Melodifestivalen i Sandviken släcktes av en överdos normalstörning – Kalle Moraeus, Andreas Johnson och Glada Hudik är friade från misstankar

Melodifestivalen från Sandviken började så bra, men slutade i en fet besvikelse. De artister jag sett mest fram emot att se dök aldrig upp på skärmen. Jag tittar nämligen på nätet, och sändningen bröts precis när man fått veta att Eric Saade gått direkt till finalen. Svt uppdaterade hemsidan för att lägga in en ny rubrik, och Dennis och jag utbytte sms om vilka killar som var snyggast när det blev tyst och svart i rutan.

Via twitter får jag veta att Andreas Johnson också går till final, och den låten hade jag väl klarat mig utan en andra omgång, så det är ingen förlust. Men de där som jag verkligen ville se hann jag inte få en skymt av innan det slocknade: Glada Hudikteatern. Till Eftersnack är i alla fall sidan uppe igen, och man fick se några sekunder från repetitionen och en kort intervju, och av det lilla jag hör är de bra.

Måns Zelmerlöv och Theresia Widarsson och Ellinore Holmer från Glada Hudikteatern Foto: svt

Frustrerande är bara förnamnet. För även om Pauline och Kalle Moraeus med Orsa Spelmän var skitbra och även Eric Saade var helt okej, så var det ändå Glada Hudikteatern jag hade sett mest fram emot att få höra. Samtidigt är jag medveten att risken är överhängande att de blir sönderkramade bara för att de som är med är utvecklingsstörda. Sören Olsson twittrar att han vill rösta på dem, och han är inte ensam. Twitter fylls av tweets om att man borde skicka Glada Hudik direkt till Oslo, och motreaktionerna låter inte vänta på sig.

Fredrik Westerlund:

”Ni dissar allt som rör sig i 80 minuter och blir sen lyriskt tysta inför folk med Downs? Det om nåt är hånfullt.”

Micke Kazarnowicz:

”Vad är dealen med att de största freaksen i Hudikteatern var något slags fond för de som kunde passera som normalstörda?”

Visst finns alltid risken där att det är så det blir. Jag har alltså inte hört uppträdandet, men jag gissar att en hel del tänker att oavsett hur det låter så är det så fint att utvecklingsstörda ”får vara med”, om man säger det så. Jag är övertygad om att många aldrig skulle rösta på dem, egentligen, ifall det hade gått. Det är något man säger bara, och det oavsett hur bra de sjunger.

En normalstörd artist är aldrig normalstörd. Hen är bara artist, precis som en vit president aldrig är vit, utan bara president. Kalle Moraeus är dyslektiker. Andreas Johnson har spetsfot. Petra Mede, fjolårets programledare som Christine Meltzer drev med, har en ryggskada. Alla tre passerar som normon och slipper i alla fall bli gullade med för det.

Tystnaden när sändningen bröts var en besvikelse, men reaktionen på Glada Hudiks uppträdande var väntad. ”Den här videon är inte tillgänglig” stod det efter att sändningen slocknat – men tillgänglighet börjar i folks huvuden. Hotet mot Melodifestivalen, som Dolph Lundgren ränner runt för att eliminera, kanske egentligen är den där tillrättalagdheten. Kanske var också anledningen till att sändningen slocknade en överdos av normalstördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, musik, svt, svt.se, internet, tv, tävlingar, teknik, datorer, bilder, Sandviken, Kalle Moraeus, Orsa Spelmän, Pauline, Andreas Johnsson, Eric Saade, Petra Mede, Christine Meltzer, Glada Hudikteatern, Anna Maria Espinosa, Highlights, MiSt, Dogge, Andra generationen, Hanna Lindblad, Dolph Lundgren, sång, funktionshinder, utvecklingsstörning, Downs syndrom, normalstörning, ableism, twitter

Att inte se människor för alla skrattgropar

Göransson Arena. Kameraväskan över axeln. Fullt med skyltar om Melodifestivalen och funktionärer i oranga västar. Och den enda människa som fastnade på bild var en gammal tant på kyrkogården.

Jag tog inte en enda bild när jag gick förbi arenan, för den biten är bara transportsträcka för mig. Målet var kyrkogården, och när jag gick förbi arenan på vägen dit la jag knappt märke till all trafik. Jag tänkte liksom inte på det, eftersom jag var djupt försjunken i min uppsats och gick och grubblade på några textrader som jag inte förstod. Först när jag passerade arenan igen på vägen hem kom jag på att det hela var ganska knäppt.

Jag som gillar Melodifestivalen. Jag som tycker det här är jättekul. Varför ska jag inte dit? Jag kan hitta olika bortförklaringar, men egentligen handlar det om en enda sak: Min sociala fobi. Jag har gjort enorma framsteg under det halvår som jag har gått i KBT, och jag klarar sånt jag aldrig skulle vågat drömma om för bara några år sedan, men det finns gränser. Det händer att jag intalar mig att jag skulle fixa det, att jag är tillräckligt mentalt rustad och socialt kompetent för att klara av att gå på något sånt jippo. Det händer att jag intalar mig själv att jag – om jag bara vågade – tillochmed skulle kunna tycka att det var kul, utan att känna ångest. Jag har svårt för att säga att jag hatar saker, men är det något jag hatar så är det min egen förmåga att ständigt hindra mig själv.

Jag gick där med kameran i väskan och funderade över hur jag kom på att jag inte kunde bli journalist. Jag var väl tretton när jag insåg att journalistyrket kräver att man är socialt kompetent, om man så gömmer sig bakom en datorskärm dagarna i ända. Man måste ändå ha kontakt med människor och tala deras språk flytande. Det är av samma anledning jag aldrig bloggar några intervjuer med människor jag egentligen skulle vilja intervjua och som jag tror gärna skulle ställa upp. Det är av samma anledning de enda gånger man ser människor på mina bilder är det jag själv eller familj och vänner. Jag söker mig till folktomma miljöer innan jag tar upp kameran, som om jag skämdes.

Det gör jag. Jag skäms. Jag skäms för att jag har massor av möjligheter och vet vad jag vill, men inte förmår mig att göra det. När jag kommit så långt i tankarna började jag älta igen. Jag är less på att aldrig vara nöjd med mig själv. Det enda som hindrar mig är ju jag själv, men jag är en mäktig fiende. Det var då jag kom på det: Om jag är en mäktig fiende så har jag i alla fall på något sätt kontroll över situationen. Jag har makt att förändra, om jag bara visste hur. Jag måste bara komma på hur jag ska lura mig själv att må bra, och sluta invagga mig i en falsk osäkerhet. Men hur det går till har jag ingen aning om.

Jag fotar inte människor, för jag kan inte se deras ansikten. Jag ser irisringar, näshår och rynkor, finnar, skäggstrån och skrattgropar, men jag ser inte ansikten i sin helhet. De är liksom för stora för att ta in, som om jag vore så oerhört liten själv. Tre år har gått sedan jag bestämde mig för att försöka överleva, och först då föddes jag. Kanske kan jag vara mer tolerant mot mig själv om jag ser mig som en treåring.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, psykologi, osäkerhet, otrygghet, utveckling, rädsla, ångest, KBT, terapi, Melodifestivalen, Sandviken, promenad, bilder, Göransson Arena, Aspergers syndrom, depression, detaljer, ansiktsblindhet, NPF, sinnen, perception, central koherens

Våga ifrågasätta naturligheten – för barnens skull

I en märklig debattartikel i Dagens Samhälle skriver moderaten Catharina Carlsson om utvecklingsstördas rätt att skaffa barn, och varför det är ett problem. Hen utgår ifrån det så kallade ”barnens bästa”, men vad hen egentligen vill få fram är däremot oklart:

”Förvaltare är det starkaste skydd en person med förståndshandikapp kan ha. Uppgiften är att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för huvudmannen som person. När en kvinna, med uppenbar oförmåga att ta hand om sig själv, drömmer om att bli mamma, då borde sjukvården och förvaltaren kunna agera tillsammans. I dag upplever sjukvården att den hindras av tystnadsplikt och sekretess.”

Menar Carlsson att samhället aktivt ska hindra människor från att skaffa barn? Att förvaltare och vårdpersonal ska ingripa när en person med intellektuella funktionsnedsättningar visar sig längta efter att få barn? Att funktionshinder är ett skäl att släppa på patientsekretessen? Ska det ingå i förvaltares roll att övervaka sina huvudmäns sexliv, eller ska de ha rätt att fatta beslut om abort? Om sterilisering?

