Månadsarkiv: februari 2010

Tandvärk som mindfulness

Jag har ont. Jag vet det nu. Det är såhär smärta känns. Insikten är fantastisk.

I stort sett hela mitt liv har jag haft svårt att veta vad smärta egentligen är. När övergår ett fysiskt obehag i att verkligen göra ont? Var går gränsen? När är det okej att anpassa sig till situationen: Att sätta sig att vila, att röra sig mer försiktigt, att googla symtom eller att ta en värktablett – eller tillochmed att sjukförklara sig?

Nu vet jag. Jag har ont i en tand som inte längre finns. Jag har ont i ett hålrum. Värken hindrar mig från att äta med hela munnen, från att sova på vänster sida, från att lyssna på musik i hörlurar och från att tänka klart. Jag har haft ont i fem dagar, och börjar tröttna rejält.

Samtidigt är det fantastiskt, för det är första gången jag kan säga att jag vet hur det är att ha ont. Vanligtvis har jag svårt att veta vad som är psykiskt och vad som är fysiskt, och även sånt som jag skulle gissa har fysiska orsaker reagerar jag känslomässigt väldigt starkt på. Det kan vara att jag låser mig och inte kan röra mig eller prata alls, eller att jag får ett icke-epileptiskt anfall och skakar hela jag. När jag har ont någonstans på riktigt brukar det alltid betyda att jag går in i en annan värld och tappar greppet alldeles, eller så ignorerar jag och ångar på tills jag kraschar. Den här gången har jag klamrat mig fast vid medvetandet och knaprat värktabletter i fem dagar.

Jag har inte tröstat mig själv med galenskap, som är så lätt hänt. Jag har inte försökt att skada mig för att avleda smärtan, och inte heller ignorerat min kropps signaler och låtsats som ingenting för att sedan få panik när jag inte klarar av att göra allt det som jag borde klara av.

Jag är nästan 30 år, och jag håller på att lära mig hur min kropp fungerar. Det var verkligen på tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Salem Al Fakir kan gå hela vägen till Oslo

Salem al Fakir vid flygeln på scenen

Foto: SVT

Okunnig Immanuel förstår långsamt att Salem Al Fakir är någon som redan är ganska känd, och frågar Dennis:

- Är jag den enda som aldrig har hört talas om Salem Al Fakir förut?

- Ja, det är du.

Jag har som vanligt aldrig någon koll på någonting, men jag blev helt knockad redan i eftermiddags av Salems röst. Hur ska jag beskriva Keep On Walking, den underbara låten?

Den är ”turkosa himlar, svarta spetsklänningar och Alexander Bard på helium”, som jag skrev när det precis stod klart att Salem gått vidare direkt till finalen i Globen. Den är en sån låt som man aldrig har hört förut och ändå känner igen precis varje smakvåg. Den är en svartvit film där en varelse i grönsvart spetsklänning med sorgeflor för ansiktet går upp för ett berg och hoppar över stupet för att testa om hen kan flyga – och det visar sig att det faktiskt går.

Salem var min favorit, och är det fortfarande. Han kan gå hela vägen till Oslo, om jag får bestämma.

Mer Mello: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Dolph Lundgrens dans. Vi skrattade. I he

Dolph Lundgrens dans. Vi skrattade. I hemlighet blir jag avundsjuk på hans basröst.

Salem Al Fakir är turkosa himlar, svarta

Salem Al Fakir är turkosa himlar, svarta spetsklänningar och Alexander Bard på helium – och i final. Direkt till Globen. Underbart.

Må bäste bög vinna

”Må bäste bög vinna”, sa Minou när hen ringde precis när Melodifestivalen började. Vi lever i en bögnormativ bubbla, men man måste inte vara man för att vara schlagerbög.

Jenny Silver är fortfarande i en pool -

Jenny Silver är fortfarande i en pool – och det låter bra. Anders Ekborg badar tyvärr i snor, fast han kan sjunga. Min hjärna är skum.

Ola är inte bara översaltade popcorn län

Ola är inte bara översaltade popcorn längre. Han är ett överhettat bastuaggregat.

Vintervarulv – före och efter testosteron i bilder

När jag deppar försöker jag alltid att tänka på hur långt jag har kommit hittills. Som nu, när det var den där remissen, så försökte jag att fokusera på att jag faktiskt har kommit i puberteten. Efter över ett halvår på hormoner har jag kommit alldeles för långt för att ge upp. Jag vet att det går framåt, men ibland glömmer jag bort det. Då är det tur att det finns bildbevis.

Ganska hårig mage

Magen, februari 2009

För ett år sedan var min kropp så hårig som den kunde bli utan testosteron. Februari brukar betyda kyla, vilket i sin tur betyder att jag har mer kroppshår än under sommaren. Jag hade en tydlig raggarsträng på magen, men inte så mycket mer. Ändå sörjde jag varje vår när det glesades ut och försvann. Jag var en vintervarulv som inte trivdes i min sommarkropp.

Hårig mage

Magen, februari 2010

Idag har håret vuxit till sig ordentligt, över nästan hela kroppen. Jag har inte särskilt mycket hår på bröstet än, men det kommer mer och mer. Det är inte många hårstrån, men det är fler än ett.

