”Welcome to the freak show!” – Men vem har sagt att det bara finns plats för ett miffo?

Samtal mellan Dennis och mig, en måndagskväll. Han börjar:

- Du är ju ett freak!
- Jag vet Jag älskar att folk som kommer till min freak show blir överraskade. De tror att jag är det enda freaket i showen
- Ja, haha.
- Men de är ju det lika mycket

Det är faktiskt sant. Ibland reagerar folk på mitt ”Welcome to the freak show!”, för att de tycker att jag förminskar mig själv om jag kallar mig för freak. Jag brukar svara att jag är stolt över min stördhet; att det inte alls är menat så.

I själva verket är det inte bara jag som är ett freak. Jag är inte det enda miffot. Alla dessa människor som jag möter IRL och URL – alla dessa märkliga varelser med sina rutiner, sina vanor, sina beteendemönster och instinkter, sina känslor och tankar sina principer, åsikter, värderingar – de är också en del av min freak show. Det är bara inte alltid de förstår det, och jag är för väluppfostrad för att berätta för dem hur störda de är.

Läs även andra bloggares åsikter om freakshow, miffoism, cripteori, mentalism, NPF, ableism, autism, Aspergers syndrom, ADHD, smisk, fetischism, sex, sexualitet, BDSM, asexualitet, funktionshinder, transsexualism, transpersoner, HBTQ

Regnbågens åtta färger – ta tillbaka magin och könsorganismen!

Hur många färger har prideflaggan, den med regnbågsfärger? De flesta skulle säga sex, antar jag. Det är den version som är den vanligaste numera, men en gång i tiden hade den faktiskt åtta. Enligt Wikipedia hade den ursprungliga flaggan från 1978 åtta ränder:

• hot pink: sexuality
• red: life
• orange: healing
• yellow: sunlight
• green: nature
• turquoise: magic/art
• indigo: serenity/harmony
• violet: spirit

När man skulle sy upp fler flaggor hade man svårt att få tag på knallrosa tyg, så man slopade den rosa randen. Sedan tog man även bort den turkosa, eftersom det var mer praktiskt att ha ett jämnt antal ränder när flaggan skulle hängas från en lyktstolpe; annars syntes inte den mellersta randen från andra sidan. Det var alltså sexualiteten som försvann först, och sedan magin och konsten.

Efter att jag läste det så har jag alltid försökt att göra regnbågsmönstret med åtta färger. Jag vill ha in magin i min regnbåge, och sexualiteten – eller asexualiteten – med. Idag gjorde jag till exempel ett slags handtag till min mobil så att jag lätt får upp den ur fickan, och åtta träpärlor blev precis lagom längd.

Jag tycker att det på något sätt känns typiskt att sexualiteten försvann på grund av för hög efterfrågan, medan magin fick ge upp sin plats för rationaliteten. Jag tänker också på i vilket sammanhang det skedde; efter mordet på Harvey Milk, då efterfrågan på flaggorna tog fart. Jag tänker på att i filmen Milk syntes en enda kvinna, och de enda synliga transpersonerna var väldigt få och en del av en folkmassa. Filmen var full av byxbögar. Hade filmen handlat om Stonewall hade den antagligen gett en liknande bild. Transpersoner har slagits och tagit skit på ett sätt som många byxbögar (och för den delen säkert även en del kjolflator) aldrig gjort, men ändå förblivit osynliga.

När en person i kvinnokläder mördades i Puerto Rico för att hen hade kuk kallar amerikansk gaymedia det för ”homofobi”, och håller en minnesstund på samma dag som Transgender Day of Rememberance – utan att någonsin nämna att det snarare är transfobi än homofobi som ligger bakom, och utan att fråga transgrupper om de vill samarbeta. Resultatet: Hatbrott mot transpersoner osynliggörs.

I Sverige blir en kille diskriminerad av en busschaufför som tvingade honom av bussen, med motiveringen att hans ”trosor” syntes, fast han inte alls hade några trosor utan bara kalsonger. Det kallas för homofobi, där med. Utan att ha någon aning om exakt vad som hände och hur personen var klädd eller så, så gissar jag att det kanske snarare hade något att göra med att busschauffören reagerade på att klädseln eller beteendet var ”för” feminint, snarare än att det handlade om sexuell läggning. Det är isåfall transfobi, snarare än homofobi. Man behöver inte vara transperson för att bli utsatt för transfobi, men eftersom händelsen inträffade våren 2008 var det fortfarande lagligt att diskriminera personer med könsöverskridande identitet eller uttryck.

