Snyggchock och könseufori

Varje gång jag ligger i badkaret nuförtiden brukar jag titta ner på min kropp, och varje gång upptäcker jag nya saker. Testosteronet har satt igång helt fantastiska förändringar under de här dryga åtta månaderna. Låren är så ludna att det knappt syns någon skillnad mellan vänster och höger längre. Magen har så mycket hår att jag snart kan börja kamma den, och bröstkorgen har faktiskt ett antal hårstrån den med. Rumpan kan jag inte se, och kanske är det tur det. Den är antagligen hårig som om jag vore en kentaur. Faktum är att jag känner mig mer och mer som en sådan, kroppsligen. Hälften man, hälften häst.

Idag när jag låg där så kunde jag i alla fall inte låta bli att säga högt för mig själv:

”Jag är så snygg ju!”

Det är sant. Jag har blivit narcissist och är så bekväm i min kropp att bara jag får maston gjord så skulle jag kunna få för mig att söka jobb som krokimodell.

Visst har jag fortfarande penisavund, men det har krympt i takt med att vissa kroppsdelar har vuxit till sig. Visst har jag fortfarande svårt att relatera till de där knöliga sakerna på överkroppen. Visst har jag fortfarande komplex varje gång jag är nyrakad över att jag ser så tjejig ut, och visst nojar jag över att min röst fortfarande är ganska ljus. Visst tar jag fortfarande aldrig ansiktsbilder utan att skjuta ut hakan. Visst klämmer jag alltid in manboobsen i armhålorna så fort jag ska fota utan binder. Visst har jag fortfarande en hudfärg som gör folk snöblinda, eksem, synliga blodådror, mopsmage och äckelfötter – men jag ÄR snygg. I alla fall enligt mig själv, och vad andra tycker spelar faktiskt ingen roll.

Det finns en envis myt om att transtjejer egentligen bara har autogynefili; att de tänder sexuellt på att se sig själva som kvinnor. Jag börjar på allvar tro att jag har en asexuell variant av autoandrofili, för jag gillar det jag ser i spegeln. Hursomhelst börjar jag verkligen känna av könseufori.

Läs även andra bloggares åsikter om könsidentitet, könseufori, könsdysfori, transsexualism, könskorrigering, vård, testosteron, hormoner, kroppar, skönhet, komplex, puberteten, kroppshår, bröst, penisavund, autogynefili, autoandrofili, ideal

Ett skavsår i samhällets könsorgan – Tankar inför kvinnodagen

Det är oundvikligt. På måndag kommer den där dagen igen. Dagen jag aldrig vet hur jag ska förhålla mig till. Åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Å ena sidan borde det vara en dag som jag älskar; den dag om året då det flödar genusmedvetenhet överallt. Som någon slags jämställdhetens valrörelse då alla försöker överträffa varandra. Å andra sidan borde det vara en dag som jag inte känner mig helt bekväm med; den dag då folk pratar om kvinnor kvinnor kvinnor, och då risken att bli felkönad och intvingad i ett falskt systerskap är större än annars. Jag tror att jag känner både och.

På åttonde mars ifjol stannade jag hemma.

På åttonde mars för två år sedan stack någon en röd ros i min hand när jag skyndade genom stan. Det var något kvinnoförbund som delade ut röda rosor – till personer de uppfattade som kvinnor? Eller till alla som kom förbi? Jag vet inte, jag hann inte fråga. Jag var på väg till stationen för att möta en person som skulle göra ett projekt om transsexualism.

På åttonde mars för tre år sedan satt jag med ångesten upptryckt i den hårt lindade bröstkorgen, mascaramustasch och en skjorta i King Kongs storlek, på en tillställning för ”kvinnor, män och barn”. Jag räknade mig som barn, eftersom jag var prepubertal.

På åttonde mars för sju år sedan gick jag i ett demonstrationståg med plakatet ”Avskaffa könen!”. Året därinnan hade jag gått med i demonstrationen för första gången, trots att jag var livrädd och trots att jag inte kände någon.

Åren däremellan – 2004, 2005, 2006 – minns jag inte riktigt. Jag tror att jag satt hemma och försökte bestämma mig för vad jag överhuvudtaget kände.

En dag om året blir könsskaven påträngande och påtaglig. En dag om året som påminner om att vi inte lever i en jämställd värld, men också en dag då det känns extra knepigt att vara transkille. Jag vill inte bli tjejad och girlpowrad, men jag vill inte heller höra att det är fint att killar ställer upp. Som om det är någon slags välgörenhet man ägnar sig åt om man är man och feminist.

Jag vet inte hur det är att känna sig som tjej. Jag vet faktiskt ärligt talat inte heller hur det är att känna sig som kille heller, det är mest något jag säger. Jag vet inte hur det är att ha en kvinnlig könsidentitet, och jag vet inte hur det är att vara kukfödd. Däremot vet jag hur det är att bli bemött som tjej, och numera tror jag mig veta mer och mer hur det är att bli bemött som kille. Glappet däremellan – genusvacuumet – är både större och mindre än jag räknat med. När jag ser skillnaden blir jag förbannad.

Jag är inte feminist för att jag är fittfödd. Jag är inte feminist för att jag har ”kvinnliga erfarenheter”. Jag är inte feminist för att jag vill vara en modern man. Jag är inte feminist för att jag är transperson. Men jag är feminist för att jag har könsskav – och för att jag är ett skavsår i samhällets könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, 8 mars, internationella kvinnodagen, jämställdhet, feminism, könsidentitet, könsroller, transpersoner, transsexualism, transition, könskorrigering, komma ut, HBTQ, män, kvinnor, mansroller, kvinnoroller, fördomar, sexism

Jonas Gardell – en teolog med Tourettes?

Jonas Gardell har gjort en ny serie tv-program om Gud – Åh Herregud! – som jag inte har sett än. Jag missade första programmet för att jag inte kunde slita mig från mina grubblerier om offerlamm och jesusbilder när jag hade ett uppsatsskrivarskov igårkväll, och ska ta igen det ikväll tänkte jag.

Gardell pratar tydligen om Gud som en svart kvinna, eller som en man som går i klänning. Hursomhelst kallar sig Jonas Gardell för ”en teolog med Tourettes syndrom”, enligt Svts hemsida. Då är frågan: Ska man tolka det bokstavligt, som att han äntligen har lämnat neurogarderoben och vågar stå för det där som i alla fall min neudar har fångat upp sedan jag överhuvudtaget hörde ordet ”Tourette” första gången och instinktivt tänkte ”Jonas Gardell!”?

Eller borde man snarare se ”tourette” som bara ett ord, ett uttryck för en viss egenskap som många associerar med Tourettes: Förmågan att säga och göra saker som är socialt obekväma? Lite som Jesus, sådär?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jonas Gardell, Gud, Jesus, diagnoser, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, NPF, neurogarderoben, religion, kristendom, Åh herregud!