Malin Wollin bryr sig om transpersoner. Eller?

Något trög upptäcker jag att Malin Wollin har svarat på ett mail hon fick efter sin märkliga krönika om ett tredje juridiskt kön och begreppet hen. Jag tänkte gå igenom hennes svar i detalj, för det är ett skolexempel på märkliga bortförklaringar:

”Min krönika var en reaktion på vänsterns förslag, ingenting annat. Jag har träffat människor som är emellan kön. Jag har full förståelse och respekt för hur ensamt och utsatt det måste vara att leva som varken man eller kvinna.”

Eh… och ändå skriver du som du gör? Förstår du inte att folk tycker att det är jobbigt att få höra att det är ”tramsigt” att kräva mänskliga rättigheter?

”Nu är vårt samhälle konstruerat efter hon och han. Att installera nya toaletter och omklädningsrum överallt för en liten minoritet är inte genomförbart utan att se förbi andra grupper i samhället.”

Vem har sagt att det måste installeras nya toaletter? Räcker det inte med att byta ut skyltarna? Vad gäller omklädningsrum och duschar är det mer komplicerat såklart, men det är faktiskt en lite annan fråga.

”Att jag reagerade så starkt på vänsterns förslag är att man genom att lägga fram det här förslaget struntar i att lägga fram förslag som gynnar transgender personer mer konkret.”

Såna förslag läggs fram då och då, och vänsterpartister brukar vara rätt flitiga med det. Till exempel har de drivit olika frågor som rör transpersoner, som till exempel könskorrigeringar, men även namnlagen och diskriminering, som drabbar transpersoner ur alla kategorier. Det är bara inget som brukar synas på Aftonbladets förstasida.

”Jag tänker på sjukvården som av naturliga skäl är uppdelad i man/kvinna.

Varför inte låta RFSL hålla i den här frågan? Ingen kan ha större kunskap och erfarenhet.

Minns ni tiden när vi hade att välja på Fitta eller Slida? Nu finns snippa och det känns som om vi alltid har haft snippa. Så otroligt skönt för alla föräldrar till döttrar att inte ha att välja mellan fitta, slida, underliv, framstjärt eller kisseliss. Vi har snippa och det har vi tack vare RFSU och mun och mun-metoden. Inte genom ett lagförslag som har tagit viktig tid från andra viktiga frågor för tjejer.

Vad finns det för fortbildning för sjukvårdspersonal i hur man bemöter personer som inte är han eller hon?”

Det finns en HBT-certifiering för vårdgivare, men exakt vad som ingår i utbildningen vet jag inte. Det har däremot RFSL koll på, eftersom det är de som ordnar det. Japp, RFSL driver frågor som rör transpersoner, precis som RFSL Ungdom, KIM, INIS, FPE-S, och i viss mån RFSU. I många år har aktivister slitit för att få politikerna att lyssna, för att det krävs mer än vad man kan göra med frivilliga insatser. Juridisk könstillhörighet är trots allt något som finns inskrivet i lagen, så det är inget man fixar utan politikers inblandning.

”Och hur bemöter man föräldrar till barn som föds tvåkönade? Hur bemöter man barnet som varken är flicka eller pojke? Måste ett barn har ett kön alls innan de blir två-tre år?

Jag är övertygad om att Vänstern kan lägga fram ett förslag som är bättre för den här gruppen människor.”

Ja, och det har de redan gjort, även om det såklart finns mycket kvar att göra. Det sitter nämligen en bromskloss i regeringen: I ett halvår till får vi dras med Göran Hägglund som socialminister. Gissa hur lätt det är att driva transfrågor då.

”Därav min reaktion.

Vänliga hälsningar Malin

Inte transfob, inte homofob, inte Sverigedemokrat, inte kvinniska. Bara människa.”

Jag är inte särskilt övertygad, men inte heller förvånad. Naturligtvis är det lätt att försvara sig med att det faktiskt finns viktigare frågor för transpersoner än just rätten till ett juridiskt tredje kön, men man måste börja någonstans. Det hela luktar väldigt mycket Barnen-i-Afrika-rörelsen.

Den dagen Malin Wollin skriver arga krönikor på löpande band där hon ondgör sig över hotet om kastreringstvång för transsexuella och intersexuella, eller över den vardagliga transfobin i samhället, eller över diskriminering mot transpersoner, eller över det faktum att det finns gott om cispersoner som är övertygade om att de vet bäst vad transpersoner vill ha och behöver utan att bry sig om att lyssna på de som faktiskt är berörda – den dagen ska jag ta hennes engagemang mot ordet hen på allvar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malin Wollin, transpersoner, transfobi, HBTQ, media, Aftonbladet, journalistik, hen, intergender, transgender, transpersoner, intersexualism, kön, könsidentitet, könstillhörighet, genus, politik, Vänsterpartiet, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, regeringen, riksdagen, politiker, kön, hen, tredje könet, lagar, juridiskt kön, könsorgan, genderqueer, queerteori, retorik, argument, ord, språk, RFSL, RFSU, RFSL Ungdom, INIS, KIM, FPE-S, transpolitik, aktivism

Som en riktig karl

Viktiga papper från försäkringsbolag. Viktiga papper till Försäkringskassan. Den nya diagnosmanualen DSM-V som föreslår att skrota diagnosen ”Asperger’s disorder” och föra in allt under en och samma ”Autism spectrum disorder”. Skillnaden mellan att säga ”autister” och ”personer med autism”. Sjukreseregler och var i hela friden jag har gjort av de gamla biljetterna. Föreläsningar. Självförtroende och självkänsla. Bostadstillägg och hyreshöjning. Personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet.

