Lakritssås på couscous ger minusvuxenpoäng

Vuxenpoäng: Att äta middag före sju – alltså att ha hunnit med både frukost och lunch och vara redo att äta på såkallad normal middagstid.

Ännu mer vuxenpoäng: Att sträcka mig efter lakritssåsen i kylen, men sedan komma på att middagen faktiskt består av couscous och majs, och att det nog snarare är sojasås jag ska krydda med.

Mest vuxenpoäng: Att inte omedelbart lova mig själv att jag någon gång ska prova lakritssås på couscous, utan faktiskt slå bort tanken helt.

Jag börjar bli så vuxen att det nästan är skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om vuxenpoäng, mognad, mat, lakritssås, middag, rutiner, ordning, planering

Kläm på kuken – två år senare

För snart två år sedan kletade asexuella och pryda (nåja) Immanuel händerna fulla med glidmedel. Jag hade pysselstuga och byggde penisproteser av kondomer fyllda med hårgelé inför Kläm på kuken i Uppsala; en workshop där vi visade upp de hjälpmedel som fanns för transkillar, och diskuterade vad vi ville se i framtiden.

Kondomkuk, mars 2008

Jag slutade själv med kondomkukar så snart jag fick en Mr. Limpy, men de är ju en väldigt enkel och billig variant – i synnerhet för den som vill känna sig fram. Idén till kondomkuken var inte min; den finns lite varstans på nätet, men det var Lukas som fick mig in på det spåret. Minou vidareutvecklade modellen genom att sy ett fodral i hudfärgat trikå, och jag har uppfunnit en packersele som inte ens behöver sys.

Kondomkuk i tygfodral

Idag hittade jag kondomkukarna igen, när jag städade i sovrummet. De låg i en plastpåse i en låda i byrån tillsammans med lite andra experimentella hjälpmedel.

Kondomkuk, nästan två år efter tillverkningen

Eftersom de har legat ganska varmt har vätskan i hårgelén avdunstat, men kondomen har hållit ställningarna rätt bra. Det är alltså inte luft, utan vacuum som fyller ut tomrummet. Gummit är inte så sprött som jag trott att det skulle vara när jag pillar ut dem ur tygfodralet, och glidmedlet får fortfarande fingrarna att halka lite.

Nu blev protesen förstås inte använd regelbundet efter att kondomerna fylldes, utan de här var bara för demonstration, men ändå. Det är ganska häftigt att ett så tunt och känsligt material kan hålla så bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kondomer, kukar, könsorgan, proteser, penisproteser, hjälpmedel, hårgelé, glidmedel, bilder, könsidentitet, transsexualism, transpersoner, HBTQ, könskorrigering, Kläm på kuken, workshops, städning, hållbarhet, uppfinningar

Drevet mot Birgitta Ohlsson och EU-standardiseringen av kvinnokroppar

Jag tyckte förut att det var ironiskt att den nya EU-ministern tillika folkpartisten Birgitta Ohlsson fick en massa skit från andra högermänniskor för att hon planerar att bara stanna hemma en månad efter födseln.

Ironi att hon är känd för att förespråka jämställdhet, och i synnerhet kvinnors rättigheter att bestämma över sina kroppar och liv, så att det knappast var något oförutsett för de konservativa krafter som förfasades över hennes och hennes mans beslut. Ironi att ifall det hade gällt en annan kvinnlig borgerlig politiker så hade Ohlsson varit den första att nappa på att skriva en debattartikel till hennes försvar, men nu har det – naturligtvis med vissa undantag – varit de rödgröna som har ställt sig på hennes sida. Och, såklart: Ironi att kritikerna inte rasade mot de manliga politikerna som också väntar barn.

Men höjden av ironi är väl ändå att Ohlsson är EU-minister, och att EU precis har röstat igenom en lag som hindrar henne från att göra sitt jobb. Birgitta Ohlsson har inte valt att göra sin graviditet och planerade föräldraledighet till en politisk fråga; det är kritikerna, med Eva Sternberg i spetsen, som har gjort det valet åt henne. Hon har inte valt att få höra människors ”åsikter” om vad hon måste tycka/känna/kunna/vilja/välja för att bli friad från anklagelser om att vara en dålig mamma. Hon har valt en karriär som innebär ett liv i offentligheten, och hon har valt att skaffa barn. That’s it.

