Timoteijhö och Darin sliskig som melass – är Melodifestivalen en häst?

Timoteij: Duktiga Dixie Chicks-lookalikes med fioler, dragspel, rågblont hår och beige klänningar som hämtade ur en postorderkatalog. En söt låt, glada tjejer, inget större fel. Lite synd att de aldrig ens kommer till Andra Chansen, tänkte jag. Så fel jag hade. ”Kom” fick flest röster och gick direkt till Globen. Deras lagomsträva medelglansiga blålilablå krossade sammet är egentligen inte riktigt min smak, men de är i alla fall mer min smak än Darins blyertsblå sockermelass. Trist och översöt och mjäkig. Huva.

• Alcazar: Glöggdränkta russin.
• Johannes Bah Kuhnke: Rent salmiakpulver blandat med citronsyra.
• Elin Lanto: TENS-apparat.*
• Erik Linder: Pepparmyntsiste.
• Getty Domein: Sova ombord på ett tåg.
• Timoteij: Mörk blålila krossad sammet.
• Darin: Blyertsblått och sockermelass.
• Crucified Barbara: Hemgjord vaniljglass som egentligen smakar mandelmassa och pistage.

Det var alltså de som gick vidare: Timoteij och Darin. Som ett slags practical joke, när det egentligen är självklart att Alcazars glöggmjuka russin och Crucified Barbaras glass som skulle ha gått direkt till Globen. Sockersöt melass och timotejhö – är Melodifestivalen en häst som måste matas?

***

*) För den som inte vet vad en TENS-apparat är: Det är en apparat som används för smärtlindring, som skickar strömimpulser i mycket låga doser genom kroppen, och får musklerna att rycka. Den luktar lite speciellt också, av klistret på fästplattorna. Och Elin Lantos ”nakendräktiga” nummer triggar såna intryck hos mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Darin, Timoteij, synestesi, musik, sinnen, psykologi, tv, kultur, Alcazar, Johannes Bah Kuhnke, Elin Lanto, Erik Linder, Getty Domein, Crucified Barbara, Dixie Chicks

Vem behöver en pappa som bara finns på ett papper?

Jag hade inte tänkt att kommentera artiklarna om män som blir pappor mot sin vilja, men jag gör det ändå. Det kändes först inte som något jag alls kunde relatera till, som något som framförallt gäller fertila (serie-) monogama cispersoner som har sex med personer av ”motsatt” kön. Det var inte min grej. Nu inser jag att det faktiskt är det.

Det heter att killar tvingas att bli pappor mot sin vilja. Somliga hävdar att de faktiskt borde ha vett att skydda sig; andra att det är synd om de killarna. Men alla är inne på att det handlar om att bli PAPPA. Jag har sagt det förut, i ett helt annat sammanhang: ”Pappa” är en titel man måste förtjäna. Det är alltså en titel man väljer att ta på allvar, man väljer att delta i barnets liv. Men vad händer om man vänder på det?

Säg att en kille och en tjej har sex, och det resulterar i en oplanerad graviditet. Spelar det någon roll vilka preventivmedel de eventuellt använde? Spelar det någon roll om tjejen sagt att hon åt p-piller fast hon inte gjorde det? Spelar det någon roll om killen utgår ifrån att tjejen äter p-piller om hon inte säger något annat? Spelar det någon roll om killen tar för givet att han får spruta inne i fittan om hon inte säger nej? Eller – spelar det någon roll vems liv det är som påverkas mest?

Jag leker med tanken på en domstol där biologiska fäder kan fråndömas faderskap, vårdnad, underhåll och umgänge, och där den biologiska modern tar på sig ansvaret helt själv. Om man faktiskt kommer överens så kan man lösa det genom ett speciellt avtal, men om man inte kommer överens är det enda sättet att fadern kan bevisa att modern uppsåtligt saboterat preventivmedel, ljugit om p-piller eller liknande, för att han ska kunna slippa undan. Däremot ska barnet ha rätt att ta reda på vem den biologiska fadern är, på samma sätt som om hen kommit till genom insemination.

