Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen

Om jag hade fått en krona varje gång någon uttalat sig tvärsäkert om ”tvekönade”, ”personer med dubbla könsorgan” eller ”hermafroditer” utan att ha någon som helst aning hade jag varit rik vid det här laget.

Nu råkar jag ha en del problem med att blogga om intersexuella tillstånd eller Disorders of sex development: Till att börja med kan jag inte särskilt mycket om det själv, och dessutom går det inte att prata om det i generella termer eftersom erfarenheterna är så olika. Intersexualism är egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett antal olika tillstånd och medicinska diagnoser som har det gemensamt att ”personen är född med könsorganskaraktäristika av båda könen”, som Wikipedia uttrycker det. Det handlar om hormoner, om kromosomer och om äggstockar och testiklar – och om utseendet på de yttre könsorganen.

Jenny Ottosson, ordförande i stödföreningen INIS, sammanfattade det viktigaste om intersexualism såhär:

• ”Tidiga könsoperationer hjälper inte alla nyfödda med DSD, även om det hjälper en del.
• Ett tredje kön skulle hjälpa flera av oss.
• Stigmatiseringen (socialt och psykologiskt) av att vara född med avvikande könsorgan är nog det som stjälper flertalet av oss.
• Och okunskap är till förfång för oss alla.”

Jag tycker att det är en väldigt bra utgångspunkt: Det är för mig mer intressant att diskutera folks fördomar än att gå in på detaljer om symtom och diagnoser – och det är definitivt oetiskt att diskutera en specifik persons könsorgan.

Jag måste förresten passa på att protestera mot ordet ”hermafrodit”, som tyvärr är väldigt vanligt i engelska tidningsartiklar och liknande och därför hänger sig kvar i det svenska språket. Som i den här kommentaren som någon gett under Magnus Ahlkvists blogg:

”Det finns bara två kön. Man och kvinna. Det är en vetenskaplig, biologisk defination och inget öppet för tolkning. Det finns bara två normala, naturliga kön och antagligen inte ens några onaturliga kön!
Hermafrodit tex är inte ett kön, utan en missbildning, dom har två könsorgan men är bara ett kön biologiskt.”

Intersexuella har i och för sig ofta två könsorgan – men det har de flesta andra också. Om du har två testiklar eller två äggstockar, så har du två könsorgan. Däremot är det extremt ovanligt att ha både snopp och snippa på ett sånt sätt som jag antar att folk tänker sig det när de hör ”två könsorgan” – och det är dessutom är det desto vanligare att ha till exempel XXY eller X som könskromosomer.

Men så var det det där med ”hermafrodit”. Snälla, kan ni lära er att se skillnad på de här två bilderna, så vore det så oerhört mycket trevligare:

Vinbergssnäcka: Snäcka: Hermafrodit

Santhi Soundarajan: Människa: Inte hermafrodit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om intersexualism, disorders of sex development, kön, biologi, könsorgan, hormoner, testosteron, östrogen, utveckling, barn, kromosomer, vård, operationer, INIS, Jenny Ottoson, okunskap, Magnus Ahlkvist, bloggar, hermafrodit, testiklar, äggstockar, Klinefelters syndrom, Turners syndrom, ord, språk, begrepp, snäckor, djur, människor, Santhi Soundarajan, bilder, HBTQ, transpersoner

Fontanellorgasm med tankehatt

Tankehatten

Det började redan i lågstadiet, om inte ännu tidigare. Jag hatade verkligen gymnastiken, men det fanns en enda sak som var kul: Att balansera en ärtpåse på huvudet. Trycket mitt uppe på huvudet gjorde mig lugn och skärpt, och jag minns att jag tänkte att jag önskade att jag hade fått ha en ärtpåse i klassrummet. Det hade nog hjälpt mig att koncentrera mig bättre.

I högstadiet började jag experimentera med böcker, och upptäckte snabbt att en ordbok hade den perfekta tyngden. Problemet var dels att det inte gick att plugga när man hade en bok på huvudet, och dels att om man satt till exempel på biblioteket så kunde folk titta konstigt på en, som om de aldrig hade sett en människa med en bok på huvudet förut. När jag gick på högskolan hände det att jag la min vetevärmare på skallen, men den låg inte heller kvar eftersom den var lite för stor.

Jag gav upp, men tanken på att ha något på huvudet fick ny fart när mamma började prata om sin ”whiskeypinne”. Hon höll på med akupunktur, och brukade bland annat sätta en nål på sig själv mitt uppe på huvudet. Det gjorde henne väldigt avslappnad, och det var därför den kallades så. Sedan fick jag mitt bolltäcke, och upptäckte hur otroligt skönt det var att ha en tyngd mot kroppen. Om jag bara kunde komma på hur jag skulle göra ett bolltäcke för huvudet, tänkte jag. En tankehatt. Det är bara det att jag inte har tålamod nog att sy, så att göra en egen ärtpåse kändes oöverstigligt.