Några mörka hårstrån på bröstet

Hår på bröstet, februari 2010

Jag har ingen jätteluden bringa, och inget helskägg. Jag tror inte ens att jag kan odla skägg, om jag så sparar i flera månader. Tre veckors uppehåll med rakhyveln resulterade i en extremt gles stubb av fem millimeter långa strån. Däremot kan jag stoltsera med att jag äntligen fått en riktigt hårig rumpa – men den får ni inte se. Det är ni nog tacksamma för.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Salem Al Fakir – en turkos himmel med svart spetskjol


Salem

Originally uploaded by svtmello

Det blir en Melodifestival i år också, ser det ut som. Ikväll hålls den första deltävlingen i Örnsköldsvik, och nästa vecka kommer spektaklet hit till Sandviken. Även om jag inte är där på plats i Göransson Arena kommer jag såklart att blogga om varje deltävling.

Jag tänkte göra ungefär som ifjol då jag beskrev alla låtar utifrån mina spontana sinnesintryck, men eftersom jag är synestet blev det rätt svårt. Det var inte det enklaste att försöka omformulera det jag kände i ord, och inläggen blev väldigt långa. Därför tänker jag prova en nedbantad version i år. Jag har också svårt att skilja mellan olika sinnen. Det är inte alltid självklart att jag vet vad som är en smak, ett ljud eller en lukt, och därför har jag slutat försöka skilja dem åt. Oftast är det fler sinnen inblandade, och bakom en enkel beskrivning som ”neongrön” ryms det massor av intryck som inte går att sammanfatta på ett bättre sätt.

Så, såhär skulle jag kunna beskriva startfältet i Örnsköldsvik:

  • Ola, Unstoppable: Översaltade popcorn.
  • Jenny Silver, A Place To Stay: Dyka i en överklorerad utomhuspool på sommaren (med cyklop, men utan snorkel).
  • Linda Pritchard, You’re Making Me Hot-Hot-Hot: Chockrosa, tung rök.
  • Pain Of Salvation, Road Salt: ”Dammiga”, alltså lite skavda polkagrisar i sina egna smulor.
  • Anders Ekborg, The Saviour: Snor.
  • Jessica Andersson, I Did It For Love: En alldeles för stark halstablett.
  • Frispråkarn, Singel: Neongrön.
  • Salem Al Fakir, Keep On Walking: Klar luft som efter en storm, himlen är mörkturkos, svart spets, känsla av att flyga… Så många olika intryck att det är svårt att få grepp om låten.

Det ska bli spännande att se om mina intryck förändras när jag får bild till ljudet. Jag tror att det gör en del skillnad, men min absoluta favorit av de åtta är Salem Al Fakir, och det lär nog inte ändras. Den enda minut man kan höra på Svts hemsida gav mig omedelbart gåshud. Ikväll håller jag tummarna för en turkos himmel med svart spetskjol.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

”Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

”Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel ”tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om ”tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över ”tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veganterrorism och vitt klet

Hoppsan. Jag har visst varit vegan i över en månad, och ingenting har hänt. Jag har inte fått helt sjuka cravings efter något animaliskt, och jag har inte ens drömt mardrömmar om att bli tvångsmatad med ovegansk sockerkaka av piketpoliser, som jag hade förra gången jag blev vegan. Det var i och för sig tio år sedan.

Hemgjorda semlor

Eftersom jag älskar kardemumma ville jag baka semlor, men eftersom jag inte gillar vispad grädde så skippade jag även de veganska varianterna. Jag föredrar vaniljsås, och Oatlys vaniljsås har en väldigt fast konsistens om man skedar den direkt ur förpackningen istället för att vispa upp den. Själva bullreceptet snodde jag hos Veganmage, men anpassade det efter eget huvud. Jag använder till exempel hellre olja än margarin, eftersom det inte behöver smältas. Dessutom upptäckte jag att min havremjölk var för gammal, så jag bakade på vatten istället. Det gick det med, även om det kanske inte blev lika lyxigt resultat.

Semlor

Bullarna

  • 9 dl vetemjöl
  • 3 dl växtmjölk (tex. av soja eller havre), eller vatten
  • 0,5 tsk salt
  • 2 tsk kardemumma
  • 25 g jäst
  • 1 dl strösocker
  • 3/4 dl rapsolja (eller annan neutral, värmetålig olja)
  • Lite olja till pensling

Fyllning

  • Mandelmassa
  • Oatlys vaniljsås

Garnering

  • Florsocker

Se till att mjölken är fingervarm, och blanda den med oljan. Rör ut jästen i lite av vätskan, och se till så det löser sig. Blanda i resten av vätskan, och sedan de torra ingredienserna – mjölet sist. Knåda in mjöl i degen tills den inte är kletig längre. Låt jäsa i 40-60 minuter. Ta upp degen på ett mjölat bakbord (en ren plåt duger) och knåda in mer mjöl ifall det behövs. Dela degen i 12*bitar och rulla dem till bullar. Låt jäsa på plåten i 40-60 minuter. Slå på ugnen på 200° i god tid så att den är varm tills bullarna är färdigjästa. Pensla bullarna med lite olja och grädda i 10-15 minuter. Låt svalna, och fyll sedan med mandelmassa och vaniljsås, och pudra över florsocker. Servera omedelbart, för vaniljsåsen tappar konsistensen efter en stund i rumstemperatur.