Jag vet inte om det är medvetet att debattartikeln är så luddigt formulerad, men den har fått Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) att gå i taket.

”Om man, som undertonen i artikeln antyder, ska klassa personer som lämpliga eller olämpliga för att få skaffa barn är man ute på en väg som bär till ett samhälle som troligen ingen vill ha. Vem ska dra gränsen?”

Jag håller verkligen med. Som ännu ett svar skriver Amanda Brihed, Liberati, och Sören Juvas, RFSL, på Newsmill och påpekar att tvångssteriliseringar faktiskt förekommer än idag, om än inte på grund av utvecklingsstörning.

”Lagen om fastställelse av könstillhörighet reglerar könskorrigeringar för transsexuella och ser i princip lika dan ut idag som när den stiftades 1972 då tvångssteriliseringar var vanligt förekommande.

Sverige brukar stoltsera med sitt demokratiska arv, men ägnar sig än idag åt att på ytterst tvivelaktiga grunder sterilisera och kastrera trans- och intersexuella. Vi anser att Sverige, dess förtroendevalda och därmed även Catharina Carlsson, borde komma ner från sina höga hästar och inse att i ett modernt, demokratiskt land ägnar man sig inte åt fascism och rena utrensningsaktioner riktade mot oönskade minoriteter. Sverige har ett skamligt förflutet och en oerhört skrämmande praxis rörande steriliseringar än idag.”

Jag kan påminna om det faktum att tvångskastrering av personer med ”rubbad själsverksamhet” idag faktiskt är tillåten i lagen, även om det inte tillämpas. De gånger man behandlat till exempel patienter på rättspsykiatrisk klinik dömda för sexualbrott har det varit med kemisk kastrering som är reversibel, det vill säga att effekten kan gå tillbaka så att man blir fertil om behandlingen bryts. Det är bara personer som genomgår en könskorrigering som samhället avkräver permanent sterilitet.

Det handlar inte om barnens bästa. Det handlar inte om oförmåga att ta hand om sina eventuella barn och ge dem den trygghet och den omsorg de behöver. När det gäller föräldrar med utvecklingsstörning finns det ett utbyggt system med stöd enligt LSS, även om olika krafter gör sitt bästa för att urholka den lagen. När det gäller föräldrar med transsexualism eller intersexuella syndrom är det inga andra problem än möjligen omgivningens fördomar. Det handlar inte heller om risken att begå övergrepp – inte på något annat än på föreställningen om vad som är ”naturligt”, i alla fall.

Bra bloggat: Karin Långström Vinge, Alliansfritt Sverige och Jens O. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sterilisering, kastrering, tvångssterilisering, tvångskastrering, lagar, moralism, moderaterna, Catharina Carlsson, debatt, politik, transsexualism, intersexualism, könskorrigering, könsbyte, könstillhörighet, könsidentitet, genus, kön, fördomar, transfobi, etik, moral, funktionshinder, utvecklingsstörning, integritet, vård, förvaltare, myndigheter, demokrati, övergrepp, brott, straff, barn, reproduktiva rättigheter, graviditet, makt, Amanda Brihed, Sören Juvas, Liberati, RFSL, historia, sexualitet

Hummusbrist och jordnötssmörsfobi – Melodifestivalen har invaderat Sandviken

Ett säkert tecken på att något är på gång är att det var nästan urplockat i hyllan med färsk hummus på ICA Maxi. Sandvikenbor äter inte hummus, det är det (nästan) bara jag som gör, men nu fick jag en av de sista askarna. Den lilla staden är invaderad av artister och journalister och alla möjliga människor. ”Utsocknes”, som mitt ex från Dalarna brukade kalla alla som inte var ättlingar till Gustav Vasa* i rakt nedstigande led.

Ont, det gör ont? Folktandvårdens reception.

Ett annat tecken är det tillochmed inne på Folktandvården sitter en jättestor Melodifestivalflagga. Man kommer inte undan.

Jag har försökt att blogga så lite om Melodifestivalen som möjligt den här veckan, för att undvika den uppenbaraste frågorna: Ska jag dit? Nej. Har jag gått på något av spektaklena som har varit under veckan? Nej, jag undkom Nordmans uppträdande på just ICA Maxi idag, tack vare att jag var där redan vid lunchtid. Har jag sett någon kändis de gånger jag trots allt gått utanför dörren? Hur i helvete skulle jag kunna veta det? Jag känner knappt igen mina närmaste vänner när jag möter dem, ansiktsblind som jag är.

Jag gillar Melodifestivalen, men jag föredrar den tvådimensionella världen på en skärm framför livs levande människor. Jag sitter just nu 300 meter från artisternas hotell, men jag är som jag är och beundrar fasadbelysningen från fönstret istället för att gå ut. Däremot kan jag leverera den här veckans synestesirapport:

• Hanna Lindblad: Arachibutyrofobi; Rädslan för att jordnötssmör ska fastna i gommen.
• Kalle Moraeus & Orsa Spelmän: Ljus gulvit färg och lacknafta.
• Andra Generationen & Dogge: Citronsyra. Jag började få så mycket saliv i munnen att jag nästan var tvungen att gå och spotta.
• Andreas Johnson: Blåsvart sammet full med damm.
• Eric Saade: Salmiak.
• Highlights & MiSt: Sönderrivet, fuktbucklat och brunat papper ur en gammal bok.
• Pauline: Ultramarin.
• Anna Maria Espinosa: Gipsdamm.

Min absoluta favorit efter att ha hört enminutsklippen av varje låt är Paulines Sucker for Love. Jag hoppas att resten säger sig självt.

*) För den som inte är historienörd: Gustav Vasa har inga levande ättlingar. Släkten är utdöd.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Hanna Lindblad, Kalle Moraeus, Orsa Spelmän, Andra generationen, Dogge, Andreas Johnson, Eric Saade, Highlights & MiSt, Pauline, Anna Maria Espinosa, Melodifestivalen, musik, tävlingar, kultur, tv, synestesi, psykologi, Sandviken, bilder

Snygga kurvor utan att höfta till det

Idag när jag gick hem från affären upptäckte jag att det var svårt att bära en enda kasse. Det brukar alltid fungera om jag har några saker i axelremsväskan och resten i en kasse i andra handen, men nu blev det väldigt bökigt. Inte var det för att kassen var särskilt tung, och jag fattade inte varför först – tills jag förstod att det var testosteronet och puberteten som hade trollat bort en del av höfterna. Förut har jag bara behövt vrida armen lite när jag bär kassar, så har den liksom fått stöd av höften för att stå längre ut från kroppen. Utan att tänka på det har jag burit matkassarna med höfterna, men det går inte längre.

Fettfördelning: Midjemåttet i procent av höftmåttet. Juni 2009 - februari 2010.

Mitt höftmått har minskat med sju cm sedan jag började med testosteron i juni. Det är en hel del, även om det samtidigt har försvunnit fem cm runt midjan. Jag har dessutom tappat svindlande mycket av bröstfettet också. Jag har blivit rejält mycket plattare. Anledningen till att bröstkurvan går svagt uppåt på slutet är för att det som förut hängde nere i midjehöjd numera sitter en halv decimeter högre upp.

Bröstplatthet: Måttet över bröstkorgen i procent av måttet under brösten. Juni 2009- februari 2010

Det är inte bara något som syns när jag tar fram måttbandet, utan jag märker skillnaden annars också. Det är inte inbillning eller fel på mitt måttband, som jag trodde i början. Det händer faktiskt, på riktigt. Efter 227 dagar har jag fortfarande inte riktigt fattat att det är sant. Jag nyper mig själv i armen när jag ser mig i spegeln och hoppas att jag aldrig vaknar.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, vård, könskorrigering, hormoner, transsexualism, mått, statistik, höfter, midja, fett, bröst, puberteten, kroppen

Det var inte Ursula, det var jag

Sökning på twitter, hashtaggen #ursulagate

Jag är språkstörd, lingvistikskadad, hyperlektisk och ordbajsare i största allmänhet, och jag myntar säkert hundra nya ord om året. De flesta får inget större genomslag, annat än möjligen bland andra språknördar. Behovet av av ord som genusvacuum, bögbella och socialbedragare är inte så stort. Ändå håller jag på, nästan tvångsmässigt. Det är en av de sakerna som ibland driver min omgivning till vansinne, men nu har jag fått mina femton minuter.

