Byxmyndig

Femton år försenade. Eller nej, femton minuter försent är tåget in till Stockholm. Vi kommer söderifrån, och jag blir påmind om alla gånger jag åkt med södertäljependeln och sett skyltarna mot Karolinska.

Det finns två ställen i Sverige som gör könskorrigerande operationer: Karolinska och Linköping. Jag är femton år försenad från Linköping. Snart får jag köra bil också, som kirurgen sa. Det vore fint att bli myndig, det håller jag med om. Byxmyndig.

Kanske blir det beach 2010 ändå. Efter a

Kanske blir det beach 2010 ändå. Efter allt strul med remissen trodde jag att min dröm om att få en platt bröstkorg till sommaren var omöjlig att uppnå, att det skulle bli av tidigast i höst. Nu har jag fått ett lite mer positivt besked än jag trott.

Kanske innan sommaren, kanske inte. Inga löften, men det finns alltså en liten chans. Jag vågar inte tro det, för jag har lärt mig att inte ta något för givet. På frågan om jag kan komma med kort varsel ifall de får något återbud svarade jag i alla fall självklart ja.

Jag somnade på tåget på vägen hem av utmattning, och drömde att jag träffat kirurgen. När jag vaknade var drömmen sann.

Hur känner man igen en transkille? Han ä

Hur känner man igen en transkille? Han är oerhört snygg. Det kom jag fram till i väntrummet hos kirurgen, och det var inga speglar där.

Jag var orolig att bli uppropad med fel namn, eftersom det stod mitt gamla namn och dessutom min gamla adress i mitt gamla landsting på patientbrickan. Den har jag inte visat på flera år tror jag, men idag blev jag medveten om det eftersom det var de uppgifterna som de använde. Tackolov blev jag uppropad med bara mitt efternamn, så jag fick ett väldigt bra första intryck av sköterskan. Kirurgen själv var trevlig, glad och oerhört pratsam, precis som jag minns honom som från föreläsningen han höll för snart tre år sedan.

Det finns så mycket att säga, men så lite energi. Jag är så trött. Tankarna snurrar utan ord. Det är spänningen som släpper.

Jag är lycklig. Det gick bra. Nu längtar jag till själva operationen, även om det redan känns som om det har släppt två stenar från mitt bröst.

I en bögrosa anteckningsbok med aspieque

I en bögrosa anteckningsbok med aspiequeersymbolen på skriver jag ner allt. Idéer till uppsatsen, KBT-läxor – och som nu: frågor till kirurgen. Mitt analoga liv är väldigt komprimerat.

Skillnaden mellan Ricky Martins sexliv och Chaz Bonos könskorrigering

Det händer att jag funderar över hur mitt liv hade varit om jag hade kunnat leva stealth; om jag hade haft möjligheten att gå in i garderoben. Varje gång kommer jag fram till att det hade varit för jobbigt. Jag har själv valt att göra min transition så offentligt som jag gör, och det känns väldigt bra att inte känna att jag är tvungen att ständigt välja mellan att komma ut eller att inte göra det.

Andra har inte kunnat göra det valet, och har inte samma möjlighet att välja själv vad omvärlden får veta. Chaz Bono, till exempel. Om man är barn till Cher och Sonny Bono och uppvuxen med paparazzis så måste det vara fruktansvärt jobbigt. Jag är grymt imponerad av hans beslut att prata öppet om sin könskorrigering, även om jag ibland blir väldigt bekymrad för hans skull.

I förrgår, när jag bloggade om att Ricky Martin kom ut, så nämnde jag att en känd persons läkarintyg låg utlagt på nätet. Eftersom även Aftonbladet har hakat på det nu så antar jag att det är lika bra att säga att det är Chaz Bono. En skvallerblogg har alltså fått tag på den ansökan om juridisk könskorrigering som Chaz Bono har lämnat in, där hans läkare intygar att han har genomgått de operationer som lagen kräver. Jag tänker inte länka, eftersom det inte är något jag vill uppmuntra, men det är något jag misstänkte skulle komma.

Det är en viss skillnad mellan att Ricky Martin kommer ut som bög och att media skriver om Chaz Bonos könskorrigering. Skillnaden är dels det att ingen använder fel pronomen om Ricky Martin, eller använder ett namn han förmodligen tycker är jobbigt, och förhoppningsvis tänker folk efter både en och två gånger innan de lägger upp bilder av honom som är mindre smickrande.

Googles förslag när man googlar 'Chaz Bono'

Om man skriver in ”Ricky Martin” i Googles sökfält är det tredje förslaget  ”Ricky Martin homosexual”. Inget om ”Ricky Martin sex life” eller så. Om man däremot skriver in ”Chaz Bono” är det första förslaget på hur frasen ska fortsätta ”before and after”. Det fjärde förslaget är ”surgery”. Detta är alltså vad folk googlar på.

Chaz Bono heter numera Chaz juridiskt, så det finns ingen anledning att använda något annat namn överhuvudtaget. Det är uppenbart att Chaz har en manlig könsidentitet, och därför borde det inte vara jättesvårt att fatta att ”han” är ett bättre pronomen än ”hon”.

Eller jo, det är det tydligen. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Chaz, som inte har en chans att värja sig – men jag är samtidigt väldigt glad för hans skull, och tacksam över att han väljer att inte gå i landsflykt och gömma sig som en del andra transsexuella kändisar gjort. Det behövs öppna transpersoner, eftersom det fortfarande inte är självklart. Tyvärr.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Chaz Bono, Ricky Martin, kändisar, skvaller, internet, HBTQ, homosexualitet, transsexualism, könskorrigering, öppenhet, komma ut, transpersoner, integritet, skvaller, operationer, namn, pronomen, språk, USA, media, Aftonbladet, könsidentitet, förebilder, Google

Immanuel vs. Tant Röd: Dags att kalla in exorcisten

Imorgon. Det är inte långt kvar tills jag äntligen ska träffa kirurgen, nästan ett halvår efter att remissen skrevs. Konsultation, den här gången. Inte operation, men ett tillfälle att få veta mer och ställa frågor. I min rosa anteckningsbok har jag skrivit ner de frågor som har dykt upp de senaste månaderna, som jag vill fråga om. Generell information om de olika operationerna har jag redan koll på, men sedan kommer det ju alltid till sånt som mina egna personliga förutsättningar och de rutiner och liknande de har på just den här mottagningen.

Jag har varit ganska säker på att jag inte bara vill fixa bröstkorgen, utan även plocka ut livmoder, äggstockar och äggledare – fram tills för någon vecka sedan. Plötsligt började jag tänka att det kanske inte var så dumt att ha kvar dem ändå, men när jag satte mig och skulle lista fördelar och nackdelar hade jag väldigt svårt att begripa varför.

Det som talar för operation

• Minskad risk för cancer: Testosteron kan öka risken för cancer i livmoder och äggstockar (pdf). Jag orkade inte ens se hela Southern Comfort när jag försökte. Dokumentären handlar om Robert Eads, en transman som dör av äggstockscancer, och jag försökte se den ungefär samtidigt som en person jag bryr mig mycket om genomgick behandling för en annan sorts cancer. Det finns få saker som är så överjävliga som cancer, helt enkelt.
• Slipper cellprovstagning: Om man 1. Hatar sin fitta 2. Har vestibulit som gör att man gråter av smärta så fort någon petar där 3. Ändå någon gång har blivit penetrerad, och därmed rekommenderas att gå på regelbundna kontroller – så känns det som ett väldigt stort plus att slippa genom att helt enkelt göra sig av med de delar som man riskerar att få cancer i.
• En jämnare hormonbalans: Jag har haft problem med biverkningar och höga värden, så att kunna sänka testosterondosen vore skönt.
• En ren hämnd: Jag har haft överjävligt jobbiga menstruationer i 15 år. Det är dags att visa kroppen vem det är som bestämmer.

Det som talar mot operation

• En liten rädsla för komplikationer.

Det är allt. Det finns såklart många olika uppfattningar om vad som spelar roll, och det här är bara mina egna personliga värderingar av vad som är viktigt. Jag har till exempel inget som helst intresse av att spara mina ägg och inplantera dem senare, eftersom jag är säker på att jag inte vill ha barn, så det är inget skäl att spara livmodern. För andra är det däremot väldigt viktigt.

Men jag har alltså haft lite kalla fötter, och därför letade jag efter mer information på nätet. När jag läste på Hudsons FTM guide trillade poletten ner, och jag fattade vissa saker jag undrat över de senaste månaderna.