*) Det står 12 i originalet. Själv gjorde jag åtta, och de blev inte särskilt stora ändå.

***

Resultatet? Det är jättegott, och det tyckte tangentbordet med. Den andra semlan lyckades lägga en fet klick vaniljsås rakt över det, nämligen. En halvmeter hushållspapper senare är det bara det som runnit ner under tangenterna kvar, och tangentbordet verkar fungera alldeles utmärkt ändå. Det är inte första gången något liknande händer, för jag har antagligen en hel del vegansk ostsås, ketchup och allt möjligt under tangenterna. Jag har i alla fall lärt mig en läxa: Var försiktig när du äter vid datorn, för veganmat är den senaste terrorismtrenden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Stördhetstest för ledsagare

Jag har två sätt att provtrycka en människa för att se om det är någon jag kan fungera ihop med: Det ena är att testa deras syn på vad som normalt och onormalt, friskt och sjukt och så vidare, och det andra är att testa hur heteronormativa de är. Människor som uppfattar sig själva som väldigt normala och som ser det som sitt jobb att lära mig hur jag också ska bli normal har jag träffat i överflöd, men de fungerar jag aldrig ihop med.

Därför var det väldigt skönt igår när jag träffade min nya ledsagare igår. Jag satt där och babblade på:

- Jag fungerar inte så bra ihop med människor som ska uttrycka hur normala de är, för de är ofta så nedlåtande. Men så är det inte med dig. Det är tur att du är så… så…

- Störd?

- Ja, precis!

Det var första gången vi sågs på tu man hand, och det var nytt för båda. Hon har aldrig ledsagat förut, och jag har aldrig haft ledsagning. Vi pratade en del om diagnoser, om vad jag behöver och så, men väldigt mycket bara för att lära känna varandra. När jag gick därifrån hade jag en känsla av att det kommer att bli bra. Jag hade lyckats få henne att säga att hon var störd, och vi hade diskuterat sex- och samlevnadsundervisning, och varför lärare så gärna säger ”penis” istället för ”kuk”, och såklart också diagnoser och ledsagning i allmänhet och mina behov, hur jag fungerar, min bakgrund, hennes bakgrund och litegrann om allt möjligt. Allt detta på två timmar.

Kanske låter det märkligt att nästan tvinga ur en människa ett sånt erkännande, men det var inte direkt planerat. Däremot är själva testandet i högsta grad planerat: Jag måste veta att det är en människa som är tillräckligt trygg i sig själv för att se att alla människor är mer eller mindre störda, och att hen inte skulle flippa ut ifall något hände. Hon ska nämligen följa med när jag besöker kirurgen, och därför är det i allra högsta grad viktigt att hon inte tycker att det är jättekonstigt, pinsamt eller obehagligt.

Det måste vara någon som jag kan lita på till hundra procent, och det verkar som om jag har hittat rätt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad fan, är du bög eller?!

Jag drömde att jag var på en fest tillsammans med en bekant; en heterosexuell kille med transsexuell bakgrund. Han passerar som kille för jämnan och är inte öppen med sin bakgrund, och han är ganska straight-acting, men han är också väldigt cool med att andra inte är precis som honom.

På vägen dit hade vi pratat mycket om skillnaden mellan vårt beteende, och hur svårt det var för mig att bete mig ”manligt” när de enda jag brukar umgås med är fjollbögar och transpersoner. Frågan var om det var något jag faktiskt ville lära mig; det hade vi diskuterat mycket. Han hade förklarat att det viktigaste är att man trivs med sig själv och är den man är, men jag hävdade att jag ville åtminstone VETA hur man förväntas bete sig som kille, så att jag hade en chans att välja. Mina kukfödda kompisar är inte direkt några förebilder om jag vill lära mig att bete mig maskulint. Så till slut lovade han mig att han skulle försöka hjälpa mig.

Vi gick in på festen. Jag kände mig obekväm till att börja med, men snart slappnade jag av. Vi pratade och skrattade, och min vän gjorde något roligt. Jag ville förstärka skämtet, så jag grabbade tag om hans midja bakifrån för att lyfta upp honom. Då säger en av de andra helt plötsligt:

- Öh! Vad fan, är du bög eller?!

Jag kommer helt av mig, och frågar vad han menar. Han förklarar att det är ”bögigt” att ta på en annan kille på det sättet. Först då inser jag att jag passerar inte bara som kille, utan som heterosexuell kille – och att det leder till obekväma situationer. Hade han läst mig som fjolla hade han aldrig vågat säga ”bög”.

Drömmen satte myror i huvudet på mig. Om jag skulle uppfattas som en maskulin heterosexuell kille så skulle jag kanske också möta mer fördomar än om jag är som jag är nu. Folk skulle kanske våga vädra sina fördomar på ett annat sätt, och det skulle ställa andra krav på mig för att kunna hantera det.