I åratal mognade idén – tills idag, då jag kom på hur man gör en tankehatt med så få stygn som det bara går.

Fontanellorgasm

Man tar en udda strumpa, en hel och fräsch sådan i lämplig storlek, och fyller den med okokt ris, torkade ärtor, eller vad man nu har över i skafferiet. Själv hittade jag en påse gammalt råris som jag misstänkte hade härsknat lite, så jag använde det. Fyll strumpan med ris – och glöm inte bort att kolla då och då om det är lagom mycket genom att prova den på huvudet. När den har fått lagom tyngd formar du den lite som du tycker att den ska ligga på huvudet, vik ihop skaftet och sy ihop med rejäla, täta stygn så att riset inte spills ut. Ta sedan en fyrkantig sjal, typ palestinasjal eller en stor snusnäsduk, och vik den på diagonalen så att den blir en trekant. Knyt sjalen bak i nacken som ett huckle, och lyft sedan upp det översta tyglagret och peta in sockan så att den ligger på plats. Dra ner det översta tyglagret igen, och dra åt snibbarna i nacken lite hårdare så att sockan inte glider iväg.

Du har nu gjort din alldeles egna tankehatt. Om du fungerar som jag så kommer du att känna dig lugnare och tryggare och mer avslappnad när du bär den. Jag har haft min på mig i ett par timmar nu, och vill knappt ta av den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, Aspergers syndrom, tankehatt, hjälpmedel, bolltäcke, balans, koncentration, lugn, perception, perceptionssvårigheter, hälsa, självhjälp, akupunktur, avslappning, ärtpåsar, bilder, sömnad, pyssel, bolltäcke, taktil perception, sinnen, psykologi, NPF, autism

Malin Wollin – Sveriges svar på Julie Bindel

Julie Bindel är den brittiska HBT-rörelsens skamfläck, fast det är tyvärr inte alla som fattar det. Hon skriver krönikor i The Guardian, och en av de som väckt störst uppmärksamhet är ”Gender benders, beware” från 2004. Man kan sammanfatta den med ett enda ord: Transfobi. Trots att det gått sex år sedan är hon fortfarande inte gömd bakom skämskudden, utan har fortsatt att kräkas ur sig dynga, om än mindre stinkande sådan, och blev så sent som ifjol nominerad till ett pris som Årets journalist på Stonewall awards.

Jag skulle säga att Malin Wollin, alias Fotbollsfrun, alias krönikor på Aftonbladet Wendela, är Bindels svenska motsvarighet. Eller vad sägs om det solklara argumentet för att förbjuda killar att vara lucia:

”Lucia var ju för bövelen en kvinna. Hon var inte blond och hon var inte svensk, men hon var en kvinna.

Varför kan inte jultomten vara en kvinna? Varför ska jultomten vara en man?

FÖR ATT HAN ÄR DET.”

Eller kanske det första kräkandet på ordet hen, där hon reagerar utifrån den märkliga men alldeles för vanliga föreställningen att hen måste betyda kastration och förbud mot att ha en könsidentitet:

”Folk tycker att jag är en bakåtsträvare som inte gör ett skit för jämställdheten eftersom jag hyllar könens olikheter och eftersom Joachim bär in pellets från garaget. Pyttsan. Det är extremisterna som ställer till det. Som vill att alla ska vara könlösa och gå runt som Eli i Låt den rätte komma in, med en slät bulle där organet ska sitta. Åh vilken underbar värld om vi slapp alla dessa obehagliga skillnader. Lika inför gud och lika mellan benen.”

Idag är det ännu tydligare. Det finns ett förslag om att införa ett tredje kön juridiskt, för de som vill det. Inget tvång. Inget om genusvetenskap, feminism eller queerteori, utan att erkänna människor som faktiskt upplever sig ha en annan könsidentitet än man eller kvinna. Och vad reagerar Malin Wollin på denna gången? Jo, hon utgår ifrån att det handlar om någon slags ideologi som ska påtvingas det berömda Verklighetens Folk. För även om hon inte använder det ordet kan man undra om det är Kristdemokraterna som betalar hennes lön:

”Jag blir obstinat.

Jag vill springa naken hela vägen från Kalmar till Sergels torg i Stockholm, ställa mig mitt på plattan och sjunga ”JAG ÄR EN KVINNA, EN KVINNA, EN KVIIIIIIIINNA OCH JAG HAR EN SNII-III-IIPPA” ackompanjerad av en rosa gitarr med fluffigt innanmäte.

Jag tycker vidare att man på jobbintervjuer ska uppmanas klämma in penis mellan skinkorna så att vi alla står könlösa inför arbetsgivaren.

