Den lärde talar till galningarna, den vise lyssnar på dem

Det finns tre frågor som rör psykiatrin som alltid orsakar någon slags debatt så fort de kommer på tal: ADHD, ECT och LPT. ECT står för elektrokonvulsiv behandling, det som kallas ”elchocker”, och LPT är en förkortning för Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Nu senast är det en rapport som visar att antalet behandlingar med ECT har ökat markant de senaste tio åren, samtidigt som patienterna inte får tillräckligt med information om biverkningarna, som i sin tur är dåligt kartlagda. För vissa är ECT en utmärkt behandlingsmetod, som betyder skillnaden mellan liv och död, medan det för en del har gett svåra biverkningar som minnesförlust. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns två sidor av myntet.

Tindra bloggar bra:

”Precis som det anges i artiklarna i så måste patienten förstå vad det är som sker och inte sällan har de inte heller kontaktpersoner som tillvaratar deras intressen. Fråga de som fått hibernal och använt hibernalhatt de vet vad detta handlar om

Jag som oftast är motståndare till ytterligare register pga den personliga integriteten känner faktiskt att i det här fallet är det motiverat. Samt att jag hoppas att de med psykiska funktionshinder inte blir ett slagträ i valkampanjen 2010.

Det väljarsegmentet har blivit svikna allt för ofta. De om några är offer för det som ofta omnämns som inlåsningsmekanismer i andra politiska sammanhang.  I synnerhet då välmenande politiker säger sig vilja bryta utanförskapet för de utsatta grupperna som sällan har ngn röst.

Gör skillnad och släpp fram dem med den autentiska rösten som har erfarenhet av problematiken när viktiga beslut ska fattas.”

Jag tycker hon sammanfattar det hela på ett bra sätt. Politiker som åker runt och grillar valfläsk vid köksbord besöker gärna noga utvalda ålderdomshem och skolor som passar deras image, men inte verksamheter som riktar sig till personer med psykiska problem. Det är väldigt inne att prata OM psykiskt funktionshindrade, och i vissa fall TILL oss, men sällan MED.

Det är därför internet behövs. Här samlas människor med erfarenheter de inte kunnat dela med sig av tidigare, och här kan även de tysta göra sig hörda. Thérèse, Lisa och Rebecca har också delat med sig av sina tankar om ECT, väldigt nyanserat och kunnigt.

Som ett exempel på motsatsen kan man ta den ökända scientologen Peter U Larssons senaste projekt – elchocker.se – där han sprider en ensidig bild av ”elchocker” som något alltigenom negativt och av psykiatrin som fundamentalt misslyckad och illasinnad. Det är ett typexempel på när man struntar totalt i att arbeta för att förbättra för de som själva är berörda, och enbart driver sina egna frågor. Scientologernas såkallade Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) har nämligen som yttersta mål att avskaffa psykiatrin helt och hållet.

Låt Peter U Larssons och KMRs ensidiga propaganda vara ett skräckexempel, och fall inte för frestelsen att diskutera psykiatrin och psykisk sjukdom som om de enda som kunde tänkas delta i samtalet alla är personer utan egen erfarenhet som patient. Sluta skuldbelägga människor för att de är sjukskrivna eller arbetslösa, och satsa mer på att förbättra vården.

En undersökning visar att var fjärde student på Uppsala universitet mår psykiskt dåligt. Hur många av dem som har såpass svåra problem att de behöver professionell hjälp framgår inte, men ändå. Tänk om politikerna kunde förstå att personer med psykiska problem är väljare de med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykologi, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, fördomar, psykofobi, ableism, depression, ångest, självmord, självdestruktivitet, ECT, politik, bloggosfären, bloggar, internet, media, politiker, vård, Peter U Larsson, KMR, scientologerna, sekter, sjukdom, funktionshinder, funktionsnedsättningar, hälsa, tabu, mänskliga rättigheter, biverkningar, risker, elchocker

”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor

Klockan är strax efter nio, men jag tror redan jag har hittat dagens bästa tweet. Att sammanfatta den såkallade negerbollsdebatten på max 140 tecken är en konst som Mikusagi behärskar:

”Folk får det att låta som om vi är överkänsliga idag. ”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor.”

Läs även Mikus underbara blogg.

Relaterat: Något är ruttet i staten Danmark, som vanligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om neger, negerbollar, chokladbollar, ord, språk, rasism, smygrasism, fördomar, Mikusagi, historia, politik, twitter

Är du man eller kvinna? – Ja!

Idag damp det ner ett stort kuvert på hallmattan. En enkät om vad jag tycker om psykmottagningen, som antagligen gått ut till en del av deras patienter. Det är första gången jag fått en enkät hemskickad till Immanuel. Jag vet inte hur många gånger jag har fått ta emot enkäter – och naturligtvis en massa annan post – till fel namn. Därför har jag alltid hakat upp mig på frågorna, och det gjorde jag även den här gången. Självklart fanns den obligatoriska frågan med:

”Är du man eller kvinna?”

Självklart fanns det också bara två rutor att markera: Man eller Kvinna. Jag var väldigt nära att rita en egen ruta och skriva ”ja”, men sansade mig. Det ÄR bra ibland att undersöka saker ur ett genusperspektiv ju.

Den här gången hade de åtminstone med andra frågor, som till exempel om svenska är ens modersmål och vad man har för utbildningsnivå. Det var inte ett slentrianmässigt och krystat ”oj, vi måste göra en genusanalys också av vilka som tycker att badminton är viktigare än simning”. Om det till exempel skulle visa sig att män i mycket större utsträckning än kvinnor upplever att de kan påverka sin behandling, eller om kvinnor i mycket större utsträckning än män upplever att de har förtroende för sin läkare, så kan det säga något om hur personalen kanske behandlar kvinnor och män olika.

Jag funderar över vad jag ska göra åt frågan, när telefonen ringer. Jag svarar ”Immanuel”, och det är en mumlande, sluddrande röst i andra sidan som frågar efter en lägenhet. Jag förklarar att hen har ringt fel, och vi lägger på. Hen ringer igen, och igen, och igen, och igen. Tydligen har de skrivit ut fel nummer i annonsen, kommer vi på till slut. Telefonen tystnar.

Varje gång hen ringde svarade jag ”Immanuel”, och det är också helt nytt. Tidigare har jag haft som vana att bara svara ”Ja, hallå?”, eftersom jag inte vetat vilket namn de har förväntat sig att jag ska ha. Nu börjar jag vänja mig vid att jag faktiskt äntligen heter Immanuel i alla sammanhang – och jag möts inte längre av förvirrade röster som undrar om det verkligen är Immanuel de pratar med, för det låter ju som en tjej. Jag tror att det händer oftare numera att jag faktiskt dessutom passerar som kille IRL, och att det spelar roll för hur andra bemöter mig.

Efter att först ha övervägt en egen ruta, och sedan funderat på att hoppa över frågan helt, kryssade jag till sist i Man. Det är så jag lever nu. Det är så jag uppfattas, mer och mer. På gott och ont – men absolut mest på gott.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könsroller, enkäter, transsexualism, transpersoner, transition, könskorrigering, frågor, alternativ, könsnormer, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, HBTQ, forskning, bilder, vård, genusperspektiv, psykiatri, namn, telefon, röst, passering, hormoner, testosteron, målbrottet, manlighet, kvinnlighet

Internet som en mänsklig rättighet – eller som ett hjälpmedel IRL

Vad gör alla ouppkopplade människor hela dagarna? När jag twittrade ”Undrar ibland över vad folk som inte är ständigt uppkopplade har för liv” igår fick jag olika bud: Läser böcker, tittar på tv, umgås med människor IRL, dagdrömmer, jobbar… Jag gör allt det där på nätet redan, så jag hade glömt att det finns de som gör det offline också.

Mitt liv kretsar runt datorn, och kräver en någorlunda snabb och stabil uppkoppling för att fungera. Avsaknad av uppkoppling är ett funktionshinder för mig, men jag försöker att inte oroa mig i onödan. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara för folk IRL att det faktiskt inte handlar om verklighetsflykt, utan att det för mig ÄR verkligheten – och att det är en förutsättning för att få livet att fungera.

Emil Isberg ifrågasätter om internet är en mänsklig rättighet, och vill hellre kalla det för ett hjälpmedel:

”För mig är Internet ett hjälpmedel för att skapa ett mer informativt och socialt liv än man annars kanske inte skulle ha haft. Allt begränsning av Internet är alltså att försämra den hjälpen. Att ta bort Internet från någon ska likaställas med att ta bort rullstolen från en person som inte kan gå anser jag. Jovisst man har fortfarande möjligheten att uttrycka sin åsikt och leva, men man är mycket begränsad i sin rörlighet och i sitt informationsintag.”

Om man ska vara noga så är definitionen av ”hjälpmedel” enligt byråkratin att en produkt inte finns tillgänglig för allmänheten genom öppen handel. Det är därför man på många håll till exempel kan få en handdator eller mobiltelefon (Handi) med mycket enkla funktioner utskriven, men ingen ”vanlig” handdator eller mobil. Att det sedan fungerar som ett hjälpmedel är naturligtvis en annan sak.

För ja, det gör det. Utan datorn och bredbandet skulle mitt liv vara så oändligt mycket mer kaos. Dels har internet betytt skillnaden mellan nästintill total isolering och ett rikt socialt liv trots min Asperger och trots min sociala fobi, och dels har internet gett mig en möjlighet att få ordning på mitt liv. Har man som jag uselt arbetsminne, koncentrationsproblem och en annorlunda perception kan internet vara en enorm skillnad.

Thunderbird Lightning

Jag har visserligen övergett den nätbaserade Googlekalendern till förmån för Lightning, som fungerar även i nedkopplat läge då den är en del av den nedladdade emailklienten Thunderbird, men det är när jag är uppkopplad som jag fungerar som bäst ändå.

Till exempel har jag börjat använda ett tillägg till Firefox som heter Tea Timer, som helt enkelt är en slags äggklocka. Den är visserligen gjord för att hålla koll på när teet är färdigt, men det går att ställa in den på vilken tid man vill.

När tiden är ute poppar det helt enkelt upp ett litet fönster som förklarar att teet är klart, oavsett om man ställt in den på två sekunder eller en timme. Det nya fönstret lägger sig överst i webbläsaren, och drar uppmärksamheten till sig. Jag använder Tea Timer när jag lagar mat, när jag kör en tvättmaskin, och alla andra gånger jag behöver bli påmind om något efter en viss tid. Den går så snabbt att ställa in, så det fungerar väldigt bra.