Jag vet att upplysningen att jag levde med en man ibland fick folk att dra en lättnadens suck förr i tiden. Jag var inte flata, så det gjorde inget om de kräktes ur sig normer, verkade det som om en del tänkte. Det hände att jag undrade om jag fick uppleva mer homofobi just för att jag uppfattades som heterosexuell, så folk inte behövde anstränga sig för att vara politiskt korrekta. Jag tror att det mycket väl kan vara så ibland.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bakom varje galen kvinna står en man som drev henne dit

Jag har läst alldeles för mycket om kvinnlig galenskap, och alldeles för lite om mäns. Kanske för att den senare är så osynliggjord.

Ikväll såg Dennis och jag Sunset Boulevard, som bara var en fortsättning på samma tema som Jane Eyre, Den gula tapeten och jag vet inte vad: En man som ser kvinnan han älskar försvinna in i galenskapen – för att han själv matar den. I Sunset Boulevard är det betjänten som får den gamla avdankade stjärnan att tro att hon är något genom att skriva beundrarbrev till henne, i Jane Eyre är det Mr Rochester som inte direkt påskyndar sin frus tillfrisknande genom att låsa in henne på vinden, och i Den gula tapeten är det den äkta mannen och läkaren som ordinerar vila och isolering, fast det gör huvudpersonen ännu sjukare.

Vart är alla galna män? frågade jag för ett tag sedan, och insåg att all manlig galenskap inte är manlig galenskap, utan antingen beskrivningar av genier eller metaforer för samhällsproblem. En kvinna blir galen, punkt slut. En man blir inte galen, utan bara excentrisk, filosofisk eller politisk. Och bakom i stort sett varje galen kvinna i böcker och i filmer – vart jag än letar – så finns det alltid en man som drev henne dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Häxjakten på maktens kvinnor

Först var det Mona Sahlins väska: Kan en socialdemokrat verkligen ha en väska värd 6000? Nu är det Birgitta Ohlssons graviditet: Kan en borgerlig minister verkligen bara vara mammaledig i en månad efter födseln?

Det de har gemensamt är att de är kvinnor, men det som skiljer dem åt är de krav som ställs på dem. Sahlin förväntas leva som folk gör mest, medan Ohlsson förväntas leva som om hon kom från en annan planet. Kvinnor Kan-grundaren Eva Sternfeldt verkar vilja att alla kvinnor stannar hemma för resten av livet när – inte om, utan när – de får barn, och nu säger kristdemokraten Kjell Eldensjö att hans fru minsann aldrig skulle ha tackat ja till ett ministerjobb när hon var gravid.

Det är ironiskt att Birgitta Ohlsson, som slitit för jämställdhet och en modernare syn på könsroller, blir utsatt för den här häxjakten. Förmodligen skulle hon egentligen passa bättre om hon stod lite längre till vänster. Jag vill minnas att det numera är förbjudet att ställa frågan på en anställningsintervju: Är du med barn, eller vill du ha barn? Det gäller tydligen inte politiker, i alla fall. Deras privatliv blir alltid statsangelägenheter – men bara om de är kvinnor såklart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Ny undersökning: Bokstavsfolket intar högskolorna

En ny undersökning visar att det blir fler och fler studenter med funktionshinder. Under 2009 var det 7500 som tog kontakt med samordnarna*, vilket är en ökning med 22% från 2008. Framförallt är det den grupp som redan är störst som ökar mest: Studenter med läs- och skrivsvårigheter och diagnoser som ADHD och Aspergers syndrom. En student som P3 intervjuar säger att hen tror att det är en kombination av att arbetslösheten slår hårdare mot funkisar, och av att arbetet på högskolor och universitet när det gäller funktionshinderfrågor har blivit bättre.

Jag tror absolut att det kan vara så, fast jag tror också att det just när det gäller vissa diagnoser också har att göra med att fler får diagnoser och därmed stöd och hjälp i en yngre ålder än tidigare. När det gäller till exempel ADHD och Aspergers syndrom är det inte ovanligt att personer i min ålder får diagnosen först som vuxen. De som är fem eller tio år yngre har haft andra förutsättningar. Det kan också vara så att man idag vågar tänka mer framåt och vara öppen med sina svårigheter.

När jag sökte till högskolan för tio år sedan visste jag att jag inte var som alla andra, men jag hade inga ord för det och jag skulle aldrig ha erkänt det ens ifall någon ställde mig mot väggen. Atmosfären på vissa kurser var sådan att de studenter som var öppna med sina svårigheter också fick sin lämplighet som blivande lärare ifrågasatt, medan man på andra kurser kunde få höra att ADHD var en modediagnos som gavs till elever som skolkade för att ingen orkade ta itu med de ”verkliga” problemen. Neuronormen var så stark att det var tydligt att ingen förväntade sig att det skulle sitta någon med ADHD i rummet.

Idag pluggar jag igen. Jag är helt öppen med mina svårigheter, och jag har lärt mig att be om hjälp – och hjälpen finns att få. Sånt som var omöjligt då är helt plötsligt hanterbart, och jag har förstått varför jag stod ut i fyra år innan jag kraschade: Jag älskar ju att plugga. Just nu är mitt största problem att hantera insikten att jag inte kan vara student resten av livet – men den dagen, den sorgen.