”It is not uncommon for trans men who are pre-hysterectomy to experience a buildup of endometrial tissue, especially during the first few years of testosterone therapy. Endometrial tissue is normally shed during menstruation, but since this process is usually stopped a few months into testosterone therapy, additional tissue may continue to build up and may eventually begin to shed in the form of spotting.”

Utan att gå in på detaljer: Min livmoder och mina äggstockar fortsätter att ställa till det för mig fast jag inte har haft mens på fem månader. Det avgör saken. Tant Röd är utkastad, men hennes förfäder spökar fortfarande i min kropp och ger mig ingen ro. Imorgon – eller snarare idag – ska jag träffa exorcisten som kan driva ut demonerna för gott.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, bröst, hormoner, testosteron, kirurgi, könskorrigering, transsexualism, kroppar, komplex, pubertet, vård, oro, cancer, äggstockar, livmoder, kastrering, barn, ägg, PMS, mensvärk, nervositet

Kropparna du inte ser på badhuset

Jag gillar Julia Skott, ända sedan hon började skriva smarta kommentarer i min blogg för säkert tre år sedan. Nu är hon på gång med bloggen Kroppsbilder, och det får mig väl snarare att älska henne. Människor av olika vikter, storlekar, BMI-tal, kön och allt vad det är får skicka in sina bilder på hur de egentligen ser ut, och Julia själv var den första att posera i underkläder.

Julia förklarar:

”Jag har tränat ganska mycket på Forsgrénska badet här i Stockholm, som har både simhall och gym och har duschar i simhallsmodell — en kaklad vägg med duschmunstycken. Och även om jag är ganska närsynt så kunde jag där se nästan precis vilken sorts kropp som helst. Alla modeller, storlekar, åldrar, med ärr, tatueringar, och födelsemärken. (Nästan inga manliga kroppar, förstås, förutom småbarn.)

Och det var så fruktansvärt skönt. Annars är de enda nakna eller halvnakna kroppar man ser sin egen och de ganska likriktade ”perfekta” kropparna i annonser och i media. Man har i princip en enda sorts (dessutom ofta datorfixad) kropp att jämföra med. Och man kommer sannolikt nästan alltid att känna att man förlorar i den jämförelsen. Man kommer att se en massa saker som ens egen kropp gör och är som deras inte är, tycker man.”

Jag har funderat på det ett tag, att jag borde vara med där, men inte riktigt vågat. Trots att jag har lagt ut väldigt många halvnakna bilder i min blogg så har det tagit emot att jämföra mig med cispersoners kroppar, oavsett kön. Ändå är det där med avsaknaden av kroppsbilder att jämföra sig med – eller att inte jämföra sig med – verkligen någonting som i allra högsta grad gäller för transpersoner.

Det är så sällan man ser andra transpersoners nakna kroppar – med undantag för de transtjejer som försörjer sig som porrstjärnor, vill säga, och så möjligen Buck Angel. Vi har såklart Del LaGrace Volcano och Loren Cameron som tar helt fantastiska bilder, och Kael T Block med sitt XX Boys-projekt, men det finns alltid utrymme för mer. Framförallt så behövs det transpersoner som inte bara syns för att de är transpersoner, utan som en i mängden.

För ett år sedan hade det varit omöjligt för mig att ställa upp på en sån sak, eftersom jag faktiskt inte mådde bra av min kropp. Idag är den mycket närmare den idealbild jag har än vad jag någonsin hoppats på. Min kropp är dessutom den sortens kropp man inte ser i duschrummet på badhuset, eftersom jag inte kan duscha vare sig på killarnas eller tjejernas. Min kropp ses av en del som konstig, avvikande, sjuklig och skrämmande. Det är också den bilden jag har tagit in och gjort till min egen, hur mycket jag än har kämpat emot.

Så ja, räkna med mig. Jag ska bara klä på mig och rigga kameran. Jag anser att min kropp är mer perfekt än någonsin – även om den samtidigt har blivit så avvikande att den aldrig syns i ett duschrum.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kroppsbilder, Julia Skott, kroppar, komplex, ideal, skönhet, vikt, utseende, BMI, normer, bilder, kön, transpersoner, HBTQ, genus, nakenhet, porr, modeller, Buck Angel, Del LaGrace Volcano, Kael T Block, XX Boys, puberteten, testosteron, könskorrigering, könsidentitet, hormoner, duschrum, badhus

SD+HBTQ=sant?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Nu går Sverigedemokraterna ut och säger sig vara ”ett parti för hbt-personer”. De har reagerat på debattartikeln av Åsa Regnér och Mats Wingborg, som kritiserar Sverigedemokraternas familjepolitik. Regnér och Wingborg tar upp att SDs syn på jämställdhet och lika rättigheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck är extremast i Sverige, och det tycker alltså Jimmie Åkesson och Carina Herrstedt, ordförande och vice ordförande för Sverigedemokraterna är helt felaktigt:

”Trots alla stolligheter och direkta lögner i Regnérs och Wingborgs artikel, så vill vi ändå ge dem delvis rätt på en punkt. Vi tillstår och beklagar att det faktiskt ligger något i kritiken om att enskilda företrädare för vårt parti, vid enstaka tillfällen under de gångna åren, har uttalat sig på ett olämpligt och onyanserat sätt om homosexuella som grupp. Att vissa av dessa uttalanden har fällts i affekt över att homosexuella intressegrupper (säkerligen i strid med de flesta homosexuellas önskemål och värderingar) i reklamkampanjer lyft fram barn i sexuella sammanhang kan möjligtvis vara en förklaring, men det är inte en ursäkt.

Vi vill därför ta tillfället i akt att uppriktigt be om ursäkt för dessa uttalanden. Samtidigt som vi också vill klargöra att inga former av nedsättande attityder gentemot hbt-personer har någon som helst förankring i våra program och policydokument. Omröstningar på bland annat gaysajten QX har indikerat att stödet för SD sannolikt är ännu starkare bland homosexuella än bland heterosexuella.”

Att ”lyfta fram barn i sexuella sammanhang” antar jag syftar på annonser med vanliga semesterbilder av barn och texter som ”Sara, åtta år, bisexuell. Vem stängde garderobsdörren?” eller något liknande, i en reklam för Stockholm Pride 2oo3. Jag har väldigt svårt att tro att samma bilder med en text som insinuerar heterosexualitet, till exempel ”Sara, åtta år, är kär i Stefan”, skulle väcka samma raseri över sexualiseringen av barn.

Inför EU-valet ifjol gjorde både RFSL och Bengt Held en undersökning av de olika kandidaterna, och båda kom fram till att SD var det minst HBT-vänliga partiet. Det är inte helt oväntat, med tanke på allt de är emot. Det vore mer intressant att fråga Sverigedemokraterna vilka HBTQ-frågor de faktiskt driver. Om de lyckas hålla sig ifrån att dra in invandring, islam eller ”svenska värderingar” i svaret så skulle jag bli väldigt överraskad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, HBTQ, politik, partier, genus, jämställdhet, kön, sexism, homofobi, transfobi, sexuell läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, transpersoner, Jimmie Åkesson, Carina Herrstedt, Åsa Regnér, Mats Wingborg, QX, Aftonbladet, val, RFSL, Bengt Held, undersökningar, heteronormen, normer, fördomar

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

”I [Alfred Petréns] båda motioner om en steriliseringslag ser man en tydlig linje. Han återkommer i bägge till det farliga i en ”otyglad sexualitet”. I bägge avslutar han med att lagen också bör tillåta kastration av sedlighetsförbrytare, något som inte vinner gehör. Men han talar också om de ”relativt högre stående kvinnliga sinnesslöa, vilka böra vara omhändertagna å sluten anstalt, enär deras sexualdrift är så otyglad, att de eljest föra ett sedeslöst levnadssätt och därvid även själva taga initiativet till otukt”.

Det är ”osmakligt” att förklara för de sinnesslöa som ska steriliseras vad ingreppet går ut på, för ”kommer den sinnesslöa flickan till full klarhet … att hon kan öva sexuellt umgänge utan att behöva befara några följder, så föreligger enligt mitt förmenande snarast en kontraindikation för att låta en sådan sinnesslö vistas ute i samhället.” Det är inte bara mot de ”sinnesslöas” anlag samhället ska skyddas – utan också mot deras tygellöshet. Det är i det ljuset man kan se Petrén långsiktiga arbete med att skapa ett antal sinnesslöanstalter, där de som drabbas av denna vaga diagnos skall spärras in och inte släppas ut förrän de låtit sig steriliseras – om ens då.”