Visst finns det påminnelsefunktioner i mobiltelefonen också, men den är inte lika effektiv. När jag pluggar till exempel, så går jag ofta in i hyperfokus, och då stänger jag av öronen. Jag märker inte om mina vänner smsar, även om telefonen ligger bredvid mig och plingar så högt att jag hoppar till. Det går liksom inte in i min hjärna fast jag studsar upp i luften. Därför behöver jag se påminnelsen, och inte bara höra.

Jag fungerar som bäst när jag är uppkopplad eftersom jag kan följa impulserna att ta reda på vad jag vill veta omedelbart och därför lär mig massor, eftersom jag aldrig behöver känna mig så fruktansvärt avskärmad och missförstådd som jag gör IRL, eftersom jag njuter av att kunna kommunicera någorlunda obehindrat och på nästan samma villkor som alla andra, eftersom jag så sällan blir läst som tjej, eftersom jag kan prata med mina vänner, eftersom jag kan studera mitt specialintresse – människor – utan att vara tvungen att stirra i smyg bakom solglasögon – och eftersom jag helt enkelt är som gjord för att leva online.

Just nu säger Lightning åt mig att jag ska städa kontoret, och om jag inte hade fått den påminnelsen hade det aldrig blivit av. Internet och datorer ger mig ett bättre liv även bortom skärmen. Jag skulle säga att för mig och många andra med olika svårigheter är internet ett nödvändigt redskap för att uppnå mänskliga rättigheter: Makten över mitt eget liv.

***

Lästips: Internet och psykisk ohälsa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, datorer, teknik, hjälpmedel, funktiosnhinder, funktiosnnedsättningar, Aspergers syndrom, autism, ADHD, NPF, social fobi, minnet, hjärnan, program, kalendrar, Firefox, Thunderbird, Lightning, Tea Timer, påminnelser, tid, tidsuppfattning, koncentration, arbetsminne, stress, psykologi, kognitiva svårigheter, perception, teknik, tekniska hjälpmedel, ordning, organisering, kaos, städning, rutiner, schema, hyperfokus, uppmärksamhet

Till försvar för inbillningssjukan

KBT fungerar vid ryggvärk, visar en ny studie. DN berättar att man undersökte 600 personer med långvariga ryggproblem. Man gav 400 av dem kognitiv beteendeterapi, och resten fick bara rådgivning. Efter ett år uppgav 60% av de som fått KBT mycket bättre, men bara 30% av de som fått rådgivning.

Förklaringen är alltså att terapin fick dem att våga röra sig, och inte att smärtan var inbillad. Ändå verkar det vara lite tabu, eftersom så fort något ens påminner om något med ordet ”psyk-” i, så finns det de som misstolkar allt och kommer med hurtiga råd om att det bara är att bita ihop och skärpa sig, varvat med anklagelser om inbillning.

Det är väldigt mycket tabu att ”inbilla sig”, har jag förstått. Så oerhört synd.

Jag vet inget om hur det är att leva med värk som har rent fysiska orsaker; däremot är min kropp fantastiskt duktig på att hitta på det ena kroppsliga symtomet efter det andra som ett resultat av hur jag mår psykiskt. Ibland är det underbart, ibland inte. På gott och ont är det så jag fungerar, och jag vet inget annat. För mig är kroppen mest ett omslutande hölje som bär runt på hjärnan, och därmed går det inte att skilja fysiska och psykiska upplevelser från varandra.

Kanske är andra människor bättre på att skilja huvudet från kroppen än vad jag är. Jag vet inte. Men jag tror att man måste komma bort från idén om att psykiska reaktioner är inbillning – och något att skämmas för. Det om något är inbillning.

Lästips: SvD skriver om ECT. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdom, värk, smärta, psykisk sjukdom, fysisk sjukdom, funktionshinder, funktionsnedsättningar, terapi, KBT, forskning, psykologi, tabu, fördomar, vård, psykiatri, inbillning, träning

Malin Wollin bryr sig om transpersoner. Eller?

Något trög upptäcker jag att Malin Wollin har svarat på ett mail hon fick efter sin märkliga krönika om ett tredje juridiskt kön och begreppet hen. Jag tänkte gå igenom hennes svar i detalj, för det är ett skolexempel på märkliga bortförklaringar:

”Min krönika var en reaktion på vänsterns förslag, ingenting annat. Jag har träffat människor som är emellan kön. Jag har full förståelse och respekt för hur ensamt och utsatt det måste vara att leva som varken man eller kvinna.”

Eh… och ändå skriver du som du gör? Förstår du inte att folk tycker att det är jobbigt att få höra att det är ”tramsigt” att kräva mänskliga rättigheter?

”Nu är vårt samhälle konstruerat efter hon och han. Att installera nya toaletter och omklädningsrum överallt för en liten minoritet är inte genomförbart utan att se förbi andra grupper i samhället.”

Vem har sagt att det måste installeras nya toaletter? Räcker det inte med att byta ut skyltarna? Vad gäller omklädningsrum och duschar är det mer komplicerat såklart, men det är faktiskt en lite annan fråga.

”Att jag reagerade så starkt på vänsterns förslag är att man genom att lägga fram det här förslaget struntar i att lägga fram förslag som gynnar transgender personer mer konkret.”

Såna förslag läggs fram då och då, och vänsterpartister brukar vara rätt flitiga med det. Till exempel har de drivit olika frågor som rör transpersoner, som till exempel könskorrigeringar, men även namnlagen och diskriminering, som drabbar transpersoner ur alla kategorier. Det är bara inget som brukar synas på Aftonbladets förstasida.

”Jag tänker på sjukvården som av naturliga skäl är uppdelad i man/kvinna.

Varför inte låta RFSL hålla i den här frågan? Ingen kan ha större kunskap och erfarenhet.

Minns ni tiden när vi hade att välja på Fitta eller Slida? Nu finns snippa och det känns som om vi alltid har haft snippa. Så otroligt skönt för alla föräldrar till döttrar att inte ha att välja mellan fitta, slida, underliv, framstjärt eller kisseliss. Vi har snippa och det har vi tack vare RFSU och mun och mun-metoden. Inte genom ett lagförslag som har tagit viktig tid från andra viktiga frågor för tjejer.

Vad finns det för fortbildning för sjukvårdspersonal i hur man bemöter personer som inte är han eller hon?”

Det finns en HBT-certifiering för vårdgivare, men exakt vad som ingår i utbildningen vet jag inte. Det har däremot RFSL koll på, eftersom det är de som ordnar det. Japp, RFSL driver frågor som rör transpersoner, precis som RFSL Ungdom, KIM, INIS, FPE-S, och i viss mån RFSU. I många år har aktivister slitit för att få politikerna att lyssna, för att det krävs mer än vad man kan göra med frivilliga insatser. Juridisk könstillhörighet är trots allt något som finns inskrivet i lagen, så det är inget man fixar utan politikers inblandning.

”Och hur bemöter man föräldrar till barn som föds tvåkönade? Hur bemöter man barnet som varken är flicka eller pojke? Måste ett barn har ett kön alls innan de blir två-tre år?

Jag är övertygad om att Vänstern kan lägga fram ett förslag som är bättre för den här gruppen människor.”

Ja, och det har de redan gjort, även om det såklart finns mycket kvar att göra. Det sitter nämligen en bromskloss i regeringen: I ett halvår till får vi dras med Göran Hägglund som socialminister. Gissa hur lätt det är att driva transfrågor då.

”Därav min reaktion.

Vänliga hälsningar Malin

Inte transfob, inte homofob, inte Sverigedemokrat, inte kvinniska. Bara människa.”

Jag är inte särskilt övertygad, men inte heller förvånad. Naturligtvis är det lätt att försvara sig med att det faktiskt finns viktigare frågor för transpersoner än just rätten till ett juridiskt tredje kön, men man måste börja någonstans. Det hela luktar väldigt mycket Barnen-i-Afrika-rörelsen.

Den dagen Malin Wollin skriver arga krönikor på löpande band där hon ondgör sig över hotet om kastreringstvång för transsexuella och intersexuella, eller över den vardagliga transfobin i samhället, eller över diskriminering mot transpersoner, eller över det faktum att det finns gott om cispersoner som är övertygade om att de vet bäst vad transpersoner vill ha och behöver utan att bry sig om att lyssna på de som faktiskt är berörda – den dagen ska jag ta hennes engagemang mot ordet hen på allvar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malin Wollin, transpersoner, transfobi, HBTQ, media, Aftonbladet, journalistik, hen, intergender, transgender, transpersoner, intersexualism, kön, könsidentitet, könstillhörighet, genus, politik, Vänsterpartiet, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, regeringen, riksdagen, politiker, kön, hen, tredje könet, lagar, juridiskt kön, könsorgan, genderqueer, queerteori, retorik, argument, ord, språk, RFSL, RFSU, RFSL Ungdom, INIS, KIM, FPE-S, transpolitik, aktivism

Som en riktig karl

Viktiga papper från försäkringsbolag. Viktiga papper till Försäkringskassan. Den nya diagnosmanualen DSM-V som föreslår att skrota diagnosen ”Asperger’s disorder” och föra in allt under en och samma ”Autism spectrum disorder”. Skillnaden mellan att säga ”autister” och ”personer med autism”. Sjukreseregler och var i hela friden jag har gjort av de gamla biljetterna. Föreläsningar. Självförtroende och självkänsla. Bostadstillägg och hyreshöjning. Personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet.

Det var första gången på länge som jag haft en pappersfixardag med boendestödet, och pappersfixande – blankettifyllande, uttolkning av kryptiska brev skrivna på byråkratiska och såna saker – gör att man kan prata mer än om man städar.

M sitter ner på köksstolen i vardagsrummet, och jag står upp efter att ha vimsat runt och letat efter biljetterna. Hon ser mig snett nerifrån, och säger:

- Men alltså, vilket skägg du börjar få!

Hon ler. Jag ler. Hon säger att mitt ansikte har blivit mer fyrkantigt också, eller om det kanske är en synvilla. Är det inte så att kvinnor har mer fett även i ansiktet, att det är det som har försvunnit också? Jag har blivit rakare i kroppen, tycker hon, och höfterna har liksom försvunnit. Sedan ser hon mina håriga armar, och jag berättar att det är ingenting jämfört med hur mina ben ser ut. Jag fortsätter:

- Jag har hår på ryggen också.

- Oh, hjälp! Som en riktig karl!

Hon skrattar. Jag skrattar. Som en riktig karl. M frågar hur det går med känslorna. Jag börjar berätta, men vi blir avbrutna av att hennes jobbtelefon ringer. Hon måste svara, för det är någonting som har hänt.