Federley: 18:46 10/2

trollhare: 17:45 10/2

Jag råkade uppfinna ordet Ursulagate, ungefär en timme innan Fredrick Federley själv gjorde detsamma. Som om det inte räckte var jag antagligen först med att blogga ordet också. Nu var tydligen ordet Ursulagate så inne att det togs upp som en kandidat till veckans ord i P3, men fick se sig utklassat av köttklister som tog hem 50% av rösterna. Jag förstår de som röstade. Köttklister är ett sånt där ord som gör att jag också vill jobba med att sätta rubriker på Aftonbladet. Köttklister som fenomen får mig däremot att känna att det är oerhört skönt att vara vegan, så jag slipper oroa mig för sånt äckel.

Sökning på twitter, hashtaggen #ursulagate

Federley: 18:46 10/2

trollhare: 17:45 10/2

Ursulagate som fenomen är i sig väldigt intressant. (Bort)förklaringen ”Det var inte jag – det var Ursula” har liksom satt nivån för debatten. Det finns något för alla. De som vill diskutera bjudresor och partipolitik kan göra det, och de som bara vill förfasa sig över att män klär sig i klänning kan göra det. Något säger mig att det är det senare som kommer att dröja kvar i folks minne.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ursulagate, Ursula, Fredrick Federley, politik, politiker, Centern, dragqueens, transpersoner, HBTQ, könsroller, normer, heteronormen, genus, moralpanik, ord, språk, bloggosfären, media, nyheter, trender, P3, bloggosfären, köttklister, transfobi, debatt

Autister av alla diagnoser, förenen eder?

I förrgår bloggade jag om DSM-V, den nya diagnosmanualen som nu publicerat förslagen till ändringar från den gamla DSM-IV. Då skrev jag om att Gender Identity Disorder nu kanske ska kallas Gender Incongruence, men det är inte den enda intressanta ändringen. Som jag bloggat om förut föreslår de att diagnosen Asperger’s Disorder, det som i ICD-10 och enligt Socialstyrelsen heter Aspergers syndrom, tas bort och slås ihop med andra diagnoser till en enda: Autism Spectrum Disorder.

Autism Spectrum Disorder

1. Clinically significant, persistent deficits in social communication and interactions, as manifest by all of the following:

a.  Marked deficits in nonverbal and verbal communication used for social interaction

b.  Lack of social reciprocity

c.  Failure to develop and maintain peer relationships appropriate to developmental level

2. Restricted, repetitive patterns of behavior, interests, and activities, as manifested by at least TWO of the following:

a.  Stereotyped motor or verbal behaviors, or unusual sensory behaviors

b.  Excessive adherence to routines and ritualized patterns of behavior

c.  Restricted, fixated interests

3. Symptoms must be present in early childhood (but may not become fully manifest until social demands exceed limited capacities)

I USA, där DSM har större betydelse än i Sverige, höjs röster som varnar för sammanslagningen. Argumenten emot att slopa Asperger som diagnos är framförallt att skillnaderna är så stora inom autismspektrat. När det till exempel gäller att organisera hjälp och stöd i skolan så kommer inte diagnosen att ge särskilt mycket vägledning. Idag är det en stor skillnad mellan de elever med klassisk autism – som ofta går i särskola – och elever med Asperger – som möjligen går i aspergerklass, eller i någon särskild undervisningsgrupp i den vanliga skolan, om de får något stöd alls. Det är också en väldigt stor skillnad i hur omgivningen uppfattar begreppen, hävdar man: ”Autism” associeras ofta med intellektuella funktionsnedsättningar, och risken är stor att högfungerande personer blir passiviserade och understimulerade om de blir blir behandlade som om de inte förstår eller kan något – och i vissa fall direkt kränkta. Det finns också en risk att lågfungerande autister blir åsidosatta om stödet istället ska anpassas efter de stora grupper som är högfungerande.

Jag märker det själv på hur folk bemöter mig. Om jag förklarar Asperger som ”ett neuropsykiatriskt funktionshinder” så hör de flesta bara ”psykiatriskt” och tänker att det kanske är lite som schizofreni, med psykoser och så. Om jag istället säger att det är ”lite som ADHD, fast man har svårt att läsa av andra människor”, så greppar folk ganska bra. De gånger jag däremot säger att det är ”en lättare slags autism”, så verkar en del utgå ifrån att det måste betyda att jag är utvecklingsstörd. De frågar om jag har gått i vanlig skola, eller så säger de något som antyder att de tar för givet att jag måste ha fått diagnosen som väldigt liten och att den uppenbarligen har vuxit bort. Om jag säger att jag fick diagnosen några veckor innan min tjugofemårsdag blir de väldigt förvirrade.

Det är det eviga problemet med Asperger, i mina ögon: Om man inget säger passerar man för det mesta som lindrigt normalstörd och får för höga krav på sig, men om man är tydlig med sina svårigheter och behov finns risken att man får för lätta utmaningar och för lite rörelsefrihet.

Jag kallar mig för aspie ibland, och autist ibland, eftersom jag har en känsla av att det som skiljer oss åt inte är så oerhört mycket ändå. En diagnos är ju egentligen inte något som beskriver ens person, men frågan är om folk kommer att förstå det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, DSM-IV, DSM-V, diagnoser, autismspektrum, NPF, ADHD, psykiatri, psykologi, funktionshinder, stöd, hjälp, vård, fördomar, ord, språk, neuronormen, bemötande, skolan, särskola

Döden är inte vacker – men självmord är inget att skämmas för

Ibland är det absurt skönt att få ett dödsbud. Missförstå mig rätt, jag tycker självklart att det är fruktansvärt tragiskt, men det kan vara en lättnad att få höra det så ärligt och öppet. Modeskaparen Alexander McQueen är död, och redan från början står det klart att det var självmord. Inga vaga formuleringar som ”polisen misstänker inte att något brott har begåtts”. Inga antydningar om hjärtattacker eller något annat som snarare brukar sätta igång rykten om droger. Alexander McQueen valde att ta sitt eget liv, en vecka efter sin mammas död.

För exakt en vecka sedan skrev Hanna Hellquist en krönika om sin pappas självmord och tystnaden därefter:

”Det finns en oskriven regel på svenska tidningsredaktioner om att man inte ska skriva om självmord. Inte i dödsrunor, inte i notiser. Det finns en tro att om man skriver om självmord kan det ha en uppmuntrande effekt, att läsa om att någon har tagit livet av sig kan få någon med suicidala tankar att ta steget själv.

Men jag tror inte på det. Jag skulle vilja publicera min pappas obduktionsrapport så att alla som går i självmordstankar skulle kunna få läsa den. När dödsorsaken inte är naturlig och inte kan fastställas av läkare på plats så skickas kroppen till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för att utesluta brott, och där dokumenterar man varenda sårskorpa, varenda likfläck, likblåsor, hur långt håret var på min pappas huvud och hur mycket hans hjärna vägde. Min pappas gråbruna hår, min pappas fingrar med likfläckarna. Svart på vitt.
Jag läste det. Det gör man bara en gång.”

Jag har varit extremt självmordsbenägen under en ganska lång tid i mitt liv. Idag är jag det inte längre, men jag minns vad jag brukade skriva i avskedsbreven. Jag skrev förlåt, att det var bäst så, och så vidare – och så skrev jag alltid att jag ville att folk skulle få veta. Lika rädd som jag var för att vakna upp på intensiven, lika rädd var jag att folk inte skulle våga nämna varför jag dött och hur. För precis som den gången då min handledare erbjöd sig att säga att jag hade brutit benet så var jag oförmögen att skämmas för att jag mådde dåligt. I stort sett allt annat skämdes jag för, men inte det. Däremot hade jag lärt mig att inte berätta vad jag tänkte, för att skona folks känslor. Det är inte riktigt samma sak.

Idag lever jag inte längre med döden i hälarna, men jag håller fortfarande fast vid det jag trodde så hårt på då: Döden är inte vacker, och det är inte värt det – men självmord och psykisk ohälsa är inget att skämmas för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, psykisk sjukdom, skam, tabu, depression, psykisk ohälsa, självmordstankar, döden, sorg, Alexander McQueen, sjukdom, psykiatri, ångest, tystnad, skam, skuld

Galenskapens historia

För fem år sedan försökte jag komma tillbaka till högskolan. Jag hade kraschat ordentligt under hösten, legat på psyket i två månader och varit borta en termin från skolan. Nu skulle jag börja igen. Praktik, sista terminen på lärarutbildningen. Jag klarade en dag på skolan, och en dag på fadderskolan. Sedan skulle jag ha självstudier resten av veckan, var det tänkt, men jag irrade runt varv efter varv i hela stan för att jag mådde så dåligt. När jag gått runt i två dagar kom jag på att jag var i närheten av fadderskolan, så jag gick in och letade upp min handledare.