*) ”Samordnare för studenter med funktionshinder” är den korrekta titeln, och de ska finnas på alla universitet och högskolor. Det är ett väldigt klumpigt och långt ord, bara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag förstår inte alltid mitt eget bästa

Det skulle bara bli en liten siesta. Jo tjena. Jag sov nästan oavbrutet i sexton timmar. Lustgas, tre-fyra bedövningssprutor, lågt blodsocker, bortglömd Concerta, och knaprande av värktabletter gjorde mig tydligen väldigt trött. Såhär ett dygn efteråt är jag ändå väldigt glad att det blev av till slut. Jag har haft mindre värk de senaste 24 timmarna än vad jag hade under de fyra månader som gick mellan den första sprickan till utdragningen.

Det som hindrat mig har inte varit ekonomin, eftersom jag har tandvårdskort. Min aspergerdiagnos gör nämligen att jag faller under LSS, så jag betalar bara 150 spänn per besök så länge det räknas som ”nödvändig tandvård”. Det som hindrat mig har inte heller varit brist på tider hos tandläkaren, eller brist på tider då mitt boendestöd kunnat följa med. Det som hindrat mig har varit jag själv.

När jag gnisslade sönder tanden en natt i höstas var jag i en manisk period. Visst var jag lite öm i käken när jag vaknade, men det var ju inte så illa om jag bara lät bli att använda tanden, tyckte jag. Jag var som sagt var manisk, och kunde lätt prioritera bort de saker som gjorde smärtan värre: Mat, tandborstning och sömn. Därför var det först när jag kom ur den perioden och lugnade ner mig som jag ens kom på tanken att söka hjälp. Då hade pulpan redan hunnit bli infekterad. Jag fick tanden renspolad och lagad tillfälligt, men efter det gjorde det fruktansvärt ont, så de fick göra om det. Andra gången höll den tillfälliga lagningen i drygt en vecka, innan jag gnisslade sönder även den. Nu äntligen är tanden borta.

Det är så typiskt mig att förtränga saker tills de inte går att blunda för längre. Att lära sig att tugga med ena sidan av munnen är ju inte så svårt, och att hålla sig vaken för att inte gnissla är lätt när man är manisk. Om inte min boendestödjare M frågat varför jag var så trött när jag hade stannat uppe i ett dygn på grund av värken, så hade jag antagligen väntat tills tanden ramlat ut av sig själv.

Jag är bra på att fatta dåliga beslut, och det är något jag jobbar på att lära mig att acceptera. Jag förstår inte alltid mitt eget bästa  – och det är en av de viktigaste och värsta insikterna jag fått.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Birgitta Ohlsson och gravida män

För någon vecka sedan satt folk och hävdade att det enbart var kvinnor som kunde föda barn, och därför är Scott Moore och Thomas Beatie kvinnor. Så sent som idag läser jag att Johan Hakelius i Aftonbladet har hakat på det, och han bara måste kommentera:

”Alla önskar vi säkert de berörda ett glatt havandeskap och en lycklig nedkomst, men är det bara jag som börjar bli trött på nyheter som bygger på att ingen nämner elefanten i rummet? Man kan förstås kalla sig vad som helst – schaktmaskin, påsköansikte, byxknapp – men naturen är fortfarande så reaktionär att 100 procent av världens gravida befolkning är kvinnor.”

Men nej, Johan Hakelius har fel. Det är inte bara kvinnor som föder barn. Däremot har han precis samma inställning som Eva Sternberg när det gäller att köna folk: Om jag har bestämt mig för att du är en kvinna eller en man, så är du det oavsett vad du själv säger. Sternberg hävdar nämligen i dagens Expressen att den nya EU-ministern är… tja, man. Eller i vart fall inte kvinna.

Folkpartisten Birgitta Ohlsson är gravid och beräknas föda i juli, och ska vara hemma i en månad efteråt. Sedan ska hon vara med i valrörelsen, är det tänkt. Det gör henne till en ”farlig förebild” som ”inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder”. Det kan ju inte vara så att människor är olika och att Birgitta Ohlsson känner sig själv och sin kropp bättre än vad någon annan – antagligen för henne fullkomligt främmande – människa gör. Så bra då att det kommer någon och berättar för henne hur hon fungerar.

Men så var det just det där med kön. Sternberg verkar ha någon slags bild av att kvinnor som inte är mammalediga länge, och som inte är den som ensam tar huvudansvaret för att ta hand om sina barn, helt enkelt byter kön:

”Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.”

Lämna sitt kvinnokön. Jag undrar vad det innebär. Är Birgitta Ohlsson en gravid man? Är hon en dragking, kanske? En transperson av något slag? Är det så Sternberg menar: att mammor som inte stammar hemma tills barnen är stora inte är kvinnor?

