Jessica Andersson eller Pernilla Wahlgren? Nej, jag vet vilka som vann!

Andra chansen. Örebro. Jessica Andersson och Pernilla Wahlgren vann, och gick vidare till finalen i Globen. ”En alldeles för stark halstablett” och ”Golden shower”, som jag kallade dem vid deltävlingarna. Mina favoriter – NEO, Kalle Moraeus & Orsa Spelmän, och Crucified Barbara – åkte ut.

Jag vet i alla fall vilka som vann egentligen – eller som borde ha vunnit, om man fått rösta på dem: Tommy Fransson och Helena Wästborn. Helt okända namn för mig, men vilken inlevelse! De som såg sändningen på tv missade verkligen något alldeles extra. Det var alltså de som framförde hela sändningen – både låtarna och mellansnacket – på teckenspråk på svt.se. Bredvid den vanliga rutan med livesändningen fanns en mindre ruta där de två tecknade hela sändningen, också det live.

Crucified Barbara

Jag läste teckenspråk som Individuellt val i gymnasiet, men har antagligen glömt bort 99% av det lilla som överhuvudtaget fastnade då. Anledningen till varför jag inte lärde mig teckenspråk så lätt som jag hade hoppats var att jag är rent ut sagt usel på att läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck. Teckenspråk bygger ännu mer på ansiktsmimik än vad talad svenska gör, så det var väldigt svårt.

NEO

Det spelar ingen roll att mina kunskaper i teckenspråk suger, för min blick drogs hela tiden till den lilla rutan vid sidan av den stora där den vanliga sändningen visades. Teckentolkarnas ansikten uttryckte mycket mer än vad alla kläder och ljusshower och konfetti och fläktar på scenen gjorde tillsammans, och det kändes som om tillochmed autistiska jag förstod vad de menade.

Alcazar

Kroppsspråk är verkligen inte min grej. Jag behöver ord, eller någon som är övertydligt dramatisk. Det här får mig nästan att vilja försöka lära mig teckenspråk igen – även om jag inte inbillar mig att jag kommer att lära mig att dansa för det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Andra Chansen, Örebro, teckenspråk, teckentolkning, språk, musik, tv, internet, ansiktsmimik, kroppsspråk, dans, bilder, Helena Wästborn, Tommy Fransson, Pernilla Wahlgren, Jessica Andersson, NEO, Crucified Barbara, Kalle Moraeus, Orsa spelmän, Alcazar, tillgänglighet, funktionshinder, hörselskada, dövhet, autism, Aspergers syndrom, NPF

Bloggstafett – 100 år av kvinnokamp

Ilona har tagit initiativet till en bloggstafett på måndag: Internationella kvinnodagen ska firas rejält med tolv olika bloggare som skriver varsitt inlägg. Själv har jag inte riktigt bestämt vilken inriktning mitt inlägg ska ha, men något säger mig att det kommer att handla om trans, historia, sjukdomsförklaringar, media eller manlighet – eller kanske alltihopa.

Flagga på Museum of London

Såhär skriver Ilona:

”Den internationella kvinnodagen fyller 100 år och det uppmärksammar vi med en bloggstafett med start kl 8 och slut kl 8, den 8 mars. Tre socialdemokratiska bloggare, tre vänsterpartister, tre miljöpartister, tre oberoende bloggare och sist den rödgröna samarbetsbloggen turas om att ge sin syn på kvinnodagen och jämställdheten. Ingenting är uppgjort, inga ämnen är kända i förväg men man kan förvänta sig allt från glödande feminism till queerkamp, angrepp på regeringens politik eller ett brandtal för alternativet.”

kl 8 Mer vänster i Uppsala – Ilona Szatmari Waldau (V), kommunalråd i Uppsala, bloggar om Sverige- och Uppsalapolitiken från vänster, oftast ur ett feminist-, hbt-, miljö- eller solidaritetsperspektiv.

kl 9 Anders Wallner (MP), grön queerfeminist som bloggar om lika rätt-frågor, som tillgänglighet, hbt-frågor och stjärnfamiljepolitik

kl 10 HBT-sossen – Åsa och Alexandra Einerstam (S) skriver mest om politik, facket och hbt, men det händer att det publiceras ett och annat inlägg om kultur, mat, converse och annat smått och gott.

