Immanuel vs. Tant Röd: Dags att kalla in exorcisten

Imorgon. Det är inte långt kvar tills jag äntligen ska träffa kirurgen, nästan ett halvår efter att remissen skrevs. Konsultation, den här gången. Inte operation, men ett tillfälle att få veta mer och ställa frågor. I min rosa anteckningsbok har jag skrivit ner de frågor som har dykt upp de senaste månaderna, som jag vill fråga om. Generell information om de olika operationerna har jag redan koll på, men sedan kommer det ju alltid till sånt som mina egna personliga förutsättningar och de rutiner och liknande de har på just den här mottagningen.

Jag har varit ganska säker på att jag inte bara vill fixa bröstkorgen, utan även plocka ut livmoder, äggstockar och äggledare – fram tills för någon vecka sedan. Plötsligt började jag tänka att det kanske inte var så dumt att ha kvar dem ändå, men när jag satte mig och skulle lista fördelar och nackdelar hade jag väldigt svårt att begripa varför.

Det som talar för operation

• Minskad risk för cancer: Testosteron kan öka risken för cancer i livmoder och äggstockar (pdf). Jag orkade inte ens se hela Southern Comfort när jag försökte. Dokumentären handlar om Robert Eads, en transman som dör av äggstockscancer, och jag försökte se den ungefär samtidigt som en person jag bryr mig mycket om genomgick behandling för en annan sorts cancer. Det finns få saker som är så överjävliga som cancer, helt enkelt.
• Slipper cellprovstagning: Om man 1. Hatar sin fitta 2. Har vestibulit som gör att man gråter av smärta så fort någon petar där 3. Ändå någon gång har blivit penetrerad, och därmed rekommenderas att gå på regelbundna kontroller – så känns det som ett väldigt stort plus att slippa genom att helt enkelt göra sig av med de delar som man riskerar att få cancer i.
• En jämnare hormonbalans: Jag har haft problem med biverkningar och höga värden, så att kunna sänka testosterondosen vore skönt.
• En ren hämnd: Jag har haft överjävligt jobbiga menstruationer i 15 år. Det är dags att visa kroppen vem det är som bestämmer.

Det som talar mot operation

• En liten rädsla för komplikationer.

Det är allt. Det finns såklart många olika uppfattningar om vad som spelar roll, och det här är bara mina egna personliga värderingar av vad som är viktigt. Jag har till exempel inget som helst intresse av att spara mina ägg och inplantera dem senare, eftersom jag är säker på att jag inte vill ha barn, så det är inget skäl att spara livmodern. För andra är det däremot väldigt viktigt.

Men jag har alltså haft lite kalla fötter, och därför letade jag efter mer information på nätet. När jag läste på Hudsons FTM guide trillade poletten ner, och jag fattade vissa saker jag undrat över de senaste månaderna.

”It is not uncommon for trans men who are pre-hysterectomy to experience a buildup of endometrial tissue, especially during the first few years of testosterone therapy. Endometrial tissue is normally shed during menstruation, but since this process is usually stopped a few months into testosterone therapy, additional tissue may continue to build up and may eventually begin to shed in the form of spotting.”

Utan att gå in på detaljer: Min livmoder och mina äggstockar fortsätter att ställa till det för mig fast jag inte har haft mens på fem månader. Det avgör saken. Tant Röd är utkastad, men hennes förfäder spökar fortfarande i min kropp och ger mig ingen ro. Imorgon – eller snarare idag – ska jag träffa exorcisten som kan driva ut demonerna för gott.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, bröst, hormoner, testosteron, kirurgi, könskorrigering, transsexualism, kroppar, komplex, pubertet, vård, oro, cancer, äggstockar, livmoder, kastrering, barn, ägg, PMS, mensvärk, nervositet

Kropparna du inte ser på badhuset

Jag gillar Julia Skott, ända sedan hon började skriva smarta kommentarer i min blogg för säkert tre år sedan. Nu är hon på gång med bloggen Kroppsbilder, och det får mig väl snarare att älska henne. Människor av olika vikter, storlekar, BMI-tal, kön och allt vad det är får skicka in sina bilder på hur de egentligen ser ut, och Julia själv var den första att posera i underkläder.

