Ricky Martins bögighet och andra ickenyheter

Ikväll när jag surfade runt hittade jag en sak jag inte vill blogga om, men ändå blogga om. En pseudonyhet bland så många andra.

Det ryktas att X är transsexuell, att hon är kukfödd. Det sägs att Y brukar ha sex med transpersoner. Det finns paparazzibilder som visar att W numera lever som kvinna. Det skvallras om att Z blev bedragen av sin man med en transsexuell kvinna. Det finns läkarintyg upplagda på nätet som bekräftar inte bara att Q ansökt om ändrat juridiskt kön, utan som dessutom berättar att de enligt lag nödvändiga könskorrigerande operationerna har utförts.

Den som läst lite i min blogg och håller koll på vad som skrivs om transpersoner kan säkert lista ut vilka jag syftar på; det är en del kända och några väldigt kända personer. Jag brukar ha som tumregel att försöka låta bli att outa folk i onödan, utan vänta tills något är bekräftat eller tillbakavisat – eller tills det dyker upp i svenska tidningar. För samtidigt som jag vill att det inte ska vara någon större grej att någon är transperson, så vet jag att det ändå är det för många.

Jag säger ofta ”vad var det jag sa?” till mig själv när något av alla dessa rykten antingen överbevisas eller bekräftas. En sådan situation uppstod ikväll, bara en någon timme efter att jag sett Qs läkarintyg ligga på nätet. En helt annan person, som inte alls har kommit ut som transperson utan bara som homosexuell: Ricky Martin. Det är väl knappast någon som är jätteförvånad över att primadörernas primadör är bög:

”I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.”

Det är förstås möjligt att blogginlägget är fejk, men nyheten har fått ett enormt genomslag. På några timmar har 415 nyhetsartiklar listats på Google News. Tre timmar efter att Ricky Martin har postat en länk på twitter till blogginlägget där han kommer ut verkar sidan ligga nere. Antagligen har den kraschat av överbelastning.

Ricky Martin

Folk vill läsa och se det med egna ögon; jag är inget undantag. Och oavsett om det kommer en dementi imorgon eller inte, så säger jag ”vad var det jag sa?”. Jag har alltid haft väldigt svårt att förstå varför folk insisterar på att människor är heterosexuella tills motsatsen bevisats. Det är tyvärr väldigt sällan kändisar kommer ut som heterosexuella just därför, och de gånger det händer är det oftast för att dementera rykten om homosexualitet. Som om det är antingen eller som gäller, liksom. Det är också därför bisexualitet är för komplicerat för många att förstå; det ses som ett springande ut och in ur garderober.

Det är normen som säger att Ricky Martin kommer ut som homosexuell. Jag skulle snarare säga att han bekräftar det som många redan anat. Tänk om man skulle behandla varje såkallad dementi på samma sätt:

Peter Jöback talar ut om heteroryktena: ”Det var jobbigt och kränkande”

Victoria och Daniel: ”Vi är heterosexuella – och trötta på att smyga med vår kärlek”

Dalin Nano avslöjar: ”Jag har aldrig bytt kön!”

Hoppsan, det sistnämnda var visst ganska nära sanningen. Hursomhelst: Den dagen jag ser en rubrik i Aftonbladet eller Expressen där en känd person kommer ut som heterosexuell, eller som cisperson, så kommer jag att blir riktigt imponerad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ricky Martin, homosexualitet, sexuell läggning, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet, kön, genus, HBTQ, transpersoner, transsexuella, könskorrigering, transsexualism, vård, rykten, skvaller, kändisar, bloggar, twitter, bloggosfären, internet, media, garderoben, komma ut, hemligheter, nyheter, avslöjanden, nyfikenhet, privatliv, integritet, Peter Jöback, Victoria, Daniel Westling, Dalin Nano, heteronormen, homofobi, transfobi, cisnormen, normer, fördomar

Eva Sternberg är livsfarlig för källkritiken

”I förra veckan gick Anna Carlsson upp med en doktorsavhandling på högskolan i Malmö. Anna Carlsson har vetenskapligt bevisat att barn under ett år, har råkat illa ut under de senaste tre åren i Sverige. Olyckfallsfrekvensen bland dessa barn har ökat med mer än trettio procent! Bland äldre barn har olycksfallsfrekvensen i stället gått ner.
Varför ökar olyckorna för barn under ett år?
Varför bara i Sverige?
Alla inom barnsjukvården vet.
Men det är bara jag som törs säga som det är.”