kl 11 Trollhare Queerfeminism, autismaktivism, transsexualism, psykradikalism, genusgalenskap och stördvetenskap Trollhare – alias Immanuel Brändemo – är en 15-åring med nästan 30 års livserfarenhet. En hysterisk fjolla, begåvad med extra bokstäver och handikappad av folkbokföringens tvångskönande.

kl 12 Jens Holm (V), kandidat till riksdagen (V), Stockholm. För närvarande pappaledig. EU-parlamentariker mellan 2006-2009. Författare till boken EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009. Vill göra klimatpolitiken mer genderinriktad.

kl 13 Maria Ferm (MP), språkrör för Grön ungdom, har en grön blogg som skriver om att motverka övervakningssamhället, bekämpa främlingsfientlighet och skapa en jämställd, solidarisk värld.

kl 14 Mitt i Steget. En blogg som skrivs av en man som mitt i steget emedan han färdas genom livet får en och annan tanke om politik, samhälle och jobbet som människa i största allmänhet. Skribenten, Johan Westerholm (S), har en bakgrund som officer, exportdirektör och mediarådgivare.

kl 15 HannaVictoria – utbildningsminister nästa. Konstnär, samhällsvetare, fotograf, jurist, PR-konsult, åsiktsbildare, styrelseledamot, ledare, student, regionalnationalist,världsmedborgare, frihetsivrare, kollektivist

kl 16 IdaVänster – Ida Legnemark (V) bloggar om allt från kommunalpolitiken i Borås till mer övergripande diskussion om bl.a feminism, jobbar som språklärare och är fritidspolitiker samt är ansvarig för feministiska frågor i Vänsterpartiets partistyrelse.

kl 17 Christian Valtersson (MP), ledamot av Grön Ungdoms Förbundsstyrelse som bloggar om svensk politik ur ett grönt perspektiv. Irriterar sig på strukturer som tas för givna utan att ifrågasättas.

kl 18 Högbergs tankar – Peter Högberg (S). Skriver om politik från ett Vimmerby perspektiv. Är idag tjänstledig och arbetar med politik på heltid.

kl 19 Ett hjärta rött, Ilse-Marie. Partipolitiskt oberoende röda funderingar kring politik, livet och orättvisor.

kl 20 Rödgrönt samarbete, här skriver partiledarna och språkrören direkt eller via Martin Gelin. Kort och gott ett forum för dialog med sikte på valet 2010.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ilona Waldau, Anders Wallner, Maria Ferm, Åsa Einerstam, Alexandra Einerstam, Immanuel Brändemo, Jens Holm, Johan Westerholm, Hanna Victoria, Ida Legnemark, Christian Valtersson, Peter Högberg, Ilse-Marie, Rödgrönt samarbete, bloggar, bloggosfären, bloggstafett, internationella kvinnodagen, jäställdhet, feminism, genus, kön, könsroller, sexism, queerteori, historia, politik, HBTQ, transpersoner, bilder, suffragetter

Det räcker inte med att säga ”självmord”

Med ojämna mellanrum dyker det upp någon slags debatt: De som vill att man pratar om självmord mot de som inte vill att man pratar om det. Jag står på båda sidorna.

När journalister frossar i detaljer, beskriver minut för minut av någons sista dygn i livet och kanske tillochmed publicerar bilder från platsen där personen hittades eller från övervakningskameror en stund innan (något som är vanligt i tex. USA), och redogör noga för förberedelserna men sedan släpper allt och bara konstaterar att när hen hittades var det redan för sent – då är jag inte sen att instämma i att det behövs en spärr för vad som egentligen skrivs. Sådana texter är rena självmordsmanualer. Man får lära sig vilka mediciner och i vilka doser någon tog, eller hur någon kom på ett nytt sätt att hänga sig. Lägg därtill att om man låter kända människor få uttala sig om vilken fantastisk person hen var, så är det inte så konstigt att en del tänker att det krävs att man dör för att bli uppskattad.

Men när man istället vill tysta ner allt och inte prata om självmord överhuvudtaget, så sänder man ut andra signaler: Att självmord och psykisk ohälsa är något att skämmas för, att det är något som ska vara dolt av tunga lager av skuldkänslor – både hos de som har självmordstankar och hos de efterlevande.

