekade grundläggande mänskliga rättigheter.

***

Transsexuella är olika, äckliga, oense om transsexualism ska vara kvar som sjukdom eller inte, det obekväma fenomenet som motbevisar deras hemmasnickrade teser om att könet bara är en social [konstruktion], inte psykiskt, något slags mellanting, [inte] sämre föräldrar än någon annan, en av genusfeministernas främsta fiender, förmodligen heterosexuella, deprimerade, i regel omåttligt begåvade när det kommer till att tänka utanför givna normer och ramar, naturligtvis olika och psykiskt störda.

***

Transvestiter är också med på ett hörn, äckliga, äckliga, äckliga, ute och gör stan när de bli överfallna av två personer, heterosexuella, som jag förklarat tidigare personer som har ett behov av att från och till byta om till det motsatta könet och gå in i den könsrollen, bögar, heterosexuella, oftast nöjda med sitt biologiska kön, homosexuella, personer som tycker om att klä sig i det andra könets kläder, personer som tycker om att klä sig i det andra könets, homosexuella, något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, en manifestation av det materiella i hur vi skapar våra identiteter, ofta spektakulära men på sitt eget sätt vackra, inte fetischister, en utsatt grupp i samhället som möts av misstro och fördomar, ingen cancersvulst, mer accepterade på ett sätt då asien har en kultur som genomsyras av könsöverskridande i många olika former, homosexuella, ej av denna värld, häftiga tycker jag, ute för tillfället, inte som emily howard, samma sak, lite som sagt annorlunda, inte transvestiter för att de blir sexuellt upphetsade av kvinnokläder, väldigt rörande och inte ovanliga vid sufiska helgedomar.

***

En liten snabb sammanställning av vad Blogipedia snappat upp om de olika orden; alltså vad svenska bloggar skriver om dem. Naturligtvis är det många av formuleringarna som är totalt lösryckta ur sitt sammanhang, men det är ändå talande. Om Internationella kvinnodagen har spelat ut sin roll så tror jag att folk nöjer sig med alldeles för lite.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sexism, fördomar, könsroller, jämställdhet, feminism, internationella kvinnodagen, män, kvinnor, könsroller, transpersoner, transsexuella, transvestiter, HBTQ, cisnormativitet, transfobi, okunskap

En man är mer än ett livsuppehållande system för sin penis

Igårkväll kom jag på att jag borde se hela den där Könskriget-dokumentären från 2005, så jag letade upp de två avsnitten på youtube och satte mig att kolla. Tidigare har jag bara sett småsnuttar, och inte orkat med allt. Jag visste att det var en hårt vinklad berättelse, mer retuscherad än en hollywoodkändis. Jag visste att jag skulle få höra ”Män är djur”. Jag visste att det skulle vara detta som ledde till att många människor idag tror att feminism är något som är detsamma som manshat, och att det är antifeministernas käpphäst som förr eller senare alltid dyker upp när någon yttrar sig om könsroller, genus, relationsvåld, könsdiskriminering, sexuella övergrepp eller vad som helst inom jämställdhet.

Jag undrar hur många av de som skriker om kvinnor som kallar män för djur egentligen har sett hela det tre minuter långa klippet där ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt till slut säger ”Män är djur”. Det är Evin Rubar som intervjuar von Wachenfeldt och försöker ställa henne mot väggen. Anledningen? I ROKS tidning skriver man om SCUM-manifestet. SCUM står för Society for Cutting Up Men och boken skrevs av Valerie Solanas 1968. Många olika tidningar skrev om SCUM-manifestet när det släpptes i svensk översättning, men det är såklart ROKS som man ställer mot väggen och försöker pressa fram en koppling.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pBtKxYKQI_8]

Intervjun på Youtube

”- Och såhär upplever vi… om vi tittar på sambandet som finns i hela vårt samhälle idag, med all sexistisk reklam, så går det ju igen, och då är det ju precis så som hon skriver där. Så framställs män, och det är ju det här som hela tiden fortsätter, historiskt, om män… Om män ska ha den bilden. Det är ju vad män får med sig. Det är ju precis det som vi menar med utbildning, för det här kan ju få den yttersta konsekvensen att män känner att de har fullständig makt och kontroll.

- Och du tycker att det är okej att ni hyllar en bok som säger att manlighet är en bristsjukdom och att mannen är en biologisk olycka?

- Fast jag vill inte kommentera det. Liksom, det här är ju en insändare i tidningen. Jag vill inte gå ut och kommentera och prata för hela rörelsen att den står under. Förstår du?

- Men i eran tidning så hyllar ni det här manifestet som säger att män är djur, och maskiner, och vandrande dildos.

- Ja.

- Står du för det?

- Ja, det står jag för.

- Män är djur?

- Män är djur. (paus) Tycker inte du? Tycker inte du det?”

Det var där som människor i Sverige började säga ”jag är inte feminist, men” i allt större utsträckning. Det är efter detta som jag mött allt fler människor som säger att de strävar efter jämställdhet och inte feminism, eftersom feminism är att vilja ge all makt åt kvinnor. Det är efter det som jag fått höra att feminister hatar transpersoner, och att jag därför antingen ljuger om att jag är feminist eller att jag ljuger om att jag är transperson. Märkligt nog har jag upplevt extremt lite personligt hat från feminister, men desto mer från antifeminister.

Håller jag med om det hon säger här? Svar: ja – under vissa förutsättningar. Ireen von Wachenfeldt säger ”så framställs män”, och med den utgångspunkten kan jag hålla med.

Män framställs i mainstreammedia som maskiner, som vandrande dildos, som en biologisk olycka, och manligheten framställs som en bristsjukdom. Det betyder inte att män ÄR maskiner, dildos, olyckor och bristsjukdomar – däremot är det till stor del så män har beskrivits i samhället. Män har klappats på huvudet av könsmaktsordningen och fått veta att de är omöjliga att uppfostra. Män fortsätter att tvinga till sig ”sex”, kissa på ringen och glömma vilken klass deras barn går i, så länge de matas med bilden av sig själva som hopplösa och så länge kvinnor fortsätter matas med bilden av mannen som hopplös.

Män är djur. Det kommer vi inte undan. Precis som kvinnor är djur, och alla människor av alla kön är det. Men om man ska anklaga någon för att sprida en snedvriden, negativ bild av män så är det det snarare könsmaktsordningen som borde ställas till svars. Jag minns en vän i gymnasiet som citerade: ”En man är bara ett livsuppehållande system för sin penis”. Jag vet inte vem hon citerade, men jag tycker tyvärr fortfarande att det stämmer.

Jag har kämpat i snart 30 år för att få leva med den kropp jag behöver ha för att känna mig hel – en kropp som uppfattas som manlig – men jag ställer inte upp på att vara ett bihang till min kuk. Det är just därför jag är feminist.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, ROKS, Ireen von Wachtenfeldt, kvinnojourer, media, Könskriget, film, dokumentärer, tv, svt, feminism, antifeminism, sexism, politik, kvinnor, män, manlighet, mansroller, könsroller, fördomar, könsmaktsordningen, internationella kvinnodagen, manshat, Valerie Solanas, SCUM-manifestet, jämställdhet, sexualisering, könsdiskriminering, citat, media, transsexualism, transpersoner, HBTQ

En man är mer än sin fitta – en transkilles tankar på Internationella kvinnodagen

Får såna där verkligen skaffa barn? Är det inte säkrast att ställa kravet att de inte går och ynglar av sig, som ett villkor för att få vård? Inte för att forskningen visar att barn till såna är särskilt utsatta, men man vet ju aldrig. Det kanske är säkrast att kräva av dem att de ska gå med på att bli kastrerade. Många av dem verkar ju inte ha något emot det, och risken att någon blir med barn efteråt är… nej, den är inte stor, men det vore fruktansvärt. Det är ju ingen som är tvingad, det är ju ett fritt val vad de gör med sina kroppar – då ska de banne mig ta konsekvenserna också.

Nej, det är inte 1950-talet, och de som ska kastreras är inte såkallade sinnesslöa och sinnessjuka, våldtäktsoffer och socialt utsatta. Det är 2010-talet, och de som ska kastreras är människor som föddes med intersexuella tillstånd och transsexualism; människor som föddes med kroppar som läkarna inte kunde könsbestämma så lätt, och människor vars kroppar inte matchar deras könsidentitet. Människor som jag.

Igårkväll gick jag genom centrala Sandviken, och kom på mig själv med att undra om jag passerade som kille. Med en tillplattad bröstkorg och två veckors skäggstubb var det inte helt omöjligt. Såhär i skydd av mörkret borde jag ju det, men jag vet inte om det ungdomsgäng som stod och pratade kanske tio meter bort ens lade märke till mig. Däremot vet jag att så var fallet för någon vecka sedan, då jag i fullt dagsljus hörde ett gäng stå och prata om någon som de alla var övertygade om ”måste vara bög”. Kanske är jag paranoid, men om de står och stirrar på mig medan de säger sånt, så börjar jag misstänka att det är mig de pratar om. Det kändes inte olustigt, tvärtom. Jag blev glad över att jag antagligen passerade som kille.