Transfobin måste döpas om till homofobi för att bli mer begriplig, och förut för att överhuvudtaget kunna kallas för diskriminering. Transmedvetenheten är ganska osynlig även inom den såkallade HBT-världen. Idag skriver Lars Gårdfeldt, präst och bög, om Jonas Gardell och om hur bögar får vara jesusexperter nuförtiden – och tolkar Siwerts Öholms berömda melodifestivalraseri som enbart homofobi, fast det antagligen var lika delar homofobi och transfobi. Om inte Mark Levengood hade haft en bröllopsklänning på sig, hade känslorna svallat så högt då? H och B tar steg framåt. T hänger fortfarande på efterkälken.

Medan jag trädde pärlorna på snodden funderade jag över hur jag egentligen hanterar magin. För mig är magi religion, och den är så nära sammanlänkad med min bild vad det innebär att vara transperson att det vore omöjligt att skilja dem åt. Jag har väldigt stor respekt för ateister, och det händer att jag önskar att jag kunde vara en av dem, men jag har lärt mig att jag inte kan det. Lika lite som jag kan styra min längtan efter att känna mig hemma i min kropp, lika lite kan jag styra mina sinnen – och förmågan att känna närvaro är ett sinne.

För mig har regnbågen åtta färger. Den rosa pärlan står kanske inte för sexualitet i mina ögon, utan för könsorganism, och den turkosa för magi. Jag vill inte vara utan någon av dem.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, transsexualism, transpolitik, HBTQ, andlighet, tro, magi, religion, trolldom, kön, genus, könsöverskridande, könsroller, fördomar, homofobi, homonormen, Siewert Öholm, Lars Gårdfeldt, Jonas Gardell, Mark Levengood, könsnormer, heteronormen, hatbrott, diskriminering, kristendom, pride, regnbågsflaggan, regnbåge, bilder, färger, symboler, historia, magi, trolldom, kroppar, könsorgan, sexualitet

Jag fungerar med människor – men JAG fungerar inte särskilt bra BLAND människor

Jag måste ändra min standardförklaring till varför jag inte gör ditten eller datten.

Det duger inte längre att säga

Jag fungerar inte med människor

för det gör jag.

Jag fungerar MED människor – men JAG fungerar inte särskilt bra BLAND människor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, selektiv mutism, social fobi, sociala svårigheter, kommunikation, funktionshinder, relationer

Konservativt anfall förbjuder missfall

En sjuttonårig tjej är gravid och desperat. Hon kan inte få abort, så hon betalar en man för att han ska misshandla henne så att hon får missfall. Han sparkar henne i magen flera gånger, men planen misslyckas. Fostret överlever och adopteras bort, historien uppdagas, mannen fälls för misshandel och tjejen… ja, hon blev inte dömd.

Det var väl helt rimligt att hon inte fälldes, kan man tycka. Historien är så tragisk och visar på konsekvenserna av ett samhälle som fördömer aborter – men det tycker inte lagstiftarna i Utah där det hände. Nu har de tydligen föreslagit att missfall som uppstår efter ”vårdslöst beteende” ska likställas med mord och leda till fängelsestraff.

Kritikerna menar att det inte finns något i lagtexten som kräver att det ska vara ett medvetet risktagande i syfte att fördriva fostret, för att det ska räknas in under lagen. Det räcker med att man har gjort något under graviditeten som kan leda till missfall, som senare följs av just ett missfall: Att glömma säkerhetsbältet och krocka med bilen, att ta ett varmt bad, att bli misshandlad av sin partner och inte våga lämna henom… Risken är stor att gravida med till exempel missbruk i bagaget – även om de numera är drogfria – och olika sociala problem inte vågar gå på mödravårdskontroller av rädsla för att bli anklagade, och kanske inte vågar söka vård om de får missfall. Risken att gravida som lever med en våldsam partner inte vågar polisanmäla henom eller söka vård för skadorna är överhängande. Med tanke på hur polisen i North Dakota prioriterar brottsbekämpning är det inte ett helt otänkbart scenario att den gravida kvinna som vågar anmäla en våldsam partner själv blir arresterad för mordförsök.