Jag skulle väldigt gärna se en ordfajt mellan de som hävdar att bara kvinnor kan föda barn, och Eva Sternberg. Det hade varit väldigt intressant att se hur det artar sig. Själv är jag övertygad om att alla människor ska få definiera sin egen könsidentitet, oavsett om de heter Scott Moore eller Birgitta Ohlsson – eller tillochmed Eva Sternberg. Allt annat vore absurt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lustfylld manlighet och drogad röst

I väntrummet kliver en tandläkare ut och ropar upp Tilde eller Hilde eller något sånt. Det sitter ett par personer som skulle kunna vara Tilde eller Hilde i soffan till vänster, men ingen av dem reagerar. Jag sitter ensam och väntar in M, och ett par stolar bort sitter någon som ser ut som en ung kille. Tandläkaren ropar upp Tilde/Hilde igen, och tittar ut över väntrummet. Jag inser att hen förväntar sig att det är jag. Tydligen passerar jag inte som kille.

Kanske en kvart senare ligger jag och andas in lustgas. Det är lika skönt som jag minns det; man blir avslappnad och bryr sig mindre om vad som händer. Jag blundar och börjar mumla mitt mantra inombords: Lavendel. Lavendel. Lavendel. En underbar färg och en härlig doft. En blomma med bakteriedödande och lugnande egenskaper passar perfekt att fokusera på när man ska dra ut en tand.

Jag tänker att jag måste sluta oroa mig för att inte passera, för annars kommer jag att gå runt och noja mig resten av livet. Jag tänker på min röst som fortfarande är för ljus, och på hur mycket jag känner igen Matt Kaileys frustration över att bli tagen för att vara kvinna över telefon. Han pratar inte så korthugget som män förväntas göra, så folk kallar honom för ma’am hur han än förklarar. Kanske är det någonting jag också fortfarande kommer att märka av även efter flera år.

Tandläkaren skruvar upp lustgasen lite, och jag börjar hosta. Det hörs inget, men jag känner hur min bröstkorg rör sig som om jag inte får luft. Ändå är jag lugn, för gasen är effektiv som tusan. Hon frågar om jag mår bra, och om hon ska skruva ner lustgasen ett snäpp. Jag hör mig själv säga ”Ja, det är går bra. Men kanske… lite”. Min röst är så mörk som den annars bara är när jag anstränger mig, och den är precis sådär korthuggen och platt som jag skulle vilja.

Nu sitter jag här med en bomullstuss i käften och har försökt få i mig lite värktabletter. Den näst bakersta tanden i vänster underkäke ligger numera i smådelar i soporna på Folktandvården. Det gör inte ont än, för de tre (eller var det fyra?) bedövningssprutorna hänger fortfarande i. Lustgasen är ute ur kroppen för länge sedan, och jag mår bra. Jag kunde inte få ur mig många ord när jag väl kom ur dimman, men det gör inget.

Det enda trista just nu är att jag vet att nästa gång jag öppnar käften för att säga något, så kommer jag inte att låta så manlig som jag gjorde i morse. Jag kan ju inte direkt gå runt och vara hög på lustgas för jämnan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förra gången jag var femton klarade jag det fyra gånger om

Ibumetin. Kryddnejlika*. Pepparmyntste. Yoghurt. Pulversoppa.

Jag är laddad och förberedd. Om en timme sjunker jag in i lustgasruset, utan någon som helst självömkan. Sedan oktober har jag haft tandvärk, efter att jag gnisslade sönder en tand i sömnen. Två tillfälliga lagningar har inte hjälpt, och de rekommenderar inte att man försöker ge lustgas i samband med rotfyllning. Det är utdragning som gäller.

Förra gången jag var femton drog jag ut fyra tänder för att få tandställning; den här gången är det en enda. Även om jag har blivit sjåpigare ju mer av ett mantimmer jag har blivit, så borde jag klara av en fjärdedel av det jag fixade för fjorton år sedan.

*) Kryddnejlika är lokalbedövande, men det sägs att det är antibakteriellt också. Tyvärr smakar den väldigt starkt, men jag har tuggat det ibland när jag haft ont i tänderna på grund av gnissling förut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Operation Fett Väck – eller vad säger man?

Jag kallar dem för fettveck, fettpåsar, moobs eller manboobs och ibland bröst eller hängtuttar. Kärt barn har många namn, precis som det finns hundratals synonymer för ”idiot”. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska kalla den operationen som ska trolla bort dem. Inte idioterna alltså, utan de där utväxterna som är lite för stora och hängiga för att passera som vilka gubbtuttar som helst. Jag ska snart få en tid för att träffa kirurgen, och för att kunna få ur mig tankarna vill jag hitta ett ord som inte kräver en massa förklaringar. Ett ord som känns helt rätt.

Om jag kallar operationen för maston eller mastektomin så kommer många att inte fatta vad jag menar alls, medan de som vet vad det ordet oftast betyder kan missförstå alltihopa. Mastektomier kallas de operationer som görs på patienter med bröstcancer, och det går verkligen inte att jämföra det behovet med att en transkilles behov av en platt bröstkorg. Framförallt känslomässigt, men också till viss del rent operationstekniskt, är det en enorm skillnad. Det skulle kännas fruktansvärt fel ifall någon missförstod min blogg och beklagade sorgen över att vara tvungen att operera bort ett bröst, eller att folk uttryckte sin sympati för mig som cancersjuk, när jag inte är det. Jag kan bara gissa hur det skulle kännas att ha bröstcancer, googla ”mastektomi” och snubbla över ett blogginlägg där någon jublar över att slippa brösten. Den sortens missförstånd skulle verkligen inte vara bra för någon.