Idag gör man skillnad på mammor och pappor, och förutsätter att alla barn kommer till i sammanhang där det är tillämpbart. Därför uppstår såna situationer som den där killen som hjälpte sina två tjejkompisar att skaffa barn plötsligt krävs på underhåll. I ett sånt sammanhang, där befruktningen är planerad, borde man faktiskt kunna avtala bort föräldraskapet redan innan graviditeten är ett faktum.

Barn måste inte alltid ha en mamma och en pappa. Många fäder finns bara på papperet, och har ingen delaktighet i sina barns liv. Att vara pappa är mer än att vara spermadonator. Ett barn har rätt att ha föräldrar – men vem säger att det måste vara ens biologiska?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, föräldrar, familj, föräldraskap, pappor, mammor, lagar, faderskap, graviditet, preventivmedel, sex, sexualitet, kroppar, sexualpolitik, kön, genus, HBTQ, insemination, adoption

Idéhistoriens könsorgan

När jag började läsa Historia på högskolan pratade alla om genusperspektiv hit och dit. Det var tio år sedan, och jag blev överförtjust. I gymnasiet hade vi verkligen inte haft något genusperspektiv alls på undervisningen (bortsett från svenskläraren som alltid tog tillfället i akt att dra upp sin egen favoritroman: Marilyn Frenchs Kvinnorummet) förrän en tjej i klassen gjorde ett specialarbete om jämställdhet och det visade sig att vi alla – jag själv inräknad – hade väldigt dåliga kunskaper. Då, med några veckor kvar i skolan, fick vår historielärare för sig att vi faktiskt behövde genusperspektiv och slängde in ”genushistoria” som ett allra sista tema att jobba med. I tre år hade vi varit utan, så det krävdes verkligen inte mycket för att imponera på mig när jag började på högskolan. Jag hade längtat.

Ganska snart märkte jag tyvärr att det inte riktigt hängde ihop. Flera av lärarna försökte verkligen hålla ett genusperspektiv i föreläsningarna, men de böcker vi hade gick att dela in i två kategorier: De övergripande böckerna, som nästan bara handlade om överklassmän eller möjligen ibland om arbetarmän, och de böcker som handlade om Kvinnor. Vi hade en föreläsning om kvinnohistoria, men aldrig någon om manshistoria. Det behövdes ju inte eftersom nästan allt som inte hette något med kvinn- eller genus- handlade om män, tänkte jag uppgivet.

Men så fanns det en bok på litteraturlistan som vi blev rekommenderade att läsa, och att ha som referens när vi läste de andra böckerna: Idéhistoriens huvudlinjer. Den verkade annorlunda. Bilden på framsidan var lovande: Drottning Kristina, Prinsessan Elisabeth av Böhmen, Descartes och den franske ambassadören samtalar runt ett bord. Tyvärr matchade bilden på omslaget inte innehållet.

Visserligen fanns Kristina med på framsidan, men inte omnämnd i boken. Av över 200 namn var det bara sju kvinnor i namnregistret: Birgitta, Anne Boleyn, Rachel Carson, Héloïse, Katarina, Katarina av Aragonien och Kristina av Stommeln. Inte Mary Wollstonecraft. Inte Hildegard av Bingen. Inte Marie Curie, som är det exempel som professorerna Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström nämner i sin debattartikel i DN idag. Och Idéhistoriens huvudlinjer var alltså långt mycket bättre än de böcker vi hade haft i gymnasiet, för att inte tala om högstadiet. Visst är det ett faktum att det framförallt har varit män som har räknats som framstående forskare, filosofer och konstnärer, men det betyder inte att det inte fanns kvinnor och transpersoner som spelade roll. De har bara varit mer osynliga.

Ohlander och Witt-Brattström föreslår att man ska synliggöra kvinnor i historieundervisningen. Det tycker jag är en bra idé, fast jag tycker att man måste synliggöra männen också. Var det något jag lärde mig av det så kallade genusperspektivet i vissa böcker, så var det just att det bara gällde kvinnor. Män hade aldrig något kön, medan kvinnor var ett vandrande könsorgan.