Artikeln i DN handlar om Sverige på 1900-talet, om tvångssteriliseringarna av ”sinnesslöa”. De blev möjliga tack vare lagen från 1934, och ända in på 1970-talet steriliserades människor för att deras anlag ansågs vara en samhällsfara. En del var utvecklingsstörda, andra hade epilepsi, men många var bara helt enkelt fattiga.

Varför? För att man var rädd för det som inte gick att kontrollera.

Alfred Petrén la fram sin första motion om steriliseringar 1922. 85 år senare presenterades en uppdatering av samma idéer, fast den här gången handlade det inte om ”sinnesslöa”, utan om personer med transsexualism och personer med intersexuella tillstånd som behöver ändra sitt juridiska kön.

”Vårt förslag innebär att tillstånd till ändrad könstillhörighet alltid innefattar kirurgiska ingrepp som ofrånkomligt innebär sterilitet. Även om en person inte vill genomgå någon annan form av könskorrigerande operation, måste han eller hon få sina könskörtlar borttagna för att könstillhörigheten skall kunna ändras juridiskt. Skälet till detta förslag är att vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könsidentitet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom. Syftet är således inte i första hand att kräva ett ingrepp som gör patienten steril, även om det blir en konsekvens av ingreppet.” (SOU 2007:16, s. 183)

Man försöker verkligen att få att låta som att man absolut inte har som syfte att kräva att människor blir sterila, fast det är precis det man gör. Skuggan av tvångssteriliseringarna ligger fortfarande tung.De fortsätter med att påpeka att även om det finns de som inte klarar en operation på grund av sin fysiska hälsa, så är det ändå ett rimligt krav, eftersom personer som vill behålla äggstockarna eller testiklarna inte är transsexuella enligt deras sätt att se:

”Detta skulle möjligen tala för att patienten inte är transsexuell utan har någon annan form av psykiatrisk diagnos”

Det ligger alltså något slags förtäckt hot i resonemanget: Om du inte kan eller vill genomgå en operation, så är du inte transsexuell – vilket inte stämmer med den uppfattning som många utredare idag har – och därför ska du inte ha rätt till någon form av könskorrigerande behandling. Inga hormoner, ingen ändring av det juridiska könet, ingen operation för att platta till bröstkorgen, och så vidare. På samma sätt lirkade man förr med kvinnor som var ofrivilligt gravida och ville göra abort; de kunde få det – på villkor att de samtidigt lät sig steriliseras.

De vill inte kräva att människor är sterila för att få ändrad könstillhörighet. De vill bara kräva att folk ger upp sina äggstockar eller testiklar, och låtsas som att det är något helt annat. Inte så mycket för barnens skull, eller för genernas skull, utan för att de anser att definitionen av en man är en person utan äggstockar, och definitionen av en kvinna är en person utan testiklar.

Efter tre år med lagförslaget har fortfarande inget hänt, det har varken rivits upp eller röstats igenom, och Göran Hägglund har inga planer på att ta itu med det innan valet. Bakom både 1900-talets steriliseringsvurm och 2000-talets så ligger det en rädsla för sexualitet och fortplantning och könsorgan som inte går att kontrollera och styra med statliga kontroller.

Väldigt få människor idag skulle komma på tanken att kräva av personer som går igenom en abort, som ansöker om socialbidrag, som har en utvecklingsstörning eller epilepsi eller psykiska problem eller som tillhör resandefolket eller är romer – att de ska kastreras bara för det. De enda* som utsätts för en lag som kräver kastrering som villkor för annan behandling idag är trans- och intersexuella.

Varför? För att man är rädd för det man inte kan kontrollera.

***

*) vad jag förstått är kemisk kastrering av sexbrottslingar inte permanent, och hursomhelst handlar det om personer som är dömda för att ha begått brott. Det är inte brottsligt i Sverige att vara transsexuell.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sexualitet, könsorgan, kastrering, tvångskastreringar, sterilisering, tvångssteriliseringar, historia, vård, medicin, lagar, mänskliga rättigheter, fertilitet, kroppar, ideal, rasbiologi, graviditet, abort, 1900-tal, utvecklingsstörning, funktionshinder, funktionsnedsättningar, epilepsi, psykisk sjukdom, fattigdom, politik, romer, resande, rasism, ableism, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, könstillhörighet, juridiskt kön, könskorrigering, könsbyte, könsorgan, genuspanik, heteronormen, transfobi, cissexism, cisnormen

Ricky Martins bögighet och andra ickenyheter

Ikväll när jag surfade runt hittade jag en sak jag inte vill blogga om, men ändå blogga om. En pseudonyhet bland så många andra.

Det ryktas att X är transsexuell, att hon är kukfödd. Det sägs att Y brukar ha sex med transpersoner. Det finns paparazzibilder som visar att W numera lever som kvinna. Det skvallras om att Z blev bedragen av sin man med en transsexuell kvinna. Det finns läkarintyg upplagda på nätet som bekräftar inte bara att Q ansökt om ändrat juridiskt kön, utan som dessutom berättar att de enligt lag nödvändiga könskorrigerande operationerna har utförts.

Den som läst lite i min blogg och håller koll på vad som skrivs om transpersoner kan säkert lista ut vilka jag syftar på; det är en del kända och några väldigt kända personer. Jag brukar ha som tumregel att försöka låta bli att outa folk i onödan, utan vänta tills något är bekräftat eller tillbakavisat – eller tills det dyker upp i svenska tidningar. För samtidigt som jag vill att det inte ska vara någon större grej att någon är transperson, så vet jag att det ändå är det för många.

Jag säger ofta ”vad var det jag sa?” till mig själv när något av alla dessa rykten antingen överbevisas eller bekräftas. En sådan situation uppstod ikväll, bara en någon timme efter att jag sett Qs läkarintyg ligga på nätet. En helt annan person, som inte alls har kommit ut som transperson utan bara som homosexuell: Ricky Martin. Det är väl knappast någon som är jätteförvånad över att primadörernas primadör är bög:

”I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.”

Det är förstås möjligt att blogginlägget är fejk, men nyheten har fått ett enormt genomslag. På några timmar har 415 nyhetsartiklar listats på Google News. Tre timmar efter att Ricky Martin har postat en länk på twitter till blogginlägget där han kommer ut verkar sidan ligga nere. Antagligen har den kraschat av överbelastning.

Ricky Martin

Folk vill läsa och se det med egna ögon; jag är inget undantag. Och oavsett om det kommer en dementi imorgon eller inte, så säger jag ”vad var det jag sa?”. Jag har alltid haft väldigt svårt att förstå varför folk insisterar på att människor är heterosexuella tills motsatsen bevisats. Det är tyvärr väldigt sällan kändisar kommer ut som heterosexuella just därför, och de gånger det händer är det oftast för att dementera rykten om homosexualitet. Som om det är antingen eller som gäller, liksom. Det är också därför bisexualitet är för komplicerat för många att förstå; det ses som ett springande ut och in ur garderober.

Det är normen som säger att Ricky Martin kommer ut som homosexuell. Jag skulle snarare säga att han bekräftar det som många redan anat. Tänk om man skulle behandla varje såkallad dementi på samma sätt:

Peter Jöback talar ut om heteroryktena: ”Det var jobbigt och kränkande”

Victoria och Daniel: ”Vi är heterosexuella – och trötta på att smyga med vår kärlek”

Dalin Nano avslöjar: ”Jag har aldrig bytt kön!”

Hoppsan, det sistnämnda var visst ganska nära sanningen. Hursomhelst: Den dagen jag ser en rubrik i Aftonbladet eller Expressen där en känd person kommer ut som heterosexuell, eller som cisperson, så kommer jag att blir riktigt imponerad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ricky Martin, homosexualitet, sexuell läggning, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet, kön, genus, HBTQ, transpersoner, transsexuella, könskorrigering, transsexualism, vård, rykten, skvaller, kändisar, bloggar, twitter, bloggosfären, internet, media, garderoben, komma ut, hemligheter, nyheter, avslöjanden, nyfikenhet, privatliv, integritet, Peter Jöback, Victoria, Daniel Westling, Dalin Nano, heteronormen, homofobi, transfobi, cisnormen, normer, fördomar

Eva Sternberg är livsfarlig för källkritiken

”I förra veckan gick Anna Carlsson upp med en doktorsavhandling på högskolan i Malmö. Anna Carlsson har vetenskapligt bevisat att barn under ett år, har råkat illa ut under de senaste tre åren i Sverige. Olyckfallsfrekvensen bland dessa barn har ökat med mer än trettio procent! Bland äldre barn har olycksfallsfrekvensen i stället gått ner.
Varför ökar olyckorna för barn under ett år?
Varför bara i Sverige?
Alla inom barnsjukvården vet.
Men det är bara jag som törs säga som det är.”