Det jag skulle ha sagt var annars att jag börjar landa, men också att jag börjar förstå vidden av mina svårigheter mer och mer. Nu när jag känner mig mer hemma i min kropp och börjar våga utsätta mig för sånt jag är rädd för märker jag mer tydligt hur begränsat mitt liv har varit i nästan trettio år, och hur svårt det är att plötsligt passera som normalstörd utan att vara det. Jag är otroligt lättad över att saker och ting äntligen börjar fungera, samtidigt som det är förvirrande att vara så stabil och må så bra och klara så mycket men ändå inte allt som jag önskar att jag klarade. Jag vet inte ens vad som är rimligt att förvänta mig av mig själv, vad jag ska kräva att jag klarar. Jag vet inte hur saker och ting fungerar när de fungerar, för det är jag inte van vid. Jag kommer alltid att ha mina neuropsykiatriska funktionshinder och min transsexualism, men jag är på väg att bli frisk från min psykiska sjukdom.

Telefonen fortsätter ringa, och till slut inser hon att hon måste åka. Någon annan brukare är riktigt illa däran och hon behövs där, på plats. Hon ber om ursäkt gång på gång för att hon måste avbryta, och jag får nästan köra ut henne.

Det är inte jag som är sjuk.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, friskdom, psykisk ohälsa, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, funktionsnedsättningar, funktionshinder, boendestöd, förväntningar, krav, identitet, transsexualism, könskorrigering, vård, testosteron, puberteten, hormoner, kroppshår, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörningar, självdestruktivitet, självskada, depression, ångest, kommunikation, diagnoser

I USA och Malawi skyddar man hellre normer än människor

Varje gång jag läser om religiösa friskolor saknar jag vissa perspektiv. Hur är det egentligen att gå i en religiös friskola, och veta att man inte hör hemma där? Hur är det att vara ateist i en skola med morgonbön, och hur är det att vara HBT-person i en skola där heteronormen är det enda tillåtna?

Jag läser om en tjej i USA som går i en kommunal skola, men inte är så hjälpt av det ändå. Constance McMillen går ut high school i vår, och frågade rektorn om det var okej att gå på balen med sin flickvän. Svaret var ”nej”. Två tjejer får inte komma som ett par, och tjejer får inte ha smoking – och dessutom skulle de bli utkastade ifall någon av de andra eleverna på balen klagade på deras närvaro. McMillen stämde skolan, som kontrade med att ställa in hela balen.

Intervju på Youtube

Officiellt sett heter det att balen är inställd på grund av att den tagit för mycket uppmärksamhet från skolarbetet, men alla vet att det beror på stämningen. Därför får McMillen ta en del skit från andra elever, som om det vore hennes fel att hon blir diskriminerad. Det hela är ett typexempel på ett sånt tillfälle där skolan pressar fram homofobi snarare än motarbetar den.

På samma sätt, fast ännu mer extremt, är det i Malawi. Två personer som räknas som män blev arresterade i vintras för att ha ingått äktenskap med varandra. Om jag förstått det rätt identifierar sig Tiwonge Chimbalanga som kvinna, medan Steven Monjez identifierar sig som man. Båda är dock juridiskt sett män, och därför räknas deras förhållande som ”homosexuellt” - och det är olagligt i Malawi. Den 22 mars ska de ställas inför rätta för ”brott mot naturen” och ”osedligt beteende mellan män”, och genom QX får jag tips om en brevkampanj för att visa sitt stöd för paret.

Detta samma dag som jag läser i DN om två män i Stockholm som blir intervjuade i en artikelserie om de ekonomiska skillnaderna mellan samboskap och äktenskap. Det är inte som en del av ”oj, titta, bögar”, utan snarare en del av ”titta, här är två personer som provat både att vara sambo och att vara gifta”. Punkt.

Jag vill gärna tro att Sverige ligger längre fram än USA, och jag vet att när det gäller äktenskap så har Sverige definitivt kommit längre än Malawi. Det är långt borta, men det berör mig ändå. Så jag går med i Facebookgruppen till stöd för Constance McMillen, och jag förbereder ett brev för att försöka påverka Malawi. Gör det du med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Tiwonge Chimbalanga, Steven Monjez, Constance McMillen, USA, Malawi, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, relationer, skolan, skolbal, fester, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, HBTQ, heteronormen, könsnormer, transfobi, homofobi, politik, påverkan, lagar, fördomar, diskriminering, Sverige, friskolor, etik, moral

Life is not a dress rehearsal

Jag drömde att jag var på ett badhus. Det fanns två drömmar att gå in igenom, och jag visste inte hur det såg ut därinne. Såklart visste jag att det fanns ett omklädningsrum, ett duschrum, en bastu och en toalett, och en dörr i andra änden ut till själva simhallen, men jag visste inte mer än så. Jag visste inte hur omklädningsrummet och duschen var inredda; ifall det fanns möjlighet att dra sig undan och byta om och duscha utan att andra hade insyn. Jag visste att jag skulle kunna byta om på toaletten, oavsett vilket rum jag valde – men man kan inte duscha på toaletten. Om man inte duschar innan man badar blir man åthutad av badvakten – och man ska duscha utan badkläderna på.

Jag är kanske ett halvår eller ett år framåt i tiden från nuet i drömmen, men en sak finns kvar: Rädslan över att inte passera som kille. Min kropp är i drömmen ungefär som den är nu, fast jag har äntligen fått en platt bröstkorg. Jag har en början till skägg och ganska mycket kroppshår, och min röst börjar låta mörkare än förut. Jag passerar som kille ganska ofta med kläderna på, men jag har inte visat mig naken för en annan människa på åratal, annat än hos doktorn. Även om min kropp är förändrad, så skaver komplexen fortfarande.

Jag står där och vet att jag inte kan välja damernas. Det är dit jag alltid har brukat gå, även efter att jag kom ut och började leva som kille. Då när jag brukade gå och simma hade jag ju inget val, och min kropp såg verkligen ut som en kvinnas, så ingen som såg mig som inte råkade veta hade ingen aning om att personen i badbyxor och trikålinne var en kille som smög runt i damernas omklädningsrum. Nu inser jag att om jag gick in på damernas så skulle det vara stor risk att jag blev ifrågasatt. Även om det vore smickrande så är det inget som lockar.

Nej, jag kan inte gå in på damernas längre. Jag har förbrukat mina kvinnliga privilegier sedan  jag började passera som något slags mellanting. Tanken gör mig lättad. Dörren till herrarnas är det enda som återstår, men jag vet inte vad som gömmer sig bakom den. Vad händer om jag inte passerar som kille? Blir jag utkastad då, eller finns det risk att jag blir trakasserad? Kommer männen och killarna att stirra, eller är de så upptagna med sin egen bögnoja att de aldrig skulle se på mig?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag tar ett djupt andetag, och medan jag står där och samlar mod går det människor förbi mig hela tiden. De vet precis vilket rum de ska välja, som om de aldrig gjort något annat. Så enkelt det måste vara, tänker jag. Så lätt det vore att slippa tänka, slippa försöka välja. Slippa låtsas som om det vore ett val man överhuvudtaget kunde göra.

Jag tar ett steg framåt mot herrarnas fast jag egentligen helst vill vända på klacken och gå därifrån, när jag får syn på en tredje dörr. ”Life is not a dress rehearsal” står det på den, och jag förstår precis vad det är för dörr. Lättad smiter jag in genom den. Ett eget omklädningsrum, en egen dusch: Det såkallade handikapprummet. Vilken oerhörd lyx att få göra som precis alla andra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könsroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, badhus, omklädningsrum, duschar, komplex, normer, fördomar, transition, könskorrigering, vård, passering, öppenhet, funktionsnedsättningar, funktionshinder, genus, cisnormativitet, transfobi, simning, kroppar, utseende

This is your life, Anna Bergendahl

Jag hade två favoriter inför kvällens final i Melodifestivalen: Salem al Fakir och Anna Bergendahl. I början såg det rätt mörkt ut för båda när de utländska jurygrupperna delade ut sina poäng. Det var alldeles för mycket Ola och Eric Saade och Darin. Men så, under de svenska jurygruppernas poängutdelning, seglade Salem upp i täten. Anna var inte långt efter, och när tittarnas poäng delades ut så kom Anna igen – hon gick om och vann hela rasket.

This is my life på Youtube

Mina synestetiska intryck av This is my life är att gunga i en stor hängmatta, och det står jag fast vid. Jag kände verkligen rytmen av att gunga mjukt – och det ska komma från mig som är taktlösheten personifierad i dubbel bemärkelse. Man kan gunga hur högt och vilt som helst, men ändå är man trygg och ombonad. Malena Ernman ifjol var pudersnö; Anna Bergendahl är en hängmatta.

Jag vet inte om den går hem i Europa, och som vanligt hörs en del röster om att det var fel låt. Sånt hör till traditionen ju. Min hjärna kan säga att Salem – med eller utan Björn Gustafsson – skulle haft en aningen bättre chans i Oslo, men Anna Bergendahl är helt enkelt fantastisk. Det spelar faktiskt ingen roll, för jag tänker med hjärtat och inte med hjärnan.

Något inom mig går sönder när jag hör This is my life, för det kommer vatten från mina ögon. Min tårlöshet är botad, tack vare Anna Bergendahl. Det var länge sedan.

Tack.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Bergendahl, Melodifestivalen, musik, tv, nöje, kultur, ESC, Europa, Salem al Fakir, Ola, Eric Saade, Darin, Malena Ernman, Björn Gustafsson, synestesi, psykologi, glädje, This is my life, Oslo

Peter Jöback, Salem al Fakir, Eric Saade och differentialdiagnoser inom artistspektrum

Psykbryt har diagnosticerat Melodifestivalen i år igen, på sitt alldeles egna, briljanta sätt. Darins nummer är depression, Pernilla Wahlgrens schizofreni, Andreas Johnssons borderline, Timoteijs panikångest, Olas ADHD, Jessica Anderssons posttraumatiskt stressyndrom, Salem al Fakirs Aspergers syndrom, Anna Bergendahls narcissistisk personlighetsstörning och Eric Saades bipolär sjukdom.

Jag håller med om de alla, i synnerhet att Salems nummer är väldigt aspigt. Som Salem-fan och aspie blir jag glad över att inte vara den enda som sett det. Eric Saades nummer skulle jag däremot ha diagnosticerat med borderline personlighetsstörning, men jag köper absolut bipolär. Däremot kan jag inte hålla med om att Peter Jöbacks nummer är generaliserat ångestsyndrom. Gudars skymning, karln står ju och sjunger om histronisk personlighetsstörning – det är väl hur tydligt som helst?