Ändå är hela den såkallade debatten så typisk: Vad hon och hennes man gör och inte gör är inte deras ensak. Vilt främmande människor tar sig rätten att döma ut henne som förälder, redan innan hon ens har fött ungen. Andra vilt främmande människor tar sig friheten att försvara henne. Kanske är det lika dumt gjort av oss – för jag tillhör de som gått i den fällan.

Det är inte min business hur familjen Ohlsson delar på föräldraledigheten. Egentligen. Precis som det inte är upp till EU att bestämma att alla som föder barn måste vara hemma i sex veckor efter förlossningen. Hur mycket byråkrater än drömmer om det, så går det inte att sätta upp en standard för hur en familj ska se ut och fungera, lika lite som man kan sätta upp en standard för kroppars funktion.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Birgitta Ohlsson, EU, politik, mammaledighet, föräldraledighet, genus, jämställdhet, feminism, kön, könsroller, Sverige, föräldraskap, familj, barn, graviditet, media, bloggosfären, privatliv, integritet, sexism, folkpartiet

Södra Sverige är funktionshindrat

För ganska exakt fem år sedan fotade jag ett UFO. Eller njae, det var visst inte det. Solen stod lågt över taken, men ovanför den syntes en pelare av ljus. Det var inte första gången jag såg det, men det var första gången jag hade en kamera i närheten. Jag tog bilden från vardagsrumsfönstret i Falun, och tidigare har jag sett det i Östersund. Ljuspelare syns ibland när det är kallt och klart. Det är inget jättekonstigt fenomen, inte för mig. För stockholmare är det däremot tydligen det.

De senaste veckorna har jag funderat mycket över hur det kommer sig att södra Sverige drabbas så hårt av snökaos och kyla, och kommit fram till att det handlar mycket om förväntningar:

• Man förväntar sig små mängder snö, så man bygger platta tak utan tillräckligt med förstärkningar.
• Man förväntar sig att det ska gå lika fort att köra från A till B oavsett väder och väglag, och skriver tex. tidtabeller därefter.
• Man förväntar sig att det inte ska falla så mycket snö på en gång, så man hinner inte ploga.
• Man förväntar sig att det inte ska bli kallt, så man investerar i olika system som inte tål särskilt många minusgrader.
• Man förväntar sig att ta sig fram snabbt och lätt och utan att utsättas för kylan, så man skippar att klä på sig ordentligt.

Och så vidare. Förväntningarna gör att man bygger en samhällsstruktur som fungerar bra så länge det faktiskt inte är kallt och snöigt, men som leder till kaos onödigt snabbt när det faktiskt blir en riktig vinter.

Det är precis så det fungerar det här med tillgänglighet: Det är jättefint med några trappsteg upp till dörren, så länge alla som ska in genom den är gående. Det är jättepraktiskt att ha en kundtjänst som enbart går att nå via telefon, så länge som alla kunder är hörande, har arbetsminne och koncentrationsförmåga nog att delta i ett samtal, använder tal och talar tydligt, och dessutom inte har telefonskräck. Det är jättesnyggt med väldigt diskreta skyltar som talar om vart toaletterna ligger, så länge det inte kommer någon synsvag, eller någon med perceptionssvårigheter som dessutom har kroniska magproblem och behöver en toalett NU – vilket inte är en ovanlig kombination vid till exempel olika sorters autism.

Man tänker inte på att alla vintrar inte är milda. Man tänker inte på att alla människor inte är kloner av varandra. Södra Sverige är funktionshindrat varje vinter, och i år i synnerhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om snö, snökaos, vinter, trafik, tåg, tunnelbana, bussar, resor, Sverige, Norrland, bilder, väder, kyla, vertikalpelare, väderfenomen, funktionshinder, tillgänglighet, infrastruktur, autism, NPF, information, kommunikation, service