Jag tänkte på det jag kom fram till för några dagar sedan, att jag alltid bara letat tecken på att jag INTE passerar som man, och därmed missat att jag faktiskt kanske börjat passera. Egentligen är det en smärre revolution, egentligen inte. På nätet har jag passerat i åratal. Det är därför jag föredrar att leva här, i den digitala världen, där det enda som räknas är den du själv ser dig som snarare än din röst och dina bröst. Om jag väljer att presentera mig som kille när jag registrerar mig anonymt på ett nytt forum, så kommer ingen att ifrågasätta det – så länge jag inte nämner ord som mensvärk eller könsmaktsordning.

Fast även i den digitala världen syns det att det är skillnad på män och kvinnor. Blir man läst som kvinna öppnar det automatiskt för en annan ton. En kvinna går att sätta på plats genom att anklaga henne för att vara instabil, tragisk, okunnig och naiv – eller rabiat, lömsk och ond. Antingen är man påtvingad offerkoftan, eller så är man en – ja just det: Kärring, bitch, häxa, hysterika. Hysteria betyder livmoder. En man, däremot, är bög. Män kan tillochmed vara bögar för att få kvinnor på fall. Att vara bög har ingenting med sexuell läggning att göra, utan med att inte vara en brölande alfahanne som ska knulla alla kvinnor och slåss med alla män.

När jag började med testosteron i somras så var jag på allvar oroad över att jag kunde komma att bli heterosexuell, och över att jag inte skulle känna mig bekväm med att slungas ut ur HBT-världen som jag sett andra göra. Jag var rädd att jag skulle tappa min fjollighet också, och komma på mig själv med att sitta där i träningsdress och snaggat hår och undra vart Immanuel tog vägen. Jag var rädd att jag skulle bli mer folkilsken än vad jag redan är, och att jag skulle bli min egen värsta mardröm: En man som föraktar kvinnor och kvinnlighet. En sexistisk skitstövel.

Rädslan gick över när jag insåg att den perioden redan låg bakom mig. Jag har haft ett enormt förakt för vissa saker som uppfattas som kvinnliga, men det börjar gå över mer och mer. Över åtta månader på testosteron har inte tagit ifrån mig de erfarenheter jag fått av att uppfattas som tjej i tjugonio år, men de tre sprutorna jag fått hittills har lindrat min könsskav. Jag är en helt ny människa, och jag är precis den jag alltid har varit. Jag har bestämt mig för att aldrig sluta vara bög, även om jag blir heterosexuell och straight-acting. Jag tror att det är ett bra vaccin mot den offerkofta av manlig modell som många antifeminister svassar runt i. För medan de ofta verkar lida av kastrationsångest, så har jag ingen sådan skräck. Jag blev av med möjligheten att utveckla testiklar långt innan födseln, och min kropp är föremål för en politisk diskussion sedan tre år tillbaka.

Jag är könlös i vissas ögon, tvåkönad i andras och mellan könen enligt somliga. Man kan inte uppnå konsensus om vilket kön jag har, eftersom en del går på kromosomer, andra på utseende, en tredje grupp på könsorgan, en fjärde på namn och en femte på vad man själv identifierar sig som. Jag har sett båda sidor och vet att skillnaden mellan manliga och kvinnliga könsroller är större än de flesta är medvetna om – vilket är mer än vad många vill veta. En man är mer än sin fitta. Det är nog därför jag är så farlig att mina äggstockar måste avlägsnas i förebyggande syfte.

***

Det här är en del av bloggstafetten på Internationella kvinnodagen. Jag tog över stafettpinnen av HBT-sossen, och överlämnar den till Jens Holm UPPDATERING: Till Jöran Fagerlund. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, jämställdhet, könsroller, könsidentitet, transpersoner, transsexualism, vård, kastrering, tvångskastreringar, lagar, könsorgan, kroppar, politik, lagar, könsbyten, manlighet, kvinnlighet, hormoner, testosteron, vård, identitet, sexism, transfobi, feminism, transfeminism, HBTQ, internationella kvinnodagen, historia, manlighet, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, fördomar, bloggosfären, blogstafetten

Vila i ovissheten

Jag vill tacka för alla fina ord, alla kramar och omtankar jag har fått på sistone. Min värld vändes uppochner i torsdags eftermiddag, och sedan igår kämpar jag för att vända den rätt igen. Det verkar fungera. Marken gungar fortfarande, men jag följer med i rörelserna nu och har slutat försöka hålla mig upprätt till varje pris. Jag tror att det är den vägen som fungerar bäst. Tackolov att jag har fyra år av mindfulness-träning bakom mig, för det behövs.

Under de dagar som har gått har många tankar och känslor som jag burit på väldigt länge ställts på sin spets. Jag tror egentligen inte att jag visste att jag hade de tankarna och känslorna innan, så på sätt och vis är det något positivt ändå att jag börjar förstå delar av mig själv som jag inte riktigt har sett förut. Det är ingen smickrande bild av mig själv direkt, men det är nyttigt att konfronteras med min egen egoism.

Tre dygn har gått, och jag vet fortfarande väldigt lite om vad som har hänt. Jag prövar tanken på att jag kanske aldrig kommer att få veta. Att vila i ovissheten är min senaste strategi, för det är det enda jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om kris, chock, bearbetning, psykologi, mindfulness, depression, ångest, oro, självbild, acceptans, egoism, skuld, skam, känslor, ovisshet

Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor

Imorgon smäller det. Imorgon är det internationella kvinnodagen, och dagen till ära deltar jag i en bloggstafett. Imorgon är den dag på året då det diskuteras jämställdhet och genus överallt, det släpps nya rapporter som visar hur dåligt och hur bra det är i Sverige och i resten av världen, och det skrivs i tidningar och i bloggar, mest hejarop och en del burop. Det är så det brukar vara. En dag om året.

Jag är alltid tveksam till hur jag egentligen känner. Borde jag låta internationella kvinnodagen vara ifred, och vara en dag då man pratar om det förtryck som faktiskt drabbar just kvinnor, eller borde jag kidnappa dagen, göra den till min egen och tolka den utifrån vad som faktiskt är relevant för mig?

Jag är inte kvinna. Jag har nog aldrig haft en kvinnlig könsidentitet, även om det fortfarande står så i folkbokföringen. Jag har aldrig levt i ett förhållande som jag har definierat som heterosexuellt – vad nu det betyder – även om det är vad andra kallat dem. Jag har aldrig blivit kallad för hora ansikte mot ansikte, även om jag har fått det inristat i mitt skåp i gymnasiet. Jag har aldrig blivit gravid, även om jag många gånger har varit livrädd för att så var fallet och en gång tagit dagen-efter-piller. Jag har aldrig gjort en abort, och jag har aldrig fött barn. Jag har aldrig blivit diskriminerad på arbetsplatsen som kvinna, eftersom jag knappt haft ett enda jobb i hela mitt tjugonioåriga liv. Jag har aldrig förväntats ta huvudansvaret för barnen jag inte har, även om jag förväntats ta huvudansvaret för min dåvarande sambo och ta över där hans mamma slutade dadda honom. Jag har aldrig varit en ensamstående mamma. Jag har aldrig tagit betalt för sex. Jag har aldrig varit rädd när jag är ute sent på kvällen. Jag har aldrig känt mig som något annat än en barbiedocka i klänning. Jag har aldrig levt i lesbiska kretsar och har ingen aning om hur tjejer fungerar i grupp. Jag har aldrig blivit bemött med rådet att bita ihop och ta det som en man, utan tvärtom har mina psykiska problem förklarats med att jag har svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexualitet.

Däremot har jag äggstockar, fast de håller på att sluta fungera nu. Jag har XX-kromosomer och fortfarande kvar ett av mina tjejnamn juridiskt. Jag har erfarenhet av att bli tvingad att ha syslöjd i högstadiet fast det var tänkt att vi skulle få välja, bara för att det var så få som ville ha syslöjd att vår klassföreståndare bestämde att ”killarna” skulle få förtur till träslöjden. Jag har tagit cellprov från livmodertappen, jag har producerat bröstmjölk, jag har haft mens och bröst som hängde ner till naveln. Jag har burit pushupbehåar i storlek 80F. Det gör mig inte till kvinna.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rada upp saker som inte gör mig till kvinna, men som gör att jag är feminist.

Det faktum att jag inte är betrodd att bestämma själv över min kropp och min reproduktion är en sån sak: Lagen som den ser ut idag kräver att jag saknar fortplantningsförmåga, medan den lag som kanske går igenom kräver att jag genomgår en kastrering. Mina äggstockar i utbyte mot ett manligt personnummer.

Det faktum att jag inte heller får gifta mig, med mindre att jag isåfall måste skilja mig inom ett år är också en sån sak. Visst är könsneutrala äktenskap införda i Sverige, men man måste fortfarande vara ogift för att få fastställelse av könstillhörighet.

Det faktum att personangrepp är mer eller mindre rutin så fort man diskuterar transpolitik, är också en sån sak. Det är så otroligt enkelt att manifestera sin icke-acceptans genom att konsekvent använda fel namn och pronomen om en person, fast man vet att det inte uppskattas, och komma med ”sanningar” om vad kön egentligen ”är”. På samma sätt som någon som uppfattas som kvinna effektivt sätts på plats genom att säga att hon är ful, sätts en transperson på plats med att hen inte är ”trovärdig” som man eller kvinna. Som om det är relevant i sammanhanget.