Folk är så trötta på extremism. De vill inte ha FI, de vill inte ha hårt nischade hittepåtartier.

Så synd att vänstern gör sitt yttersta för att bli ett.

Snälla rara sockertoppsvänstern med vispad grädde uppå; visst kan vi väl bli jämställda och samtidigt hylla könen och våra underbara olikheter?

Heja kvinnor och män, inget sabla Hen.”

Därmed tycker jag att det är uppenbart att Malin Wollin förtjänar att bli kallad för Sveriges svar på Julie Bindel. Hon tar en fråga om mänskliga rättigheter för en utsatt grupp och får det att låta som ett hot mot hennes egna rättigheter. Fy fan, så jävla lågt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malin Wollin, Julie Bindel, transfobi, transpersoner, intergender, transgender, transvestiter, transsexuella, transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, krönikörer, journalister, Aftonbladet, The Guardian, HBTQ, feminism, jämställdhet, queerteori, identitet, normer, könsnormer, fördomar, okunnighet

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin!

I förrgår skrev jag om ordet hen och nämnde i förbifarten att vänsterpartisten Pernilla Calmerfalk i Örebro föreslår ett tredje juridiskt kön. Josefin Brink håller med, och säger till Aftonbladet:

”Det finns personer som definierar sig varken som kvinna eller man. Och vi tycker att det är rimligt att man utreder frågan. För dem som det berör skulle det betyda väldigt mycket. Och det är inte jättekonstigt. Det här finns redan i flera länder, som Sydafrika och Thailand.”

Om jag ska vara petnoga stämmer det inte riktigt: I Thailand finns det visserligen exempelvis toaletter för transpersoner på en del skolor, och kathoeys är väldigt vanliga, men de har ingen officiell juridisk status som ett tredje kön i folkbokföringen. Däremot är det sant att intersex är ett officiellt kön i Sydafrika. Det finns möjligheter att bli registrerad som ett annat kön än man eller kvinna även i Nepal och i Indien, och frågan diskuteras i bland annat Australien. I Pakistan har hijras fått status som skyddad minoritetsgrupp, men än så länge inte som ett officiellt tredje kön. Det är med andra ord ingen konspiration av svenska genusvetare och feminister.

Som vanligt raljerar Malin Wollin över förslaget, som om någon var på väg att ta ifrån henne snippan. Jag blir grymt sugen på att dansa naken hela vägen från Sandviken till Kalmar och sjunga ”JAG ÄR EN MAAAAN, OCH JAG HAR EN FIIIIITTA OCH DESSUTOM EN KUUUUK!”. Eller varför inte Athens Choir Boys underbara sång ”Fagette”:

Fagette på youtube

Nej, Malin Wollin, ingen tänker ta ifrån dig vare sig ditt könsorgan eller din könsidentitet. Det handlar om att erkänna mänskliga rättigheter åt de personer som faktiskt inte ÄR män eller kvinnor, precis som du antagligen skulle tycka att det vore skittrist om någon kom och sa ”du är man, det finns bara ett kön, och du får förresten inte ha en fitta, snippa eller vad du nu envisas med att kalla ditt underutvecklade könsorgan”. Om det skulle kännas kränkande att få höra, så kanske du kan gissa hur det är för personer som faktiskt inte uppfattar sig själva som män eller kvinnor utan som något annat, att läsa din transfoba krönika.

Därmed inte sagt att jag tycker att ett tredje juridiskt kön är den ultimata lösningen, eftersom jag helst av allt sett att man avskaffade juridiska kön helt. Det är inte detsamma som att tvångskastrera människor eller förvägra folk deras könsidentitet. Jag lovar, du får ha en snippa så mycket du vill, bara jag får ha min fitta och min kuk ifred – och rätten att själv bestämma vilket kön jag har.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, intergender, transgender, transpersoner, HBTQ, identitet, könsroller, könsorgan, sexualisering, kukar, fittor, snippor, Malin Wollin, hen, juridiskt kön, lagar, Vänsterpartiet, politik, Pernilla Calmerfalk, Josefin Brink, queerteori, feminism, jämställdhet, transfobi, cisnormativitet, Sydafrika, Thailand, Indien, Nepal, Pakistan, Kathoeys, hijras, tredje könet, hen, ord, språk, pronomen, media, normer, könsnormer, heteronormen, sång, Athens Boys Choir, Fagette

Transterrorister på könsbarrikaderna

Jag drömde att jag satt i väntrummet hos min utredare, och att det var ovanligt mycket folk där. Hon sitter på en mottagning där det inte bara görs könsutredningar, men nu var det tydligen något slags stormöte där vi var samlade, och det var sekreteraren som stod och gav order. Först delades vi in efter kön; killarna till höger och tjejerna till vänster om ytterdörren. Sedan sorterades vi i olika led. I mitt led var vi fyra killar, i ledet bredvid var det också fyra och i det längst bort var det tre. I andra änden av rummet står tjejerna uppradade på ett liknande sätt.