Det var när jag klev in i lärarnas korridor som jag bestämde mig för att hoppa av. Jag insåg att allt annat vore naivt, och det kändes bra – ända tills jag berättade det för handledaren. Hon såg medkännande på mig, och sa att ifall någon frågade så skulle hon säga att jag hade brutit benet. Utan att jag hade bett om det, utan att jag hade gjort minsta antydan till att skämmas. Jag har aldrig skämts för mina psykiska problem, även om jag skämts för att jag är en demon de gånger jag trott det, men där och då lärde jag mig att psykisk sjukdom är något man faktiskt borde skämmas för.

Galenskap och sex

Idag pluggar jag igen, och den här gången finns det ingen som ens skulle våga antyda att jag förväntas skämmas. Det kan bero på att ifall någon skulle säga något sånt så slår jag dem i huvudet med A History of Madness; 800 sidor galenskapsteori. Jag skriver på en uppsats som aldrig hade blivit av om det inte hade varit för de här fem åren. Jag kan stördstigmat på mina fem fingrar, och psykiatrin på mina andra fem. Det underlättar.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk sjukdom, psykologi, psykiatri, psykofobi, fördomar, tabu, skuld, skam, tvångstankar, ångest, depression, sjukdom, studier, uppsats, Michel Foucault, galenskap, böcker, stigmatisering, crip theory

Har du män som har sex med män?

- Har du… vad heter det? MSM?

- MSN?

- Nej, SMS, heter det ju.

Personalen på loppisen pratade med varandra när jag grävde i väskan efter plånboken. Jag försökte låta bli att skratta när jag hörde det. Inte för att jag dömer människor som inte har koll på orden – det vore verkligen att kasta sten i glashus – och inte för att hen blandade ihop MSN och SMS, utan på grund av min egen reaktion.

Jag var SÅ nära att rätta dem och säga ”Nej, MSM betyder Män som har Sex med Män, så man HAR inte MSM, men man kan kanske säga att man ÄR en del av den gruppen, eller så säger man att man HAR sex med män, underförstått att man är man då alltså”. Jag var övertygad om att de diskuterade sex, tills jag insåg att det nog inte alls var det de menade.

Det säger något om mig att jag alltid tror att allt handlar om sex, och att jag dessutom alltid är på väg att rätta folk när jag tror att de uttrycker sig grammatiskt inkorrekt. Jag är inte bara språkfetischist – jag är analfixerad också.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, freudianska felsägningar, psykologi, sexualitet, sexfixering, MSM, MSN, SMS, ord, språk, HBTQ

Fel nummer, rätt kön

Telefonen ringer, något mobilnummer jag inte känner igen. Jag svarar:

- Ja, hallå?

Några sekunders tystnad. En manlig röst i andra änden frågar förvirrat:

- Vart har jag kommit?

Tankarna spinner igång direkt. Vad ska jag säga? Tänk om hen ifrågasätter min röst? Tänk om hen säger nåt som den där felringaren ifjol, som sa ”Du låter inte som någon Jörgen”, vad gör jag då? Tänk om det är någon som ska ringa till mig, men som inte är medveten om att jag är transsexuell och som ifrågasätter om det verkligen är jag? Måste jag ha en så förbannat ljus och kurvig röst? Varför har jag inte ägnat mer tid åt röstträningen? Varför kan jag inte passera som kille fastän jag gått på testosteron i 227 dagar?

Efter en halv sekunds tvekan svarar jag, och försöker låta manlig och oberörd:

- Till Immanuel Brändemo.

- Jaha, då har jag kommit fel.

Hen lägger på. Jag blir påmind om att jag fortfarande svarar utan att nämna mitt namn, för att det en gång i tiden hände att människor bara kände till mitt tjejnamn och blev förvirrade när jag sa ”Immanuel”, precis som det ibland händer att folk blir förvirrade IRL när den som står framför dem inte ser ut som en Immanuel förväntas se ut, och precis som när folk har försökt komma på vad jag egentligen heter. Jag måste ju ha sagt Immanuelle, kanske Emanuelle? Eller är Immanuel ett kvinnonamn i Spanien? Killar kan ju heta Maria, så kanske kan tjejer heta Immanuel? Alla dessa fascinerande mentala kullerbyttor folk gör för att få det att stämma.

Kanske passerade min röst som manlig den här gången, kanske inte. Oavsett vilket är det dags att jag lär mig att svara i telefon med mitt förnamn nu, och slutar försöka undvika alla konstiga situationer. Det blir bara så mycket krångligare när jag försöker låta bli att krångla.

Läs även andra bloggares åsikter om röst, kön, könskorrigering, transsexualism, komplex, telefon, testosteron, målbrottet, manligt, kvinnligt, Immanuel Brändemo, namn, nojor, telefon, felringning

Ursulagate, del II: Varför bögar och transpersoner är farliga

Efter att ha bloggat om Ursulagate igår kollade jag återigen in bloggosfärens reaktioner. Det är egentligen inget nytt att Fredrick Federley dragar som Ursula ibland, men det har kanske inte nått ut lika stort tidigare. Jag läser den där bibelbloggarens reaktion, och får mig som vanligt ett gott skratt.

”När jag först läste debatten om riksdagsledamoten och centerpartisten Fredrik Federleys bjudresa till Gran Canaria fick jag inte ihop det riktigt när det också nämndes om en viss ”Ursula”. Vem var hon?

Men sedan gick det upp ett liljeholmen att ”Ursula” är Fredrick Federley som har klätt ut sig till ett fruntimmer. Kanske en del inte förstår hur allvarligt detta är. Men det ska jag snabbt ändra på genom att låta dig titta på en gay-video här nedanför från Stockholm Pride där ”Ursula” är med. (En annan kändis som också är med på videon är Blondinbella). Videon är minst sagt väldigt obehaglig. (Känsliga personer varnas). Dessutom tror jag inte att ett riktigt fruntimmer beter sig så här!”

”Gay-filmen”

Den ”obehagliga” videon visar bland annat en Ursula som slickar på fingret när hon sitter i en soffa på en fest, som sedan rättar till sina lösbröst, och som tittar på när några killar dansar på scen iklädda kalsonger. Inget mer. Det får mig att se ett mönster i hur extremhögern moralpanikar kring folks sexualitet.

• ”Tjej” heteroporrar sig = vilseledd och synd om
• ”Tjej” homoporrar sig = vilseledd och farlig, kan vara synd om
• ”Kille” heteroporrar sig = vilseledd och synd om, kan bli farlig
• ”Kille” homoporrar sig = farlig
• ”Tjej” överskrider könsgränser = synd om, eftersom brott mot naturen leder till olycka
• ”Kille” överskrider könsgränser = extremt farlig

Det är alltså oftast synd om personer som uppfattas som tjejer, medan killarna snarare är farliga – enligt det högerkristna, moralistiska synsättet. För varje gång man utgår ifrån att precis alla tjejer som flirtar med en kamera, som klär av sig i webcam, som pratar öppet om sex, som har tittat på porrfilm, rakat fittan, haft analsex eller vad det nu är måste vara vilseledda och försvarslösa offer per definition, så utgår man också ifrån att precis alla killar som har filmat en tjej som flirtat med en kamera eller sett en tjej i webcam, som har pratat sex med en tjej, som har tittat på porrfilm, har haft sex med en tjej med rakad fitta, haft analsex med en tjej och så vidare – måste vara farliga, nästintill våldtäktsmän.

Moralismen bygger på att utmåla tjejer som ständiga offer, och killar som ständiga förövare – men det bygger också på att alla måste vara heterosexuella. En kille som inte är intresserad av tjejer, eller som på något sätt inte finner sig i rollen som förtryckare, blir ett hot mot den så kallade ordningen i sig. Homofobi och transfobi kanske bygger på en idé att en man förväntas vara en potentiell våldtäktsman, och att de som inte deltar i den inbillade gruppvåldtäkten av jordens kvinnor är någon slags svikare.