Julia förklarar:

”Jag har tränat ganska mycket på Forsgrénska badet här i Stockholm, som har både simhall och gym och har duschar i simhallsmodell — en kaklad vägg med duschmunstycken. Och även om jag är ganska närsynt så kunde jag där se nästan precis vilken sorts kropp som helst. Alla modeller, storlekar, åldrar, med ärr, tatueringar, och födelsemärken. (Nästan inga manliga kroppar, förstås, förutom småbarn.)

Och det var så fruktansvärt skönt. Annars är de enda nakna eller halvnakna kroppar man ser sin egen och de ganska likriktade ”perfekta” kropparna i annonser och i media. Man har i princip en enda sorts (dessutom ofta datorfixad) kropp att jämföra med. Och man kommer sannolikt nästan alltid att känna att man förlorar i den jämförelsen. Man kommer att se en massa saker som ens egen kropp gör och är som deras inte är, tycker man.”

Jag har funderat på det ett tag, att jag borde vara med där, men inte riktigt vågat. Trots att jag har lagt ut väldigt många halvnakna bilder i min blogg så har det tagit emot att jämföra mig med cispersoners kroppar, oavsett kön. Ändå är det där med avsaknaden av kroppsbilder att jämföra sig med – eller att inte jämföra sig med – verkligen någonting som i allra högsta grad gäller för transpersoner.

Det är så sällan man ser andra transpersoners nakna kroppar – med undantag för de transtjejer som försörjer sig som porrstjärnor, vill säga, och så möjligen Buck Angel. Vi har såklart Del LaGrace Volcano och Loren Cameron som tar helt fantastiska bilder, och Kael T Block med sitt XX Boys-projekt, men det finns alltid utrymme för mer. Framförallt så behövs det transpersoner som inte bara syns för att de är transpersoner, utan som en i mängden.

För ett år sedan hade det varit omöjligt för mig att ställa upp på en sån sak, eftersom jag faktiskt inte mådde bra av min kropp. Idag är den mycket närmare den idealbild jag har än vad jag någonsin hoppats på. Min kropp är dessutom den sortens kropp man inte ser i duschrummet på badhuset, eftersom jag inte kan duscha vare sig på killarnas eller tjejernas. Min kropp ses av en del som konstig, avvikande, sjuklig och skrämmande. Det är också den bilden jag har tagit in och gjort till min egen, hur mycket jag än har kämpat emot.

Så ja, räkna med mig. Jag ska bara klä på mig och rigga kameran. Jag anser att min kropp är mer perfekt än någonsin – även om den samtidigt har blivit så avvikande att den aldrig syns i ett duschrum.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kroppsbilder, Julia Skott, kroppar, komplex, ideal, skönhet, vikt, utseende, BMI, normer, bilder, kön, transpersoner, HBTQ, genus, nakenhet, porr, modeller, Buck Angel, Del LaGrace Volcano, Kael T Block, XX Boys, puberteten, testosteron, könskorrigering, könsidentitet, hormoner, duschrum, badhus

SD+HBTQ=sant?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Nu går Sverigedemokraterna ut och säger sig vara ”ett parti för hbt-personer”. De har reagerat på debattartikeln av Åsa Regnér och Mats Wingborg, som kritiserar Sverigedemokraternas familjepolitik. Regnér och Wingborg tar upp att SDs syn på jämställdhet och lika rättigheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck är extremast i Sverige, och det tycker alltså Jimmie Åkesson och Carina Herrstedt, ordförande och vice ordförande för Sverigedemokraterna är helt felaktigt:

”Trots alla stolligheter och direkta lögner i Regnérs och Wingborgs artikel, så vill vi ändå ge dem delvis rätt på en punkt. Vi tillstår och beklagar att det faktiskt ligger något i kritiken om att enskilda företrädare för vårt parti, vid enstaka tillfällen under de gångna åren, har uttalat sig på ett olämpligt och onyanserat sätt om homosexuella som grupp. Att vissa av dessa uttalanden har fällts i affekt över att homosexuella intressegrupper (säkerligen i strid med de flesta homosexuellas önskemål och värderingar) i reklamkampanjer lyft fram barn i sexuella sammanhang kan möjligtvis vara en förklaring, men det är inte en ursäkt.