För mig är operationen något jag drömt om i över halva mitt liv, och definitivt inget att vara det minsta ledsen över – tvärtom. Därför använder jag inte gärna mastektomi när jag pratar om min egen operation, men vad kan man säga istället?

Om jag säger bröstkorgsrekonstruktionen så blir jag tokig på hur långt det ordet är, och hur formellt det låter. Minou påpekade dessutom att bröstkorg egentligen är fel, eftersom det ordet syftar på skelettet. Det är inte revbenen man opererar ju.

Om jag säger bröstoperationen så associerar i alla fall en del det till bröstförstoringar. Det händer tillochmed att folk som vet att jag är transkille blir förvirrade av det.

Om jag bara säger operationen så är risken stor att en del tror att jag syftar på kukbygget, eftersom det för många cispersoner är det som liksom ”är” själva könskorrigeringen. Folk är så kukfixerade.

Så vad säger man då, om man vill få folk att fatta på en gång? Ett ord som inte andas cancer och sjukdom, som inte låter som om man ska bryta upp revbenen och som inte bäddar för missförstånd – och som helst är så könsneutralt som möjligt. Operation Fett Väck är det enda jag har kommit på, och det är inte så lyckat. Några bättre förslag?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Fler twittrare kommer att få ett psykfall på halsen

Veckans KBT-läxa är att twittra mer. Det är sant: min psykolog och jag kom överens om att det är en bra övning mot min sociala fobi. Jag måste bli bättre på att våga närma mig människor, och Twitter är nog det lättaste stället att göra det på, i alla fall bland de ställen där jag brukar vara. Ändå har det ofta tagit emot att nämna någon i mina tweets, sådär med @ framför nicket. När folk jag inte känner jätteväl slänger ut en allmän fråga som jag vet att jag kan svara, på så måste jag ägna fem-tio minuter åt att peppa mig själv att faktiskt skriva ett svar. När människor jag har respekt för faktiskt svarar mig så blir jag helt knäpp och darrig. Det betyder ju att folk upptäcker att jag finns.

Trots det är Twitter enklare än många andra sätt att närma sig människor, bland annat för att det inte spelar så stor roll vad man säger.  Det är helt okej att skriva saker som ingen fattar ibland, och att inte vara så välformulerad och perfekt – vilket är en utmaning i sig för den som annars lätt tar till akademiska när hen känner sig otrygg. Dessutom är det inbyggt i själva strukturen på Twitter att man kan vänta sig att vem som helst följer eller skriver till en – tillochmed psykfall som jag.

Jag skulle vilja säga att fler twittrare kommer att få ett psykfall på halsen, om det inte vore för att jag också har en känsla av att jag borde sluta använda min psykfallos som min främsta identitet. Det är ett ganska stört beteende.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

PMS – Postens Månad för Sekretesslarv

Det här är helt otroligt. Jag är glad, men framförallt lättad.

Idag bad jag min boendestödjare hjälpa mig att reda ut härvan med den bortslarvade remissen, så hon ringde men fick inte veta så mycket. En stund senare ringer min psykiater upp mig. Sedan de fick en påminnelse i förra veckan har hon letat igenom alla system och mappar som tänkas kan, men ingenstans finns det brevet som skickades från Uppsala i oktober. Det har helt enkelt aldrig kommit fram.

Hon ber om ursäkt och säger ”tack för att du har tålamod med oss”. Som om jag hade så mycket till val tänker jag, men säger inget. Min psykiater är guld; det är bara allt annat runtom som inte fungerar. Hursomhelst ska Uppsala skicka brevet igen, och hon ska skriva remissen. Någon timme senare ringer Uppsala och bekräftar samma sak: De skickar brevet igen, för det måste ha kommit bort på vägen. Jag ska få min remiss, även om det har varit en del extra strul.

Det är inte första gången som en sekretessbelagd handling kommer bort i posten mellan Sandviken och Uppsala. För två år sedan försvann min remiss till själva utredningen, och de var tvungna att skicka den igen. Den gången gick den från Allmänpsyk i Sandviken till Allmänpsyk i Uppsala, och nu gick brevet i motsatt riktning. Två gånger på två år är antingen otur eller ett systemfel.

Jag blev väldigt lättad ändå, av att få höra att remissen var på gång. Det är ju det som är huvudsaken; att jag äntligen får träffa kirurgen någon gång. Jag har lärt mig en läxa nu och ska aldrig mer avstå från att ringa runt och kontrollera att brev och remisser kommer fram som de ska. Jag ska få en remiss, och en kallelse. Jag ska få träffa kirurgen. Äntligen.

Kanske har jag bara haft otur. Kanske är två borttappade remisser på två år inget att förvånas över, utan helt normalt. Kanske är det helt enkelt så att februari är PMS: Postens Månad för Sekretesslarv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Trolltider – se över ditt mentala försvar

Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger: Var försiktig med vem du litar på. Framförallt när det gäller vem du lyssnar på.