Det är bara det att det inte stämmer. Det finns nämligen massor av kvinnor som har en sexualitet, som inte alls är slavar under någon man bara för att de ligger med dem – precis som det finns bögar och transpersoner som är fullfjädrade sexister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, homofobi, transfobi, män, kvinnor, moralpanik, heterosexism, heteronormen, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, könsroller, könsöverskridande, drag show, transpersoner, genus, jämställdhet, sex, sexualitet, sexism, moralpanik, könsmaktsordningen, feminism, biologism, sexfobi

Jag är en snapphane

Transkille. Fittfödd kille. Transsexuell man. Bögfitta. Fittfjolla. Eunuck. Mantimmer. En kille med mycket liten kuk.

Med utgångspunkt i det fantastiska ordet snapp – ett könsneutralt ord för könsorgan, till exempel för att beskriva könsorgan som inte ser ut som de förväntas eller önskas göra – har jag kommit på ännu ett ord för att beskriva mig själv:

Snapphane. En hane med snapp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om snapphanar, ord, språk, begrepp, könsneutralitet, kön, genus, könsorgan, snapp, könsidentitet, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, genus, könskorrigering

Dagens ord: Ursulagate och transation

Det finns mycket att säga om Fredrick Federleys politik, om hans åsikter och hans beteende. Nu har journalister grävt fram att han åkt till Gran Canaria och fått betalt för att skriva om det på Hanky. Aftonbladet kallar det för ”bjudresa”, själv kallar han det för ”jobb” – och han hävdar att det inte var han som åkte, utan hans drag-alter ego, Ursula. De gjorde ett reportage om ön inför en dragfestival, och det var ingen semester.

Det händer då och då att någon journalist gräver upp något extraknäck en politiker haft, och drevet går. Diskussionen brukar handla om vad som är rimligt, vettigt, lämpligt och lagligt, men inte den här gången. Aftonbladet – eller om det är Federley själv – sätter fokus på Ursula, som om det vore en mutskandal med transknorr. Då är det tur att det finns bloggare som vet att hålla sig ifrån de lägsta nivåerna, men ändå kritisera handlingen i sig.

Ursulagate är bara ett exempel på transation: Trans-sensation. Media hakar på och tar fasta på att någon är eller antas vara en transperson, och gör det till någon slags nyhet som överskuggar den verkliga nyheten. Kvällstidningar är ökända för att ägna sig åt transation, men det finns även IRL. Det är transation som gör att människor blir fascinerade och tycker att det är ”spännande” och ”häftigt” att ”få lära känna en transa”, och det är transation som gör att folk ställer frågor om ens könsorgan och ens sexliv utan att tänka sig för. Det är transation som får en del att anförtro en att de tycker att Babsan är jätterolig, och liksom förvänta sig att man ska reagera med någon slags intresse och det är transation som får människor att bli ”besvikna” när det visar sig att den där spännande människan inte var någon guru som generöst delade med sig av ofantlig livsvisdom. Och så vidare.

Drag queens och drag kings, transvestiter, transsexuella, intergenders, genderqueera, transgenderister, intersexuella och alla andra som ibland kallas för transpersoner är inga änglar, inga gudar och profeter. Vi går inte omkring och är transpersoner hela dagarna som om vi inte hade något annat för oss, och allt vi gör är inte direkt beroende av vårt transskap. Ursulagate-skandalen är inte Ursulas existens, utan resan, och även rubriken ”Det var inte jag – det var Ursula”. Om det nu är det Federley har sagt, eller om det är Aftonbladets hopkok, tänker jag inte försöka gissa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fredrick Federley, politik, centerpartiet, skandaler, media, Aftonbladet, Ursula, drag queens, transpersoner, HBTQ, cisnormativitet, påhopp, bloggosfären, Hanky, bjudresor, reklam, politik, transpersoner, transsexualism, transvestism, könsroller, könsidentitet, könskorrigering, Ursulagate, transation, media

Hon hen han – på väg mot psykisk friskdom

Idag släpper Ungdomsstyrelsen en rapport om HBT-ungdomars situation: Hon hen han. Den bygger på flera studier om bland annat mobbing, psykisk ohälsa och hederskultur, men också om identitetsskapande och motstrategier. Blandningen gör att rapporten inte blir så dyster läsning trots allt. Dessutom är den verkligen läsvärd, och man ställer upp följande förslag för hur man ska arbeta för att underlätta för HBT-ungdomar:

1. Förbättra arbetet i skolan

• Statliga och kommunala insatser kring information och kunskap som riktas till unga måste kvalitetssäkras utifrån diskrimineringslagstiftningen och kompletteras med barns och ungas erfarenheter.
• Skolan måste ta fram rutiner för arbetet mot kränkande behandling, trakasserier, hot och våld och se till att de följs. De bör ta till vara elevernas kunskap och erfarenheter i arbetet. De program som används i det förebyggande arbetet bör analyseras ur normkritiska perspektiv.
• Sex- och samlevnadsundervisningens kvalitet bör höjas.

2. Myndigheters kompetens

• Personal som arbetar med unga, främst inom skolan, det förebyggande och främjande arbetet och vården, behöver utbildas om hur de kan arbeta för att förebygga psykisk ohälsa bland unga homosexuella, bisexuella och transpersoner och motarbeta stereotypa könsroller och diskriminering.

3. Mötesplatser

• Kommuner bör säkerställa att de mötesplatser som finns för unga lokalt även vänder sig till unga homosexuella, bisexuella och transpersoner men också att de har tillgång till egna mötesplatser.
• Behovet av regionala och lokala mötesplatser för unga homosexuella, bisexuella och transpersoner bör kartläggas liksom vilka metoder som finns och fungerar för att främja en bättre hälsa. Även möjligheten till mer långsiktig finansiering av verksamheterna bör ses över.

Alla vet nog att det framförallt är den andra punkten som är mitt favoritämne, mer specifikt vården och ännu mer specifikt psykiatrin. Jag har tjatat väldigt mycket om hur stark heteronormen kan vara inom psykiatrin; hur sexuella läggningar, sexuell praktik, könsidentitet, könsuttryck, könsuppfattningar och relationsstrukturer förutsätts se ut på ett visst sätt, och att det som avviker därifrån väldigt lätt blir problematiserat. Jag har också tjatat en del om problemet med att försöka hålla masken och spela Den Psykfriska HBTQ-personen för att inte ge homofober och transfober vatten på deras kvarnar, och för att inte få höra att man är en dålig representant.

Män begår ”lyckade” självmord i större utsträckning än kvinnor, och för den statistiken lägger man ofta skulden på att mansrollen innebär att hålla tyst, att inte prata om känslor, att inte visa sig ”svag”, och så vidare. Kanske är detsamma överförbart till HBTQ-personer, till viss del. Man har så mycket att bevisa, och får kämpa så hårt för att skaka av sig alla offerkoftor folk försöker svepa in en i, att man av bara farten väljer att hålla tyst om vad man känner och hur man mår. Jag säger inte att det gäller för alla, såklart, men kanske för en del.

Män måste befrias från den kvävande mansroll som belägger dem med munkavle och ger dem en offerkofta designad som tvångströja (eller var det tvärtom?), och HBTQ-personer måste befrias från den orimliga bördan att ständigt bevisa sin psykiska stabilitet och friskdom. Men för att det överhuvudtaget ska fungera så måste det finnas hjälp att få, av kunnig och kompetent personal. Låt oss börja där; det är en utopi i sig.

Ladda ner rapporten här (pdf). Lästips: “Hur länge ska transpersoner behöva vänta, Göran Hägglund?” Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, fördomar, normer, heteronormen, cisnormen, homofobi, transfobi, politik, forskning, rapporter, hälsa, psykisk ohälsa, utsatthet, mobbing, hederskultur, självkänsla, självbild, stigmatisering, skuld, skam, psykologi, psykiatri, vård, tabu, självmord, självdestruktivitet, sjukdom, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, manlighet, mansroller, könsroller, sexism, ideal, stereotyper, genus, kön, jämställdhet

Inga fler könsidentitetsstörningar – och vård även för andra än män och kvinnor?

Idag redovisades förslagen till förändringar i DSM-V. Den nya diagnosmanualen som ges ut av American Psychiatric Association ska släppas 2013, men redan nu kan man alltså se vilka förslag de ger för att uppdatera från den förra versionen, DSM-IV TR som gavs ut 2000.