Det var första gången på länge som jag haft en pappersfixardag med boendestödet, och pappersfixande – blankettifyllande, uttolkning av kryptiska brev skrivna på byråkratiska och såna saker – gör att man kan prata mer än om man städar.

M sitter ner på köksstolen i vardagsrummet, och jag står upp efter att ha vimsat runt och letat efter biljetterna. Hon ser mig snett nerifrån, och säger:

- Men alltså, vilket skägg du börjar få!

Hon ler. Jag ler. Hon säger att mitt ansikte har blivit mer fyrkantigt också, eller om det kanske är en synvilla. Är det inte så att kvinnor har mer fett även i ansiktet, att det är det som har försvunnit också? Jag har blivit rakare i kroppen, tycker hon, och höfterna har liksom försvunnit. Sedan ser hon mina håriga armar, och jag berättar att det är ingenting jämfört med hur mina ben ser ut. Jag fortsätter:

- Jag har hår på ryggen också.

- Oh, hjälp! Som en riktig karl!

Hon skrattar. Jag skrattar. Som en riktig karl. M frågar hur det går med känslorna. Jag börjar berätta, men vi blir avbrutna av att hennes jobbtelefon ringer. Hon måste svara, för det är någonting som har hänt.

Det jag skulle ha sagt var annars att jag börjar landa, men också att jag börjar förstå vidden av mina svårigheter mer och mer. Nu när jag känner mig mer hemma i min kropp och börjar våga utsätta mig för sånt jag är rädd för märker jag mer tydligt hur begränsat mitt liv har varit i nästan trettio år, och hur svårt det är att plötsligt passera som normalstörd utan att vara det. Jag är otroligt lättad över att saker och ting äntligen börjar fungera, samtidigt som det är förvirrande att vara så stabil och må så bra och klara så mycket men ändå inte allt som jag önskar att jag klarade. Jag vet inte ens vad som är rimligt att förvänta mig av mig själv, vad jag ska kräva att jag klarar. Jag vet inte hur saker och ting fungerar när de fungerar, för det är jag inte van vid. Jag kommer alltid att ha mina neuropsykiatriska funktionshinder och min transsexualism, men jag är på väg att bli frisk från min psykiska sjukdom.

Telefonen fortsätter ringa, och till slut inser hon att hon måste åka. Någon annan brukare är riktigt illa däran och hon behövs där, på plats. Hon ber om ursäkt gång på gång för att hon måste avbryta, och jag får nästan köra ut henne.

Det är inte jag som är sjuk.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, friskdom, psykisk ohälsa, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, funktionsnedsättningar, funktionshinder, boendestöd, förväntningar, krav, identitet, transsexualism, könskorrigering, vård, testosteron, puberteten, hormoner, kroppshår, psykisk sjukdom, borderline, personlighetsstörningar, självdestruktivitet, självskada, depression, ångest, kommunikation, diagnoser

I USA och Malawi skyddar man hellre normer än människor

Varje gång jag läser om religiösa friskolor saknar jag vissa perspektiv. Hur är det egentligen att gå i en religiös friskola, och veta att man inte hör hemma där? Hur är det att vara ateist i en skola med morgonbön, och hur är det att vara HBT-person i en skola där heteronormen är det enda tillåtna?

Jag läser om en tjej i USA som går i en kommunal skola, men inte är så hjälpt av det ändå. Constance McMillen går ut high school i vår, och frågade rektorn om det var okej att gå på balen med sin flickvän. Svaret var ”nej”. Två tjejer får inte komma som ett par, och tjejer får inte ha smoking – och dessutom skulle de bli utkastade ifall någon av de andra eleverna på balen klagade på deras närvaro. McMillen stämde skolan, som kontrade med att ställa in hela balen.

Intervju på Youtube

Officiellt sett heter det att balen är inställd på grund av att den tagit för mycket uppmärksamhet från skolarbetet, men alla vet att det beror på stämningen. Därför får McMillen ta en del skit från andra elever, som om det vore hennes fel att hon blir diskriminerad. Det hela är ett typexempel på ett sånt tillfälle där skolan pressar fram homofobi snarare än motarbetar den.