Det är så den börjar, Eva Sternbergs debattartikel i Expressen om varför pappor är farliga för barn. Jag bloggade om den för några dagar sedan, och jag var väl knappast den enda som var kritisk, minst sagt.

Sternberg hävdar att män ”har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt”, och därför kan inte män ta hand om barn. Namedroppandet av Anna Carlsson är bara början på en lång agitation mot pappor. Det intressanta är att Sternberg är väldigt medveten om att det inte finns särskilt mycket forskning som styrker hennes tes, och det är precis det hon spelar på:

”Eftersom ingen forskare vågar ta reda på sanningen, frågade jag Folkhälsoinstitutet om jag själv fick göra en sådan undersökning. En sur gubbe svarade:
”Det är oetiskt att ifrågasätta mäns kapacitet att ta hand om barn.”
Hur många fler barn måste komma till skada på grund av detta tabu?”

Tyvärr var det lätt att tolka debattartikeln som att Anna Carlsson skulle hålla med Sternberg, men när jag skummade igenom hennes avhandling hittade jag ingenting som lät som det Sternberg försökte bevisa. Nu har Anna Carlsson själv svarat Eva Sternberg, och hon är antagligen inte så glad över att få sin forskning utnyttjad för obskyra politiska syften:

”Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt.”

Vad lär vi oss av detta? Att källkritik är viktigt – och att Eva Sternberg och andra biologister och antifeminister borde låta bli att hänvisa till forskare som lever och bor i Sverige om de inte är säkra på att det är forskare som är lika övertygade som de själva. Det är ju lite pinsamt att bli uppläxad av just den personen man försöker utnyttja för att ge sken av vetenskaplighet.

Om nu Eva Sternberg saknar forskning som bevisar hennes teser om att män är livsfarliga för barn, så kanske hon ska fråga sig varför. På riktigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eva Sternberg, Anna Carlsson, barn, familj, föräldrar, biologism, sexism, män, kvinnor, könsroller, genus, källkritik, forskning, vetenskap, avhandlingar, olycksfall, pappor, föräldraskap, föräldraledighet, politik, jämställdhet

Normen är en jättehamster

Hen såg ut lite som en hamster, men vi visste alla vem det var. Den här hamstern var visserligen inte som hamstrar brukar vara – hen var gigantisk. Jag såg att hen höll en människa i sin tass, lite som King Kong, och räknade ut att hen måste vara mellan femton och tjugo meter hög. Ändå kallade folk henom för Normen, och de skrek och sprang i panik när han bet huvudet av en person, som om det hade varit en barbiedocka. Jag sprang jag med.

Vi flydde, med Normen i hälarna. Under en viadukt; Normen klev över. Runt ett hörn; Normen följde efter. Till slut kom vi till en vägarbetsplats, och var tvungna att klättra över en maskin som stod mitt i vägen. Man skulle kliva först på stänkskärmen och sedan upp på ett litet flak, och så hoppa ner på andra sidan. Det tog tid, eftersom man bara kunde gå över en i taget, och jag var nog mer orolig än de andra. Jag visste ju att jag inte klarade det.

Det fanns ingen väg runt, så jag hade inget val. Antingen skulle jag bli uppäten av Normen eller så skulle jag ramla. Det blev det senare. Jag hoppade ner från den lilla plattformen, och även om det bara var en halvmeter till marken så fick jag svindel och ramlade raklång ner. Med ansiktet mot asfalten var jag övertygad om att jag skulle dö.

Jag kände Normens steg närma sig. Marken skakade. Men hen gick förbi. Jag låg så stilla att Normen inte upptäckte mig. För att jag var för onormal för att vara onormal.