Bland annat får man veta att Gender Identity Disorder, som bland annat omfattar det som FNs diagnosmanual ICD-10 och Socialstyrelsen kallar Transsexualism, föreslås heta Gender Incongruency. Man försöker tvätta bort stämpeln av att det är en ”störning”, och har dessutom plockat bort några av de väldigt specifika och normativa diagnoskriterierna:

Gender Identity Disorder (den gamla diagnosen)

A. A strong and persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex).

In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:

1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex

2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; in girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing

3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make-believe play or persistent fantasies of being the other sex

4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex

5. Strong preference for playmates of the other sex

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:

In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities;

In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

C. The disturbance is not concurrent with a physical intersex condition.

D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.

Code based on current age

Specify if (for sexually mature individuals):

Sexually Attracted to Males

Sexually Attracted to Females

Sexually Attracted to Both

Sexually Attracted to Neither

(Min fetstil)

I den gamla formuleringen lät det alltså dels som att man måste leva upp till stereotypa könsroller för att komma ifråga. Vidare utgick man ifrån personens juridiska kön, till exempel kallar man transsexuella flickor för ”pojkar”, vilket både är onödigt normativt och kränkande. Dessutom uteslöt man helt personer med intersexuella tillstånd som upplever att det kön som läkarna valde åt dem som barn inte stämmer ur diagnosen. Transsexuella med intersexuella tillstånd har idag ofta ännu svårare än icke-intersexuella transsexuella att få en könskorrigering.

Och, såklart, den märkliga slutklämmen om att kartlägga patientens sexuella läggning är helt absurd. Visst kan det ge en hint om personen säger sig vara hetero eller homo, för att ta reda på hur de egentligen identifierar sig (tex: En transsexuell man som enbart föredrar kvinnor är förslagsvis heterosexuell, och om han insisterar på att kalla sig för lesbisk så kan det vara ett tecken på att han inte är man), men det går ju inte att utläsa en persons könsidentitet på något sätt utifrån vilket kön de föredrar hos eventuella partners.

Det nya förslaget däremot, är mer generellt och fokuserar mer på upplevelsen av att något inte stämmer:

Gender Incongruence (in Adolescents or Adults) [1] (den nya, föreslagna diagnosen)

A. A marked incongruence between one’s experienced/expressed gender and assigned gender, of at least 6 months duration, as manifested by 2^* or more of the following indicators: [2, 3, 4]

1. a marked incongruence between one’s experienced/expressed gender and primary and/or secondary sex characteristics (or, in young adolescents, the anticipated secondary sex characteristics) [13, 16]

2. a strong desire to be rid of one’s primary and/or secondary sex characteristics because of a marked incongruence with one’s experienced/expressed gender (or, in young adolescents, a desire to prevent the development of the anticipated secondary sex characteristics) [17]

3. a strong desire for the primary and/or secondary sex characteristics of the other gender

4. a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)

5. a strong desire to be treated as the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)

6. a strong conviction that one has the typical feelings and reactions of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)

Subtypes

With a disorder of sex development

Without a disorder of sex development

(min fetstil)

Det normativa språket finns kvar, men är mindre tydligt. Den stora skillnaden är att de har lagt till möjligheten till något annat kön än man och kvinna: ”en stark önskan om att tillhöra det andra könet (eller något alternativt kön som skiljer sig från ens juridiska kön)”, skulle man kunna översätta A.4 med. Dessutom kan även personer med intersexuella diagnoser få den här ”nya” diagnosen, och kanske kan det göra att man får lättare hjälp än idag.

Nu är inte DSM-IV den som används i Sverige, formellt sett, och det här är som sagt var bara ett förslag som tidigast tas i bruk om tre år. Den svenska vården använder istället Socialstyrelsens tolkning av ICD-10, som är en annan diagnosmanual, men förhoppningsvis kommer man att kunna använda det här som stöd för att kunna ge vård även åt personer som verkligen har behov av könskorrigerande behandling men som inte definierar sig som man eller kvinna.

Cred till Lisa Olsson. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Gender Identity Disorder, transsexualism, könskorrigering, könsbyte, vård, DSM-IV, DSM-V, ICD-10, Socialstyrelsen, diagnoser, psykiatri, intersexualism, kön, könsidentitet, genus, sexism, könsroller, könsnormer, normer, fördomat, transpersoner, HBTQ, tredje könet, intergender, transgender

Fobiträning med rosa volanger – Immanuel som drag queen

Det finns fobiträning, och så finns det fobiträning. De flesta fittfödda killar har väl nojor över att bli könade som tjejer, men för mig har det varit överdrivet tvångsmässigt. Då är det nästintill chockterapi att prova RuPaul’s Dragulator, som gör flickor av män.

Själv envisades jag med att välja en bild där jag är orakad, så att jag i alla fall inte passerar som tjej alltför mycket. Frågan är om jag inte liknar min favoritbitch, Mary Cherry, litegrann?

Mary Cherry-film

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsroller, genus, dragqueens, könsidentitet, transsexualism, passerbarhet, nojor, bilder, tvångstankar, fobiträning, RuPaul, Mary Cherry

Ut och in ur den autistiska bubblan – en teori

Vi kan kalla henne A. En vän som är ungefär där jag var för sju år sedan, som precis har börjat ta in att den där gnagande känslan av att alltid vara ”fel” och ”konstig” har ett namn: Asperger. Det har väl gått en månad eller så sedan hon insåg det, och hon börjar komma ur den perioden då allting gungar. Istället närmar hon sig den fasen då man tillämpar alla sina nya kunskaper och provar sina teorier. I säkert två timmar pratade vi om allt möjligt, fast egentligen hela tiden om samma sak: autism. Hon hade tänkt ut en ny teori som hon ville testa:

Skillnaden mellan ”svårare” och ”lättare” autism, mellan lågfungerande och högfungerande, mellan Aspergers syndrom och klassisk autism, kanske framförallt handlar om vilken värld man lever i, sa hon. Om man lever helt i sin egen värld räknas man som lågfungerande, men om man har möjlighet (och vilja) att lära sig att leva bland människor så uppfattas man som mer högfungerande. Även om det såklart finns individuella skillnader, så kan det kanske vara så att även vi högfungerande som uppfattas som ”normala” av ytliga bekanta egentligen har en lågfungerande autism inom oss, som vi hela tiden måste hålla tillbaka om vi väljer att kliva utanför vår egen bubbla. Det är ett val hon ständigt gör att kämpa sig ut ur bubblan, att inte bara försvinna in i sig själv. Precis så känner ju jag med, så jag kan tycka att hon nog är något på spåren, men jag skulle vilja tillägga:

Det betyder inte nödvändigtvis att alla har möjlighet att kliva utanför sin bubbla om det är det de vill. Det betyder inte nödvändigtvis att alla har möjlighet att stänga in sig om det är det de vill. Det betyder inte nödvändigtvis att man lever antingen utanför eller inuti bubblan, utan den har ett hölje som gör det möjligt att röra sig både ut och in och stanna halvvägs igenom – men det betyder inte heller att man alltid aktivt väljer det ena eller det andra. Framförallt: Det betyder inte nödvändigtvis att det ena eller det andra är bättre eller sämre – och det betyder inte heller att man tappar kontakten med bubblan för att man lämnat den. Man kommer alltid att bära en bit av den autistiska bubblan med sig, som en skyddande hinna från omvärlden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, diagnoser, social isolering, sociala svårigheter, katatoni, psykologi, psykiatri, NPF, diagnoser, funktionsnedsättningar, kommunikation, teorier, filosofi

Skit i Dolph, ”ICA-Jerry” kommer till Sandviken!

Dolph Lundgren kommer inte till Sandviken för att vara med i Melodifestivalen på lördag, men jag sörjer inte. Istället kommer Glada Hudik-teatern, och det lär bli häftigt. Jag har velat se dem i något år, ända sedan jag upptäckte Kjell Stjernholms blogg som fick mig att vilja lära mig mer om kultur. Sedan kom Mats Mellin, som är med i teatergruppen, och blev ICA-Jerry med hela svenska folket. Nu ska de alltså vara med i pausunderhållningen i Göransson Arena.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=51xyUO0_lfM]

ICA-Jerry, första filmen

Jag sörjde förut att jag inte fick tag på några biljetter till Melodifestivalen, för att de sålde slut innan jag hann få tummen ur. Sedan blev jag på lite bättre humör över att det i alla fall inte verkade komma någon såndär helt fantastisk artist som man bara inte kan missa… tills nu. Det hade varit häftigt att se dem live. Mats Mellin ska väl visserligen inte spela Jerry, och han är ”bara” med i kören bakom solisterna, men hela teatergruppen i sig verkar så cool.