Det är så den börjar, Eva Sternbergs debattartikel i Expressen om varför pappor är farliga för barn. Jag bloggade om den för några dagar sedan, och jag var väl knappast den enda som var kritisk, minst sagt.

Sternberg hävdar att män ”har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt”, och därför kan inte män ta hand om barn. Namedroppandet av Anna Carlsson är bara början på en lång agitation mot pappor. Det intressanta är att Sternberg är väldigt medveten om att det inte finns särskilt mycket forskning som styrker hennes tes, och det är precis det hon spelar på:

”Eftersom ingen forskare vågar ta reda på sanningen, frågade jag Folkhälsoinstitutet om jag själv fick göra en sådan undersökning. En sur gubbe svarade:
”Det är oetiskt att ifrågasätta mäns kapacitet att ta hand om barn.”
Hur många fler barn måste komma till skada på grund av detta tabu?”

Tyvärr var det lätt att tolka debattartikeln som att Anna Carlsson skulle hålla med Sternberg, men när jag skummade igenom hennes avhandling hittade jag ingenting som lät som det Sternberg försökte bevisa. Nu har Anna Carlsson själv svarat Eva Sternberg, och hon är antagligen inte så glad över att få sin forskning utnyttjad för obskyra politiska syften:

”Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt.”

Vad lär vi oss av detta? Att källkritik är viktigt – och att Eva Sternberg och andra biologister och antifeminister borde låta bli att hänvisa till forskare som lever och bor i Sverige om de inte är säkra på att det är forskare som är lika övertygade som de själva. Det är ju lite pinsamt att bli uppläxad av just den personen man försöker utnyttja för att ge sken av vetenskaplighet.

Om nu Eva Sternberg saknar forskning som bevisar hennes teser om att män är livsfarliga för barn, så kanske hon ska fråga sig varför. På riktigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eva Sternberg, Anna Carlsson, barn, familj, föräldrar, biologism, sexism, män, kvinnor, könsroller, genus, källkritik, forskning, vetenskap, avhandlingar, olycksfall, pappor, föräldraskap, föräldraledighet, politik, jämställdhet

Normen är en jättehamster

Hen såg ut lite som en hamster, men vi visste alla vem det var. Den här hamstern var visserligen inte som hamstrar brukar vara – hen var gigantisk. Jag såg att hen höll en människa i sin tass, lite som King Kong, och räknade ut att hen måste vara mellan femton och tjugo meter hög. Ändå kallade folk henom för Normen, och de skrek och sprang i panik när han bet huvudet av en person, som om det hade varit en barbiedocka. Jag sprang jag med.

Vi flydde, med Normen i hälarna. Under en viadukt; Normen klev över. Runt ett hörn; Normen följde efter. Till slut kom vi till en vägarbetsplats, och var tvungna att klättra över en maskin som stod mitt i vägen. Man skulle kliva först på stänkskärmen och sedan upp på ett litet flak, och så hoppa ner på andra sidan. Det tog tid, eftersom man bara kunde gå över en i taget, och jag var nog mer orolig än de andra. Jag visste ju att jag inte klarade det.

Det fanns ingen väg runt, så jag hade inget val. Antingen skulle jag bli uppäten av Normen eller så skulle jag ramla. Det blev det senare. Jag hoppade ner från den lilla plattformen, och även om det bara var en halvmeter till marken så fick jag svindel och ramlade raklång ner. Med ansiktet mot asfalten var jag övertygad om att jag skulle dö.

Jag kände Normens steg närma sig. Marken skakade. Men hen gick förbi. Jag låg så stilla att Normen inte upptäckte mig. För att jag var för onormal för att vara onormal.

Bilden av hamstern är definitivt Minous fel, som gav mig den här länken igår:

Hamsterfilm

I övrigt tror jag det är min reaktion på att röra mig emellan olika normer. När jag bryter mot en norm passar jag samtidigt in i en annan:

Om jag bryter mot normen genom att göra en könskorrigering passar jag ändå in i manlighetsnormen. Om jag bryter mot manlighetsnormen genom att vara fjollig så passar jag in i bögnormen. Om jag bryter mot bögnormen genom att inte ha kuk så passar jag in i queernormen. Om jag bryter mot queernormen genom att förändra min kropp så passar jag in i ts-normen. Om jag bryter mot ts-normen genom att inte markera att jag tydligt tar avstånd från queerteori så passar jag in i cisnormen ändå, eftersom det enligt cisnormen inte går att göra en könskorrigering.

Och så vidare. Jag gillar ingen av normerna, och flera av dem finns inte ens på riktigt. Att det skulle vara en norm att vara fjollig om man är bög, eller transsexuella skulle se sig själva som ett mellanting mellan man och kvinna, är bara myter. Ändå är det precis såna myter jag matar hela tiden, eftersom folk ser det de vill se och hör det de vill höra.

Vad jag än säger är det alltid någon som missuppfattar det åt ena eller andra hållet. Vad jag än säger så kliar jag tydligen någon hamster under hakan. Det enda jag väljer är vilken hamster som ska få min uppmärksamhet för stunden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, hamstrar, djur, mardrömmar, HBTQ, normer, heteronormen, homonormen, cisnormen, kön, genus, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, bögar, homosexualitet, kroppar, manlighet, mansroller, fjollor, kukar, könsorgan, queerteori, myter, fördomar, språk, psykologi

Fittfödd bögjävel – eller en ashård småstadslesbian

Sömnlösa nätter sorterar jag bilder. Ett tacksamt jobb, eftersom de aldrig tar slut. Inatt hittade jag en mapp från Pride 2007.

Min första pridefestival – och dessutom första gången på flera år som jag utsatte mig för folksamlingar i Sverige. Jag minns min handtryckta tröja; det var Sashas idé att skriva Fittfödd bögjävel. Jag ville nog egentligen bara skriva Bögfitta men var rädd att det skulle låta för vulgärt.

Jag var så cool. Jag var i extas i en hel vecka. Och så när jag kom hem fick jag ett mail från en bekant: ”Googla på fittfödd bögdjävel”. Jag gjorde som hon sa, och sedan skrattade jag så jag nästan ramlade av stolen. Min tröja hade tydligen satt myror i huvudet på en bloggare:

”Det är Pridefestival i Stockholm och hela staden fylls av män i chaps och kvinnor med lättskötta frisyrer. Mycket trevligt, tycker jag, dock kan jag inte sluta tänka på en grej.

Under ett promenadpass igår passerade jag nämligen ett gäng ashårda småstadslesbianer. De hade den vanliga looken, förutom att en av tjejerna bar en t-shirt med trycket: ”Fittfödd bögdjävel”.

Vaddå fittfödd bögdjävel? Vad menar hon med det? Jag förstår inte. Okej, hon vill spela lite allan inför de andra lesbianerna och ha en t-shirt med tuffa ord på, men vad vill hon kommunicera med budskapet? Det betyder ju ingenting. Eller är det jag som har missat nåt?

Jag blir galen!”

De ”ashårda småstadslesbianerna” var alltså jag och antagligen ett par andra transkillar. Jag tror det var efter det som jag började jobba på min fjollighet, för att slippa stämplas som flata.

Tänk om jag skulle ha på mig samma tröja i sommar igen; vad skulle hända då? Folk kanske skulle fortsätta fråga vad ”fittfödd” betyder, men jag hoppas att de snarare uppfattar mig som en urfjollig småstadsbög än som en ashård småstadslesbian.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, minnen, pride, 2007, transition, transsexualism, könskorrigering, tröjtryck, fittfödd bögjävel, HBTQ, fördomar, cissexism, cisnormen, heteronormen, normer, flator, bögar, läggning, könsidentitet, förvirring, tröjor, manlighet, kvinnlighet, könsroller, kön, genus, fjollighet

Skägg botar silikonskräck

En diffus rastlöshetskänsla fick mig nästan att börja städa inatt. Jag förstod inte varför, så jag gick och la mig istället. Efter att ha kastat mig fram och tillbaka i sängen i en timme eller så lugnade jag så småningom ner mig. Det var först då jag kom på vad det var. Jag har känt det byggas upp under en tid, men det har varit svårt att sätta fingret på.