Det faktum att vad transpersoner gör med sina liv och sina kroppar görs till en allmän angelägenhet som människor anser sig ha rätt att ha åsikter om fast de inte vet ett dugg, är också en sån sak. Det tog många år innan könsöverskridande omfattades av lagarna mot diskriminering och hatbrott, och lagen om hets mot folkgrupp omfattar fortfarande inte transpersoner.

Allt det här är såna saker som feminister har fått höra i evigheter och slagits för, fast oftast ur andra perspektiv. Jag vet att det finns radikalfeminister som är transfober, och jag vet att det finns kanske framförallt en del transsexuella som verkligen avskyr all feminism eftersom de mött just de transfoba radikalfeministerna. Det de glömmer är att radikalfeminism är en så liten gruppering att de absolut inte är representativa för feminismer i stort, och att utan feminism så skulle transpersoner fortfarande vara kvar i mitten av 1800-talet.

Mina könsorgan gör mig inte till feminist, och inte heller min könsidentitet, men däremot det faktum att jag ständigt är på kollisionskurs med könsnormerna. Internationella kvinnodagen handlar i mina ögon inte om kvinnor, utan om människor av alla möjliga olika kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, könsidentitet, transpersoner, HBTQ, transsexualism, transvestiter, transpolitik, könstillhörighet, intersexualism, lagar, vård, politik, jämställdhet, män, kvinnor, normer, fördomar, transfobi, feminism, radikalfeminism, diskriminering, hatbrott, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, tvång, hets mot folkgrupp, intergender, äktenskap, könsneutrala äktenskap, könsorgan, kroppar, graviditet, abort, sexualitet, familj, barn, traditioner, sexism, media, bloggosfären

Jessica Andersson eller Pernilla Wahlgren? Nej, jag vet vilka som vann!

Andra chansen. Örebro. Jessica Andersson och Pernilla Wahlgren vann, och gick vidare till finalen i Globen. ”En alldeles för stark halstablett” och ”Golden shower”, som jag kallade dem vid deltävlingarna. Mina favoriter – NEO, Kalle Moraeus & Orsa Spelmän, och Crucified Barbara – åkte ut.

Jag vet i alla fall vilka som vann egentligen – eller som borde ha vunnit, om man fått rösta på dem: Tommy Fransson och Helena Wästborn. Helt okända namn för mig, men vilken inlevelse! De som såg sändningen på tv missade verkligen något alldeles extra. Det var alltså de som framförde hela sändningen – både låtarna och mellansnacket – på teckenspråk på svt.se. Bredvid den vanliga rutan med livesändningen fanns en mindre ruta där de två tecknade hela sändningen, också det live.

Crucified Barbara

Jag läste teckenspråk som Individuellt val i gymnasiet, men har antagligen glömt bort 99% av det lilla som överhuvudtaget fastnade då. Anledningen till varför jag inte lärde mig teckenspråk så lätt som jag hade hoppats var att jag är rent ut sagt usel på att läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck. Teckenspråk bygger ännu mer på ansiktsmimik än vad talad svenska gör, så det var väldigt svårt.

NEO

Det spelar ingen roll att mina kunskaper i teckenspråk suger, för min blick drogs hela tiden till den lilla rutan vid sidan av den stora där den vanliga sändningen visades. Teckentolkarnas ansikten uttryckte mycket mer än vad alla kläder och ljusshower och konfetti och fläktar på scenen gjorde tillsammans, och det kändes som om tillochmed autistiska jag förstod vad de menade.

Alcazar

Kroppsspråk är verkligen inte min grej. Jag behöver ord, eller någon som är övertydligt dramatisk. Det här får mig nästan att vilja försöka lära mig teckenspråk igen – även om jag inte inbillar mig att jag kommer att lära mig att dansa för det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Andra Chansen, Örebro, teckenspråk, teckentolkning, språk, musik, tv, internet, ansiktsmimik, kroppsspråk, dans, bilder, Helena Wästborn, Tommy Fransson, Pernilla Wahlgren, Jessica Andersson, NEO, Crucified Barbara, Kalle Moraeus, Orsa spelmän, Alcazar, tillgänglighet, funktionshinder, hörselskada, dövhet, autism, Aspergers syndrom, NPF

Bloggstafett – 100 år av kvinnokamp

Ilona har tagit initiativet till en bloggstafett på måndag: Internationella kvinnodagen ska firas rejält med tolv olika bloggare som skriver varsitt inlägg. Själv har jag inte riktigt bestämt vilken inriktning mitt inlägg ska ha, men något säger mig att det kommer att handla om trans, historia, sjukdomsförklaringar, media eller manlighet – eller kanske alltihopa.

Flagga på Museum of London

Såhär skriver Ilona:

”Den internationella kvinnodagen fyller 100 år och det uppmärksammar vi med en bloggstafett med start kl 8 och slut kl 8, den 8 mars. Tre socialdemokratiska bloggare, tre vänsterpartister, tre miljöpartister, tre oberoende bloggare och sist den rödgröna samarbetsbloggen turas om att ge sin syn på kvinnodagen och jämställdheten. Ingenting är uppgjort, inga ämnen är kända i förväg men man kan förvänta sig allt från glödande feminism till queerkamp, angrepp på regeringens politik eller ett brandtal för alternativet.”

kl 8 Mer vänster i Uppsala – Ilona Szatmari Waldau (V), kommunalråd i Uppsala, bloggar om Sverige- och Uppsalapolitiken från vänster, oftast ur ett feminist-, hbt-, miljö- eller solidaritetsperspektiv.

kl 9 Anders Wallner (MP), grön queerfeminist som bloggar om lika rätt-frågor, som tillgänglighet, hbt-frågor och stjärnfamiljepolitik

kl 10 HBT-sossen – Åsa och Alexandra Einerstam (S) skriver mest om politik, facket och hbt, men det händer att det publiceras ett och annat inlägg om kultur, mat, converse och annat smått och gott.

kl 11 Trollhare Queerfeminism, autismaktivism, transsexualism, psykradikalism, genusgalenskap och stördvetenskap Trollhare – alias Immanuel Brändemo – är en 15-åring med nästan 30 års livserfarenhet. En hysterisk fjolla, begåvad med extra bokstäver och handikappad av folkbokföringens tvångskönande.

kl 12 Jens Holm (V), kandidat till riksdagen (V), Stockholm. För närvarande pappaledig. EU-parlamentariker mellan 2006-2009. Författare till boken EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009. Vill göra klimatpolitiken mer genderinriktad.

kl 13 Maria Ferm (MP), språkrör för Grön ungdom, har en grön blogg som skriver om att motverka övervakningssamhället, bekämpa främlingsfientlighet och skapa en jämställd, solidarisk värld.

kl 14 Mitt i Steget. En blogg som skrivs av en man som mitt i steget emedan han färdas genom livet får en och annan tanke om politik, samhälle och jobbet som människa i största allmänhet. Skribenten, Johan Westerholm (S), har en bakgrund som officer, exportdirektör och mediarådgivare.

kl 15 HannaVictoria – utbildningsminister nästa. Konstnär, samhällsvetare, fotograf, jurist, PR-konsult, åsiktsbildare, styrelseledamot, ledare, student, regionalnationalist,världsmedborgare, frihetsivrare, kollektivist

kl 16 IdaVänster – Ida Legnemark (V) bloggar om allt från kommunalpolitiken i Borås till mer övergripande diskussion om bl.a feminism, jobbar som språklärare och är fritidspolitiker samt är ansvarig för feministiska frågor i Vänsterpartiets partistyrelse.

kl 17 Christian Valtersson (MP), ledamot av Grön Ungdoms Förbundsstyrelse som bloggar om svensk politik ur ett grönt perspektiv. Irriterar sig på strukturer som tas för givna utan att ifrågasättas.

kl 18 Högbergs tankar – Peter Högberg (S). Skriver om politik från ett Vimmerby perspektiv. Är idag tjänstledig och arbetar med politik på heltid.

kl 19 Ett hjärta rött, Ilse-Marie. Partipolitiskt oberoende röda funderingar kring politik, livet och orättvisor.

kl 20 Rödgrönt samarbete, här skriver partiledarna och språkrören direkt eller via Martin Gelin. Kort och gott ett forum för dialog med sikte på valet 2010.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ilona Waldau, Anders Wallner, Maria Ferm, Åsa Einerstam, Alexandra Einerstam, Immanuel Brändemo, Jens Holm, Johan Westerholm, Hanna Victoria, Ida Legnemark, Christian Valtersson, Peter Högberg, Ilse-Marie, Rödgrönt samarbete, bloggar, bloggosfären, bloggstafett, internationella kvinnodagen, jäställdhet, feminism, genus, kön, könsroller, sexism, queerteori, historia, politik, HBTQ, transpersoner, bilder, suffragetter

Det räcker inte med att säga ”självmord”

Med ojämna mellanrum dyker det upp någon slags debatt: De som vill att man pratar om självmord mot de som inte vill att man pratar om det. Jag står på båda sidorna.

När journalister frossar i detaljer, beskriver minut för minut av någons sista dygn i livet och kanske tillochmed publicerar bilder från platsen där personen hittades eller från övervakningskameror en stund innan (något som är vanligt i tex. USA), och redogör noga för förberedelserna men sedan släpper allt och bara konstaterar att när hen hittades var det redan för sent – då är jag inte sen att instämma i att det behövs en spärr för vad som egentligen skrivs. Sådana texter är rena självmordsmanualer. Man får lära sig vilka mediciner och i vilka doser någon tog, eller hur någon kom på ett nytt sätt att hänga sig. Lägg därtill att om man låter kända människor få uttala sig om vilken fantastisk person hen var, så är det inte så konstigt att en del tänker att det krävs att man dör för att bli uppskattad.