Vi vill därför ta tillfället i akt att uppriktigt be om ursäkt för dessa uttalanden. Samtidigt som vi också vill klargöra att inga former av nedsättande attityder gentemot hbt-personer har någon som helst förankring i våra program och policydokument. Omröstningar på bland annat gaysajten QX har indikerat att stödet för SD sannolikt är ännu starkare bland homosexuella än bland heterosexuella.”

Att ”lyfta fram barn i sexuella sammanhang” antar jag syftar på annonser med vanliga semesterbilder av barn och texter som ”Sara, åtta år, bisexuell. Vem stängde garderobsdörren?” eller något liknande, i en reklam för Stockholm Pride 2oo3. Jag har väldigt svårt att tro att samma bilder med en text som insinuerar heterosexualitet, till exempel ”Sara, åtta år, är kär i Stefan”, skulle väcka samma raseri över sexualiseringen av barn.

Inför EU-valet ifjol gjorde både RFSL och Bengt Held en undersökning av de olika kandidaterna, och båda kom fram till att SD var det minst HBT-vänliga partiet. Det är inte helt oväntat, med tanke på allt de är emot. Det vore mer intressant att fråga Sverigedemokraterna vilka HBTQ-frågor de faktiskt driver. Om de lyckas hålla sig ifrån att dra in invandring, islam eller ”svenska värderingar” i svaret så skulle jag bli väldigt överraskad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, HBTQ, politik, partier, genus, jämställdhet, kön, sexism, homofobi, transfobi, sexuell läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, transpersoner, Jimmie Åkesson, Carina Herrstedt, Åsa Regnér, Mats Wingborg, QX, Aftonbladet, val, RFSL, Bengt Held, undersökningar, heteronormen, normer, fördomar

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

”I [Alfred Petréns] båda motioner om en steriliseringslag ser man en tydlig linje. Han återkommer i bägge till det farliga i en ”otyglad sexualitet”. I bägge avslutar han med att lagen också bör tillåta kastration av sedlighetsförbrytare, något som inte vinner gehör. Men han talar också om de ”relativt högre stående kvinnliga sinnesslöa, vilka böra vara omhändertagna å sluten anstalt, enär deras sexualdrift är så otyglad, att de eljest föra ett sedeslöst levnadssätt och därvid även själva taga initiativet till otukt”.

Det är ”osmakligt” att förklara för de sinnesslöa som ska steriliseras vad ingreppet går ut på, för ”kommer den sinnesslöa flickan till full klarhet … att hon kan öva sexuellt umgänge utan att behöva befara några följder, så föreligger enligt mitt förmenande snarast en kontraindikation för att låta en sådan sinnesslö vistas ute i samhället.” Det är inte bara mot de ”sinnesslöas” anlag samhället ska skyddas – utan också mot deras tygellöshet. Det är i det ljuset man kan se Petrén långsiktiga arbete med att skapa ett antal sinnesslöanstalter, där de som drabbas av denna vaga diagnos skall spärras in och inte släppas ut förrän de låtit sig steriliseras – om ens då.”

Artikeln i DN handlar om Sverige på 1900-talet, om tvångssteriliseringarna av ”sinnesslöa”. De blev möjliga tack vare lagen från 1934, och ända in på 1970-talet steriliserades människor för att deras anlag ansågs vara en samhällsfara. En del var utvecklingsstörda, andra hade epilepsi, men många var bara helt enkelt fattiga.