Jag är orolig inför besöket hos kirurgen på onsdag. Det är därför jag inte riktigt fixar att koncentrera mig och att slappna av. Min rädsla går egentligen att dela upp i flera olika:

Jag kommer inte att få någon operationstid före sommaren, utan måste vänta tills någon gång i höst. Min hud är så tunn och rynkig efter att ha gått från F-kupa till kanske B eller C, att det kanske inte blir så bra resultat. Jag tappar all känsel i området runt bröstvårtorna. Jag åker på en svårbehandlad infektion, typ multiresistenta mördarbakterier. Jag får väldigt ont i ärren som aldrig går över. Jag får såna komplex över resultatet att jag inte vågar visa mig ute med bar överkropp ändå.

Det är ändå mycket mer rimliga rädslor än de jag målade upp i januari som jag då precis kommit över sedan remissbekräftelsen i november. Rädslan för att bli ihopblandad med en patient som vill ha en bröstförstoring och rädslan för att bli smittad av svininfluensan rakt ner i såret och få ligga i lungmaskin är så gott som bortblåsta. Dels har jag skägg, och dels är jag relativt säker på att jag redan har haft svinis.

Det har gått nästan två år sedan jag började i utredningen, och det känns som en evighet sedan. Så mycket har hänt, men ändå så lite. Testosteronet har gjort helt fantastiska saker, men det har inte trollat bort mina bröst. Det visste jag att det inte skulle göra, och därför har jag också sett fram emot just operationen också.

Om några månader är det sommar igen. Då har det gått åtta år sedan jag bestämde mig för att söka vård första gången. Då vill jag slippa ha binder, med allt vad det innebär: Svetteksem, svamp i armhålan, en ständig stank och värmeslag. Jag vill slippa svepa in min kropp i ett två decimeter brett resårband när det är trettio plusgrader. Eftersom min tid för konsultation är den 31 mars vågar jag inte riktigt lita på att det blir så, att jag hinner opereras innan sommaren.

Det är min rädsla just nu: att få leva med fettvecken ännu en sommar. Det är ingen överdriven rädsla, och jag kan hantera den. Min rädsla för att vakna upp med silikonbröst har jag botat med att låta skägget växa. Skägget är ett skydd mot min största fiende: mina egna nojor.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, könskorrigering, transsexualism, operationer, bröst, komplex, kirurgi, väntan, längtan, vårdköer, oro, nojor, mognad, psykologi, rädsla, svett, värmeslag, binder, könsidentitet, komplikationer, skägg, hår, testosteron, puberteten

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Våldtäkt är ett allvarligt brott, men…”

Invandrare. Muslimer. Kristna. Araber. Judar. Transsexuella. Transpersoner. Bögar. Homosexuella. Fjollor. Psykiskt sjuka. Feminister. Utförsäkrade.

Jag är van att moderera bort kommentarer som jag räknar som hets mot folkgrupp, där de ovanstående är folkgrupperna det hetsas mot. Innan igår hade jag däremot aldrig modererat bort en kommentar som var kränkande mot norrlänningar, och hade någon sagt det för en vecka sedan hade jag uppfattat det som ett skämt.

Jag har naturligtvis fått en del kommentarer de senaste dagarna om Uppdrag Gransknings reportage om Bjästa. Oskar, som dömdes för två våldtäkter, om prästen Lennart Kempe som valde hans sida och därmed enligt bland annat Katarina Wennstam bär en del av ansvaret för den andra våldtäkten, om skolan och skolledningens såkallade neutrala inställning, om bjästabor i allmänhet och om Oskars mamma i synnerhet. En del har jag godkänt; andra har jag plockat bort. Och så igår fick jag alltså en kommentar om norrlänningar sådär i största allmänhet. Vi är dryga, inskränkta mobbare allihopa, bland mycket annat.

Jag är den första att erkänna att det finns enorma problem med normer på många små orter. Det är jag verkligen; den som läste min blogg det första året jag bloggade vet vad jag pratar om. Det finns maktstrukturer som är fullkomligt förödande, och som lättare får fäste där det är en liten genomströmning av människor. Men det är inte hela sanningen. Det går inte att förklara det som hände i Bjästa med att det ligger i Norrland, att det är en liten håla, att ungdomar har sex, eller något sånt – inte helt och hållet. Inte heller går det att skylla på internet.

Vuxna människor, till synes utan förmåga att tänka självständigt, rycks med i drevet; först går drevet mot Linnea och Jennifer, och sedan när deras oskuld uppdagas vänds det istället mot bjästabor, mot prästen och rektorn och de andra som borde ha tagit ansvar men inte gjorde det.

Ja, vi är potentiella dryga inskränkta mobbare allihop – oavsett var vi bor. Om några veckor kommer Bjästa kanske att vara delvis glömt, och människor kommer att ha återgått till sina gamla beteendemönster och sina gamla fördomar om vad en våldtäkt är, hur en våldtäkt går till, vem som kan bli våldtagen, vem som kan våldta och hur vanligt det är att ljuga om att ha blivit våldtagen. Kanske kommer man då när man ifrågasätter det slentrianmässiga ”jo, men det är ju så många tjejer som anmäler för att de inte står för det de gjort” att få höra:

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Självklart ska man stötta den som har blivit utsatt på riktigt, men det är ju så många som ljuger så hur ska man kunna veta det?”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa, men om ingen har hört någon ropa på hjälp så kan man ju undra om det verkligen är så som de säger.”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Säger man nej så är det våldtäkt. Men om man inte säger nej, för att man sover eller är full, är det rimligt att kalla det för våldtäkt då?”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Om man inte är ihop med personen så är det klart det är våldtäkt, men om det är två som är ihop så är det ju en annan sak.”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Finns det en fällande dom så är det ju klart, men gör det inte det så är det ett tecken på att hon har ljugit.”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Jag tycker att man ska stötta en person som blivit utsatt, men man måste vänta tills domen fallit så man vet säkert vad som hänt.”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Det är klart att svenska killar också kan våldta, men då är det ju ofta såna man vet har problem”

”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Våldtäkt är ett allvarligt brott, men…”

Jag har alltså inte hört någon säga så, men jag förutspår att det kommer att dyka upp i framtiden. Det äcklar mig oerhört att tänka på att människor riskerar att blunda för det allra största problemet, i och med att de hellre går på enskilda personer än funderar över hur det är möjligt att en sådan sak inträffar.

Det som hände i Bjästa kan mycket väl ha hänt tidigare, på andra håll, och det kan pågå just nu. Vi måste se till så det inte händer igen, och det enda sättet är att inse att det finns ett problem. Problemet heter inte invandring, islam, Norrland, Svenska kyrkan, socialdemokratin, skolsystemet, sexet eller internet. Problemet heter vardagssexism.

(Om någon undrar varför jag inte länkar till de hatiska inläggen, utan till såna som diskuterar hatet, så är det för att jag inte vill göda Google med länkar till skiten)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bjästa, våldtäkt, övergrepp, mobbing, trakasserier, internet, Uppdrag Granskning, tv, media, åsikter, förklaringar, psykologi, sexism, könsroller, fördomar, jämställdhet, mansroller, kvinnoroller, sexualitet, sex, respekt, hat, förtal, bloggosfären, feminism, Norrland, norrlänningar, värderingar, våldtäktsmän, manlighet, präster, Svenska kyrkan, Lennart Kempe, Katarina Wennstam

Flykten från dårhuset

Säter. Dårhuset. Genom de långsmala fönstren – de där som är designade för att vara precis så smala att det ska vara svårt att hoppa ut genom dem – strilar vårsolen in. Dammet dansar i solstrålarna. Luften är kvav. Tiden står stilla, fast klockan tickar på väggen i tv-rummet. Det tickandet, och pipet från skyltarna i taket som säger i vilka rum det finns personal, är det enda som hörs.

Genom den kvävande tystnaden hörs plötsligt ett muller. Jag förstår att det är jag som är på väg, för jag är alltid så högljudd. Mycket riktigt: Några sekunder senare kommer jag runt hörnet i ena änden av korridoren.

Det är inlineshjulen mot golvet som låter. Jag kan egentligen inte åka inlines; mitt balanssinne gör att jag inte skulle kunna hålla mig upprätt en sekund, men det är ju en dröm. Iklädd min gamla clowndräkt som jag hade när jag var med i cirkusen i högstadiet rullar jag fram genom korridoren. Alla tittar på mig. Den gamla tanten som aldrig stänger dörren om sig när hon går på toaletten ler mot mig. Ingen annan har något ansiktsuttryck. Ingen annan rör sig. Jag får för mig att de inte är människor, att de inte riktigt lever.