Men när man istället vill tysta ner allt och inte prata om självmord överhuvudtaget, så sänder man ut andra signaler: Att självmord och psykisk ohälsa är något att skämmas för, att det är något som ska vara dolt av tunga lager av skuldkänslor – både hos de som har självmordstankar och hos de efterlevande.

Jag är övertygad om att man måste våga prata om självmord, men att ändamålen inte alltid helgar medlen. Man måste fråga sig VAD man säger när man pratar om självmord, och VARFÖR man gör det. För att som journalist sälja lösnummer och få uppmärksamhet? För att som personligen berörd få tröst och känna sig mindre ensam och maktlös? För att som oberörd medmänniska känna sig djupsinnig och seriös och god? För att som anhörig bemöta rykten och missförstånd, och kanske med ett svagt hopp om att kunna förhindra att det händer igen?

Det räcker inte med att säga ”självmord”. Det räcker inte med att prata om detaljer, enskilda människor och tragiska öden. Det räcker inte heller att diskutera statistik fram och tillbaka. Jag tror att man måste hitta ett nytt sätt att prata om självmord på, som inte fastnar i samma gamla mönster. Önskar bara att jag visste hur.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om döden, självmord, skuld, skam, psykologi, psykiatri, debatt, media, känslor, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, depression, ångest, kändisar, statistik, hälsa, psykofobi, tabu

Dalin Nano – dokusåpakändisen som gjorde en Lady Gaga

Det händer att folk som genomgått en könskorrigering och lever stealth – dolt – i sin ”nya” könsroll kommer ut. Antingen blir de outade av någon illvillig eller bara klantig person, eller så försöker de förhindra att just det händer. Om de berättar själva så slipper de åtminstone en del av spekulationerna och kan kanske rätta till en del missförstånd som annars skulle uppstå.

Och så finns det de som omges av rykten om att de inte är den de säger sig vara. Lady Gaga, till exempel. Jag är spyless på att höra rykten om hennes könsorgan. Nu finns det tydligen en svensk kändis som har kommit på att gå i Lady Gagas fotspår. En av deltagarna i Paradise Hotel, Dalin Nano, har skrivit såhär på sin blogg:

”jag erkänner.. va en man innan.. men de va måååånga måånga år sen… fick kvinno hormoner i tidig ålder o när ja fyllde 18 år så opererade jag om mig till kvinna.. det va många ingrepp som krävdes men de va det faan värt.. jag e ”tjej” där nere oxå   så alla era komentarer om att jag ser ut som en man stämmer helt.. men jag vill inte uttala mig om vad jag hette innan o så, det e lite känsligt o vill inte lägga upp en bild på hur jag såg ut innan för det e oxå väldigt känsligt.. nu slipper ni undra o fundera över det.. anledningen till att jag inte ville va man e för att jag aldrig kännt mig som en man.. jag har alltid haft drömmar o göra saker som kvinnor gör o dom e så vackra.. att börja strippa e nog det jag alltid velat göra…”

Aftonbladet sväljer betet, medan Expressen ifrågasätter:

”Men enligt folkbokföringen har du haft samma personnummer sedan du föddes?
- Jag byter inte personnummer för att jag byter kön.
Men personnumrets siffror visar ju att du är född till kvinna och att du aldrig har bytt namn som du hävdar i bloggen?
- Det har en hemlighet som jag inte tänker diskutera med dig.
Fast det är väl ingen hemlighet när folkbokföringens uppgifter är offentliga?
- Ok då vet du. Då behöver du inte ringa mig och fråga.”

Det hela är mycket märkligt, och då syftar jag inte på hennes uttalande om personnumret. Vanligtvis får människor som gör en könskorrigering ett nytt personnummer, och det går att få den gamla identiteten dold. Jag skulle gissa att ifall någon random skvallerjournalist ringer Skatteverket och frågar om en viss kändis personnummer, så skulle de inte lämna ut den dolda identiteten. Det vore sekretessbrott. Däremot är det märkligt att hon själv använder ord som ”varit man” och ”byta kön”, för de orden brukar signalera att det är någon som inte vet riktigt vad de pratar om. Personer som är eller har varit transsexuella använder oftare ord som ”föddes i fel kropp” eller ”föddes med manlig kropp” och ”göra en könskorrigering”.

Människor som har gjort en könskorrigering och som kommer ut med det brukar inte få det ifrågasatt, tvärtom. Det kan bero på att de redan har omgetts av så många rykten att folk som verkligen kan dem blir förvånad. Jag skulle kunna lista ett dussin svenska kändisar som jag hört rykten om, men som aldrig skulle komma ut med det själva, och där källan till ryktet inte heller är ett dugg tillförlitlig. Dalin Nano är inte en av dem. Jag har aldrig hört talas om henne förut, och det beror kanske på att jag inte kollar så mycket på tv, men det beror också på att hennes namn inte dykt upp i de ständiga skvallerkanalerna på nätet som ser till att sprida rykten om kändisars ”könsbyten”.

Med allt detta sagt: Jag skiter egentligen fullständigt i om Dalin Nano har gjort en könskorrigering eller inte. Däremot tycker jag att fenomenet i sig – att det finns skäl att misstänka att en person bara låtsas ha transsexuell bakgrund – är intressant. Det finns många som gör en könskorrigering som inte vågar prata om det med fler än sina allra närmaste anhöriga, av rädsla för att bli diskriminerade och sedda som någon de inte är. Det finns andra som lever öppet, och som tycker att det fungerar hyfsat. Det finns de som är osäkra på sin identitet och som kommer ut som transsexuella innan de har landat i sig själva och som sedan kommer på att de inte var transsexuella utan kanske till exempel transgender. Det finns de som drivs av självförakt över att de är till exempel transgenderister eller transvestiter, och tror att det är ”finare” att vara transsexuell – vilket inte är så konstigt då det finns en hel del transsexuella som faktiskt anser sig vara bättre. Hackordningen är redan satt.

Men så finns det då kanske även de fittfödda tjejer som kryddar sin historia med rykten om att de skulle ha varit snoppfödda. För att få uppmärksamhet? För att det låter häftigt och gör en mer intressant? För att man har dålig självkänsla? För att man inbillar sig att det gör en till en förebild för HBT-personer? Jag vet inte. Dalin Nano behöver inte bevisa något för mig i alla fall. Däremot undrar jag fortfarande varför det anses vara en så stor grej vad folk har för könsidentitet och könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, könsbyte, transsexualism, transpersoner, HBTQ, könsorgan, Dalin Nano, Lady Gaga, identitet, självkänsla, Paradise hotel, kändisar, skvaller, tv, media, rykten, bloggar, transfobi, cisnormativitet, normer, könsnormer, heteronormen

Jag önskar jag var Lisbeth Salander

Det blev tystnad igår. Jag kunde inte blogga, fast jag hade så mycket att säga. Jag kunde inte heller plugga, fast jag verkligen ville. Allt jag klarade under torsdagskvällen och hela fredagen var att växla mellan lisbethläge (ett tillstånd av hyperfokus då hjärnan är extremt klar och känslorna totalt avstängda, då man tänker snabbt och rationellt, som Lisbeth Salander) och dvala. Jag var i chock. På torsdagseftermiddagen när jag precis fått veta vad som hade hänt irrade jag runt på Willys i evigheter. Jag vet mycket väl på vilken hylla tahinin står, men det tog ändå en kvart att hitta dit.

Av respekt för de som det gäller vill jag inte berätta vad som hänt. Det är inte mig man behöver oroa sig för, så mycket kan jag säga. Även om jag inatt trodde att jag var på väg in i en psykos så mår jag faktiskt bra. Idag börjar jag kunna använda ord att formulera mig med, att kunna tänka på något annat korta stunder i taget och att kunna släppa fram känslorna som jag förträngde i samma sekund som jag fick veta. Jag kunde inte gärna sätta mig på golvet bredvid hyllan med rissäckar och börja gråta, så jag trubbade av mig och gick in för att hålla mig sysselsatt. Det har visat sig fungera ganska bra.

Jag har berättat för ett par nära vänner, och de har varit underbara som stöd fastän jag inte har kunnat ta till mig några känslor alls. Jag börjar hoppas att jag snart har någorlunda fast mark under fötterna igen – eller att jag vänjer mig tillräckligt vid att allt gungar. Mamma sa att jag är som Lisbeth Salander. Jag önskar verkligen att det stämde.

Läs även andra bloggares åsikter om chock, kris, psykisk ohälsa, stress, depression, Lisbeth Salander, hyperfokus, stöd, tröst, hopp, oro, ångest

Testosteroneffekter mot telefondefekter

Torsdagen har varit den stora telefonpratardagen. Allra sista samtalet blev med Minou, som egentligen borde skriva någon viktig ansökan och därför pratade oavbrutet om vadsomhelst för att slippa. Plötsligt säger hen att jag har en manlig röst. Jag invänder att det är den inte alls. Jag har visserligen en lite mörkare röst, men den har fortfarande en mer kvinnlig rytm. Minou hävdar att det inte stämmer: även om jag inte är jättemaskulin så låter jag som en man.