Varför? För att man var rädd för det som inte gick att kontrollera.

Alfred Petrén la fram sin första motion om steriliseringar 1922. 85 år senare presenterades en uppdatering av samma idéer, fast den här gången handlade det inte om ”sinnesslöa”, utan om personer med transsexualism och personer med intersexuella tillstånd som behöver ändra sitt juridiska kön.

”Vårt förslag innebär att tillstånd till ändrad könstillhörighet alltid innefattar kirurgiska ingrepp som ofrånkomligt innebär sterilitet. Även om en person inte vill genomgå någon annan form av könskorrigerande operation, måste han eller hon få sina könskörtlar borttagna för att könstillhörigheten skall kunna ändras juridiskt. Skälet till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könsidentitet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16, s. 183)

Man försöker verkligen att få att låta som att man absolut inte har som syfte att kräva att människor blir sterila, fast det är precis det man gör. Skuggan av tvångssteriliseringarna ligger fortfarande tung.De fortsätter med att påpeka att även om det finns de som inte klarar en operation på grund av sin fysiska hälsa, så är det ändå ett rimligt krav, eftersom personer som vill behålla äggstockarna eller testiklarna inte är transsexuella enligt deras sätt att se:

”Detta skulle möjligen tala för att patienten inte är transsexuell utan har någon annan form av psykiatrisk diagnos”

Det ligger alltså något slags förtäckt hot i resonemanget: Om du inte kan eller vill genomgå en operation, så är du inte transsexuell – vilket inte stämmer med den uppfattning som många utredare idag har – och därför ska du inte ha rätt till någon form av könskorrigerande behandling. Inga hormoner, ingen ändring av det juridiska könet, ingen operation för att platta till bröstkorgen, och så vidare. På samma sätt lirkade man förr med kvinnor som var ofrivilligt gravida och ville göra abort; de kunde få det – på villkor att de samtidigt lät sig steriliseras.

De vill inte kräva att människor är sterila för att få ändrad könstillhörighet. De vill bara kräva att folk ger upp sina äggstockar eller testiklar, och låtsas som att det är något helt annat. Inte så mycket för barnens skull, eller för genernas skull, utan för att de anser att definitionen av en man är en person utan äggstockar, och definitionen av en kvinna är en person utan testiklar.

Efter tre år med lagförslaget har fortfarande inget hänt, det har varken rivits upp eller röstats igenom, och Göran Hägglund har inga planer på att ta itu med det innan valet. Bakom både 1900-talets steriliseringsvurm och 2000-talets så ligger det en rädsla för sexualitet och fortplantning och könsorgan som inte går att kontrollera och styra med statliga kontroller.

Väldigt få människor idag skulle komma på tanken att kräva av personer som går igenom en abort, som ansöker om socialbidrag, som har en utvecklingsstörning eller epilepsi eller psykiska problem eller som tillhör resandefolket eller är romer – att de ska kastreras bara för det. De enda* som utsätts för en lag som kräver kastrering som villkor för annan behandling idag är trans- och intersexuella.

Varför? För att man är rädd för det man inte kan kontrollera.

***

*) vad jag förstått är kemisk kastrering av sexbrottslingar inte permanent, och hursomhelst handlar det om personer som är dömda för att ha begått brott. Det är inte brottsligt i Sverige att vara transsexuell.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sexualitet, könsorgan, kastrering, tvångskastreringar, sterilisering, tvångssteriliseringar, historia, vård, medicin, lagar, mänskliga rättigheter, fertilitet, kroppar, ideal, rasbiologi, graviditet, abort, 1900-tal, utvecklingsstörning, funktionshinder, funktionsnedsättningar, epilepsi, psykisk sjukdom, fattigdom, politik, romer, resande, rasism, ableism, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, könstillhörighet, juridiskt kön, könskorrigering, könsbyte, könsorgan, genuspanik, heteronormen, transfobi, cissexism, cisnormen