Jag är övertygad om att man måste våga prata om självmord, men att ändamålen inte alltid helgar medlen. Man måste fråga sig VAD man säger när man pratar om självmord, och VARFÖR man gör det. För att som journalist sälja lösnummer och få uppmärksamhet? För att som personligen berörd få tröst och känna sig mindre ensam och maktlös? För att som oberörd medmänniska känna sig djupsinnig och seriös och god? För att som anhörig bemöta rykten och missförstånd, och kanske med ett svagt hopp om att kunna förhindra att det händer igen?

Det räcker inte med att säga ”självmord”. Det räcker inte med att prata om detaljer, enskilda människor och tragiska öden. Det räcker inte heller att diskutera statistik fram och tillbaka. Jag tror att man måste hitta ett nytt sätt att prata om självmord på, som inte fastnar i samma gamla mönster. Önskar bara att jag visste hur.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om döden, självmord, skuld, skam, psykologi, psykiatri, debatt, media, känslor, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, depression, ångest, kändisar, statistik, hälsa, psykofobi, tabu

Dalin Nano – dokusåpakändisen som gjorde en Lady Gaga

Det händer att folk som genomgått en könskorrigering och lever stealth – dolt – i sin ”nya” könsroll kommer ut. Antingen blir de outade av någon illvillig eller bara klantig person, eller så försöker de förhindra att just det händer. Om de berättar själva så slipper de åtminstone en del av spekulationerna och kan kanske rätta till en del missförstånd som annars skulle uppstå.

Och så finns det de som omges av rykten om att de inte är den de säger sig vara. Lady Gaga, till exempel. Jag är spyless på att höra rykten om hennes könsorgan. Nu finns det tydligen en svensk kändis som har kommit på att gå i Lady Gagas fotspår. En av deltagarna i Paradise Hotel, Dalin Nano, har skrivit såhär på sin blogg:

”jag erkänner.. va en man innan.. men de va måååånga måånga år sen… fick kvinno hormoner i tidig ålder o när ja fyllde 18 år så opererade jag om mig till kvinna.. det va många ingrepp som krävdes men de va det faan värt.. jag e ”tjej” där nere oxå   så alla era komentarer om att jag ser ut som en man stämmer helt.. men jag vill inte uttala mig om vad jag hette innan o så, det e lite känsligt o vill inte lägga upp en bild på hur jag såg ut innan för det e oxå väldigt känsligt.. nu slipper ni undra o fundera över det.. anledningen till att jag inte ville va man e för att jag aldrig kännt mig som en man.. jag har alltid haft drömmar o göra saker som kvinnor gör o dom e så vackra.. att börja strippa e nog det jag alltid velat göra…”

Aftonbladet sväljer betet, medan Expressen ifrågasätter:

”Men enligt folkbokföringen har du haft samma personnummer sedan du föddes?
- Jag byter inte personnummer för att jag byter kön.
Men personnumrets siffror visar ju att du är född till kvinna och att du aldrig har bytt namn som du hävdar i bloggen?
- Det har en hemlighet som jag inte tänker diskutera med dig.
Fast det är väl ingen hemlighet när folkbokföringens uppgifter är offentliga?
- Ok då vet du. Då behöver du inte ringa mig och fråga.”

Det hela är mycket märkligt, och då syftar jag inte på hennes uttalande om personnumret. Vanligtvis får människor som gör en könskorrigering ett nytt personnummer, och det går att få den gamla identiteten dold. Jag skulle gissa att ifall någon random skvallerjournalist ringer Skatteverket och frågar om en viss kändis personnummer, så skulle de inte lämna ut den dolda identiteten. Det vore sekretessbrott. Däremot är det märkligt att hon själv använder ord som ”varit man” och ”byta kön”, för de orden brukar signalera att det är någon som inte vet riktigt vad de pratar om. Personer som är eller har varit transsexuella använder oftare ord som ”föddes i fel kropp” eller ”föddes med manlig kropp” och ”göra en könskorrigering”.