Jöback sjunger Hollow på Youtube

För den som inte är så insatt i vad histrionisk personlighetsstörning innebär kan jag ge en snabbrepris, från Wikipedia:

”International Statistical Classification of Diseases definierar histrionisk personlighetsstörning som karaktäriserad av:

• självdramatisering, teatraliskt beteende och överdrivna emotionella expressioner.
• lättpåverkad av omständigheterna eller av andra personer.
• utplanat och labilt känsloliv.
• konstant sökande av spänning och aktiviteter där patienten är i centrum för uppmärksamheten.
• olämpligt förföriskt beteende.
• överbekymrad av fysisk attraktivitet.

Associerade kännetecken inkluderar egocentrism, självsvåldighet, konstant sökande efter uppskattning, lättstötthet och ihärdigt manipulativt beteende för att uppnå egna mål.”

Jämför med refrängen i Hollow, så ser ni att det är mitt i prick:

”Don’t leave me now
I’m hollow
I pray that you would stay
Dont turn and walk away
Don’t leave me now
I’m hollow
Come back if love is true
I’m hollow without you”

Nu kommer folk att invända att jag kränker människor med histrionisk personlighetsstörning genom att likna dem vid Peter Jöback. Andra kommer att säga att det är absolut förbjudet att skämta om psykiska sjukdomar i någon form alls. Några kommer att säga att jag inte vet vad jag pratar om, för de är övertygade om att människor med psykiska funktionsnedsättningar inte klarar av att skriva ett blogginlägg. Och så gissar jag dessutom att några kommer att invända att det ju inte är Peter Jöback på riktigt, utan att det är en scenpersona. My point exactly.

Jag får väldigt ofta det intrycket att musikalartister har tydliga drag av histrionisk personlighetsstörning – till skillnad från de flesta andra artister alltså, som bara har en cocktail av lite ADHD, lite Tourette och lite Aspergers syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, ESC, musik, tv, kultur, nöje, Peter Jöback, Psykbryt, bloggar, media, musikaler, artister, kändisar, psykologi, diagnoser, Darin, depression, Pernilla Wahlgren, schizofreni, Andreas Johnsson, borderline, Timoteij, panikångest, Ola, ADHD, Jessica Andersson, PTSD, Salem Al Fakir, Aspergers syndrom, Anna Bergendahl, narcissistisk personlighetsstörning, Eric Saade, bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom, histrionisk personlighetsstörning, uppmärksamhet, dramaqueens, känslor, personlighetsstörningar, osäkerhet, ångest, depression, ICD-10, psykiatri, humor

Storebror ser dina könsorgan – Del II

Dagarna efter avslöjandena om ”Jihad Jane”, eller Colleen LaRose som hon egentligen heter – den blonda amerikanska hemmafrun som blev islamistisk terrorist och skulle mörda den svenska konstnären Lars Vilks för hans teckning av Mohammed som rondellhund – kommer EU med ett förslag om att utreda möjligheten till en gemensam lag som reglerar nakenscanning på flygplatser.

Jag förstår att för de som uppfattat ”terrorist” som synonymt med ”antingen en svartmuskig man med långt skägg och turban, eller också en man eller kvinna i burka”, så är det en chock att få veta att det även kan omfatta en person som ser så västerländsk – nästan svensk – ut. Den tiden då man omedelbart misstänkliggjorde varenda människa som inte var vit  lagomsekulariserad västerlänning samtidigt som man släppte ombord horder av människor med spritflaskor i glas – potentiella brandbomber och stickvapen i en och samma taxfreekasse – är över.

I Manchester, där det redan finns scanners installerade, blev en kvinna nekad att boarda planet eftersom hon vägrade gå igenom kroppscannern. Hon hänvisade till medicinska skäl, men media har såklart tagit fasta på att hon även var muslim och skulle resa till Pakistan. Nej, man får inte hänvisa till några skäl alls; alla måste bli scannade – och saker och ting syns. Binders som håller brösten intryckta på transkillar och bröstproteser på kvinnor av alla de slag, behåar under kläderna på män och kvinnor och andra, tejpade, hoptryckta och undanstoppade kukar på personer som uppfattas som kvinnor och penisproteser eller avsaknaden av kukar på personer som uppfattas som män. Och så vidare.

Jag anser fortfarande att det är en kränkning av den kroppsliga integriteten, och jag är orolig att det kan komma att leda till dels att transpersoner blir outade i onödan – med alla risker det kan innebära – och dels att det öppnar för ännu mer trakasserier från säkerhetspersonalen.

Däremot har jag bestämt mig för hur jag ska göra nästa gång jag flyger från Heathrow: Min penisprotes får stanna hemma, eller i det incheckade bagaget, och jag får hoppas att min binder inte ser märkligare ut än vilken undertröja som helst. Jag vill helt enkelt inte riskera att de ser något ovanligt runt mitt skrev, associerar till kalsongbombaren, och tar in mig för kroppsvisitering. Då får de hellre se att jag är en man med en väldigt liten kuk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, genus, könsorgan, könsidentitet, transpersoner, transsexualism, transvestiter, kroppar, kroppsscanning, nakenscanner, flygplatser, Lars Vilks, terrorism, Jihad Jane, Colleen LaRose, rasism, islamism, islamofobi, fördomar, stereotyper, USA, terrorism, Sverige, flyg, säkerhet, politik, integritet, funktionshinder, media

Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort

Det blev visst bara 2½ timmars sömn inatt; när jag kom i säng var klockan över sex och solen var på väg att gå upp. Anledningen var egentligen inte sömnlöshet, utan hyperfokus. Jag klarade inte av att slita mig från det jag höll på med, vilket råkade vara att sortera bilder i datorn. Jag är verkligen glad att jag överlevt skolan så att jag får plugga som jag behöver – för jag hade lika gärna kunnat sitta i åtta timmar och skriva uppsats innan jag blivit ertappad av gryningen.

Hyperfokusering räknas som en negativ egenskap, enligt många av de självutnämnda experter som jag har träffat. Att kunna bli uppslukad av det man gör och gå helt in för någonting är enligt dem ingen talang, utan ett problembeteende. I skolan till exempel, så måste man lära sig att hatta: Å ena sidan får man bara göra en sak i taget, men å andra sidan måste man alltid byta uppgift precis när man börjat komma in i det. Det anses vara en viktig kunskap att veta hur man gör en viss sak i 40 minuter och sedan något annat i en kvart och så ännu någonting nytt i 80 minuter.

Ibland undrar jag om det är så att anledningen till varför hyperfokus så ofta ses som ett problem är just att det förknippas med självständighet och upproriskhet. Jag är ganska säker på att jag inte är den enda bokstavsmänniska som fått kvarsittning i mellanstadiet för att jag inte klarade av att slita mig från svenskaboken, och inte märkte att de andra gick ut på rast. För just det: Hyperfokus är något som är ganska ovanligt bland de bokstavslösa. Det är kanske därför det skrämmer folk.

Jag är väldigt glad att jag överlevde skolan utan att bli helt skoltrött, och jag är förvånad över att jag orkade. Tänk om man kunde sluta se förmågan att bli helt uppslukad av en uppgift som ett problembeteende som måste botas med kvarsittning och tvång, utan istället se det som en egenskap som kan orsaka fantastiska prestationer.

Varje gång media skriver om ADHD, Aspergers syndrom, autism eller om neuropsykiatriska diagnoser i största allmänhet och har kommentarsfunktionen på, så är det alltid någon eller några besserwissrar som hävdar att diagnoserna ökar explosionsartat, och att det beror på socker/tv-tittande/mammor som inte stannar hemma tills barnen är byxmyndiga/vaccin/läkemedelsföretagen/flumskolan. Det är bara det att andelen personer som kvalificerar för en diagnos inte ökar bara för att det ställs fler diagnoser.

Jag hade ingen diagnos när jag gick i skolan, men jag visste att mitt sätt att tänka och fungera på var fel och fult; det fick jag ständigt bekräftat av mina lärare. Även de underbaraste och snällaste av lärare markerade då och då att jag var konstig, på olika sätt – och det även när det gällde sånt som jag i min enfald trodde var positiva egenskaper så fick jag lära mig att det var fel för att det var fel. Jag hade en sjukdomsstämpel utan att ha ett ord för hur jag fungerade. Idag har jag det. Idag vet jag att hyperfokus inte är någonting som borde resultera i kvarsittning och bestraffning.

Att få diagnoserna i vuxen ålder har varit en förutsättning för att kunna sluta skämmas för mina positiva egenskaper. Jag har ägnat tillräckligt med tid åt att försöka göra mig av med mitt fotografiska minne och min förmåga att hyperfokusera för att passera som normalstörd, för att veta att det inte går – och tur är väl det. Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort.

Dagens tips: Skitbra artikel om Aspergers syndrom! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, ADHD, Aspergers syndrom, autism, diagnoser, funktionsnedsättningar, funktionshinder, psykiatri, psykologi, inlärning, pedagogik, skolan, beteende, hjärnan, normer, neuronormen, hyperfokus, specialintressen, media, fördomar, normalstörda, studier, neurofobi, psykofobi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, depression, skuld, skam, ångest, neurogarderoben

Ska folk som trivs med sina medfödda könsorgan verkligen få ha dem kvar?

Det finns en massa nätkärlek. Jag är övertygad om att internet räddar liv, men nu var det näthatet det skulle handla om. Jag har sett en hel del, även om det mesta som tur var inte har varit riktat mot mig som person, och jag har min teori klar: Troll dyker upp där de ser en chans att ta plats. Till att börja med frodas troll på sidor som är dåligt modererade, men där de får genomslag och respons. Om de märker att någon svarar så eldar det på deras hat, och om någon tar åt sig så är det julafton. De skiter i om det de säger är fullkomligt orimligt, för de får en kick av att såra människor.

Men så finns det en faktor till, som folk väldigt ofta glömmer när de diskuterar näthat: Möjligheten att faktiskt få utrymme i diskussionen. Jag säger inte att det gäller i alla situationer, och jag menar inte att det är ens eget fel om man blir utsatt. Absolut inte, snarare tvärtom. Det jag menar är att ibland gäller ”Som man frågar får man svar” – frågan är vilken frågan är, och vem som ställer den. Om man frågar som Aftonbladet gjorde igår, när de gav allmänheten en möjlighet att ha en ”åsikt” om människors könsidentitet – vad förväntar de sig då för svar?

