Vissa garderober är det bäst att stanna i

Jag är en offentlig person, kom jag på idag. Inte känd, men just offentlig. Självklart har jag spärrar för vad jag delar med mig av, men varje gång jag märker att ett visst ämne jag är intresserad av är tabu utan att jag själv förstår varför, så får jag ett extremt sug efter att fläka ut just de delarna av mig. Det är lika bra att få det gjort, att komma ut ur alla garderober som finns så att man slipper bli outad och omtisslad och omtasslad.

Ja! Jag har burit damunderkläder. Ja! Jag har fått polisskjuts till psyket en gång. Ja! Jag äter lingonsylt på glass. Ja! Jag har en väldigt liten kuk.

I synnerhet min historia som psykfall och mitt varande som transsexuell bokstavsvuxen är såna saker jag outar nästan tvångsmässigt, för att avdramatisera. Vissa saker är det däremot inte meningen att resten av världen ska få veta, eller åtminstone inte se bildbevis på. Alldeles nyss var det väldigt nära att jag laddade upp en bild som inte alls var tänkt att hamna på min offentliga Flickr-sida.

Is. Inte Immanuel.

Jag tyckte det såg ut som ett snölandskap på miniatyren, och trodde att det var någon av bilderna jag tagit idag. Det visade sig vara min hud. Jag lyckas med att se både flintskallig och snedtandad ut på den bilden, och dessutom alltså blek som en snödriva i marssolen – trots att den är tagen inomhus och på kvällen. Det värsta är ändå min blick, som ser ut som om jag skulle kunna mörda vem som helst när som helst.

Ja, jag är fåfäng. Vissa bilder ska helt enkelt inte visas – av omtanke om de som råkar få syn på dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om öppenhet, strategier, rykten, garderoben, komma ut, psykisk ohälsa, könsorgan, kukar, tabu, fördomar, lingonsylt, mat, kläder, slarvighet, polisen, psyket, självporträtt, bilder, mardrömmar, fulhet, transsexualism, skönhet, könskorrigering, ansiktsuttryck, kroppsspråk, hudfärg, utseende, komplex, is, snö, vår, vinter, foto, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, neurogarderoben

Hej, jag heter Immanuel, vem är jag?

Folk säger att det är naturligt att vara rädd för döden, eftersom det är förståeligt att man är rädd för det okända. Det är därför jag inte är rädd för döden. Det är därför jag är rädd för livet.

Trots det har jag ju bestämt mig för att leva, gång på gång, tills det har blivit rutin och ohejdad vana att vakna på morgonen och välja att inte tänka ut några nya självmordsplaner. Jag vet var jag vill komma. Jag vill leva, och jag har vant mig vid tanken på att vilja leva. Jag har bara inte vant mig vid tanken på att leva. Det är fortfarande något okänt, något outforskat och nytt. Precis som jag själv. Jag är verkligen inte samma person som jag var för några år sedan, och jag älskar mitt nya jag – men jag känner mig inte. Jag vet inte riktigt hur jag fungerar.

Ta det här med känslor. Förut tolkade jag mina känslor utifrån kroppens signaler: Ont i bröstet, hjärtklappning, yrsel, ryckningar, tårar, skratt, tics, hopkrupenhet. Nuförtiden har min kropp förändrats såpass mycket att jag inte längre kan lita till samma regler som jag gjorde då. Jag kan uppleva starka känslor utan att gråta, till exempel.

”Du måste lära dig att känna efter vad du känner” sa min psykolog idag. Jag frågade henne hur man gör. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Borde inte du veta det?” svarade jag. Vi skrattade båda två, och hon erkände att det borde hon nog göra. Inte blev jag så mycket klokare.

Jag har insett att även om jag vet vem jag är, så känner jag inte mig själv än. Jag känner den jag har varit tidigare, och den jag vill bli. Den Immanuel som är här, idag, har jag nog faktiskt inte hunnit lära känna. Det kanske är dags för det nu.