Varför väljer en sjuttonåring att gå ut och leta upp en främmande man och erbjuda honom 150 dollar i utbyte mot att han misshandlar henne? Den frågan vill inte lagstiftarna svara på. Det är så mycket lättare att försöka döma tonåringar för mord på ofödda foster än att se över det sociala skyddsnätet och tillgången till familjeplanering och sex- och samlevnadsundervisning – och sin egen kvinnosyn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, Utah, USA, politik, lagar, sexualitet, graviditet, barn, foster, missfall, abort, brott, misshandel, mord, droger, missbruk, slarv, olyckor, relationsvåld, polisen, konservatism, sexism, jämställdhet, familjeplanering, vård

Rehabilitering är en lyx

Det var en gång en regering som vann ett val på att prata om att det skulle löna sig att arbeta. Det var en gång en regering som tre och ett halvt år senare hade visat vad de gått för genom att straffa de som inte kunde arbeta. Utförsäkringarna är verkligen en skandal. Det är som om man inte räknat med att det finns sjukdom på riktigt, att människor är sjuka.

En ny undersökning gjord bland anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen visar att stödet för regeringens politik är svagt. Det här är människor som ser med egna ögon hur utförsäkringarna slår, utan att kunna göra annat än att följa order:

”76 procent anger att de som nu utförsäkras bör erbjudas mer av medicinsk rehabilitering och vård. 69 procent uppger att det behövs mer av arbetslivsinriktad rehabilitering än i dag. 58 procent anser att det behövs större möjligheter till subventionerade anställningar. Däremot efterlyser betydligt färre stöd för jobbsökande som till exempel matchning, coachning och CV-granskning.

Slutsatsen: de anställda ser i första hand behov av medicinsk färdigbehandling, därefter insatser som sänker tröskeln tillbaka till arbetslivet, och först därefter egentlig arbetsförmedling. Men regeringens politik bygger på motsatsen: utförsäkrade flyttas från ett system för medicinsk behandling i första hand till ett system för arbetsförmedling i första hand. Eftersom politiken inte utformas efter behoven hos de långtidssjuka, riskerar hela reformen att bli ett misslyckande.”

Det är där problemet ligger, tycker jag: Politikerna har tagit för lätt på det faktum att många faktiskt inte KAN jobba, men man har också börjat i helt fel ände. Det är möjligt att vissa – absolut inte alla men en del – av de som är utförsäkrade och inte kan jobba skulle kunna göra det någon gång i framtiden, om de bara fick vård och rehabilitering. Som det är nu får de inte en chans.

Man skär ner på vården, framförallt psykiatrin – fast en av de största grupperna bland långtidssjukskrivna är de som har just psykiska problem. Man skär ner på sociala aktiviteter och brukarprojekt som kan betyda mycket för de som annars lätt isolerar sig och går ner sig ännu mer i sjukdomen. Man skär ner på det praktiska och ekonomiska stöd som finns i vardagen för människor med funktionsnedsättningar och pressar människor till det yttersta. Och som en blöt, möglig filt över det hela lägger man hotet om utförsäkringar.

Jag är så oändligt trött på välmenande kommentarer om att det faktiskt är möjligt att komma tillbaka i arbetslivet, att det går att rehabiliteras, att det inte behöver vara kört för all framtid. Jag är less på kommentarer om att det bara handlar om att ta sig i kragen och kämpa för att få vård och rehabilitering, när det faktiskt inte finns vård att tillgå, och än mindre rehabilitering.

Man utförsäkrar människor som inte kan jobba. Om en del av dem skulle kunna börja jobba någon gång i framtiden med rätt insatser är faktiskt irrelevant, eftersom det enda som spelar någon roll är att de inte kan jobba just nu. Människor blir inte friska bara för att man blundar tillräckligt hårt. Jag önskar att det gick att diskutera vilken sorts vård och rehabilitering man faktiskt måste satsa på, och hur den ska se ut, men jag antar att det är lite av ett lyxproblem eftersom situationen är så akut.