Efter mig kommer två skötare springandes. Han som jag alltid kallade för Harald fast han hette något annat, och så han som jag kallade för Bögen fast jag visste att han antagligen var hetero. Ingen av dem visste om namnen, och jag skulle aldrig berätta dem för någon. Att ge folk namn de inte har är ett sjukdomstecken, såvida man inte är sanktionerad av Skatteverket.

Jag skejtar fram genom korridoren, mot det oundvikliga slutet. Ut genom dörren kommer man inte utan passerkort och kod på två eller tre ställen, så jag siktar på balkongen istället. Kristi Brud, som en av skötarna inte heter, står där ute och röker. Hon är värst, så det gäller att vara snabb. Det gula kaklet känns kallt under hjulen, men det gör mig bara lugn och glad. En av glasskivorna i inglasningen står på glänt för att vädra, och jag kastar mig ut genom öppningen. Den är bara en decimeter bred eller så, men jag tar mig igenom.

Ner på asfalten. Jag landar på fötterna som en katt, och försvinner iväg nerför gatan. Kvar på balkongen står skötarna i sin glasbur.

Jag tror inte att jag har drömt någon dröm som bättre sammanfattar min syn på mig själv än den här. Jag passar inte in i den såkallade normala världen, så jag hamnar på psyket, men där passar jag in ännu mindre. Allt jag gör och säger och tycker och vill reduceras till symtom på olika sjukdomar. Att glömma bort att omgivningen tror att man är tjej, och att glömma bort att använda ansiktsmimik och kroppsspråk och att glömma att variera sin röst tolkas så lätt som en psykos. Fem år försvinner så lätt när man pumpas full med neuroleptika.

Just nu tror jag att jag precis har pressat mig igenom öppningen på balkongen, men fortfarande inte landat. Jag ser inte riktigt marken, för den kommer emot mig i ett rasande långsamt tempo. Jag måste bara våga hoppas på att den är där, att jag kommer att få fast mark under hjulen – och att det är asfalt och inte grus.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, drömtydning, vård, psykiatri, Säter, psykisk ohälsa, depression, psykos, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, psykologi, identitet, psykisk sjukdom, kroppsspråk, autism, diagnoser

Trollhare – med en miljon sidvisningar

Se där. Idag har den här bloggen nått över en miljon sidvisningar totalt. En miljon gånger har andra människor än jag själv klickat sig in på trollhare. Det trodde jag nog aldrig skulle hända.

Drygt 3½ år har gått sedan jag startade min första blogg på Aftonbladet, men statistiken är framräknad av WordPress, så det gäller alltså från att jag flyttade den hit vid nyår 2007. I perioder har bloggen legat nere och ibland har den varit avstängd för allmänheten, men jag har totalt bloggat aktivt och öppet i ungefär 29½ månad på trollhare.wordpress.com.

30/3 2007

Man kan nog lugnt påstå att det är väldigt mycket som har hänt sedan räkneverket började snurra för drygt tre år sedan. Jag tror inte att jag tänkte så mycket på det då, men en av de första bilderna jag tog våren 2007 var med de stängda garderobsdörrarna i bakgrunden. Idag känns det väldigt symboliskt. Jag hade precis kommit ut som transsexuell och hade inga planer på att låta mig stängas in någonsin igen, men det var ändå väldigt långt kvar innan jag kunde känna mig fri. Idag är jag på väldigt god väg.

26/3 2010

En miljon sidvisningar, på min första lagliga namnsdag som Immanuel. Det blir nog både chips och glass ikväll. Tack alla underbara människor som läser och delar med er av råd och stöd och tröst och skratt och ilska, och alla som har stöttat mig när det har varit lite för jobbigt för att jag egentligen ska orka med alls. Ni är bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om trollhare, bloggar, bloggosfären, kärlek, glädje, styrka, statistik, bilder, transsexualism, könskorrigering, garderoben, komma ut, WordPress, Aftonbladet blogg

Jag tänker aldrig mer be om att få bli kallad Immanuel

Det är min namnsdag idag; den allra första lagliga namnsdagen som Immanuel. För exakt tre år sedan promenerade jag iväg till skattekontoret och postade en ansökan om att få lägga till Trollhare Jesus Immanuel.

Det gick inte så bra den gången, för jag orkade inte kämpa, men ungefär ett år senare gjorde jag ett nytt försök. Jan Olov Madeleine och jag fick hjälp att driva våra fall samtidigt, uppbackade av bland annat Kerstin Burman på Byrån för lika rättigheter. Vi överklagade Skatteverkets avslag, och gick vidare till länsrätten (Luleå gav Madeleine rätt, men Gävle gav Skatteverket rätt över mig) och sedan till kammarrätten där vi båda vann. Skatteverket överklagade till Regeringsrätten som beslutade att bara pröva Madeleines fall, och i september kom domen som gav Madeleine rätt att heta Madeleine. Efter det var det fritt fram för alla vuxna att ta sig förnamn oberoende av juridiskt kön.

Det är nästan ett halvår sedan jag fick mitt personbevis och namnändringen inlagd i folkbokföringen. I nästan sex månader har jag kunnat vara någotsånär säker på vilket namn folk förväntar sig att jag har. Det är slut med de ständiga omvägarna: Att bara svara ”hallå” i telefon, att beställa saker på nätet med initialer istället för förnamn, att förklara för alla man träffar att det namn de sett i sina papper inte är det jag använder, att stålsätta sig för de gånger fel namn dyker upp på nätet, i väntrummet, i skolan.

Jag tror inte ens att jag förstod det förut, hur krångligt det var. Det var såklart jobbigt att få höra fel namn, men det var också väldigt stressande att hela tiden vara tvungen att beräkna vilket namn jag borde använda, och att förklara. Eftersom jag har träffat en del personer tidigare som använt fel namn och pronomen demonstrativt för att visa att de inte accepterade mig, så har det också ofta känts som om jag ber människor om en tjänst när jag förklarar att det är Immanuel jag vill bli kallad. Det har varit svårt för mig att se det som något självklart, efter alla gånger jag fått höra att det absolut inte går för sig.

Alla människor kan glömma att någon bytt namn och säga fel; det är mänskligt. Däremot blir det en slags manifestation om man gör det gång på gång mot bättre vetande, utan någon ansats att försöka förändra sitt beteende. Man manifesterar att man inte respekterar den andra personen. Det är så bedrägligt lätt att säga det namn man vet att den andra inte vill kännas vid, men det kan bryta ner personens självkänsla om det görs tillräckligt mycket. Att få heta rätt namn även juridiskt minskar risken att råka ut för åtminstone den härskartekniken.

Jag är oerhört glad över att heta Immanuel, och jag tänker aldrig mer be någon om att få bli kallad det. Jag förutsätter helt enkelt att folk säger rätt. Vilken underbar känsla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnsdag, Immanuel, Immanuel Brändemo, namnändring, förnamn, kön, genus, könsroller, könsidentitet, transpersoner, transvestiter, transsexuella, intergender, transgender, HBTQ, transpolitik, namnlagen, Skatteverket, lagar, sexism, könsdiskriminering, fördomar, transfobi, cissexism, normer, könsnormer, heteronormen, acceptans, tolerans, transsexualism, könskorrigering, identitet, respekt, härskartekniker

Bjästa – norrländsk hederskultur eller typiskt svenskt?

Efter Uppdrag Gransknings reportage Den andra våldtäkten verkar det som om Sverige är i chock. Hur kunde det ske? Hur kunde det bli så, att vuxna människor hetsar varandra och ungdomar att kränka brottsoffer, och att skolan och kyrkan vänder de våldtagna tjejerna ryggen och välkomnar den dömda gärningsmannen istället?

En del pratar om en svensk hederskultur. Det var precis det jag sa till Minou i telefon igår: Om det hade funnits minsta antydan till att Oskar inte var såkallad helsvensk så hade debatten helt klart kommit att handla om ”invandrarkillars kvinnosyn”. Å andra sidan hade det nog inte blivit så mycket till reportage alls, eftersom anledningen till att Oskar fick ett så massivt stöd var att han var en sån kille som ingen ville tro kunde göra något sånt. Snygg, snäll, svensk.