Lars-Göran Wadén frågade för några dagar sedan:

”Jag undrar om det finns någon funkis inom melodifestivalcirkusten? Någon funkisjournalist, någon funkisartist, någon funkismusiker, någon funkisdansare, någon funkis överhuvudtaget i hela teamet bakom kulliserna?”

Jag gissar att det finns en del osynliga funkisar bland artister, journalister och liknande. Osynliga som i att de passerar som normon utseendemässigt, och osynliga som i att de inte uppfattas som annat än ”lite egna”. Petra Mede ifjol var delvis ett undantag, men de flesta lär inte ha tänkt på henne som funkis även om tidningarna skrev om hennes ryggskada. I år kommer det upp synliga funkisar på scenen, och det var verkligen på tiden.

Eftersom jag inte har några biljetter och ingen aning om jag ens skulle våga gå dit ifall det vore så, så får jag väl hoppas på att stöta på Mats Mellin på stan av en slump. Det är bara det att jag är ansiktsblind och skulle inte känna igen honom om jag så sprang rakt in i honom och han hade vit ICA-rock på sig, och skulle jag mot förmodan förstå att det var han skulle jag bara bli blyg och konstig. Men drömma kan man ju.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Glada Hudik-teatern, Dolph Lundgren, ICA-Jerry, Mats Mellin, kändisar, tv, musik, teater, Göransson Arena, idoler, synlighet, funktionshinder, utvecklingsstörning, Downs syndrom

Sandviken värmer upp – med snö

Igår tyckte jag att det var lite överdrivet med en stor Melodifestivalflagga bakom disken på Folktandvården. Den tog upp hela väggen, och det kändes långsökt. Idag inser jag att det bara var början.

Det vita som sticker upp bland träden till vänster är Göransson Arena. Bild från i höstas.

Under min vanliga promenad till sjukhuset och tillbaka, med en sväng förbi ICA Maxi, räknade jag till inte mindre än 50 melodifestivalsymboler som råkade dyka upp framför mina ögon. Fyra av dem i en tidning i väntrummet och fem av dem inne på affären, men resten ute på stan. En promenad på en halvmil totalt ger i snitt en logga var hundrade meter.

Bild från idag, väntrummet på psyk

Och detta trots att det har snöat så att man knappt ser handen framför sig. Och detta trots att jag gått med huvan uppdragen. Och detta trots att det är fyra dagar kvar till tävlingen och två dagar till invigningen. Och detta trots att jag enbart räknat med den officiella symbolen, och inte räknat med såna affischer som bara skriver ”festivalextra” och sånt. Visserligen har jag räknat några av dem två gånger eftersom jag gått förbi dem på vägen tillbaka, men ändå.

Sandviken är inbäddat i snö och nedlusat med regnbågsfärgade prinsesskronor. Själv har jag mitt eget rosa glitter som jag knarkar så fort jag får chansen. Det finns bara en som Dennis i den här stan, ja, i hela världen. Tur att han finns kvar även om en vecka när allt det andra har dragit vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Sandviken, musik, tävlingar, fest, glamour, reklam, Bimbo Boy, vänskap

Tjejen som bara kunde gå baklänges och en bakåtsträvande bluffläkare

Mitt under den den värsta svininfluensahysterin och vaccinationsfobiepidemin i höstas dök det upp en såkallad nyhet som antagligen fick en del att bestämma sig för att avstå från vaccinet: 26-åriga Desiree Jennings hade tagit en vaccinspruta mot den årliga influensan, och tio dagar senare fick hon problem med skakningar, spasmer och kramper. Hon hade svårt att tala också, men symtomen försvann helt när hon gick baklänges eller sprang. Både Jennings och hennes läkare hävdade att det var dystoni, en sällsynt neurologisk funktionsnedsättning. Aftonbladet hakade på, och Metro.

Första intervjun med Desiree Jennings

Redan då höjdes en del kritiska röster, men de drunknade i mängden. Själv är jag ingen läkare, men nog hade även jag en del funderingar. Olov Sydow, docent i neurologi, uttalar sig på Second Opinion och hävdar att dystonin förmodligen är psykogen. Jennings har inte den typen av symtom som utmärker någon vanlig form av dystoni; till exempel brukar de komma smygande och inte så plötsligt. Mats Reimer som bloggar på Dagens Medicin är också väldigt skeptisk.

Sedan fick Jennings hjälp av Dr Buttar (inte läkare, utan osteopat, enligt Reimer) som behandlade henne med bland annat tryckkammare och andra metoder, och hon visade sig göra stora framsteg.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=oRw5s_04lMw]

Nyhetsinslag om den ”framgångsrika” behandlingen

Den doktor som behandlade Jennings hade hon fått kontakt med via Jenny McCarthy, och redan där borde det ringa varningsklockor. Jenny McCarthy är fotomodell och skådespelare, men också ett välkänt namn i autismsammanhang. Hon hävdar att hennes son Evan fick autism av vaccin, men som han sedan blev botad ifrån. Jenny McCarthy och hennes pojkvän Jim Carrey har sedan engagerat sig i den rörelse som uppfattar autism som något odelbart negativt men samtidigt möjligt att bota. Hon driver organisationen Generation Rescue vars huvudteser är att vaccin och felaktig kost orsakar autism, men att avgiftning och vissa kostomläggningar kan ta bort symtomen helt. Det faktum att den enda studie som verkligen har sagts kunna bevisa sambandet mellan vaccin och autism visat sig vara rent forskningsfusk, och att tidskriften The Lancet som publicerade studien 1989 nu drar tillbaka den, hindrar uppenbarligen inte McCarthy och hennes vänner.

Det verkar ha varit ungefär samma sorts behandling som autister får som Dr Buttar gav Jennings. Tryckkammare och ”chelation therapy” är behandlingsmetoder som Generation Rescue och Autism Speaks förespråkar. Nu visar Nyheter24, som tidigare gått på historien om vaccinreaktionen, en intervju som sägs bevisa att Jennings bluffar.

Intervju med Jennings där diagnosen ifrågasätts

Det trista är att filmen får det att framstå som att det är Jennings som medvetet lurar folk att tro att hon är sjuk, när det är uppenbart att hon har symtom. Sedan kan de ha psykiska eller fysiska orsaker, men det är en annan sak. Den som däremot borde ställas till svars är hennes såkallade läkare. Om det nu är så att Jennings trodde att hon hade dystoni fast det var psykiskt, och hon också trodde att Dr Buttar kunde bota henne, så är det inte så konstigt om behandlingen ”fungerade”. Det är så placebo fungerar ju.

För McCarthy och de andra som tror att autism kan botas hade Jennings varit två flugor i en smäll: Först ett bevis för vaccinets skadeverkningar, och sedan ett bevis för att behandlingsmetoderna fungerar. Nu är historien inte särskilt övertygande, även om den säkert har spätt på folks rädsla – men är det någon som borde utmålas som en bluff i det här sammanhanget är det den såkallade doktorn, och inte patienten. Den såkallade nyheten visar att journalister är dåliga på källkritik, och att de är tacksamma offer för sensationslystna bluffläkare.

Uppdatering: Även Expressen väljer vinkeln att det är Jennings som bluffar. Sorgligt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, dystoni, diagnoser, neurologi, medicin, vård, Desiree Jennings, Jenny McCarthy, Autism Speaks, Generation Rescue, Jim Carrey, USA, bluff, media, källkritik, Dr Buttar, vaccin, svininfluensa, placebo, psykologi, sjukdomar, funktionshinder, NPF, skandaler, nyheter, läkare

Charmen med att vara sig själv

Oftast när jag går ut bland folk har jag värmt upp ordentligt. Jag har laddat i någon dag för att uppnå en miniminivå av anständighet: Inte prata alltför högljutt med mig själv, inte röra mig för stelt och inte ticsa och stimma för mycket. Det är så folk är vana vid att se mig, och det är då jag får höra att det inte märks ett dugg att jag inte är som precis vem som helst. Det är då jag får höra att jag gör mig till när jag tror att jag är annorlunda. Det syns ju på mig att jag är normal. I så fall syns det på mig idag att jag är onormal.