Då minns jag de telefonsamtal jag haft de senaste veckorna med främmande människor som inte verkar ha ifrågasatt att det är jag som är Immanuel. Jag har inte riktigt tänkt på det, men det är möjligt att jag faktiskt passerar som kille på telefon ibland. Att jag inte har märkt det beror antagligen på att jag har vant mig vid att leta efter tecken på att jag INTE passerar, snarare än efter tecken på motsatsen.

Att passera som kille över telefon verkar vara svårare än att passera som kille IRL, eftersom man inte kan hjälpa folk på traven med sitt utseende. Jag har alltid undrat om det är något fel på de telefoner jag använder, och för den delen alla mikrofoner jag någonsin pratat i. Nu börjar det äntligen bli rätt.

Jag passerar som kille på telefon, enligt Minou. Själv är jag tveksam, men så börjar jag fundera över när jag egentligen senast fick ett säkert tecken på att jag inte passerar som kille IRL. Det var nog den där gången för en månad sedan, då en tandsköterska förväntade sig att det var jag som hette Tilde eller Hilde. Efter det har det inte hänt någonting – på en hel månad. I en månad har jag inte fått höra något som könar mig som tjej.

Det är möjligt att jag har börjat passera som kille utan att märka det själv, både utseendemässigt och röstmässigt. Jag vågar inte riktigt tro på det. Så sent som för en vecka sedan tränade jag mig på att försöka acceptera tanken på att jag kanske aldrig kommer att passera – och så plötsligt inser jag att det kanske är det jag redan gör. Det kanske är en av anledningarna till varför det börjar bli lättare att ha med folk att göra. Testosteron är bra mot min sociala fobi.

Läs även andra bloggares åsikter om röst, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, social fobi, ångest, könsroller, telefon, målbrott, pubertet

Miss Landmine, Mr ADHD, Miss Autism och Misfit

Första gången jag hörde talas om Miss Landmine trodde jag att det var ett skämt. Sedan trodde jag att det var ett brittiskt projekt, eller kanske amerikanskt. Det visade sig vara en norsk fotograf som låg bakom:  Morten Traavik. Jag är fördomsfull, jag vet. Utställningen har väckt en hel del uppmärksamhet, och nu kommer den till Sverige och Stockholm.

Tio kvinnor i en skönhetstävling; alla har de skadats av landminor. De flesta har amputerat ett ben, någon en fot. Priset de tävlar om: Tusen dollar och en protes. Och det är väl det som får mig att bestämma mig för vad jag egentligen tycker.

Det låter så vackert, manifestet:

THE MISS LANDMINE MANIFESTO

(in no particular order)

• Female pride and empowerment.
• Disabled pride and empowerment.
• Global and local landmine awareness and information.
• Challenge inferiority and/or guilt complexes that hinder creativity-
• historical, cultural, social, personal, African, European.
• Question established concepts of physical perfection.
• Challenge old and ingrown concepts of cultural cooperation.
• Celebrate true beauty.
• Replace the passive term ‘Victim’ with the active term ‘Survivor’

And have a good time for all involved while doing so!

Men är det egentligen det man gör? Bilderna som sådana är genomtänkta, och jag gillar att de är tagna på ett sånt sätt att man varken döljer eller flyttar allt fokus till den kroppsdel som ett normativt öga förväntar sig ska finnas där. Problemet som jag ser det är allt runtomkring.

Det är ett fint syfte att vilja förbjuda landminor, stärka människors självkänsla, ifrågasätta skönhetsideal och allt det där. Men det faktum att man gör det till en grej att vinnaren får en protes från Norge, det är både äckligt och samtidigt träffsäkert. Det är precis det här som välgörenhet går ut på. Den vackraste flickan får 1000 dollar och en protes, så att hon kan röra sig lättare (och nästan bli ”normal”). De andra får fortsätta som vanligt. Det är som när Carola ger sitt fadderbarn på Haiti en parfymflaska, när han inte har råd att äta eller gå i skolan. Det är som när politiker skänker sina sovsäckar till hemlösa istället för att ta itu med bostadsbristen.

Märk väl att jag inte har skrivit ”funktionshindrad” eller ”handikappad” en enda gång i texten ovan. Märk väl att jag inte har nämnt att de som tävlar i Miss Landmine Angola 2oo9 samtliga är svarta kvinnor. Märk väl att jag inte har nämnt att fotografen Morten Traavik, efter vad jag har förstått, är en icke-amputerad vit man. Märk väl att jag inte har nämnt att jag själv också är en icke-amputerad vit man. Sånt spelar naturligtvis in. Ingen av mina egna såkallade avvikelser, syndrom och diagnoser är egentligen synliga. Jag vet att det har ordnats skönhetstävlingar för transtjejer, men jag har inte hört något om transkillar – och jag har aldrig hört talas om en skönhetstävling för människor med neuropsykiatriska funktionshinder.

Mr ADHD. Miss Autism. Misfit.

Priset i Mr ADHD är medicinering, i Miss Autism en handdator som hjälpmedel, och i Misfit boendestöd. Tänk så fantastiskt att få den chansen – och tänk om huruvida du fick det inte byggde på dina behov utan på ytligh… Oj, hoppsan. Det är ju inte riktigt så fantastiskt ens i Sverige, utan det beror mycket på var man bor, i vilken ålder man är, om man är tillräckligt högljudd och om man överhuvudtaget kan få en diagnos. Västra Götaland kanske borde arrangera en skönhetstävling så att det snyggaste bokstavsfolket kan få hjälp. Det vore något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, Miss Landmine, vård, hjälpmedel, proteser, landminor, krig, konst, våld, politik, Angola, amputation, skönhetsideal, ideal, könsroller, utseende, NPF, synliga funktionshinder, osynliga funktionshinder, ADHD, autism, diagnoser, fördomar, ableism, media, kultur, Västra götaland, mediciner, handdator, boendestöd, transsexualism, transpersoner, skönhetstävlingar, kön, genus, könsroller

Vad jag önskar att jag vetat om kön första gången jag var tonåring

Det händer att jag känner mig nära människor jag aldrig träffat, aldrig ens chattat eller mailat med och som jag aldrig läst ett enda blogginlägg av tidigare. Det gjorde jag idag. Om jag hade bloggat våren 2002, när jag var 21, så hade jag förmodligen skrivit samma sak. Den gången var jag inte helt säker på vad jag var, utan mest på vad jag behövde. Det jag läste idag får mig att vilja berätta det jag tänkt berätta i något år eller så, men inte riktigt vetat hur.

Jag skulle vilja berätta vad jag önskar att jag vetat om kön, könsidentitet, kroppar, hormoner, relationer, identitet, självbild, könsroller, psykiatrin och allt annat då, när jag var på väg att börja. Jag skulle vilja berätta det på ett positivt sätt och utan att älta det negativa. Jag skulle vilja berätta på ett sätt som inte letar syndabockar eller försöker komma på vad som hade hänt ”om inte”. Jag skulle vilja förklara hur saker och ting fungerar, utan att förolämpa folk som inte vet bättre och som ett stöd till de som försöker förstå.

Så min upplysningskampanj ”Allt du inte visste att du inte visste om trans” går in i en annan fas. Mindre skriva på näsan, mer förklaringar. Vi kan börja redan nu:

1. Det blir bättre.

Det är en klyscha, men det behöver inte vara osant för det. Visst händer det att transpersoner blir utsatta för hatbrott, mobbing, diskriminering och trakasserier när de kommer ut, och visst händer det att man möts av ett massivt berg av ren och skär okunskap, men för många blir det faktiskt bättre när de bestämmer sig för att vara ärliga mot sig själva. Om man behöver könskorrigerande behandling, så kommer den antagligen att göra att man mår ännu bättre.

I det första blogginlägget där jag vågade nämna ordet ”könsbyte” första gången, så skrev jag ”Smärta? Trakasserier? Självklart”. Jag såg det verkligen som något jag fick räkna med, att jag hade något oerhört jobbigt att vänta. Det jag inte visste var att jag snarare var på väg att lämna den jobbigaste biten bakom mig. Det händer att folk tror att en könskorrigeringsprocess måste vara en jättejobbig tid, och ofta är det också det – men det de lätt glömmer är att anledningen till varför man faktiskt fortsätter är för att det ändå är bättre än det liv man hade innan.

Är det något som man som anhörig till en transperson ska oroa sig för är det kanske inte i första hand att den man älskar kommer att fatta fel beslut, eller utsättas för medicinska risker i samband med eventuell behandling, eller faktiskt inte heller att de ska bli nedslagna i en mörk gränd. Det man ska oroa sig för är att den man älskar ska ge upp hoppet. Oavsett om man behöver könskorrigering eller inte, så är antagligen risken för självmord större än risken att dö på operationsbordet, eller risken för att bli utsatt för grova hatbrott – men den risken minskar dramatiskt om man kan leva öppet och få stöd av omgivningen. Familj, vänner, klasskompisar, lärare, släktingar, arbetsgivare, kollegor, bekanta, vårdpersonal, sochandläggare, arbetsförmedlare, myndighetspersoner av olika slag kan alla hjälpa – eller stjälpa. Jag vet att det finns de som ifrågasätter värdet av en särskild HBT-cerifiering av olika arbetsplatser, men jag skulle vilja att alla människor hade fått lära sig HBT-kompetens, som om det var en självklar del av allmänbildningen.