På Uppdrag Gransknings hemsida står det att de började rota i fallet efter att ha fått ett tips om en ”oskyldigt dömd” våldtäktsman. Med andra ord var det hatdrevet mot tjejerna som föll på eget grepp. Nu går drevet istället åt andra hållet, och de som var med i Facebookgrupper för att fria Oskar och liknande har istället fått ta emot hot. Det är inte acceptabelt det heller, och det var därför Minou och jag startade Hat hindrar inga sexbrott. Vi är båda överlevare som har fått nog av människors hämndtänkande där det viktigaste verkar vara att kräkas ur sig sitt hat mot förövare utan att tänka på att det är att sänka sig till mobbens nivå. Diskussioner om våldtäkt som urartar i en tävlan om att kräkas över våldtäktsmän brukar ha den nackdelen att de aldrig leder fram till det som kanske behöver diskuteras allra mest: Hur man förebygger våldtäkter, och hur man stöttar personer som blivit utsatta.

I gårdagens debatt var det någon som sa att man måste lära ungdomarna källkritik. Jag skrattade rakt ut, ofrivilligt. Vem ska lära ungdomarna i Bjästa källkritik? Rektorn? Prästen? Fritidsledaren? Alla de föräldrar och andra vuxna som ryckts med i drevet mot Linnea och Jennifer? Av reportaget att döma var den enda som visade någon förmåga att tänka självständigt en femtonåring. Amanda Ögren var den som ställde sig på Linneas sida, och blev vän med henne. Nu hyllas Amanda som hjälte, med all rätt. Kanske kunde hon hålla kurser i källkritik och självständigt tänkande för de såkallade vuxna i Bjästa, för de verkar inte vara förmögna att lära sig något själva.

Det som skrämmer mig mest är ändå den naiva inställningen att Bjästa är unikt, att det är något extremt ovanligt. Människorna i Bjästa är inga grottmänniskor, inga manipulerade sektmedlemmar eller inavlade monster. Det går inte att bortförklara deras handlingar med att de är invandrare, och det skrämmer antagligen en del personer som älskar att skylla allt på ”invandringen”. Folk letar orsaker i att Bjästa är ett litet samhälle i Norrland, som om det vore ett norrländskt problem. Det är det inte.

Den stora skillnaden mellan Bjästa och resten av Sverige är att de flesta som får en tv-kamera uppkörd i ansiktet är noga med vad de säger, att man gör skillnad på sånt man häver ur sig i förbifarten i fikarummet eller på bussen, och sånt man säger när man känner sig ställd mot väggen. Den bakomliggande inställningen – att fina killar inte våldtar och att tjejer som inte anses fina nog inte kan bli våldtagna, att det är vanligt att ljuga om att ha blivit våldtagen och att det är lätt att få någon dömd för våldtäkt – finns däremot överallt.

Jag tror att vi alla behöver fundera över hur vi egentligen pratar om våldtäkt. Det finns ett Bjästa i oss alla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bjästa, Uppdrag Granskning, media, tv, våldtäkt, hat, mobbing, trakasserier, övergrepp, Amanda Ögren, mod, civilkurage, källkritik, internet, sexism, näthat, självständighet, psykologi, manipulation, Norrland, hederskultur, hedersvåld, våld, brott, förtal, hot, fördomar, skolan, Svenska kyrkan

Stenåldersfundamentalisterna är livsfarliga för barnen

Innan attacken mot Birgitta Ohlsson hade jag nog aldrig hört namnet Eva Sternberg. Den gången anklagade hon alltså Sveriges nya EU-minister för att vara ett dåligt föredöme. Birgitta Ohlsson borde stanna hemma i en halv evighet efter att ha fått barn, och absolut inte börja jobba efter en månad, enligt en debattartikel i Expressen:

”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.”

Eva Sternberg visste alltså att Ohlssons man var en dinosaurie, det var bara Birgitta Ohlsson och han själv som inte förstått det. Det är fantastiskt med människor som är så tvärsäkra på att de vet hur människor de kanske aldrig ens träffat fungerar.

Nu är Stenberg i farten igen, och den här gången är det hemmapappor i största allmänhet som är farliga för barnen:

”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Eva Stenberg grundar sin teori på att det blivit vanligare med olycksfall där små barn blir skadade, och drar slutsatsen att det måste bero på att svenska staten har lagt sig i föräldraledigheten. Det måste alltså vara papporna som klantar sig:

”Hur många fler spädbarn och små barn ska behöva drabbas av olyckor, för att deras pappor har hand om dem?
Hur länge ska vi tysta ned olyckor med barn som fått fingrarna avklippta av bildörren av en stressad pappa?
Ett första steg för att bryta olyckstrenden är att vetenskapligt fastställa vem av föräldrarna som har hand om barnet vid olyckstillfället.”

Sternberg har ingen statistik på att det är papporna som orsakar olyckorna, och det bortförklarar hon med att ämnet är ”tabu”. Så kan man ju också argumentera.

Biologister, livmodersfascister och särartsfeminister har länge skuldbelagt kvinnor som inte stannar hemma med barnen i femton år, men det räcker alltså inte. De senaste åren har det kommit mer och mer att man dessutom måste skrämma pappor från att ta hand om sina barn. Alla minns väl Annica Dahlströms uttalande om att pappor skadar barnen genom sin blotta närvaro; det här är bara fortsättningen.

När kvinnor börjar genomskåda biologistiska argument ger man sig på de som är ovana att göra genusanalyser, diskutera jämställdhet och tänka i feministiska banor: Männen. Det är kanske lättare att skrämma män att låta bli att ta ut föräldraledighet än att skrämma kvinnor att ta ut alla dagarna, eftersom män mer sällan har erfarenhet av att bli anklagade för att vara dåliga föräldrar på samma sätt som många kvinnor har.

Killar är helt enkelt mer mottagliga för antifeminism – inte för att killar och män alltid vinner på ett ojämställt samhälle, utan för att det är färre killar som är vana att fundera över könsroller och diskutera det öppet. Eva Sternberg vill få det till att män är livsfarliga som föräldrar på grund av att vi sägs vara förprogrammerade att jaga bisonoxar. Jag skulle säga att det är livsfarligt att tro att män inte har utvecklats sedan stenåldern.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, fundamentalism, biologism, sexism, särartsfeminism, jämställdhet, feminism, barn, familj, biologi, hjärnan, normer, könsroller, Eva Sternberg, forskning, Birgitta Ohlsson, moralpanik

Dagens lektion i homonormativitet (eller: Hur kan Ola Salo gå in i garderoben? Är den inte fullproppad med paljettdräkter?)

Aftonbladet avslöjar att Ola Salo gifte sig med sin flickvän i vintras, och att de nu väntar barn ihop till våren. Det är inget som förvånar mig, mer än möjligen att de lyckats hålla det hemligt. Om man såg Ola Svensson Superstar när den dokumentären gick, och såg Ola tveka på orden varje gång han sa ”min flickvän” eller pratade om sig själv som ”pojkvän”, så var det inte svårt att gissa att det kanske inte var de orden han var van att använda.

Och ATT han lever med en kvinna är ingen nyhet – eller tydligen är det det, för vissa. Några av kommentarerna under artikeln uttrycker förvåning:

”Så han har gått in i garderoben igen då..eller bög ryktena var en mode nyck och ett sätt att göra sig ett namn..”

”trodde han va überbög?!?! Men men man lär sig nåt nytt varje dag. Grattis till honom och hans familj.”

”Har han en hustru?!? Troligt…”

<ironi>

Det går ju inte att vara bisexuell, nej. Det finns inte. Det är väl lite som med det tredje könet, eller med människor som Thomas Beatie som blir gravida fast de är män: Det heter bara att man faktiskt måste BESTÄMMA sig. Man måste bestämma om man är man eller kvinna, och om man är homo eller hetero. Om man skulle bestämma sig för att man till exempel är båda så har man inte bestämt sig alls. Och så vet ju förresten alla att det går att leva på bögrykten. Att vara bög är ett yrke.

</ironi>

Folk är så otroligt korkade ibland, som verkligen inte fattar att allt inte är svart eller vitt.

Med detta sagt: Jag blir riktigt glad av nyheten i sig. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ola Salo, familj, barn, äktenskap, bisexualitet, homonormen, heteronormen, heterosexualitet, homosexualitet, fördomar, kärlek, kön, genus, könsidentitet, komma ut, garderoben, tredje könet, Thomas Beatie, bifobi, HBTQ, kändisar, skvaller, The Ark

Bjästa finns överallt

I 58 minuter och nio sekunder mådde jag illa. Det gör jag fortfarande. Uppdrag Granskning om ”Den andra våldtäkten” är svårt att egentligen säga något om.