Jag är trött och drogad efter fem dygn på Alvedon och Ipren, med lite för lite sömn och lite för mycket pulversoppa – det är så jag brukar säga. Såna faktorer skulle jag kunna skylla på, men det är inte därför jag pladdrar och ticsar. Jag gör det för att min gard är tillfälligt nere, för att den energi som går åt till att spela människa bara är en reservkraft som nu måste användas till annat.

Så jag mumlar ”unnunnunn” halvhögt i trapphuset och på trottoaren, och bryr mig inte ens om att fundera över ifall någon hör. Så jag är nära att demonstrera min mörkgröna varböld i väntrummet för M, som absolut inte vill se den. Så jag berättar samma osammanhängande historia för tandsköterskan som för tandläkaren. Så jag lyckas stänga munnen om salivsugen, så att jag får vakuum och måste slita ut den för att inte kvävas, medan tandläkaren gör i ordning verktygen. Så jag säger först nej till bedövning, och sedan ja. Så musklerna rycker mest hela tiden i pannan, i bröstkorgen och i händerna, och det är inte för att jag är nervös.

Det är så jag är, när jag är mig själv. Jag har lärt mig att acceptera den sidan av mig, men jag har fortfarande inte vant mig vid att utnyttja den. Det sker slumpmässigt att jag drar fördelar av det, och idag tror jag att det var det bästa som kunde hända. Tandläkaren var ny, men han var väldigt pedagogisk och inkännande, utan att för den skull dumförklara mig. Kanske är det bästa knepet för att få bra vård att inte vara så samlad, koncentrerad och förberedd, trots allt – eller åtminstone att sluta kämpa så oerhört hårt för att ge ett sånt intryck. Jag är ju inte där för att vara frisk, utan för att BLI frisk.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, tandvård, infektions, sjukdom, tics, trötthet, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, autism, sociala svårigheter, bemötande, psykologi, normer, neuronormen, beteende

Kärlek reducerat till könsorgan – heteronormens kukfixering

Brittisk pojke möter malaysisk flicka. Tycke uppstår. De flyttar över halva jorden, till hans hem i Derby i England, och gifter sig. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar – tills det visar sig att det är fel färg på bakgrunden till fotot som hon skickade med ansökan om uppehållstillstånd. En petitess, kan man tycka, men de brittiska myndigheterna kräver en ny bild. Ett nytt foto fixades, men då hade hennes visum hunnit gå ut. Nu riskerar hon att bli utvisad till Malaysia. Fatine hade redan blivit förskjuten av sin familj när hon träffade Ian, och efter att media nappat på att berätta deras historia har hon hotats till livet om hon återvänder till Malaysia. Där är såna relationer förbjudna, och hon riskerar fängelse för att ha haft umgänge med sin man. Ian, å sin sida, har blivit av med jobbet som skolvaktmästare eftersom upprörda föräldrar tycker att det är obehagligt att skolans namn har nämnts i samband med artiklar som berättar intima detaljer om Ians privatliv.

De intima detaljerna? Att Fatine är transsexuell, och att skvallerpressen lyckades få ur Ian några meningar om deras sexliv. Den förbjudna relationen? Att Fatine enligt malaysisk lag är man, och därmed räknas deras äktenskap – eller partnerskap, om man ska vara noga – som ett homosexuellt förhållande. Det är förbjudet. Ian ser sig själv som heterosexuell. Fatine ser sig själv som kvinna. Men enligt heteronormen får inte Fatine definiera sin egen könsidentitet, och därmed får varken hon eller Ian definiera sin läggning själva. Fatines brott är att hon är sig själv och älskar en person som älskar henne; det strider mot malaysisk lag. Ians brott är att han öppet älskar en människa som är sig själv; det strider mot brittisk dubbelmoral.

Jag läser ganska ofta artiklar som den i The Sun, även i så kallade seriösa tidningar: artiklar där huvudfrågan egentligen är något viktigt – uppehållstillstånd, förföljelse, mobbing, trakasserier, hot, våldtäkter, misshandel, äktenskapsförbud, tvångsskilsmässor – men som kommer i skymundan för att det säljer mer lösnummer att slänga in några frågor av ren nyfikenhet. Frågor om sexliv, könsorganens utseende och funktion, operationer och kroppskomplex dyker alldeles för ofta upp även när man egentligen vill prata politik.

Myndigheterna reducerar Ians och Fatines kärlek till byråkrati, medan media blåser upp den till en fråga om sex. Inom HBT-världen har – inte alla, men åtminstone ganska många – förstått att det finns fler sätt än ett att attraheras av människor på, och att könsorgan, könsuttryck och könsidentitet inte följer en och samma mall för alla. I Heteroland verkar kärleken däremot fortfarande vara väldigt enfärgad.

En del personer undrar hur en heterosexuell man kan älska en kvinna med kuk. Jag tycker det är märkligare att samma personer uppenbarligen utgår ifrån att deras egna definitioner av heterosexualitet måste gälla alla andra, och projicerar sin egen kukfixering på omvärlden.

Veckans bloggtema: Kärlek. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsorgan, kärlek, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kukar, sex, sexualitet, media, homofobi, transfobi, homosexualitet, heterosexualitet, könsnormer, Storbritannien, Malaysia, fördomar, lagar, brott, straff, fängelse, uppehållstillstånd, kärlek, visum, integritet, könsuttryck, könsidentitet

Hon, han eller hen – på jobbet

Martha tipsade mig om en artikel jag annars skulle ha missat: En arbetsplats som tydligen ända sedan i höstas har använt hen som valbart önskat pronomen i sina formulär för de som söker jobb, vid sidan av han och hon. De har dessutom en punkt inskriven i sin inkluderingspolicy (pdf) som antogs i maj 2009:

”Alla anställda ska själv bestämma över sin benämning: han, hon eller hen (könsneutralt pronomen)”

Vilken arbetsplats det är? Sensus. För den som inte vet det har Sensus sina rötter i olika kristna studieförbund, så det är kanske inte den miljö man förväntar sig att folk ska använda hen i. Just därför är det häftigt att de kan gå i spetsen för en hen-reform. Kanske är det som med jämställdsarbetet i Spanien, att där man uppenbart haft mycket problem med gamla normer som lever kvar har man också varit tvungna att ta itu med dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hen, han, hon, pronomen, kön, könsneutralitet, genus, queerteori, HBTQ, intergender, transgender, genderqueer, transpersoner, könsidentitet, språk, ord, diskriminering, sexism, Sensus, fördomar, jobb, arbetsmarknad, transfobi, heteronormen, cissexism, religion, kristendom, jämställdhet, Spanien, politik

Snippa, snapp eller snopp? Okönade könsorgan

Mellanvärld kommer alltid med så kloka kommentarer i min blogg, och nu har hen börjat twittra också:

- Snippa, snapp eller snopp, det är den stora frågan

- Snapp?

- Ett tredje (ospecificerat) alternativ. från ”snipp snapp snopp”

Snapp. För den som inte känner sig bekväm med att köna sina könsorgan, eller som vill se sina könsorgan som något annat än snopp eller snippa, kuk eller fitta. För den som inte tycker att det är en nationell angelägenhet vad de har mellan benen. För de som har könsorgan som inte ser ut som könsorgan oftast gör, och som själva tycker att det är ett lämpligt ord. Inget att tvinga på någon, men ett ord att välja själv.

Jag har funderat länge på vad jag ska kalla mina könsorgan. Jag har en fitta, det kan jag inte förneka. Jag har också en kuk, även om den är mycket mindre än de flesta. Skulle någon kalla den för klitoris skulle det vara fel; framförallt för att jag inte ser den som en klitoris utan som en underutvecklad kuk, men också eftersom den efter sju månader på testosteron är större än vad klitorisar brukar vara.

Jag är definitivt inte intersexuell på något sätt, utan bara en transsexuell kille under behandling. Inte heller känner jag mig tvåkönad, så jag skulle aldrig försöka ta tillbaka det så negativt laddade hermafrodit som begrepp. Enligt min egen definition av orden har jag både kuk och fitta, men jag ser dem inte som två motpoler, och jag ser det inte heller som något som avgör min könsidentitet. Biologi och självbild hänger inte självklart ihop.

Jag har inte ett manligt och ett kvinnligt könsorgan; jag har könsorgan. Jag har snapp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om snippa, snapp, snopp, könsorgan, könsord, kön, genus, ord, språk, transsexualism, intersexualism, hormoner, testosteron, kukar, fittor, klitoris, könsneutralitet, queerteori, könskorrigering