Bilden av hamstern är definitivt Minous fel, som gav mig den här länken igår:

Hamsterfilm

I övrigt tror jag det är min reaktion på att röra mig emellan olika normer. När jag bryter mot en norm passar jag samtidigt in i en annan:

Om jag bryter mot normen genom att göra en könskorrigering passar jag ändå in i manlighetsnormen. Om jag bryter mot manlighetsnormen genom att vara fjollig så passar jag in i bögnormen. Om jag bryter mot bögnormen genom att inte ha kuk så passar jag in i queernormen. Om jag bryter mot queernormen genom att förändra min kropp så passar jag in i ts-normen. Om jag bryter mot ts-normen genom att inte markera att jag tydligt tar avstånd från queerteori så passar jag in i cisnormen ändå, eftersom det enligt cisnormen inte går att göra en könskorrigering.

Och så vidare. Jag gillar ingen av normerna, och flera av dem finns inte ens på riktigt. Att det skulle vara en norm att vara fjollig om man är bög, eller transsexuella skulle se sig själva som ett mellanting mellan man och kvinna, är bara myter. Ändå är det precis såna myter jag matar hela tiden, eftersom folk ser det de vill se och hör det de vill höra.

Vad jag än säger är det alltid någon som missuppfattar det åt ena eller andra hållet. Vad jag än säger så kliar jag tydligen någon hamster under hakan. Det enda jag väljer är vilken hamster som ska få min uppmärksamhet för stunden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, hamstrar, djur, mardrömmar, HBTQ, normer, heteronormen, homonormen, cisnormen, kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, bögar, homosexualitet, kroppar, manlighet, mansroller, fjollor, kukar, könsorgan, queerteori, myter, fördomar, språk, psykologi

Fittfödd bögjävel – eller en ashård småstadslesbian

Sömnlösa nätter sorterar jag bilder. Ett tacksamt jobb, eftersom de aldrig tar slut. Inatt hittade jag en mapp från Pride 2007.

Min första pridefestival – och dessutom första gången på flera år som jag utsatte mig för folksamlingar i Sverige. Jag minns min handtryckta tröja; det var Sashas idé att skriva Fittfödd bögjävel. Jag ville nog egentligen bara skriva Bögfitta men var rädd att det skulle låta för vulgärt.

Jag var så cool. Jag var i extas i en hel vecka. Och så när jag kom hem fick jag ett mail från en bekant: ”Googla på fittfödd bögdjävel”. Jag gjorde som hon sa, och sedan skrattade jag så jag nästan ramlade av stolen. Min tröja hade tydligen satt myror i huvudet på en bloggare:

”Det är Pridefestival i Stockholm och hela staden fylls av män i chaps och kvinnor med lättskötta frisyrer. Mycket trevligt, tycker jag, dock kan jag inte sluta tänka på en grej.

Under ett promenadpass igår passerade jag nämligen ett gäng ashårda småstadslesbianer. De hade den vanliga looken, förutom att en av tjejerna bar en t-shirt med trycket: ”Fittfödd bögdjävel”.

Vaddå fittfödd bögdjävel? Vad menar hon med det? Jag förstår inte. Okej, hon vill spela lite allan inför de andra lesbianerna och ha en t-shirt med tuffa ord på, men vad vill hon kommunicera med budskapet? Det betyder ju ingenting. Eller är det jag som har missat nåt?

Jag blir galen!”

De ”ashårda småstadslesbianerna” var alltså jag och antagligen ett par andra transkillar. Jag tror det var efter det som jag började jobba på min fjollighet, för att slippa stämplas som flata.

Tänk om jag skulle ha på mig samma tröja i sommar igen; vad skulle hända då? Folk kanske skulle fortsätta fråga vad ”fittfödd” betyder, men jag hoppas att de snarare uppfattar mig som en urfjollig småstadsbög än som en ashård småstadslesbian.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, minnen, pride, 2007, transition, transsexualism, könskorrigering, tröjtryck, fittfödd bögjävel, HBTQ, fördomar, cissexism, cisnormen, heteronormen, normer, flator, bögar, läggning, könsidentitet, förvirring, tröjor, manlighet, kvinnlighet, könsroller, kön, genus, fjollighet