Skärmdump från Aftonbladets förstasida

Jag har en personlig regel att aldrig gå in i diskussioner av typen ”Ska man verkligen få byta kön?”, ”Ska homosexuella få gifta sig?” eller ”Ska de som byter kön få skaffa barn?”, och det är för att jag tycker att ämnet inte är något att diskutera. Jag kan upplysa människor om varför människor genomgår könskorrigeringar och diskutera äktenskapet som institution och forskningen runt den psykosociala hälsan hos barn till transsexuella föräldrar – men jag ställer INTE upp på att diskutera frågorna som om det handlade om vilken färg som är snyggast eller om hösten är bättre än våren. Om jag skulle ställa frågor av typen ”Ska folk som trivs med sina medfödda könsorgan verkligen få ha dem kvar?” så skulle det antagligen bli missförstånd på missförstånd, och fler än Malin Wollin skulle sparka bakut – och detta trots att jag egentligen bara ställer ungefär samma fråga som den första.

I höstas bloggade jag en del om en föreläsning jag höll, som hette ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”, och titeln i sig lockade folk att förklara att det inte angick dem. Det var precis det jag ville uppnå, men en del gick så långt att de hävdade att det inte finns någon människa som lägger sig i vad någon annan har mellan benen, att jag är paranoid. Jag önskar verkligen att det stämde, men det gör det inte.

Året är 2010, och en krönikör på en av Sveriges största tidningar kommenterar ett förslag om att ge transpersoner mänskliga rättigheter med ”det blir inte mycket tramsigare än så här”. Där sätter man ribban för vad som är okej att säga om transpersoner. Hade Malin Wollin inte skrivit den där texten som en krönika i Aftonbladet utan som en kommentar i min blogg, så hade jag tagit bort den och blockerat hennes IP-nummer och mailadress. Det är så jag brukar hantera de som kräks ur sig transfoba kommentarer.

Nej, jag tar det inte som ett personligt påhopp riktat mot precis just mig. Nej, jag är inte sur, arg, ilsken, kränkt, sårad, ledsen eller något sånt. Jag är bara förbannat trött.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, HBTQ, homofobi, transpersoner, kön, könsidentitet, genus, hen, tredje könet, Malin Wollin, troll, näthat, hat, internet, bloggosfären, Aftonbladet, retorik, argument, debatt, åsikter, bilder, media, okunskap, könskorrigering, äktenskap, könsneutrala äktenskap, intergender, jämställdhet, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet

Den första gång jag såg dig

Första gången jag träffade honom var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag var visserligen luttrad, bitter och cynisk upp över öronen, men jag hade ändå en naiv och romantiserad bild av hur det skulle kännas, hur det skulle vara, hur han skulle se ut och låta. Han var inte alls sån, när jag väl fick syn på honom. Ändå klickade det till i mig så högljutt att jag var förvånad över att inte fönsterrutorna skallrade.

Det kan ha varit oktober, det kan ha varit november – men hursomhelst var det en solig och varm dag, så jag svettades floder. Jag hade valt ut en plats för vårt första möte; ett ställe dit jag inte brukade gå, för säkerhets skull. Jag ville inte riskera att bli igenkänd, även om jag var fullt medveten om att risken ändå var stor. Falun är ingen jättestor stad, och jag hade bott där i sex och ett halvt år och hunnit lära känna en del människor. Jag var inte rädd för att folk skulle prata om mig bakom min rygg, men däremot var jag livrädd för det oundvikliga: Att folk skulle känna igen honom – eller att de inte ens skulle se honom.

Mina kläder var noga genomtänkta för vår första träff. Byxorna var gubbyxorna jag haft sedan gymnasiet, som trollade bort höfterna effektivt. Tröjan var en gigantisk röd collegetröja från Överskottsbolaget, och under den bar jag två alldeles för små sportbehåar över varandra. Resåren under armarna skavde, och hjärtat bultade så högt att jag tyckte att det ekade. Min lugg var precis för kort för att dras bakom öronen, och därför hängde den ner över de brännande kinderna och utgjorde ett visst skydd mot omvärlden, eftersom jag gick och tittade ner i golvet. Jag hade nyligen förstått att om jag hade regnbågsflaggor så var risken stor att jag uppfattades som lesbisk. Jag ville inte bli sedd som lesbisk, utan hellre som bög, så jag hade lämnat min regnbågsmönstrade axelremsväska hemma och gömt undan mitt regnbågsmönstrade nyckelband så att det inte hängde utanför fickan. På de ljusa fjunen på min överläpp hade jag kletat mascara, även om jag misstänkte att det bara såg konstlat ut. Jag ägde än så länge inga kalsonger, men hade tagit en strumpa och fyllt den med okokt bulgur och stoppat innanför trosorna.

Jag visste inte vad jag skulle köpa, för jag kunde inte följa min inköpslista. Jag vågade inte ta upp den ur fickan eftersom jag skämdes över min kvinnliga handstil på lappen. Efter många varv runt i affären fick jag i alla fall med mig vindruvor, oliver, toalettpapper, klyftpotatis och choklad, eller någon annan slumpmässig kombination. När det var dags att betala kunde jag inte få fram ett ord till kassörskan. Kassören. Det var en kille som satt där tyckte jag mig se under luggen, och det var en äldre man bakom mig i kön. Det kändes lite extra pinsamt, eftersom jag var övertygad om att män var bättre på att genomskåda en transkille än vad tjejer var.

Jag tyckte att det lyste lång väg om mig att jag var en tjej som låtsades att jag var kille, och bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att ge upp och sjunka in i den kvinnliga rollen. Det vore så mycket lättare att bli uppfattad som butchflata; det var jag van vid. Så jag öppnade munnen för att le och säga ”på beloppet” på ett kvinnligt sätt. Det enda som kom ut var ett grymtande. Jag plockade snabbt ihop mina varor, men förbannade mig själv för att jag automatiskt använde bröstkorgen för att knuffa ner den bökiga vindruvslådan i kassen. Det kändes som ett omanligt beteende, men jag hade bråttom att komma därifrån innan jag började gråta. Så när jag till slut vände mig om för att gå ut stod han plötsligt där.

Jag hade letat efter honom i hela mitt liv, och drömt och fantiserat och hoppats. Med ångesten i bröstet hade jag sökt upp honom och var så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara att gå ut någonsin igen nu när jag tyckte att jag misslyckats fullständigt – och då stod han där, på andra sidan glasdörrarna.

Han hade ett lite rundare ansikte än vad jag tänkt mig, axlarna var smalare och kroppen mer hopsjunken och oformlig, och blicken lyste rädsla lång väg. Men det jag såg var inte en tjej utklädd till kille. Det jag såg var en kille med social fobi. Han hade gömt sig i 26 år, och det här var första gången han vågade sig hemifrån.

***

Veckans bloggtema: Första gången. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om komma ut, garderoben, transsexualism, transpersoner, kön, könsuttryck, könsidentitet, identitet, ångest, rädsla, skuld, skam, känslor, osäkerhet, social fobi, HBTQ, könsroller, kvinnligt, manligt

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen

Om jag hade fått en krona varje gång någon uttalat sig tvärsäkert om ”tvekönade”, ”personer med dubbla könsorgan” eller ”hermafroditer” utan att ha någon som helst aning hade jag varit rik vid det här laget.

Nu råkar jag ha en del problem med att blogga om intersexuella tillstånd eller Disorders of sex development: Till att börja med kan jag inte särskilt mycket om det själv, och dessutom går det inte att prata om det i generella termer eftersom erfarenheterna är så olika. Intersexualism är egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett antal olika tillstånd och medicinska diagnoser som har det gemensamt att ”personen är född med könsorganskaraktäristika av båda könen”, som Wikipedia uttrycker det. Det handlar om hormoner, om kromosomer och om äggstockar och testiklar – och om utseendet på de yttre könsorganen.

Jenny Ottosson, ordförande i stödföreningen INIS, sammanfattade det viktigaste om intersexualism såhär:

• ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
• Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
• Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
• Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Jag tycker att det är en väldigt bra utgångspunkt: Det är för mig mer intressant att diskutera folks fördomar än att gå in på detaljer om symtom och diagnoser – och det är definitivt oetiskt att diskutera en specifik persons könsorgan.

Jag måste förresten passa på att protestera mot ordet ”hermafrodit”, som tyvärr är väldigt vanligt i engelska tidningsartiklar och liknande och därför hänger sig kvar i det svenska språket. Som i den här kommentaren som någon gett under Magnus Ahlkvists blogg:

”Det finns bara två kön. Man och kvinna. Det är en vetenskaplig, biologisk defination och inget öppet för tolkning. Det finns bara två normala, naturliga kön och antagligen inte ens några onaturliga kön!
Hermafrodit tex är inte ett kön, utan en missbildning, dom har två könsorgan men är bara ett kön biologiskt.”

Intersexuella har i och för sig ofta två könsorgan – men det har de flesta andra också. Om du har två testiklar eller två äggstockar, så har du två könsorgan. Däremot är det extremt ovanligt att ha både snopp och snippa på ett sånt sätt som jag antar att folk tänker sig det när de hör ”två könsorgan” – och det är dessutom är det desto vanligare att ha till exempel XXY eller X som könskromosomer.

Men så var det det där med ”hermafrodit”. Snälla, kan ni lära er att se skillnad på de här två bilderna, så vore det så oerhört mycket trevligare:

Vinbergssnäcka: Snäcka: Hermafrodit

Santhi Soundarajan: Människa: Inte hermafrodit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om intersexualism, disorders of sex development, kön, biologi, könsorgan, hormoner, testosteron, östrogen, utveckling, barn, kromosomer, vård, operationer, INIS, Jenny Ottoson, okunskap, Magnus Ahlkvist, bloggar, hermafrodit, testiklar, äggstockar, Klinefelters syndrom, Turners syndrom, ord, språk, begrepp, snäckor, djur, människor, Santhi Soundarajan, bilder, HBTQ, transpersoner

Fontanellorgasm med tankehatt

Tankehatten

Det började redan i lågstadiet, om inte ännu tidigare. Jag hatade verkligen gymnastiken, men det fanns en enda sak som var kul: Att balansera en ärtpåse på huvudet. Trycket mitt uppe på huvudet gjorde mig lugn och skärpt, och jag minns att jag tänkte att jag önskade att jag hade fått ha en ärtpåse i klassrummet. Det hade nog hjälpt mig att koncentrera mig bättre.

I högstadiet började jag experimentera med böcker, och upptäckte snabbt att en ordbok hade den perfekta tyngden. Problemet var dels att det inte gick att plugga när man hade en bok på huvudet, och dels att om man satt till exempel på biblioteket så kunde folk titta konstigt på en, som om de aldrig hade sett en människa med en bok på huvudet förut. När jag gick på högskolan hände det att jag la min vetevärmare på skallen, men den låg inte heller kvar eftersom den var lite för stor.