Människor som har gjort en könskorrigering och som kommer ut med det brukar inte få det ifrågasatt, tvärtom. Det kan bero på att de redan har omgetts av så många rykten att folk som verkligen kan dem blir förvånad. Jag skulle kunna lista ett dussin svenska kändisar som jag hört rykten om, men som aldrig skulle komma ut med det själva, och där källan till ryktet inte heller är ett dugg tillförlitlig. Dalin Nano är inte en av dem. Jag har aldrig hört talas om henne förut, och det beror kanske på att jag inte kollar så mycket på tv, men det beror också på att hennes namn inte dykt upp i de ständiga skvallerkanalerna på nätet som ser till att sprida rykten om kändisars ”könsbyten”.

Med allt detta sagt: Jag skiter egentligen fullständigt i om Dalin Nano har gjort en könskorrigering eller inte. Däremot tycker jag att fenomenet i sig – att det finns skäl att misstänka att en person bara låtsas ha transsexuell bakgrund – är intressant. Det finns många som gör en könskorrigering som inte vågar prata om det med fler än sina allra närmaste anhöriga, av rädsla för att bli diskriminerade och sedda som någon de inte är. Det finns andra som lever öppet, och som tycker att det fungerar hyfsat. Det finns de som är osäkra på sin identitet och som kommer ut som transsexuella innan de har landat i sig själva och som sedan kommer på att de inte var transsexuella utan kanske till exempel transgender. Det finns de som drivs av självförakt över att de är till exempel transgenderister eller transvestiter, och tror att det är ”finare” att vara transsexuell – vilket inte är så konstigt då det finns en hel del transsexuella som faktiskt anser sig vara bättre. Hackordningen är redan satt.

Men så finns det då kanske även de fittfödda tjejer som kryddar sin historia med rykten om att de skulle ha varit snoppfödda. För att få uppmärksamhet? För att det låter häftigt och gör en mer intressant? För att man har dålig självkänsla? För att man inbillar sig att det gör en till en förebild för HBT-personer? Jag vet inte. Dalin Nano behöver inte bevisa något för mig i alla fall. Däremot undrar jag fortfarande varför det anses vara en så stor grej vad folk har för könsidentitet och könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, könsbyte, transsexualism, transpersoner, HBTQ, könsorgan, Dalin Nano, Lady Gaga, identitet, självkänsla, Paradise hotel, kändisar, skvaller, tv, media, rykten, bloggar, transfobi, cisnormativitet, normer, könsnormer, heteronormen

Jag önskar jag var Lisbeth Salander

Det blev tystnad igår. Jag kunde inte blogga, fast jag hade så mycket att säga. Jag kunde inte heller plugga, fast jag verkligen ville. Allt jag klarade under torsdagskvällen och hela fredagen var att växla mellan lisbethläge (ett tillstånd av hyperfokus då hjärnan är extremt klar och känslorna totalt avstängda, då man tänker snabbt och rationellt, som Lisbeth Salander) och dvala. Jag var i chock. På torsdagseftermiddagen när jag precis fått veta vad som hade hänt irrade jag runt på Willys i evigheter. Jag vet mycket väl på vilken hylla tahinin står, men det tog ändå en kvart att hitta dit.

Av respekt för de som det gäller vill jag inte berätta vad som hänt. Det är inte mig man behöver oroa sig för, så mycket kan jag säga. Även om jag inatt trodde att jag var på väg in i en psykos så mår jag faktiskt bra. Idag börjar jag kunna använda ord att formulera mig med, att kunna tänka på något annat korta stunder i taget och att kunna släppa fram känslorna som jag förträngde i samma sekund som jag fick veta. Jag kunde inte gärna sätta mig på golvet bredvid hyllan med rissäckar och börja gråta, så jag trubbade av mig och gick in för att hålla mig sysselsatt. Det har visat sig fungera ganska bra.

Jag har berättat för ett par nära vänner, och de har varit underbara som stöd fastän jag inte har kunnat ta till mig några känslor alls. Jag börjar hoppas att jag snart har någorlunda fast mark under fötterna igen – eller att jag vänjer mig tillräckligt vid att allt gungar. Mamma sa att jag är som Lisbeth Salander. Jag önskar verkligen att det stämde.

Läs även andra bloggares åsikter om chock, kris, psykisk ohälsa, stress, depression, Lisbeth Salander, hyperfokus, stöd, tröst, hopp, oro, ångest