På samma sätt, fast ännu mer extremt, är det i Malawi. Två personer som räknas som män blev arresterade i vintras för att ha ingått äktenskap med varandra. Om jag förstått det rätt identifierar sig Tiwonge Chimbalanga som kvinna, medan Steven Monjez identifierar sig som man. Båda är dock juridiskt sett män, och därför räknas deras förhållande som ”homosexuellt” - och det är olagligt i Malawi. Den 22 mars ska de ställas inför rätta för ”brott mot naturen” och ”osedligt beteende mellan män”, och genom QX får jag tips om en brevkampanj för att visa sitt stöd för paret.

Detta samma dag som jag läser i DN om två män i Stockholm som blir intervjuade i en artikelserie om de ekonomiska skillnaderna mellan samboskap och äktenskap. Det är inte som en del av ”oj, titta, bögar”, utan snarare en del av ”titta, här är två personer som provat både att vara sambo och att vara gifta”. Punkt.

Jag vill gärna tro att Sverige ligger längre fram än USA, och jag vet att när det gäller äktenskap så har Sverige definitivt kommit längre än Malawi. Det är långt borta, men det berör mig ändå. Så jag går med i Facebookgruppen till stöd för Constance McMillen, och jag förbereder ett brev för att försöka påverka Malawi. Gör det du med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Tiwonge Chimbalanga, Steven Monjez, Constance McMillen, USA, Malawi, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, relationer, skolan, skolbal, fester, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, HBTQ, heteronormen, könsnormer, transfobi, homofobi, politik, påverkan, lagar, fördomar, diskriminering, Sverige, friskolor, etik, moral

Life is not a dress rehearsal

Jag drömde att jag var på ett badhus. Det fanns två drömmar att gå in igenom, och jag visste inte hur det såg ut därinne. Såklart visste jag att det fanns ett omklädningsrum, ett duschrum, en bastu och en toalett, och en dörr i andra änden ut till själva simhallen, men jag visste inte mer än så. Jag visste inte hur omklädningsrummet och duschen var inredda; ifall det fanns möjlighet att dra sig undan och byta om och duscha utan att andra hade insyn. Jag visste att jag skulle kunna byta om på toaletten, oavsett vilket rum jag valde – men man kan inte duscha på toaletten. Om man inte duschar innan man badar blir man åthutad av badvakten – och man ska duscha utan badkläderna på.

Jag är kanske ett halvår eller ett år framåt i tiden från nuet i drömmen, men en sak finns kvar: Rädslan över att inte passera som kille. Min kropp är i drömmen ungefär som den är nu, fast jag har äntligen fått en platt bröstkorg. Jag har en början till skägg och ganska mycket kroppshår, och min röst börjar låta mörkare än förut. Jag passerar som kille ganska ofta med kläderna på, men jag har inte visat mig naken för en annan människa på åratal, annat än hos doktorn. Även om min kropp är förändrad, så skaver komplexen fortfarande.

Jag står där och vet att jag inte kan välja damernas. Det är dit jag alltid har brukat gå, även efter att jag kom ut och började leva som kille. Då när jag brukade gå och simma hade jag ju inget val, och min kropp såg verkligen ut som en kvinnas, så ingen som såg mig som inte råkade veta hade ingen aning om att personen i badbyxor och trikålinne var en kille som smög runt i damernas omklädningsrum. Nu inser jag att om jag gick in på damernas så skulle det vara stor risk att jag blev ifrågasatt. Även om det vore smickrande så är det inget som lockar.

Nej, jag kan inte gå in på damernas längre. Jag har förbrukat mina kvinnliga privilegier sedan  jag började passera som något slags mellanting. Tanken gör mig lättad. Dörren till herrarnas är det enda som återstår, men jag vet inte vad som gömmer sig bakom den. Vad händer om jag inte passerar som kille? Blir jag utkastad då, eller finns det risk att jag blir trakasserad? Kommer männen och killarna att stirra, eller är de så upptagna med sin egen bögnoja att de aldrig skulle se på mig?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag tar ett djupt andetag, och medan jag står där och samlar mod går det människor förbi mig hela tiden. De vet precis vilket rum de ska välja, som om de aldrig gjort något annat. Så enkelt det måste vara, tänker jag. Så lätt det vore att slippa tänka, slippa försöka välja. Slippa låtsas som om det vore ett val man överhuvudtaget kunde göra.

Jag tar ett steg framåt mot herrarnas fast jag egentligen helst vill vända på klacken och gå därifrån, när jag får syn på en tredje dörr. ”Life is not a dress rehearsal” står det på den, och jag förstår precis vad det är för dörr. Lättad smiter jag in genom den. Ett eget omklädningsrum, en egen dusch: Det såkallade handikapprummet. Vilken oerhörd lyx att få göra som precis alla andra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könsroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, badhus, omklädningsrum, duschar, komplex, normer, fördomar, transition, könskorrigering, vård, passering, öppenhet, funktionsnedsättningar, funktionshinder, genus, cisnormativitet, transfobi, simning, kroppar, utseende