Jag gav upp, men tanken på att ha något på huvudet fick ny fart när mamma började prata om sin ”whiskeypinne”. Hon höll på med akupunktur, och brukade bland annat sätta en nål på sig själv mitt uppe på huvudet. Det gjorde henne väldigt avslappnad, och det var därför den kallades så. Sedan fick jag mitt bolltäcke, och upptäckte hur otroligt skönt det var att ha en tyngd mot kroppen. Om jag bara kunde komma på hur jag skulle göra ett bolltäcke för huvudet, tänkte jag. En tankehatt. Det är bara det att jag inte har tålamod nog att sy, så att göra en egen ärtpåse kändes oöverstigligt.

I åratal mognade idén – tills idag, då jag kom på hur man gör en tankehatt med så få stygn som det bara går.

Fontanellorgasm

Man tar en udda strumpa, en hel och fräsch sådan i lämplig storlek, och fyller den med okokt ris, torkade ärtor, eller vad man nu har över i skafferiet. Själv hittade jag en påse gammalt råris som jag misstänkte hade härsknat lite, så jag använde det. Fyll strumpan med ris – och glöm inte bort att kolla då och då om det är lagom mycket genom att prova den på huvudet. När den har fått lagom tyngd formar du den lite som du tycker att den ska ligga på huvudet, vik ihop skaftet och sy ihop med rejäla, täta stygn så att riset inte spills ut. Ta sedan en fyrkantig sjal, typ palestinasjal eller en stor snusnäsduk, och vik den på diagonalen så att den blir en trekant. Knyt sjalen bak i nacken som ett huckle, och lyft sedan upp det översta tyglagret och peta in sockan så att den ligger på plats. Dra ner det översta tyglagret igen, och dra åt snibbarna i nacken lite hårdare så att sockan inte glider iväg.

Du har nu gjort din alldeles egna tankehatt. Om du fungerar som jag så kommer du att känna dig lugnare och tryggare och mer avslappnad när du bär den. Jag har haft min på mig i ett par timmar nu, och vill knappt ta av den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, Aspergers syndrom, tankehatt, hjälpmedel, bolltäcke, balans, koncentration, lugn, perception, perceptionssvårigheter, hälsa, självhjälp, akupunktur, avslappning, ärtpåsar, bilder, sömnad, pyssel, bolltäcke, taktil perception, sinnen, psykologi, NPF, autism

Malin Wollin – Sveriges svar på Julie Bindel

Julie Bindel är den brittiska HBT-rörelsens skamfläck, fast det är tyvärr inte alla som fattar det. Hon skriver krönikor i The Guardian, och en av de som väckt störst uppmärksamhet är ”Gender benders, beware” från 2004. Man kan sammanfatta den med ett enda ord: Transfobi. Trots att det gått sex år sedan är hon fortfarande inte gömd bakom skämskudden, utan har fortsatt att kräkas ur sig dynga, om än mindre stinkande sådan, och blev så sent som ifjol nominerad till ett pris som Årets journalist på Stonewall awards.

Jag skulle säga att Malin Wollin, alias Fotbollsfrun, alias krönikor på Aftonbladet Wendela, är Bindels svenska motsvarighet. Eller vad sägs om det solklara argumentet för att förbjuda killar att vara lucia:

”Lucia var ju för bövelen en kvinna. Hon var inte blond och hon var inte svensk, men hon var en kvinna.

Varför kan inte jultomten vara en kvinna? Varför ska jultomten vara en man?

FÖR ATT HAN ÄR DET.”

Eller kanske det första kräkandet på ordet hen, där hon reagerar utifrån den märkliga men alldeles för vanliga föreställningen att hen måste betyda kastration och förbud mot att ha en könsidentitet:

”Folk tycker att jag är en bakåtsträvare som inte gör ett skit för jämställdheten eftersom jag hyllar könens olikheter och eftersom Joachim bär in pellets från garaget. Pyttsan. Det är extremisterna som ställer till det. Som vill att alla ska vara könlösa och gå runt som Eli i Låt den rätte komma in, med en slät bulle där organet ska sitta. Åh vilken underbar värld om vi slapp alla dessa obehagliga skillnader. Lika inför gud och lika mellan benen.”

Idag är det ännu tydligare. Det finns ett förslag om att införa ett tredje kön juridiskt, för de som vill det. Inget tvång. Inget om genusvetenskap, feminism eller queerteori, utan att erkänna människor som faktiskt upplever sig ha en annan könsidentitet än man eller kvinna. Och vad reagerar Malin Wollin på denna gången? Jo, hon utgår ifrån att det handlar om någon slags ideologi som ska påtvingas det berömda Verklighetens Folk. För även om hon inte använder det ordet kan man undra om det är Kristdemokraterna som betalar hennes lön:

”Jag blir obstinat.

Jag vill springa naken hela vägen från Kalmar till Sergels torg i Stockholm, ställa mig mitt på plattan och sjunga ”JAG ÄR EN KVINNA, EN KVINNA, EN KVIIIIIIIINNA OCH JAG HAR EN SNII-III-IIPPA” ackompanjerad av en rosa gitarr med fluffigt innanmäte.

Jag tycker vidare att man på jobbintervjuer ska uppmanas klämma in penis mellan skinkorna så att vi alla står könlösa inför arbetsgivaren.

Folk är så trötta på extremism. De vill inte ha FI, de vill inte ha hårt nischade hittepåtartier.

Så synd att vänstern gör sitt yttersta för att bli ett.

Snälla rara sockertoppsvänstern med vispad grädde uppå; visst kan vi väl bli jämställda och samtidigt hylla könen och våra underbara olikheter?

Heja kvinnor och män, inget sabla Hen.”

Därmed tycker jag att det är uppenbart att Malin Wollin förtjänar att bli kallad för Sveriges svar på Julie Bindel. Hon tar en fråga om mänskliga rättigheter för en utsatt grupp och får det att låta som ett hot mot hennes egna rättigheter. Fy fan, så jävla lågt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malin Wollin, Julie Bindel, transfobi, transpersoner, intergender, transgender, transvestiter, transsexuella, transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, krönikörer, journalister, Aftonbladet, The Guardian, HBTQ, feminism, jämställdhet, queerteori, identitet, normer, könsnormer, fördomar, okunnighet

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin!

I förrgår skrev jag om ordet hen och nämnde i förbifarten att vänsterpartisten Pernilla Calmerfalk i Örebro föreslår ett tredje juridiskt kön. Josefin Brink håller med, och säger till Aftonbladet:

”Det finns personer som definierar sig varken som kvinna eller man. Och vi tycker att det är rimligt att man utreder frågan. För dem som det berör skulle det betyda väldigt mycket. Och det är inte jättekonstigt. Det här finns redan i flera länder, som Sydafrika och Thailand.”

Om jag ska vara petnoga stämmer det inte riktigt: I Thailand finns det visserligen exempelvis toaletter för transpersoner på en del skolor, och kathoeys är väldigt vanliga, men de har ingen officiell juridisk status som ett tredje kön i folkbokföringen. Däremot är det sant att intersex är ett officiellt kön i Sydafrika. Det finns möjligheter att bli registrerad som ett annat kön än man eller kvinna även i Nepal och i Indien, och frågan diskuteras i bland annat Australien. I Pakistan har hijras fått status som skyddad minoritetsgrupp, men än så länge inte som ett officiellt tredje kön. Det är med andra ord ingen konspiration av svenska genusvetare och feminister.

Som vanligt raljerar Malin Wollin över förslaget, som om någon var på väg att ta ifrån henne snippan. Jag blir grymt sugen på att dansa naken hela vägen från Sandviken till Kalmar och sjunga ”JAG ÄR EN MAAAAN, OCH JAG HAR EN FIIIIITTA OCH DESSUTOM EN KUUUUK!”. Eller varför inte Athens Choir Boys underbara sång ”Fagette”:

Fagette på youtube

Nej, Malin Wollin, ingen tänker ta ifrån dig vare sig ditt könsorgan eller din könsidentitet. Det handlar om att erkänna mänskliga rättigheter åt de personer som faktiskt inte ÄR män eller kvinnor, precis som du antagligen skulle tycka att det vore skittrist om någon kom och sa ”du är man, det finns bara ett kön, och du får förresten inte ha en fitta, snippa eller vad du nu envisas med att kalla ditt underutvecklade könsorgan”. Om det skulle kännas kränkande att få höra, så kanske du kan gissa hur det är för personer som faktiskt inte uppfattar sig själva som män eller kvinnor utan som något annat, att läsa din transfoba krönika.

Därmed inte sagt att jag tycker att ett tredje juridiskt kön är den ultimata lösningen, eftersom jag helst av allt sett att man avskaffade juridiska kön helt. Det är inte detsamma som att tvångskastrera människor eller förvägra folk deras könsidentitet. Jag lovar, du får ha en snippa så mycket du vill, bara jag får ha min fitta och min kuk ifred – och rätten att själv bestämma vilket kön jag har.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, intergender, transgender, transpersoner, HBTQ, identitet, könsroller, könsorgan, sexualisering, kukar, fittor, snippor, Malin Wollin, hen, juridiskt kön, lagar, Vänsterpartiet, politik, Pernilla Calmerfalk, Josefin Brink, queerteori, feminism, jämställdhet, transfobi, cisnormativitet, Sydafrika, Thailand, Indien, Nepal, Pakistan, Kathoeys, hijras, tredje könet, hen, ord, språk, pronomen, media, normer, könsnormer, heteronormen, sång, Athens Boys Choir, Fagette

Transterrorister på könsbarrikaderna

Jag drömde att jag satt i väntrummet hos min utredare, och att det var ovanligt mycket folk där. Hon sitter på en mottagning där det inte bara görs könsutredningar, men nu var det tydligen något slags stormöte där vi var samlade, och det var sekreteraren som stod och gav order. Först delades vi in efter kön; killarna till höger och tjejerna till vänster om ytterdörren. Sedan sorterades vi i olika led. I mitt led var vi fyra killar, i ledet bredvid var det också fyra och i det längst bort var det tre. I andra änden av rummet står tjejerna uppradade på ett liknande sätt.

Som en liten tröst förstod jag att ingen annan heller verkade förstå vad det hela gick ut på, utan folk viskade till varandra och gissade. Då kommer utredaren in och förklarar varför vi står som vi gör. Hon säger att de har fått order om att skära ner på verksamheten, och att de därför har valt ut de som ska få fortsätta. Vi var alla i olika stadier – några hade inte fått börja med hormoner än, några var nästan klara – men hon förklarade att hon bestämt sig för att prioritera de som hon uppfattade hade bäst förutsättningar.