Ofta får transpersoner själva lägga ner en massa tid på att lära ut saker till människor som egentligen borde veta. En läkare vars patient berättar att hon är kvinna, men föddes med manlig kropp och har gjort en könskorrigering, borde förstå att det är ett informativt svar på frågan ”när hade du mens senast?”, och inte upprepa frågan. En barnmorska borde veta vad ”transsexuell” betyder. Vem som helst borde förstå att om en person ber om att få bli uppropad som Gunilla i väntrummet så är det respektlöst att ropa upp Gunnar. Socialhandläggare och sjukvårdspersonal borde veta att det är en dålig idé att placera transpersoner på boenden och sjukrum efter juridiskt kön. Alla som jobbar med människor borde ha grundläggande transkompetens, och inte stå handfallna när det kommer en transperson som patient, klient, brukare eller vad man nu kallar dem. Såna saker kan betyda otroligt mycket.

Det blir bättre, både för en själv och för världen i stort. Det tar tid, det kanske inte blir precis som man förväntat sig och vägen kan vara krokigare än man kunnat ana – men så länge man inte lägger sig ner och ger upp, så kommer man i alla fall framåt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, kön, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, genus, HBTQ, ångest, depression, psykisk ohälsa, ungdomar, självmord, vård, psykiatri, hopp, könskorrigering, könsbyte, hatbrott, fördomar, transfobi, utsatthet, utanförskap, myndigheter, bemötande, okunskap, kunskap, HBT-kompetens, socialtjänsten, stöd

Någon måste inte dö

”Det är alltid någon som måste alltid dö innan något händer. Annars fortsätter livet som om det inte finns några problem. Nej, någon måste alltid dö först. Och sedan vaknar alla, men då är det för sent. Det är därför någon måste dö.”

Del I av Ben X

Så börjar Ben X, en belgisk film som jag såg för ett tag sedan. Bens mamma sitter och pratar in i kameran. Ben spelar datorspel. Sedan får man lära sig att Ben har Aspergers syndrom, att han är mobbad i skolan, att han spelar ett spel där det finns en tjej som han är kär i, men som han aldrig har träffat. Hela filmen bygger fram mot någonting som man anar är hans död. Självmord.

Exakt vad som egentligen händer vill jag inte avslöja, men på sätt och vis är det någon som dör i filmen, och på sätt och vis inte. När man ser slutet framstår mammans ord på ett helt annat sätt.

Nej, någon måste inte dö. Det händer hela tiden att människor inte dör, men att saker och ting förändras ändå.

Jag tänker ofta tillbaka på hur det var förr, på den tiden jag själv levde med döden i bakhasorna. Det var det enda jag visste då, men idag gör jag det inte längre. Jag tänker på hur jag och de andra jag kände som var lika självdestruktiva pratade om döden. Vi var alla så olika. Någon såg sin död som ett straff mot de som hade skadat henom. Någon annan såg det som en teaterföreställning, där hon hoppades att den hon älskade mest i hela världen skulle förstå vad han gått miste om, men försent – hon skulle dö i hans armar. Någon tredje orkade bara inte leva. Någon fjärde sa inget alls. Och så jag, som såg det mer som en plikt, eftersom jag var helt borta i mina tvångstankar.

Jag vet inte hur det är med de andra idag. Vi tappade kontakten. Jag tror faktiskt att vi fortfarande lever allihop.

Jag önskar att jag hade vetat att det var okej att vilja leva. Att man fick det, även om man var konstigast i hela världen. Att man kunde ha rätt att välja bort människor som man inte mådde bra av. Att man inte behövde ta en massa skit. Att det var okej att göra fel, att ångra sig, att ramla. Att det var möjligt att ta sig upp på fötter, även när folk förutsatte att man skulle kunna gå ”igen” när man aldrig tagit ett steg i hela sitt liv. Att det gick att förändra saker, fast man inte visste något annat än det som var.

Jag vill krossa myten om att någon måste dö. Det är inte sant.

***

Det här inlägget skrev jag egentligen igår, men det blev inte postat pga. wordpress-buggar. Idag läser jag om ännu ett självmord. Skådespelaren Emil Forselius valde att ta sitt liv, 35 år gammal. Inlägget är egentligen inte relaterat till händelsen, men det råkade sammanträffa i tid.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om döden, självmord, depression, ångest, känslor, hopp, självmordstankar, självdestruktivitet, psykisk ohälsa, borderline, tvångstankar, psykisk sjukdom, förändring, film, Ben X, Aspergers syndrom, mobbing

Snyggchock och könseufori

Varje gång jag ligger i badkaret nuförtiden brukar jag titta ner på min kropp, och varje gång upptäcker jag nya saker. Testosteronet har satt igång helt fantastiska förändringar under de här dryga åtta månaderna. Låren är så ludna att det knappt syns någon skillnad mellan vänster och höger längre. Magen har så mycket hår att jag snart kan börja kamma den, och bröstkorgen har faktiskt ett antal hårstrån den med. Rumpan kan jag inte se, och kanske är det tur det. Den är antagligen hårig som om jag vore en kentaur. Faktum är att jag känner mig mer och mer som en sådan, kroppsligen. Hälften man, hälften häst.

Idag när jag låg där så kunde jag i alla fall inte låta bli att säga högt för mig själv:

”Jag är så snygg ju!”

Det är sant. Jag har blivit narcissist och är så bekväm i min kropp att bara jag får maston gjord så skulle jag kunna få för mig att söka jobb som krokimodell.

Visst har jag fortfarande penisavund, men det har krympt i takt med att vissa kroppsdelar har vuxit till sig. Visst har jag fortfarande svårt att relatera till de där knöliga sakerna på överkroppen. Visst har jag fortfarande komplex varje gång jag är nyrakad över att jag ser så tjejig ut, och visst nojar jag över att min röst fortfarande är ganska ljus. Visst tar jag fortfarande aldrig ansiktsbilder utan att skjuta ut hakan. Visst klämmer jag alltid in manboobsen i armhålorna så fort jag ska fota utan binder. Visst har jag fortfarande en hudfärg som gör folk snöblinda, eksem, synliga blodådror, mopsmage och äckelfötter – men jag ÄR snygg. I alla fall enligt mig själv, och vad andra tycker spelar faktiskt ingen roll.

Det finns en envis myt om att transtjejer egentligen bara har autogynefili; att de tänder sexuellt på att se sig själva som kvinnor. Jag börjar på allvar tro att jag har en asexuell variant av autoandrofili, för jag gillar det jag ser i spegeln. Hursomhelst börjar jag verkligen känna av könseufori.

Läs även andra bloggares åsikter om könsidentitet, könseufori, könsdysfori, transsexualism, könskorrigering, vård, testosteron, hormoner, kroppar, skönhet, komplex, puberteten, kroppshår, bröst, penisavund, autogynefili, autoandrofili, ideal

Ett skavsår i samhällets könsorgan – Tankar inför kvinnodagen

Det är oundvikligt. På måndag kommer den där dagen igen. Dagen jag aldrig vet hur jag ska förhålla mig till. Åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Å ena sidan borde det vara en dag som jag älskar; den dag om året då det flödar genusmedvetenhet överallt. Som någon slags jämställdhetens valrörelse då alla försöker överträffa varandra. Å andra sidan borde det vara en dag som jag inte känner mig helt bekväm med; den dag då folk pratar om kvinnor kvinnor kvinnor, och då risken att bli felkönad och intvingad i ett falskt systerskap är större än annars. Jag tror att jag känner både och.

På åttonde mars ifjol stannade jag hemma.

På åttonde mars för två år sedan stack någon en röd ros i min hand när jag skyndade genom stan. Det var något kvinnoförbund som delade ut röda rosor – till personer de uppfattade som kvinnor? Eller till alla som kom förbi? Jag vet inte, jag hann inte fråga. Jag var på väg till stationen för att möta en person som skulle göra ett projekt om transsexualism.

På åttonde mars för tre år sedan satt jag med ångesten upptryckt i den hårt lindade bröstkorgen, mascaramustasch och en skjorta i King Kongs storlek, på en tillställning för ”kvinnor, män och barn”. Jag räknade mig som barn, eftersom jag var prepubertal.

På åttonde mars för sju år sedan gick jag i ett demonstrationståg med plakatet ”Avskaffa könen!”. Året därinnan hade jag gått med i demonstrationen för första gången, trots att jag var livrädd och trots att jag inte kände någon.

Åren däremellan – 2004, 2005, 2006 – minns jag inte riktigt. Jag tror att jag satt hemma och försökte bestämma mig för vad jag överhuvudtaget kände.

En dag om året blir könsskaven påträngande och påtaglig. En dag om året som påminner om att vi inte lever i en jämställd värld, men också en dag då det känns extra knepigt att vara transkille. Jag vill inte bli tjejad och girlpowrad, men jag vill inte heller höra att det är fint att killar ställer upp. Som om det är någon slags välgörenhet man ägnar sig åt om man är man och feminist.