Som en liten tröst förstod jag att ingen annan heller verkade förstå vad det hela gick ut på, utan folk viskade till varandra och gissade. Då kommer utredaren in och förklarar varför vi står som vi gör. Hon säger att de har fått order om att skära ner på verksamheten, och att de därför har valt ut de som ska få fortsätta. Vi var alla i olika stadier – några hade inte fått börja med hormoner än, några var nästan klara – men hon förklarade att hon bestämt sig för att prioritera de som hon uppfattade hade bäst förutsättningar.

Bäst förutsättningar för vad? För att passera som killar eller tjejer? För att bli nöjda? För att få ett bra liv? För att få ett bra resultat rent fysiskt av hormoner och operationer? Ingen visste, men hon pekade ut det ledet där jag stod längst fram, och sa:

- De här, där Immanuel står, de ska få fortsätta.

Sedan pekade hon ut motsvarande grupp bland tjejerna, och folk började protestera – framförallt tjejerna.

”Ska verkligen hon få fortsätta, hon som ser ut som en hora? Och hon då, som tänker ha kvar snoppen? Varför får hon gå kvar och inte jag? Varför ska han – ja, jag tänker inte säga ”hon” för han är så okvinnlig att den enda han kan lura är utredaren – varför ska han få gå i utredning när han ändå aldrig kommer att passera som tjej?”

Personangreppen haglade. Vi killar såg bara på varandra – sedan tog vi som i tyst samförstånd tag i det stora bordet som stod framför oss och välte det på sidan, och barrikaderade oss där bakom. Samtidigt spärrade vi också av så att ingen kunde komma in i vare sig receptionen eller i den korridor där utredarens kontor var.

Tjejerna började slåss, och polisen kom för att skingra dem. När poliserna hade visat ut den sista slagskämpen stod det ett par tjejer kvar. De hade hållit sig stilla hela tiden, i skymundan. En av dem var likblek i ansiktet och skakade av rädsla. Hon var en av de som blivit utsorterade, och jag förstod att hon var livrädd. Jag visste inte vad jag skulle säga, så istället flyttade jag mig lite åt sidan, för att visa att det fanns plats för fler bakom bordet. Hon klev fram på darrande ben, och satte sig bredvid mig. Jag såg att hennes handflator var blodiga efter att hon borrat in naglarna i dem.

Så klev de andra tjejerna som var kvar fram, en efter en. Till slut satt vi där, elva killar och fem tjejer, alldeles tysta. Bakom ett bord. Klockan på väggen tickade fram timmar. Utredaren och sekreteraren hade gått ut i trapphuset, som om de inte ville låtsas om att vi blockerade deras kontor. Vi bara satt.

Vi som skulle få vara kvar äventyrade vår utredning, och de som skulle bli utkastade äventyrade sin chans att få komma tillbaka. Det var vad sekreteraren sa när hon  till slut kom in igen för att släcka och låsa. När hon kom tillbaka morgonen därpå sa hon ingenting.

Till slut fick vi till ett möte med cheferna inom landstinget, och jag blev utsedd att representera oss. Jag förklarade att vi tänkte sitta där i väntrummet tills vi fick ett löfte om att alla som behöver en utredning ska få det, och att alla som behöver hormoner, operationer, juridisk könskorrigering och allt sånt, också ska få det. Plötsligt var vi en del av en mediacirkus, och jag blev intervjuad till höger och vänster, och så, efter att ha bott i väntrummet i flera månader fick vi så äntligen beskedet: De hade gått med på våra krav.

Vi firade, kramade om varandra, och åkte hem. Det tog bara några månader, tänkte jag. Vad är väl det mot hur många liv det räddar?

Jag tycker drömmen säger ganska mycket om min syn på transvården. Det är en ständig kamp för att få det man har rätt till, och det blir knappast bättre av att ta ut sin frustration på andra i samma båt. Om de som ockuperade Socialstyrelsens trappa 1979 hade haft fullt upp med att gräla om ifall fjollor och butchflator förstörde för vanligbögarna så hade de antagligen inte fått till någon ockupation alls, och homosexualitet hade fortsatt vara sjukdomsförklarat i flera år till. Skillnaden är att vi måste kämpa för att få vård, snarareän för att slippa en onödig sjukförklaring.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, vård, kön, könsidentitet, könskorrigering, utredning, väntan, HBTQ, kamp, politik, hormoner, operationer, transpolitik, psykiatri, psykologi, drömmar, depression, sjukdom, funktionshinder, historia, homosexualitet, självmord, självskada, ångest, orättvisa, politik