Läs även andra bloggares åsikter om självkännedom, självkänsla, självbild, utveckling, psykologi, KBT, terapi, känslor, borderline, ångest, oro, självdestruktivitet, självmordstankar, självkonstruktivitet, identitet, självmord, transsexualism, könskorrigering, transition

Den lärde talar till galningarna, den vise lyssnar på dem

Det finns tre frågor som rör psykiatrin som alltid orsakar någon slags debatt så fort de kommer på tal: ADHD, ECT och LPT. ECT står för elektrokonvulsiv behandling, det som kallas ”elchocker”, och LPT är en förkortning för Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Nu senast är det en rapport som visar att antalet behandlingar med ECT har ökat markant de senaste tio åren, samtidigt som patienterna inte får tillräckligt med information om biverkningarna, som i sin tur är dåligt kartlagda. För vissa är ECT en utmärkt behandlingsmetod, som betyder skillnaden mellan liv och död, medan det för en del har gett svåra biverkningar som minnesförlust. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns två sidor av myntet.

Tindra bloggar bra:

”Precis som det anges i artiklarna i så måste patienten förstå vad det är som sker och inte sällan har de inte heller kontaktpersoner som tillvaratar deras intressen. Fråga de som fått hibernal och använt hibernalhatt de vet vad detta handlar om

Jag som oftast är motståndare till ytterligare register pga den personliga integriteten känner faktiskt att i det här fallet är det motiverat. Samt att jag hoppas att de med psykiska funktionshinder inte blir ett slagträ i valkampanjen 2010.

Det väljarsegmentet har blivit svikna allt för ofta. De om några är offer för det som ofta omnämns som inlåsningsmekanismer i andra politiska sammanhang.  I synnerhet då välmenande politiker säger sig vilja bryta utanförskapet för de utsatta grupperna som sällan har ngn röst.

Gör skillnad och släpp fram dem med den autentiska rösten som har erfarenhet av problematiken när viktiga beslut ska fattas.”

Jag tycker hon sammanfattar det hela på ett bra sätt. Politiker som åker runt och grillar valfläsk vid köksbord besöker gärna noga utvalda ålderdomshem och skolor som passar deras image, men inte verksamheter som riktar sig till personer med psykiska problem. Det är väldigt inne att prata OM psykiskt funktionshindrade, och i vissa fall TILL oss, men sällan MED.

Det är därför internet behövs. Här samlas människor med erfarenheter de inte kunnat dela med sig av tidigare, och här kan även de tysta göra sig hörda. Thérèse, Lisa och Rebecca har också delat med sig av sina tankar om ECT, väldigt nyanserat och kunnigt.

Som ett exempel på motsatsen kan man ta den ökända scientologen Peter U Larssons senaste projekt – elchocker.se – där han sprider en ensidig bild av ”elchocker” som något alltigenom negativt och av psykiatrin som fundamentalt misslyckad och illasinnad. Det är ett typexempel på när man struntar totalt i att arbeta för att förbättra för de som själva är berörda, och enbart driver sina egna frågor. Scientologernas såkallade Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) har nämligen som yttersta mål att avskaffa psykiatrin helt och hållet.

Låt Peter U Larssons och KMRs ensidiga propaganda vara ett skräckexempel, och fall inte för frestelsen att diskutera psykiatrin och psykisk sjukdom som om de enda som kunde tänkas delta i samtalet alla är personer utan egen erfarenhet som patient. Sluta skuldbelägga människor för att de är sjukskrivna eller arbetslösa, och satsa mer på att förbättra vården.

En undersökning visar att var fjärde student på Uppsala universitet mår psykiskt dåligt. Hur många av dem som har såpass svåra problem att de behöver professionell hjälp framgår inte, men ändå. Tänk om politikerna kunde förstå att personer med psykiska problem är väljare de med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykologi, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, fördomar, psykofobi, ableism, depression, ångest, självmord, självdestruktivitet, ECT, politik, bloggosfären, bloggar, internet, media, politiker, vård, Peter U Larsson, KMR, scientologerna, sekter, sjukdom, funktionshinder, funktionsnedsättningar, hälsa, tabu, mänskliga rättigheter, biverkningar, risker, elchocker

”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor

Klockan är strax efter nio, men jag tror redan jag har hittat dagens bästa tweet. Att sammanfatta den såkallade negerbollsdebatten på max 140 tecken är en konst som Mikusagi behärskar:

”Folk får det att låta som om vi är överkänsliga idag. ”Förut var det inte rasistiskt!” Nej för ingen tyckte att ”negrer” var människor.”

Läs även Mikus underbara blogg.

Relaterat: Något är ruttet i staten Danmark, som vanligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om neger, negerbollar, chokladbollar, ord, språk, rasism, smygrasism, fördomar, Mikusagi, historia, politik, twitter