Jag vet inte hur det är att känna sig som tjej. Jag vet faktiskt ärligt talat inte heller hur det är att känna sig som kille heller, det är mest något jag säger. Jag vet inte hur det är att ha en kvinnlig könsidentitet, och jag vet inte hur det är att vara kukfödd. Däremot vet jag hur det är att bli bemött som tjej, och numera tror jag mig veta mer och mer hur det är att bli bemött som kille. Glappet däremellan – genusvacuumet – är både större och mindre än jag räknat med. När jag ser skillnaden blir jag förbannad.

Jag är inte feminist för att jag är fittfödd. Jag är inte feminist för att jag har ”kvinnliga erfarenheter”. Jag är inte feminist för att jag vill vara en modern man. Jag är inte feminist för att jag är transperson. Men jag är feminist för att jag har könsskav – och för att jag är ett skavsår i samhällets könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, 8 mars, internationella kvinnodagen, jämställdhet, feminism, könsidentitet, könsroller, transpersoner, transsexualism, transition, könskorrigering, komma ut, HBTQ, män, kvinnor, mansroller, kvinnoroller, fördomar, sexism

Jonas Gardell – en teolog med Tourettes?

Jonas Gardell har gjort en ny serie tv-program om Gud – Åh Herregud! – som jag inte har sett än. Jag missade första programmet för att jag inte kunde slita mig från mina grubblerier om offerlamm och jesusbilder när jag hade ett uppsatsskrivarskov igårkväll, och ska ta igen det ikväll tänkte jag.

Gardell pratar tydligen om Gud som en svart kvinna, eller som en man som går i klänning. Hursomhelst kallar sig Jonas Gardell för ”en teolog med Tourettes syndrom”, enligt Svts hemsida. Då är frågan: Ska man tolka det bokstavligt, som att han äntligen har lämnat neurogarderoben och vågar stå för det där som i alla fall min neudar har fångat upp sedan jag överhuvudtaget hörde ordet ”Tourette” första gången och instinktivt tänkte ”Jonas Gardell!”?

Eller borde man snarare se ”tourette” som bara ett ord, ett uttryck för en viss egenskap som många associerar med Tourettes: Förmågan att säga och göra saker som är socialt obekväma? Lite som Jesus, sådär?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jonas Gardell, Gud, Jesus, diagnoser, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, NPF, neurogarderoben, religion, kristendom, Åh herregud!

Jag är en psykstörd, småkukad fjolla – men jag är manlig

Mitt på dagen idag skrev jag inlägget Manlighets är en tvångshandling, om att vården missar mäns depressioner för att män har svårare än kvinnor att prata om känslor.

”Hur ska en vuxen man som aldrig har fått träna sig i att uttrycka vad han känner kunna förklara för en stressad AT-läkare på vårdcentralen att han har ont i själen? Hur ska en tonårskille som har fullt upp med att spela tuff och oberörd kunna öppna sig för skolkuratorn, eller ens våga gå dit? Hur ska en människa som har fått lära sig att förakta svaghet, eller åtminstone förakta all svaghet i sig själv, kunna erkänna sina svagare sidor? Och hur ska en människa kunna bli stark om hen inte ens kan se sina svagheter?”

Någon timme senare sitter jag själv hos psykologen och ska redogöra för hur veckans hemuppgift – att känna efter när jag exponerat mig för sånt jag är rädd för – har gått. Jag börjar varje mening med ”Jag tänkte” och hon frågar gång på gång ”men vad KÄNDE du?”. Tiden rinner iväg som vanligt, och mot slutet ger hon mig några papper om vad känslor är, som jag ska läsa till nästa gång. Jag säger att jag har svårt att veta vad som är vad; att känslorna flyter ihop. Till exempel får jag ju ofta en kick som känns väldigt häftig när jag gör någonting jag är rädd för, så jag känner både skräck och glädje samtidigt, och så. Hon säger att det inte är så konstigt, och tillägger ”men så är ju en del mindre vana att prata om sina känslor”. Jag hör mig själv säga ”ja, jag är inte van vid det alls”.

På väg nerför trapporna kommer jag på att det faktiskt stämmer. Jag är inte van vid att prata om känslor IRL, och jag är inte van vid att sätta etiketter på dem: Lycka, sorg, glädje, förväntan, rastlöshet, ilska, trygghet. Jag har alltid beskrivit dem på andra sätt, och jag har aldrig riktigt klarat av att berätta för någon ansikte mot ansikte hur jag faktiskt mår, trots att jag är en trägen psykpatient sedan sju och ett halvt år tillbaka – eller kanske på grund av det.

Jag är inte van vid att prata om känslor på riktigt, hur konstigt det än låter. Jag är inte van vid att känna efter; att tillåta mig att uppleva känslor. När jag vandrar hemåt tänker jag på de tre åren i den andra terapin, och hur jag lärde mig att trubba av mina känslor. Hur jag gick från att vara hysteriker till att bli avstängd, och hur det fick mig att sluta självskada och våga göra saker jag drömt om, men samtidigt begränsade mitt inre liv. Hur jag lärde mig att bli mer…

manlig.

Jag är manlig. Jag är en psykstörd, småkukad fjolla – men jag är manlig. Och inte på det charmiga sättet.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, manlighet, mansroller, psykiatri, psykologi, KBT, känslor, terapi, vård, ångest, social fobi, tankar, svaghet, psykisk hälsa, psykisk ohälsa, könsroller, språk, genus, hälsa, transsexualism, könskorrigering

Manlighets är en tvångshandling

DN har startat en artikelserie där de tar upp ett väldigt angeläget ämne: Depressioner hos män. Inte depressioner i allmänhet, och inte depressioner hos kvinnor. Männen har fått ett kön, och det är ofta svårt för vårdpersonalen att se det. Män med psykiska problem pratar kanske om att de har ont i kroppen, eller så dövar de ångesten med olika droger, och en del tar till våld. Däremot är det svårt att få män att prata om sina känslor, och läkarna anpassar sitt bemötande efter det:

”Det verkar alltså vara så att läkaren sällan fördjupar samtalet med en man. Läkaren är mer benägen att acceptera förklaringen om ryggsmärtor och andra fysiska symtom hos en man än hos en kvinna”

Egentligen är det inget nytt: Det finns vad jag vet redan forskning som visar att kvinnors fysiska besvär lättare avfärdas som psykiskt betingade, både av de själva och av omgivningen. Att mäns psykiska besvär lättare avfärdas som fysiska låter lika rimligt. Fast nu är det ju sällan så att man säger att man avfärdar något symtom som fysiskt, som kroppsligt. Det anses av en del människor vara finare att ha fysiska problem än att ha psykiska, och för en del är det nästan en förolämpning att bli ”misstänkt” för att vara psykiskt sjuk när de söker för något symtom i kroppen.

Jag tror att man måste komma ihåg det när man pratar om varför män med psykiska problem blir borttappade: Fysisk sjukdom är mindre stigmatiserat än psykisk sjukdom, generellt sett. Det handlar om en ovana från vårdens sida att se mäns problem som psykiska, javisst, men det handlar också om mansrollen. Det handlar om att pojkar uppfostrats till att bita ihop och inte klaga, och till att inte prata om känslor. Det handlar om ett förakt för svaghet, och om att dra förhastade slutsatser. Det handlar om att upprepa ett destruktivt beteende som anses ingå i ens könsroll, som en tvångshandling.

Hur ska en vuxen man som aldrig har fått träna sig i att uttrycka vad han känner kunna förklara för en stressad AT-läkare på vårdcentralen att han har ont i själen? Hur ska en tonårskille som har fullt upp med att spela tuff och oberörd kunna öppna sig för skolkuratorn, eller ens våga gå dit? Hur ska en människa som har fått lära sig att förakta svaghet, eller åtminstone förakta all svaghet i sig själv, kunna erkänna sina svagare sidor? Och hur ska en människa kunna bli stark om hen inte ens kan se sina svagheter?

Jag tror inte att det är en slump att fjolla kan betyda både feminin man/bög och dåre. Jag tror inte heller att det är en slump att påhoppen på HBT-personer fortfarande spelar på bilden av bögar som både omanliga och psykiskt instabila, samtidigt. Därför tror jag inte heller att det är en slump att det är i queera kretsar som psykradikalismen frodas. Jag kanske är omanlig, men jag är hellre hel som människa än inklämd i en mansroll som skaver.

***

OBS! Om du tänker säga att det är ”feministernas fel” eller liknande, så kan du lika gärna surfa vidare till någon annan blogg. Jag har redan tagit den diskussionen massor av gånger och har inget behov av att upprepa mig.

Tips: En ny avhandling om just depression och könsskillnader.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, manlighet, mansroller, män, vård, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykiatri, psykologi, psykofobi, stigmatisering, tabu, skam, skuld, sjukdom, hälsa, funktionshinder, depression, bemötande, sexism, fördomar, känslor, sårbarhet, styrka, terapi, forskning

För konstig för att vara udda och för mainstream för att vara normal

Strax efter att jag publicerat mitt förra inlägg fick jag en kommentar:

”Oh, du är så alternativ.”

Jag vet inte vad den syftade på, men jag antar att den var ironisk. Jag svarade bara ”knappast” och sedan gick jag och la mig. Men innan jag somnade hann jag fundera över varför jag aldrig skulle erkänna att jag är ”alternativ”. Det är av två skäl:

För det första betyder ordet ”alternativ” att man är på ett visst sätt istället för något annat. Man förutsätter att det finns en norm och att man inte följer den, men i samma stund skapar man bara en ny norm. Och i samma stund som det alternativa blir norm så upphör det att vara alternativt på riktigt. Kvar är bara ett ord utan innehåll.

