En man är mer än sin fitta – en transkilles tankar på Internationella kvinnodagen

Får såna där verkligen skaffa barn? Är det inte säkrast att ställa kravet att de inte går och ynglar av sig, som ett villkor för att få vård? Inte för att forskningen visar att barn till såna är särskilt utsatta, men man vet ju aldrig. Det kanske är säkrast att kräva av dem att de ska gå med på att bli kastrerade. Många av dem verkar ju inte ha något emot det, och risken att någon blir med barn efteråt är… nej, den är inte stor, men det vore fruktansvärt. Det är ju ingen som är tvingad, det är ju ett fritt val vad de gör med sina kroppar – då ska de banne mig ta konsekvenserna också.

Nej, det är inte 1950-talet, och de som ska kastreras är inte såkallade sinnesslöa och sinnessjuka, våldtäktsoffer och socialt utsatta. Det är 2010-talet, och de som ska kastreras är människor som föddes med intersexuella tillstånd och transsexualism; människor som föddes med kroppar som läkarna inte kunde könsbestämma så lätt, och människor vars kroppar inte matchar deras könsidentitet. Människor som jag.

Igårkväll gick jag genom centrala Sandviken, och kom på mig själv med att undra om jag passerade som kille. Med en tillplattad bröstkorg och två veckors skäggstubb var det inte helt omöjligt. Såhär i skydd av mörkret borde jag ju det, men jag vet inte om det ungdomsgäng som stod och pratade kanske tio meter bort ens lade märke till mig. Däremot vet jag att så var fallet för någon vecka sedan, då jag i fullt dagsljus hörde ett gäng stå och prata om någon som de alla var övertygade om ”måste vara bög”. Kanske är jag paranoid, men om de står och stirrar på mig medan de säger sånt, så börjar jag misstänka att det är mig de pratar om. Det kändes inte olustigt, tvärtom. Jag blev glad över att jag antagligen passerade som kille.

Jag tänkte på det jag kom fram till för några dagar sedan, att jag alltid bara letat tecken på att jag INTE passerar som man, och därmed missat att jag faktiskt kanske börjat passera. Egentligen är det en smärre revolution, egentligen inte. På nätet har jag passerat i åratal. Det är därför jag föredrar att leva här, i den digitala världen, där det enda som räknas är den du själv ser dig som snarare än din röst och dina bröst. Om jag väljer att presentera mig som kille när jag registrerar mig anonymt på ett nytt forum, så kommer ingen att ifrågasätta det – så länge jag inte nämner ord som mensvärk eller könsmaktsordning.

Fast även i den digitala världen syns det att det är skillnad på män och kvinnor. Blir man läst som kvinna öppnar det automatiskt för en annan ton. En kvinna går att sätta på plats genom att anklaga henne för att vara instabil, tragisk, okunnig och naiv – eller rabiat, lömsk och ond. Antingen är man påtvingad offerkoftan, eller så är man en – ja just det: Kärring, bitch, häxa, hysterika. Hysteria betyder livmoder. En man, däremot, är bög. Män kan tillochmed vara bögar för att få kvinnor på fall. Att vara bög har ingenting med sexuell läggning att göra, utan med att inte vara en brölande alfahanne som ska knulla alla kvinnor och slåss med alla män.

När jag började med testosteron i somras så var jag på allvar oroad över att jag kunde komma att bli heterosexuell, och över att jag inte skulle känna mig bekväm med att slungas ut ur HBT-världen som jag sett andra göra. Jag var rädd att jag skulle tappa min fjollighet också, och komma på mig själv med att sitta där i träningsdress och snaggat hår och undra vart Immanuel tog vägen. Jag var rädd att jag skulle bli mer folkilsken än vad jag redan är, och att jag skulle bli min egen värsta mardröm: En man som föraktar kvinnor och kvinnlighet. En sexistisk skitstövel.

Rädslan gick över när jag insåg att den perioden redan låg bakom mig. Jag har haft ett enormt förakt för vissa saker som uppfattas som kvinnliga, men det börjar gå över mer och mer. Över åtta månader på testosteron har inte tagit ifrån mig de erfarenheter jag fått av att uppfattas som tjej i tjugonio år, men de tre sprutorna jag fått hittills har lindrat min könsskav. Jag är en helt ny människa, och jag är precis den jag alltid har varit. Jag har bestämt mig för att aldrig sluta vara bög, även om jag blir heterosexuell och straight-acting. Jag tror att det är ett bra vaccin mot den offerkofta av manlig modell som många antifeminister svassar runt i. För medan de ofta verkar lida av kastrationsångest, så har jag ingen sådan skräck. Jag blev av med möjligheten att utveckla testiklar långt innan födseln, och min kropp är föremål för en politisk diskussion sedan tre år tillbaka.

Jag är könlös i vissas ögon, tvåkönad i andras och mellan könen enligt somliga. Man kan inte uppnå konsensus om vilket kön jag har, eftersom en del går på kromosomer, andra på utseende, en tredje grupp på könsorgan, en fjärde på namn och en femte på vad man själv identifierar sig som. Jag har sett båda sidor och vet att skillnaden mellan manliga och kvinnliga könsroller är större än de flesta är medvetna om – vilket är mer än vad många vill veta. En man är mer än sin fitta. Det är nog därför jag är så farlig att mina äggstockar måste avlägsnas i förebyggande syfte.

***

Det här är en del av bloggstafetten på Internationella kvinnodagen. Jag tog över stafettpinnen av HBT-sossen, och överlämnar den till Jens Holm UPPDATERING: Till Jöran Fagerlund. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, jämställdhet, könsroller, könsidentitet, transpersoner, transsexualism, vård, kastrering, tvångskastreringar, lagar, könsorgan, kroppar, politik, lagar, könsbyten, manlighet, kvinnlighet, hormoner, testosteron, vård, identitet, sexism, transfobi, feminism, transfeminism, HBTQ, internationella kvinnodagen, historia, manlighet, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, fördomar, bloggosfären, blogstafetten