Bäst förutsättningar för vad? För att passera som killar eller tjejer? För att bli nöjda? För att få ett bra liv? För att få ett bra resultat rent fysiskt av hormoner och operationer? Ingen visste, men hon pekade ut det ledet där jag stod längst fram, och sa:

- De här, där Immanuel står, de ska få fortsätta.

Sedan pekade hon ut motsvarande grupp bland tjejerna, och folk började protestera – framförallt tjejerna.

”Ska verkligen hon få fortsätta, hon som ser ut som en hora? Och hon då, som tänker ha kvar snoppen? Varför får hon gå kvar och inte jag? Varför ska han – ja, jag tänker inte säga ”hon” för han är så okvinnlig att den enda han kan lura är utredaren – varför ska han få gå i utredning när han ändå aldrig kommer att passera som tjej?”

Personangreppen haglade. Vi killar såg bara på varandra – sedan tog vi som i tyst samförstånd tag i det stora bordet som stod framför oss och välte det på sidan, och barrikaderade oss där bakom. Samtidigt spärrade vi också av så att ingen kunde komma in i vare sig receptionen eller i den korridor där utredarens kontor var.

Tjejerna började slåss, och polisen kom för att skingra dem. När poliserna hade visat ut den sista slagskämpen stod det ett par tjejer kvar. De hade hållit sig stilla hela tiden, i skymundan. En av dem var likblek i ansiktet och skakade av rädsla. Hon var en av de som blivit utsorterade, och jag förstod att hon var livrädd. Jag visste inte vad jag skulle säga, så istället flyttade jag mig lite åt sidan, för att visa att det fanns plats för fler bakom bordet. Hon klev fram på darrande ben, och satte sig bredvid mig. Jag såg att hennes handflator var blodiga efter att hon borrat in naglarna i dem.

Så klev de andra tjejerna som var kvar fram, en efter en. Till slut satt vi där, elva killar och fem tjejer, alldeles tysta. Bakom ett bord. Klockan på väggen tickade fram timmar. Utredaren och sekreteraren hade gått ut i trapphuset, som om de inte ville låtsas om att vi blockerade deras kontor. Vi bara satt.

Vi som skulle få vara kvar äventyrade vår utredning, och de som skulle bli utkastade äventyrade sin chans att få komma tillbaka. Det var vad sekreteraren sa när hon  till slut kom in igen för att släcka och låsa. När hon kom tillbaka morgonen därpå sa hon ingenting.

Till slut fick vi till ett möte med cheferna inom landstinget, och jag blev utsedd att representera oss. Jag förklarade att vi tänkte sitta där i väntrummet tills vi fick ett löfte om att alla som behöver en utredning ska få det, och att alla som behöver hormoner, operationer, juridisk könskorrigering och allt sånt, också ska få det. Plötsligt var vi en del av en mediacirkus, och jag blev intervjuad till höger och vänster, och så, efter att ha bott i väntrummet i flera månader fick vi så äntligen beskedet: De hade gått med på våra krav.

Vi firade, kramade om varandra, och åkte hem. Det tog bara några månader, tänkte jag. Vad är väl det mot hur många liv det räddar?

Jag tycker drömmen säger ganska mycket om min syn på transvården. Det är en ständig kamp för att få det man har rätt till, och det blir knappast bättre av att ta ut sin frustration på andra i samma båt. Om de som ockuperade Socialstyrelsens trappa 1979 hade haft fullt upp med att gräla om ifall fjollor och butchflator förstörde för vanligbögarna så hade de antagligen inte fått till någon ockupation alls, och homosexualitet hade fortsatt vara sjukdomsförklarat i flera år till. Skillnaden är att vi måste kämpa för att få vård, snarareän för att slippa en onödig sjukförklaring.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, vård, kön, könsidentitet, könskorrigering, utredning, väntan, HBTQ, kamp, politik, hormoner, operationer, transpolitik, psykiatri, psykologi, drömmar, depression, sjukdom, funktionshinder, historia, homosexualitet, självmord, självskada, ångest, orättvisa, politik

”Om er partner hade berättat att han/hon var invandrare. Hur skulle ni reagera?”

Så sent som i eftermiddags funderade jag över hur märkliga människor är. De flesta börjar förstå att det de skriver på nätet oftast går att hitta via sökmotorer och liknande, och har lärt sig att deras offentliga bloggar och facebooksidor inte ska innehålla sånt som de inte skulle vilja ropades ut över hela stan. Ändå verkar det som om många inte har tänkt på att det inte alltid bara är deras fyllebilder och sexfantasier som de av någon anledning inte vill sprida, utan kanske även en del åsikter.

Till exempel de två ”Nyköpingsflickorna” som bloggade under sina riktiga namn och hävde ur sig transfob dynga i ett inlägg, som sedan togs bort efter att de fått en del mothugg. Jag tror de är glada över att jag missade att skriva ut deras fullständiga namn, för det de skrev var inte särskilt genomtänkt. Nu senast är det Egoina som ställer en väldigt rak fråga, som säkert inte är illa menad alls, men där svaren från de som kommenterar är desto mer avslöjande:

”Om er partner hade berättat att han/hon tidigare varit ett annat kön. Hur skulle ni reagera?”

Det är visserligen många som bara är allmänt okunniga och oroar de sig för att de ska vara lesbiska, och även de som är sansade och mest skulle sörja att de inte skulle kunna få biologiska barn, och så några som förkunnar att eftersom de är bisexuella så gör det inget – men så finns det också en del kommentarer som gör mig mörkrädd och illamående.

Jag upphör aldrig att förvånas över det faktum att de heterosexuella som reagerar transfobt när just ”vad gör du om din partner kommer ut som f.d. transsexuell?”-frågan kommer på tal oftast undrar ”hjälp, är jag homo nu?”, medan de gånger man möter flator med förakt för transkvinnor handlar det oftast om att de anser att transtjejer ”egentligen” är män, och de gånger man hör bögar spy galla över transmän är det för att de är rädda att bli lurade på den kuk de hoppas på.

Gemensamt för de alla är att de väldigt sällan räknar med att få svar från någon som själv är transperson. Jag upptäckte det första gången för flera år sedan, när jag deltog i en diskussion på en blogg och försökte argumentera för varför det inte är okej att misshandla folk bara för att man förväntar sig att de ska ha fitta men visar sig ha kuk. En av de som stod på min sida tackade mig för att jag försvarade ”de transsexuella”. Först då insåg jag att jag hela tiden hade blivit läst som cisperson, som att det var självklart att ingen som själv var transperson hade kunnat läsa diskussionen.

Jag har märkt att de gånger jag outat mig som transperson på nätet har tonen omedelbart skärpts och folk har liksom blivit ängsliga över att ha blivit ”påkomna” med att vara politiskt inkorrekta. De hade inte räknat med att någon som faktiskt var berörd skulle sitta och tjuvlyssna på deras pladder – ungefär som det enligt vissa är okej att säga ”neger” om man bara inte gör det så att Ahmed hör, eller ungefär som det enligt vissa inte är någon fara med att säga att bögar är äckliga eftersom alla i rummet är heterosexuella. Jag tror inte heller att Marcus Birro hade räknat med att få svar på tal från transpersoner när han skrev:

”Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?”

Han hade nog väntat sig svar från bögar och flator och bin och genusvetare och feminister och vänstermänniskor och ateister, men inte från transpersoner. Mönstret går igen.

Transpersoner är lite som Jesus: Folk diskuterar om vi överhuvudtaget existerar (i den form vi anser oss existera), men det är få av de som faktiskt tror utan att själva vara jesusar som är medvetna om att vi finns överallt. Det gör vi. Vi läser din blogg, vi råkar höra dig och dina kompisar på busshållplatsen och vi bor i ditt kvarter. Tro inte att du kommer undan.

Låtsas att Egoinas fråga var ”Om er partner hade berättat att han/hon var invandrare. Hur skulle ni reagera?” och läs kommentarerna igen. Känns de fortfarande lika okej?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, transpersoner, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, fördomar, cissexism, okunskap, transfobi, homofobi, sexuell läggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kärlek, relationer, Egoina, Marcus Birro, internet, bloggosfären, representation, osynlighet, politisk korrekthet, politik, rasism, invandrare, anonymitet

Fin Kille är ungefär halvvägs till Duktig Flicka

DN har en artikelserie om killar och tjejer och skolresultat, som är väldigt intressant. De har intervjuat en tjej som satsar på högsta betyg, och två killar som slappade sig genom gymnasiet, men också två forskare som berättar om hur olika krav som ställs på killar och tjejer. Tjejerna får högre betyg i högstadiet och gymnasiet, men det är också framförallt tjejer som får prestationsångest. Killarna å andra sidan har en mer avslappnad inställning och pluggar kanske precis så mycket som behövs för att få godkänt eller komma in på en viss utbildning.

Det får mig att tänka på ett citat jag hade som motto i många år:

”En kvinna måste vara dubbelt så bra som en man för att nå hälften så långt. Lyckligtvis är det inte särskilt svårt”

Jag tolkade det aldrig som nedsättande mot killars begåvningsnivå, utan som en pik mot personer – oavsett kön – som är vana vid att få allt serverat. Idag skulle jag kanske snarare tolka det som ett uttryck för de oerhört låga krav som verkar ställas på killar. En man som är pappaledig ses som duktig, en kille som uttalar sig om jämställdhet blir applåderad – och en pojke som sitter tyst och still på lektionerna och tar ansvar och gör det han ska och hjälper sina bänkgrannar om de ber om det, ses som begåvad och flitig. Allt detta är sånt som kvinnor, tjejer och flickor förväntas göra, av bara farten.

Jag är övertygad om att jag inte skulle ha kommit lika långt som jag har gjort ifall jag hade varit kukfödd och blivit bemött som kille hela livet – och det är inte för att det skulle finnas någon slags systematisk satsning på kvinnor, utan snarare en omedveten diskriminering av män genom att helt enkelt sänka kraven.

Idag märker jag att kraven på mig som kille är så mycket lägre än vad jag vande mig vid under den tid jag försökte leva som tjej. Jag hade turen att uppfostras av skolan till att sträva efter att vara en Duktig Flicka, men jag nådde aldrig ens halvvägs innan jag blev utbränd. Tur var väl det, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med att vara tjej. Det visade sig vara ungefär halvvägs mot Duktig Flicka som Fin Kille låg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, förväntningar, jämställdhet, skolan, utbildning, jobb, krav, killar, tjejer, sexism, könsdiskriminering, utbrändhet, transsexualism, könskorrigering

Det finns inget generande över min hårväxt

Flottigt hår. Finnar målade över hela ansiktet. Nervöst kroppsspråk. Folktandvårdens väntrum en onsdagsförmiddag tar inte fram det bästa hos mig. Det är då hon säger det. Vi sitter och pratar om tandläkare, eller om högskolan, eller om vad det nu är, när min ledsagare plötsligt säger:

- Vad mycket skäggväxt du har fått!