Linnea, fjorton år, blir våldtagen av en femtonåring, Oskar, inne på en skoltoalett i Bjästa utanför Örnsköldsvik. Rykten om vad som hänt sprids enormt fort på skolan och i samhället. De flesta tar ställning för killen. Det heter att han är så schysst, att hon är ute efter hämnd, att hon är slampig, att det inte går att tvinga någon att suga av någon, att han är snygg så han ”skulle inte behöva det”… Detta kommer alltså från vuxna människor. Inte tonåringar, utan medelålders.

Det finns en trovärdig, sammanhängande berättelse från tjejen, teknisk bevisning, ett vittne, och ett inspelat erkännande från gärningsmannen i ett polisförhör. Killen döms. Skolan tar ändå inte ställning, utan vill förhålla sig neutrala. Prästen i kyrkan tycker det är fint att killen – som har slutat på skolan, är dömd för våldtäkten och belagd med besöksförbud mot Linnea – kommer på skolavslutningen. Som tur var är hon inte där. Samma kväll våldtar Oskar en annan tjej, Jennifer. Även där finns det tekniska bevis och vittnen. Han döms även för den våldtäkten – och ändå fortsätter förtalet, mot båda tjejerna. Linnea flyttar från Bjästa för att komma undan mobbingen; Jennifer bor kvar.

Det är svårt att få hela bilden av vad som egentligen hänt på nätet om man ser Uppdrag Granskning, men Catta har kartlagt det under en längre tid. Mamman och brodern till Oskar (som egentligen inte heter så) har tydligen varit extremt pådrivande både på Facebook, Bilddagboken och en blogg. Det förekommer både förtal och olaga hot mot Linnea och Jennifer, och även mot Linneas vän Amanda, som är en av få i Bjästa som vågar stå upp för Linnea (Grymt modigt gjort!).

Det är inte rimligt med rektorer som inte håller koll på vad som sägs på nätet om händelser på skolan. Det är inte försvarligt med präster som i första hand tycker synd om en kille som blivit dömd för våldtäkt, snarare än om tjejen som blivit utsatt för den. Sjumilakliv påpekar att det inte bara handlar om Bjästa; det finns många fall där det är offren som fått bära skulden.

Det finns ett Bjästa lite varstans. Någon avfärdar en tidningsartikel om våldtäkter med att det är feministiskt propaganda att påstå något annat än att kvinnor ljuger systematiskt för att hämnas. Någon bryter sig in i ett samtal om vad man kan göra för att stötta personer som blivit utsatta för våldtäkt, och gör det med utgångspunkten att det absolut viktigaste är att upplysa världen om att det förekommer massor av falska våldtäktsanmälningar. Någon spekulerar högljutt i vad som egentligen hänt en bekant som ”påstått” att hen har blivit våldtagen, utifrån henoms beteende som inte matchar hens egna fördomar om hur precis alla som har blivit utsatta för våldtäkt alltid beter sig efteråt. Och så vidare.

Alla dessa systematiska försök att vrida om den såkallade debatten om våldtäkt till att handla om huruvida en våldtäkt är en våldtäkt och om ifall kvinnor är kapabla att tala sanning, är precis det som spelar de här personerna i händerna. En vanlig myt om våldtäkter är att personer som är snygga, snälla och trevliga inte kan begå en våldtäkt. En ännu vanligare myt är antagligen att personer som är snälla och trevliga inte kan vara delaktiga i att frysa ut en person som blivit utsatt för våldtäkt.

Se programmet här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bjästa, Uppdrag Granskning, våldtäkt, internet, mobbing, hot, hat, trakasserier, Facebook, bloggar, bloggosfären, skuld, skam, sexuella övergrepp, brott, stigmatisering, sexualitet, genus, feminism, antifeminism, jämställdhet, integritet, sexism, bevis, myter, fördomar, okunskap, rykten, Örnsköldsvik, tv, media

Att lära gamla hundar säga ”hen”

Pappa berättade om en kollega någonstans i en annan del av världen. De har skrivit arbeten ihop och har utväxlat hundratals mail – men han vet inte om det är en man eller en kvinna han har pratat med. Förnamnet säger honom ingenting om vilket kön personen kan tänkas ha, eftersom det namnet är ovanligt i västvärlden, och de har aldrig pratat i telefon och aldrig träffats. Rent statistiskt är sannolikheten större att personen är en kvinna, eftersom det är ett kvinnodominerat yrke, men en tredje kollega hade tydligen kallat personen för ”han” en gång.

Min pappa började i alla fall berätta om personen, och sa ”den”. Jag blev tvungen att rätta honom och påpeka att det här var ett perfekt tillfälle att lära sig att säga ”hen”.

- Ja, justja, det kan ju vara ett tredje kön också!

Jag blir nästan rörd. Min pappa hänger med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tredje könet, hen, ord, språk, pronomen, kön, genus, könsbestämning, könsneutralitet, queerteori, HBTQ, transpersoner, namn, förnamn, internet, mail, fördomar

Constance och Ceara – Smoking can damage your tvåkönsnorm II

För tio dagar sedan bloggade jag om Constance McMillen i Fulton, Mississippi, som stämde sin skola för att hon inte fick ta med sin flickvän på avslutningsbalen, och inte heller bära smoking. Nu har hon fått rätt i domstol: Det var diskriminering att porta ett samkönat par. Däremot kommer inte balen att bli av. Skolan kontrade nämligen med att ställa in balen, och sedan planerade några elever och föräldrar en privat bal på samma dag som den officiella balen skulle ha hållits. Därför tvingar inte rätten skolan att återinföra balen, men de har däremot alltså gett henne rätt.

Media har framförallt fokuserat på det faktum att de var ett ”lesbiskt par”, men jag ser det som minst lika intressant att domen även gällde förbudet att bära smoking. I höstas var det nämligen en tjej i en annan skola i en annan stad i samma delstat – Ceara Sturgis i Jackson, Mississippi – vars foto blev bortplockat från årsboken eftersom hon hade just smoking på bilden.

Det handlar om sexuell läggning, javisst – men lika mycket om könsuttryck. En kvinna i ”manskläder” är mer accepterad än en man i ”kvinnokläder” på de flesta håll, men när det gäller just högtidliga tillfällen verkar det vara mer noga även med det. Jag är glad att Constance McMillen fick rätt – och jag tycker att skolan borde skämmas för hur de har hanterat det hela.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Constance McMillen, Ceara Sturgis, skolan, USA, Mississippi, diskriminering, homofobi, heteronormen, HBTQ, kön, könsuttryck, könsroller, genus, transfobi, sexuell läggning, heteronormen, homosexualitet, smoking, kläder, skolbal, årsböcker, foto, kläder, fördomar, förbud

Det är nog sista dagen man kan förföra den här

Idag är jag ett blåst mantimmer. De senaste dagarna har jag känt av en liten lätt sjukdomskänsla i kroppen, som igårkväll växte till feberfrossa. Därför gick jag och la mig redan vid tiosnåret, och sov i tolv timmar. Idag är jag inte sjuk. Jag har inte ont någonstans, jag hostar inte, näsan och ögonen är lagom torra och avsaknaden av slem är som den borde vara. Jag är bara dum. Puckobacillen har slagit till.

Jag tar ett nytt glas ur diskmaskinen utan att skölja av det först, vilket gör att vattnet smakar maskindiskmedel. Jag tar upp den sista tunna limpskivan ur påsen och granskar noga och sniffar på brödbiten, så att jag inte riskerar att sätta tänderna i en möglig brödskiva. Så säger jag högt:

”Det är nog sista dagen man kan förföra den här”

Som om det vore viktigt, ifall någon annan hade hört mig, måste jag rätta mig själv:

”Jag menar fördärva. Förvärva. Förstöra. Förtära! Varför använder jag ord som ”förtära” i mitt dagliga språk?”

Jag skakar på huvudet åt min kolhydratsfetischism, och funderar som vanligt över hur roligt det vore ifall min lägenhet var buggad. Fatta vad de stackars spionerna skulle få stå ut med mycket, i synnerhet om de hade kameror gömda också. Det är en sån sak jag ofta tänker på.

Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, sjukdom, förvirring, ord, språk, humor, förföra, förtära, mat, Freudianska felsägningar, bröd, kolhydrater, fetischism, socker