UPPDATERING: Husmark-Pehrson hävdar att det är förhastat att dra några slutsatser efter två månader. Sten i glashus, någon? Bloggat: HBT-sossen, Emil Broberg, Alliansfritt Sverige, Från min horisont, Gunvor G Ericson, Fritt ur hjärtat, Röda berget, Johan Westerholm, Roger Jönsson, Alltid rött alltid rätt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, omsorg, sjukskrivningar, sjukförsäkringar, utförsäkringar, funktionshinder, sjukdom, rehabilitering, vård, psykiatri, regeringen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, projekt, ekonomi, hälsa, psykisk hälsa, alliansen, forskning

Den transsexuella spyan och politisk vinterkräksjuka

Då och då ploppar det upp olika trender i min rss-läsare: helt huvudlösa rykten och märkligt skvaller. Någon kändis outas som ”könsbytt”, någon annan kändis har rykte om sig att vilja ha sex med transpersoner, någon tredje ”erkänner” att hen är ihop med en transsexuell och någon fjärde kommer ut som transvestit. Och så har vi den fantastiska ickenyheten som tackolov inte kommit till Sverige:

”Susan Sarandon Vomited On: Puked On By A Transsexual”

”Trans showgirl vomits on Susan Sarandon”

”Oscar winner Susan Sarandon vomited on by transsexual Rose Wood at burlesque club”

”Transsexual performer vomits on Susan Sarandon”

Rose Wood är alltså artist och spyan var en del av showen, medan Susan Sarandon var en del av publiken. Rose Wood är transperson - ”partially transgendered, neither male nor female” – men exakt på vilket sätt hennes könsidentitet orsakade spyan, eller om det kanske var hennes könsidentitet som fick henne att sikta åt det håll som Susan Sarandon stod, eller om transskap anses vara smittsamt och sprids som vinterkräksjuka, det förtäljer inte artiklarna.

Susan Sarandon, utan transspyor.

Okej, det här är ett extremfall, men det är precis det som är grejen även i Sverige: Många gånger reduceras transpersoner till att vara just transpersoner. Det är därför Ilmar Reepalus uttalande blir så fel:

”Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?”

Jag har räknat till tre artiklar och fjorton bloggar, förutom Federley själv, och borträknat min egen, som har citerat Reepalu. Jag är inte säker på att det var illa menat, men det spelar mindre roll. I själva verket är reaktionen ganska förståelig; Ursulagate verkade för en del handla mer om icke-nyheten och sensationen att en politiker dragar än misstankarna om att ha blivit köpt. Då – för drygt två veckor sedan – skrev jag:

”De som vill diskutera bjudresor och partipolitik kan göra det, och de som bara vill förfasa sig över att män klär sig i klänning kan göra det. Något säger mig att det är det senare som kommer att dröja kvar i folks minne.”

Jag hade väldigt rätt; det Ilmar Reepalu sa är antagligen det som många tänker. Folk tror så gärna att de är fördomsfria; det är för att de gör misstaget att tro att fördomar är detsamma som hat. De förstår kanske inte att det faktiskt är illa nog med ren okunskap. Jag är väldigt nyfiken på vilken transkompetens de som rasar mot Reepalu egentligen sitter på själva.

För ganska många människor ÄR trans en stor grej, även om de intalar sig själva och alla andra att de både är pålästa och öppensinnade. Som transsexuell märker jag det när jag hör människor säga ”Jag känner en kille som har bytt kön, han heter Anna nu” eller ”Men är du opererad alltså?” eller i stort sett varenda gång jag har fått höra fel pronomen från personer som känner mig. Det är inte jag som gör min transsexualism till en stor grej, utan det gör de som antingen inte vågar fråga något alls utan går runt och bildar sig märkliga föreställningar i tysthet, eller som drar på för fullt och ställer frågor de verkligen inte har med att göra, skrattar högt av upphetsning och får mig att verkligen känna att jag är på en freak show – men jag är alltid osäker på vem som egentligen är miffot.

***

Bloggarna: Pekasten, Pophöger, André Assarson, Makt och Media, Bwlogg, Hanna Håkansson, Mathias Sundin, Mathias Sundin/NT, Erika, SvD, Jahaja, Komplexa analyser, Sänd mina rötter regn, Livslust, Federley – och så jag själv. Artiklarna: Skånskan, Sydsvenskan och så originalet i Sydsvenskan. Missa inte Lukas blogg, som bl.a. tar upp klassikern ”transsexuella redskap”. Jag undrar verkligen hur ett sånt redskap ser ut… Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transvestism, transsexualism, dragshow, Fredrick Federley, Ilmar Reepalu, HBTQ, kön, könsidentitet, könsuttryck, genus, könsnormer, heteronormen, kunskap, fördomar, transfobi, cissexism, politik, politiker, media, Rose Wood, Susan Sarandon, kändisar