Jag tar det som en komplimang, och blir generad och smickrad. Hon säger att jag har mer ansiktshår än hennes bror, som är jämngammal med mig. Han kan bara få litegrann under hakan om han låter det vara, så om jag låter det här växa kan jag nog få till ett ordentligt skägg. Det har gått kanske sjutton dagar sedan jag rakade mig sist, och det börjar synas.

Hon jämför mig med sin bror. Tidigare när folk har försökt jämföra min skäggväxt med någon annans, så har de alltid jämfört mig med en kvinna: Sig själva, sin mamma, gamla tanter med hårstrån på hakan, butchflator. Det här är ett steg i rätt riktning, men samtidigt blir jag frustrerad över skillnaden.

Jag minns hur omåttligt less jag blev på en sminkförsäljare i London för mindre än ett år sedan. Jag stod i en galleria och väntade på mamma, när det dök upp en människa som ville att jag skulle prova en hudkräm med äkta saltvatten i. Jag var så nära att fråga om det finns förfalskat saltvatten, men ignorerade henom istället. Då försökte hen närma sig mig genom att ge vänskapliga råd om hur jag skulle bli av med min mustasch. Hen hade också såna problem, men hen visste hur man skulle behandla huden efter epileringen och hur man skulle sminka sig och allt sånt. Det var självklart för henom att min mustasch var generande hårväxt.

Nu visste ju inte den människan jag mötte i London att jag var kille, men även de som har vetat om att jag är transsexuell har försökt att relatera till mitt ansiktshår genom att jämföra det med sina egna små mustascher och hakstrån. Jag har fått veta mer om hemligheterna med blekning, vaxning, epilering och översminkning från fittfödda tjejer än från transtjejer, tror jag. Och så, idag, har mitt skägg IRL äntligen blivit uppgraderat till skägg, och inte nedvärderat som generande hårväxt. Det finns inget generande i mitt ansikte, mer än möjligen de ord som ibland ramlar ur min mun.

Det är märkligt att hela den evighetslånga såkallade diskussionen om kvinnors rakade armhålor aldrig verkar ha nått deras ansikten. Med tanke på hur många mustascher som bleks och vaxas, hur många hakstrån som rycks bort med pincett, och hur många liter smink som säljs för att täcka över skuggorna, så är det konstigt att idealet inte ifrågasätts mer. Kanske har det något att göra med att de kvinnor med minst chans att få synligt ansiktshår är unga, vita, ljushåriga och fittfödda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, skägg, hår, ansiktshår, kroppshår, könsuttryck, könsidentitet, kroppar, skönhetsideal, rakning, smink, utseende, ideal, genus, kvinnlighet, manlighet, rakning, epilering, vaxning, skuld, skam, normer, könsroller, kvinnor, män, transsexualism, testosteron, puberteten, hormoner, ålder, ageism, rasism, etnicitet, transpersoner, HBTQ

Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor

En gata någonstans i London. Jag, syster, mamma och några av min systers vänner. Syster försökte förklara för mig varför jag skulle vänta med att knyta skosnöret tills vi kommit någon annanstans. Jag förstod inte vad det hade med saken att göra, förrän jag såg uppåt. Himlen var full av måsar och duvor.

- De har grejer som håller fåglarna borta från soporna, men de fortsätter att cirkla ovanför.

Jag böjde mig ändå ner på huk, och började knyta mitt skosnöre. Då kände jag något blött i nacken. Och på armen. Och hörde att det plaskade bredvid mig på trottoaren. Jag vände upp ansiktet för att säga något om att det regnade, när jag såg att det inte var vatten. Det var bajs. Fåglarna ovanför oss hade fått magsjuka och pepprade plötsligt gatan med skit. Det skvätte och stänkte.

Vi sprang tills vi kom till en port. Det var ett hus med en låst ytterdörr, men eftersom det var ett rejält utskjutande tak över ingången så borde vi vara säkra där, tänkte vi. Så fel vi hade. Fåglarna kom inflygande under taket i någon slags bombräd och lyckades bajsa sina projektiler på oss i vågrätt riktning. Jag fick fågelskit i ansiktet, i håret, på armarna och axlarna och över hela mig. Det var som om det regnade bajs.

Såhär analfixerad är jag ibland. Jag tänker att bajset är den skit som sprids på nätet, och att den gatan som ser ut att vara ofarlig egentligen bara är en site med ordentlig moderering. Man kan hålla trollen sysselsatta genom att vifta bort dem, men man kan inte hindra bajset från att komma så länge soporna som lockar finns där.

Soporna är egentligen inte sopor; det är bara som det ser ut. De sopor som fåglarna dras till är matrester som egentligen är fullt ätliga, men som människorna ratat. Man orkade inte äta upp hela äpplet, eller så var det fel sorts pålägg på mackan. Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor, där flockas också fåglarna. De märker var soporna finns, och dras dit i stora flockar.

Människorna fnyser åt fåglarna och kallar dem för skadedjur, och uppmanar varandra att inte lämna några matrester framme – precis som när man automatiskt går i försvar för någon och säger ”nej, hen är inte psykiskt sjuk” istället för att ifrågasätta varför psykiska problem skulle diskvalificera en från mänskliga rättigheter. Som om man kan förhindra bajsregnet genom att gömma undan soporna, och låtsas att de inte finns. Som om det enda man kan välja mellan att skylla på är antingen soporna själva, eller fåglarna. Som om människorna inte fanns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, internet, media, bloggosfären, troll, påhopp, moderering, psykologi, attityder, mobbing, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, fördomar, ableism, psykofobi

Att säga ”hen” är en sexuell handling – och ett hot mot mänskligheten?

Jag har en morbid dragning till sånt som inte är bra för mig: Jag kan tycka att Göran Hägglund är snygg, och jag läser gärna de mest obskyra såkallade högerkristna tidningarna och bloggarna emellanåt. De ger mig ofta mycket mer än att delta i diskussioner med människor som tycker ungefär som jag, av någon anledning.

För ett tag sedan bloggade jag om att studieförbundet Sensus låter sina anställda välja mellan tre olika pronomen: De kan välja om de vill bli kallade hon, han eller hen. Kyrkans Tidning skrev om det, och vips var en kristdemokrat framme och ondgjorde sig över tilltaget. Per-Olof Hermansson, riksdagskandidat från Västra Götaland, skrev i ett pressmeddelande:

”Som kristdemokrat vill jag verka för att tendenser som denna beivras. Vi behöver i stället arbeta för att människor genom en inneboende mänsklighet baserat på etik och kultur behandlar varandra som de själva vill bli behandlade. Besluten om hur man skall leva måste lämnas till den enskilde i sitt sammanhang, familjen, och ytterst civilsamhälllet, inte till politiker och statliga institutioner.”

Nu idag ramlade jag in i en artikel i pingstkyrkliga Dagen som uppmärksammat detta, i samband med att Vänsterpartiet föreslår en könsneutral lagstiftning – hur de nu lyckas krysta ihop de två till synes skilda ämnena i en och samma text. De har tillochmed en omröstning där läsarna får tycka till om frågan ”Behövs ordet hen?”. Just nu är det 91% som har röstat nej, 5% ja och 3% vet inte.

Det är precis som man kunde förvänta sig, men jag fascineras som alltid av kommentarerna:

”Det kommer bli nåt sjukt av detta precis som sexualiseringen av samhället iövrigt.”

”Så vitt jag vet så skapade Gud Adam och Eva…..inte adam och evert”

”Råder det inte tillräcklig förvirring kring detta redan. Ska vi göra det ännu svårare för människan att förstå sin sexualitet? Denna ständiga diskussion om kön och genus drabbar främst barn och ungdomar som redan är totalt förvirrade. Finns det inga viktigare saker för politiker att göra?”

”Gud skapade man och kvinna! Gud skapade ingen homosexuell. Vi lever i ett snedvridet samhälle där man på flera håll har valt att gå ifrån Guds ord. Gud älskar alla, även syndaren MEN Gud hatar synden. Homosex är synd och jag skulle nog vilja påstå att det är synd att byta kön.”

Här lär vi oss alltså att en viss andel av Dagens läsare associerar allt som har med kön att göra till sex, sex, och framförallt samkönat sex. Att säga hen är inte så oskyldigt som det verkar, utan det är en sexuell handling som kan skada sårbara ungdomar. Man kan riktigt se hur analsexets förförelse lurar bakom varje hörn så fort man inte tvångskönar människor stup i kvarten.

Men det går mycket djupare än så, visar det sig. Att vara man eller kvinna – och det är antingen eller som gäller; man får inte välja båda eller ingetdera – är att existera. Den som inte fogar sig finns inte, enligt signaturen Robert:

”Jaha, nu ska vi låtsas att vi inte är människor längre utan något annat. Men det spelar ingen roll vad vi kallar det. Vi är man eller kvinna oavsett om vi gillar det eller inte. Vad blir nästa genus? Att inte finnas och ändå finnas? Ska vi få ett mellanväsen också innan det är över i vår strävan att inte vara det vi är?”

På den tiden då högerkristna rasade mot könsneutrala äktenskap hette det att folk skulle få gifta sig med hundar, barn och papperskorgar om man lät vuxna människor av samma kön gifta sig, och nu är det alltså definitionen av vad en människa är som är hotad. Allt på grund av att en del människor skriver ett e istället för o eller a i mitten av ordet. Allt på grund av att definitionen av en människa är att hen är antingen man eller kvinna.

Jag tycker att det är dags att förändra synen på vad en människa är, så om ordet hen mot all förmodan skulle utplåna begreppet människa i den betydelse vi känner till det ordet idag, så skulle jag tycka att det vore fantastiskt. Tyvärr är det inte så. Tyvärr kommer människor inte att sluta sätta sig själva och resten av mänskligheten på en piedestal upphöjd över den primitiva ”naturen” – men med ordet hen kommer man i alla fall undan att tvångskönas precis hela tiden.

Uppdatering: Läs också Karibiens inlägg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, hen, ord, språk, Dagen, högerkristna, moralpanik, könsroller, genus, sexism, HBTQ, transpersoner, transpolitik, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, sexualitet, analsex, sex, sexfixering, normer, fördomar, homofobi, transfobi, könsneutrala äktenskap, äktenskap, retorik, sluttande planet, människor, djur, speciesism, natur, naturlighet, psykologi, etik, moral, pronomen, existens, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Per-Olof Hermansson, Sensus, Kyrkans Tidning