Igår skrev jag ett inlägg om påhoppsjukskrivna, och fick en kommentar från ”HBT-Jonas”:

”Naturligtvis ska Alexandra får sjukpenning och sjukpension om hon inte mår bra. Alla som inte mår bra och som känner att de inte orkar med ett lönearbeta ska naturligtvis ha rätt till ersättning från samhället. Det är hemskt hur Moderaterna attackerar henne.”

Jag tyckte att formuleringen ”känner att de inte orkar” var lite märklig, men lät det passera. Det handlar ju om att man ÄR sjuk, och inte bara har fått för sig det. Tre timmar senare dyker en ny kommentar upp, från någon som kallar sig ”Turid Eriksson”:

”Precis. känner man sig sjuk så kan man ju inte jobba. FK borde sluta trakassera oss som inte vill jobba. Vi har också rätt till ett eget liv och samma standard som de som tjänar miljontals kronor som chefer. Det är ju helt vansinnigt att politiker ska få kränka oss som mår dåligt och inte orkar med det hårda klimatet i samhället. Det är ju deras fel att samhället ser ut som det ser ut. Förstår inte hur man kan tillåta moderaterna att hata alla som inte är rika och lyckliga från födseln.”

Nu hade det alltså trappats upp. Inte nog med att det handlar om att ”känna sig sjuk”, utan det betyder dessutom att man ”inte vill jobba”. Imorse kom det en tredje kommentar, som fick mig att gå in och titta på statistiken, den här gången från ”Fanny”:

”Hur kan man vara så grym mot stackars Alexandra. Hon som har så ont att hon inte ens kan ta hand om sina barn och än mindre kan jobba. Klart hon ska ha rätt till sjukpenning m.m. så hon kan bo kvar i sitt hus med pool. Varför skulle inte sjukskrivna få ha hus med pool när vanligt folk får ha det. Folk är så himla avundsjuka. Alla som känner sig sjuka ska faktiskt behandlas med respekt och få de bidrag de vill ha.”

Återigen detta ”känner sig sjuk”, och dessutom ännu mer märkliga formuleringar om rättigheter, och ”de bidrag de vill ha”. Varningsklockorna ringde, och mycket riktigt: De två första kommentarerna var skrivna från samma IP-adress, och den tredje från en snarlik sådan, från samma leverantör på samma ort.

Misstänkta kommentarer

Om jag hade spelat med så hade det antagligen snart kommit in en fjärde kommentar, från samma uppkoppling, som hade varit fruktansvärt upprörd över att ”vi” vänstermänniskor vill leva på bidrag så snart vi ”känner oss sjuka”. Och så vidare. Det är nämligen ett typiskt trollbeteende att göra sånt, för att ”bevisa” något – i det här fallet att jag, och vänsterfolk generellt, och sjukskrivna generellt, är bortskämda och kräver massor.

Att lära sig att känna igen trollbeteende är A och O för att överleva på nätet. Det handlar inte bara om att undvika bluffgrupper, att inte gå på nigeriabrev och att inte klicka på skumma länkar, utan också om att hålla sinnet rent från ogräs. Läs gärna kommentarer till artiklar på Aftonbladet och Expressen och inlägg på Newsmill om du vill få dig ett gott skratt, men låt dig inte luras att tro att de representerar någon slags allmän opinion. Läs gärna ”opinionsundersökningar” gjorda på nätet, men ta dem med en skopa salt eller två.

Det handlar inte bara om att inte låta dina bilder, konton och datorer hamna i orätta händer, utan även dina åsikter och känslor. Troll, ollare, besserwissrar och flamers gör allt som står i sin makt för att förgifta folks sinnen. Låt dig inte luras.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När jag väl vant mig vid att leva finns det inga andra alternativ

Precis när jag satt mig ner, helt slut i skallen efter att ha sorterat viktiga papper, så ringer hormonläkaren. Det är drygt tre veckor sedan tredje testosteronsprutan, och därmed också sedan det senaste blodprovet. Nu har resultatet kommit, och det var därför han ringde. Jag låg tydligen fortfarande ganska högt i testosteronvärde, fast jag hade väntat sexton veckor istället för elva den här gången.

Så frågade han om biverkningar, och trött som jag var visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Finnar och stinkande svett är inte så illa, jämfört med den maniska episod jag gick in i efter andra sprutan. Jag fick ju dessutom tre milliliter istället för fyra, så nästa gång kommer mina värden att vara ännu lite lägre. Därför var valet enkelt när han frågade om jag ville ligga kvar på den dosen, eller om jag ville sänka ytterligare.

Jag står ut med att min remiss till kirurgen är borttrollad, eftersom jag i alla fall har mitt testosteron. Det är en tröst att jag i alla fall har kommit i puberteten och inte står kvar och stampar fortfarande. Jag har kommit mycket längre än vad jag någonsin vågade hoppas på – men jag tänker inte nöja mig med det. När jag väl vant mig vid att leva finns det egentligen inga andra alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,