För det andra har jag aldrig känt mig hemma i såkallade alternativa miljöer, eftersom aldrig känt mig hemma någonstans. Alla grupper har sina normer, sina gemensamma värderingar och ritualer, och det är sällan jag känner mig bekväm med dem. Jag är en tvångsmässig normbrytare.

Sedan kom jag på ett tredje skäl till varför jag inte är ”alternativ”: För att det låter så begränsande. Antingen är man mainstream eller så är man alternativ. Antingen klär man sig si eller så klär man sig så (eller så eller så eller så). Antingen lyssnar man på X eller så lyssnar man på Y (eller Z eller Q eller Ü). Antingen tycker man ditten eller så tycker man datten (eller hitten eller hatten eller skatten). Jag har aldrig lyckats med någondera, och jag ligger inte ens mittemellan.

Jag passar inte in bland kukfödda killar och inte bland tjejer. Jag passar inte in bland andra transpersoner eller andra transsexuella, inte ens bland andra transkillar. Jag passar inte in bland queera, asexuella, sexuella, bögar, straighta, bisexuella, pansexuella, polyamorösa, relationsanarkister eller monos. Jag passar inte in bland människor i min egen ålder, och inte bland de som kommer från samma stad som jag. Jag passar inte in i Sverige och inte någon annanstans heller. Jag passar inte in bland vänstermänniskor och definitivt inte bland borgerliga. Jag passar inte in bland normalstörda men inte särskilt bra bland bokstavsfolk heller. Jag passar inte in bland psykfriska eller bland psyksjuka. Jag passar inte in bland de jag har gemensamma intressen med, de som bekänner sig till samma -ismer och ägnar sig åt samma hobbies. Jag passar inte in bland de som har haft en liknande uppväxt och ungefär samma utbildningsbakgrund. Jag passar inte in bland människors vars tro liknar min egen.

Jag passar inte in, helt enkelt – men jag är osäker på om det verkligen finns människor som någonsin känner att de passar in, någonstans. Jag börjar tro att det hela är en bluff som hela världen har gått på, och att alla strävar efter något de aldrig känt men som de tror att de borde ha upplevt åtminstone en enda gång när de dör. Själv har jag insett att jag förmodligen inte skulle bli lycklig bara för att jag fick känna att jag passade in någon gång, så jag har slutat försöka.

Så nej, jag är inte alternativ. Jag är för konstig för att vara udda och för mainstream för att vara normal.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om utanförskap, alternativ, gemenskap, normer, värderingar, psykologi, samhörighet, kultur, kön, könsidentitet, transsexualism, transpersoner, queer, asexualitet, sexualitet, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, pansexualitet, polyamori, relationsanarki, monoamori, ålder, Sverige, politik, funktionshinder, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykisk sjukdom, intressen, bakgrund, tro, längtan, ensamhet, trygghet, relationer, drömmar

”Welcome to the freak show!” – Men vem har sagt att det bara finns plats för ett miffo?

Samtal mellan Dennis och mig, en måndagskväll. Han börjar:

- Du är ju ett freak!
- Jag vet Jag älskar att folk som kommer till min freak show blir överraskade. De tror att jag är det enda freaket i showen
- Ja, haha.
- Men de är ju det lika mycket

Det är faktiskt sant. Ibland reagerar folk på mitt ”Welcome to the freak show!”, för att de tycker att jag förminskar mig själv om jag kallar mig för freak. Jag brukar svara att jag är stolt över min stördhet; att det inte alls är menat så.

I själva verket är det inte bara jag som är ett freak. Jag är inte det enda miffot. Alla dessa människor som jag möter IRL och URL – alla dessa märkliga varelser med sina rutiner, sina vanor, sina beteendemönster och instinkter, sina känslor och tankar sina principer, åsikter, värderingar – de är också en del av min freak show. Det är bara inte alltid de förstår det, och jag är för väluppfostrad för att berätta för dem hur störda de är.

Läs även andra bloggares åsikter om freakshow, miffoism, cripteori, mentalism, NPF, ableism, autism, Aspergers syndrom, ADHD, smisk, fetischism, sex, sexualitet, BDSM, asexualitet, funktionshinder, transsexualism, transpersoner, HBTQ

Regnbågens åtta färger – ta tillbaka magin och könsorganismen!

Hur många färger har prideflaggan, den med regnbågsfärger? De flesta skulle säga sex, antar jag. Det är den version som är den vanligaste numera, men en gång i tiden hade den faktiskt åtta. Enligt Wikipedia hade den ursprungliga flaggan från 1978 åtta ränder:

• hot pink: sexuality
• red: life
• orange: healing
• yellow: sunlight
• green: nature
• turquoise: magic/art
• indigo: serenity/harmony
• violet: spirit

När man skulle sy upp fler flaggor hade man svårt att få tag på knallrosa tyg, så man slopade den rosa randen. Sedan tog man även bort den turkosa, eftersom det var mer praktiskt att ha ett jämnt antal ränder när flaggan skulle hängas från en lyktstolpe; annars syntes inte den mellersta randen från andra sidan. Det var alltså sexualiteten som försvann först, och sedan magin och konsten.

Efter att jag läste det så har jag alltid försökt att göra regnbågsmönstret med åtta färger. Jag vill ha in magin i min regnbåge, och sexualiteten – eller asexualiteten – med. Idag gjorde jag till exempel ett slags handtag till min mobil så att jag lätt får upp den ur fickan, och åtta träpärlor blev precis lagom längd.

Jag tycker att det på något sätt känns typiskt att sexualiteten försvann på grund av för hög efterfrågan, medan magin fick ge upp sin plats för rationaliteten. Jag tänker också på i vilket sammanhang det skedde; efter mordet på Harvey Milk, då efterfrågan på flaggorna tog fart. Jag tänker på att i filmen Milk syntes en enda kvinna, och de enda synliga transpersonerna var väldigt få och en del av en folkmassa. Filmen var full av byxbögar. Hade filmen handlat om Stonewall hade den antagligen gett en liknande bild. Transpersoner har slagits och tagit skit på ett sätt som många byxbögar (och för den delen säkert även en del kjolflator) aldrig gjort, men ändå förblivit osynliga.

När en person i kvinnokläder mördades i Puerto Rico för att hen hade kuk kallar amerikansk gaymedia det för ”homofobi”, och håller en minnesstund på samma dag som Transgender Day of Rememberance – utan att någonsin nämna att det snarare är transfobi än homofobi som ligger bakom, och utan att fråga transgrupper om de vill samarbeta. Resultatet: Hatbrott mot transpersoner osynliggörs.

I Sverige blir en kille diskriminerad av en busschaufför som tvingade honom av bussen, med motiveringen att hans ”trosor” syntes, fast han inte alls hade några trosor utan bara kalsonger. Det kallas för homofobi, där med. Utan att ha någon aning om exakt vad som hände och hur personen var klädd eller så, så gissar jag att det kanske snarare hade något att göra med att busschauffören reagerade på att klädseln eller beteendet var ”för” feminint, snarare än att det handlade om sexuell läggning. Det är isåfall transfobi, snarare än homofobi. Man behöver inte vara transperson för att bli utsatt för transfobi, men eftersom händelsen inträffade våren 2008 var det fortfarande lagligt att diskriminera personer med könsöverskridande identitet eller uttryck.

Transfobin måste döpas om till homofobi för att bli mer begriplig, och förut för att överhuvudtaget kunna kallas för diskriminering. Transmedvetenheten är ganska osynlig även inom den såkallade HBT-världen. Idag skriver Lars Gårdfeldt, präst och bög, om Jonas Gardell och om hur bögar får vara jesusexperter nuförtiden – och tolkar Siwerts Öholms berömda melodifestivalraseri som enbart homofobi, fast det antagligen var lika delar homofobi och transfobi. Om inte Mark Levengood hade haft en bröllopsklänning på sig, hade känslorna svallat så högt då? H och B tar steg framåt. T hänger fortfarande på efterkälken.

Medan jag trädde pärlorna på snodden funderade jag över hur jag egentligen hanterar magin. För mig är magi religion, och den är så nära sammanlänkad med min bild vad det innebär att vara transperson att det vore omöjligt att skilja dem åt. Jag har väldigt stor respekt för ateister, och det händer att jag önskar att jag kunde vara en av dem, men jag har lärt mig att jag inte kan det. Lika lite som jag kan styra min längtan efter att känna mig hemma i min kropp, lika lite kan jag styra mina sinnen – och förmågan att känna närvaro är ett sinne.

För mig har regnbågen åtta färger. Den rosa pärlan står kanske inte för sexualitet i mina ögon, utan för könsorganism, och den turkosa för magi. Jag vill inte vara utan någon av dem.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, transsexualism, transpolitik, HBTQ, andlighet, tro, magi, religion, trolldom, kön, genus, könsöverskridande, könsroller, fördomar, homofobi, homonormen, Siewert Öholm, Lars Gårdfeldt, Jonas Gardell, Mark Levengood, könsnormer, heteronormen, hatbrott, diskriminering, kristendom, pride, regnbågsflaggan, regnbåge, bilder, färger, symboler, historia, magi, trolldom, kroppar, könsorgan, sexualitet