Bra bloggat: Dagens skola. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, genusperspektiv, historia, skolan, utbildning, jämställdhet, män, kvinnor, politik, högskolan, bilder, idéhistoria, Drottning Kristina, Ann-Sofie Ohlander, Ebba Witt-Brattström, Birgitta, Anne Boleyn, Rachel Carson, Katarina av Aragonien, Kristina av Stommeln, Mary Wollstonecraft, Hildegard av Bingen, Marie Curie, könsroller, sexism

Mod är att våga vara feg

Dagen O. O som i Operation. Jag har legat i en sjukhussäng hela dagen, och fått en lugnande spruta så att jag är lagom groggy. Dessutom har jag inte ätit sedan midnatt, och det är mitt på dagen. Jag bara väntar på att få rullas ner på operation, på att få sövas och på att få vakna upp med en platt bröstkorg. Då kommer sköterskan och säger att de inte hinner med min operation idag, så de tar den imorgon istället. Jag får tillåtelse att röra mig därifrån, och bestämmer mig för att ge mig ut på jakt efter något ätbart.

Jag misslyckas; det finns ingen veganmat i sjukhuscafeterian, och inte heller på Pressbyrån. Det är bara att försöka ta sig tillbaka till avdelningen igen, men yr och trött som jag är har jag ingen aning om hur jag hittar dit. Efter att ha irrat runt en stund får jag veta att snabbaste vägen går genom ett postkontor – absurt i sig eftersom det inte finns några postkontor längre, men det är ju en dröm.

Jag går in genom glasdörrarna och rakt genom lokalen, och är precis på väg ut genom dörren på andra sidan när någon kommer in genom en annan dörr tio meter bort och ropar åt alla att lägga sig ner på golvet. Min hand snuddar redan vid den svarta plastfyrkanten. Jag knuffar upp dörren och är precis på väg att gå ut, jag försöker låtsas som om jag inte hunnit märka något, när jag blir nerknuffad på marken av alla andra som lyder ordern. Där rök min chans att slippa undan.

Vi ligger där på golvet och hör rånarna gå runt och prata högt. En av dem förklarar att han inte har något emot bögar så länge de inte går på pridefestivaler. Jag ser mig om försiktigt och inser att varenda människa i rummet faktiskt är såna jag träffade på Pride i somras. Det är antagligen ännu mer absurt än det där med postkontor, eftersom jag egentligen är ansiktsblind.

Den av rånarna som verkar vara ledare går fram till en person och frågar om hen var på Pride. Hen mumlar något ohörbart, och får en spark i magen.

- Var du på Pride?!

- Nej…

Ledaren går fram till en annan, och frågar samma sak, och får snabbt ett ”nej” till svar. Då vänder hen sig till en tredje person och frågar ”Du var väl ändå inte där?” Då hör jag hens röst, helt lugnt men med en aning ilska:

- Varför tror du att jag inte var det?

Det går ett sus genom rummet, men innan ledaren hinner reagera ser jag i ögonvrån hur personens partner reser sig upp. Står där, helt tyst. Två andra personer reser sig också. Jag kommer plötsligt på att jag har fjolårets dogtag runt halsen, och borde antagligen krypa ihop ännu mer, men innan jag vet vad jag gör har jag rest mig jag med.

Det är inte av mod som jag reser mig, utan för att golvdammet kliar i mina eksemiga händer, för att mina knän börjar värka, för att jag är så less på att fortsätta irra runt utan att hitta någonstans, för att jag är hungrig och yr och börjar misströsta och tro att operationen aldrig kommer att bli av. Och framförallt: För att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag såg min vän dö. För att dämpa de skuldkänslor jag skulle plågas av resten av livet. Jag väljer att dö istället för att riskera att känna skuld.

Vi fyra som står upp blir ledda fram till disken. Jag hinner tänka att alla här tror att jag är någon slags hjälte, fast jag egentligen bara är självdestruktiv och feg. Vi står uppställda på rad med ryggen mot rummet. Jag hör hur de mixtrar med sina vapen, och då faller jag igen. Jag ramlar ihop på golvet och kräks och får ett av de där anfallen som ser ut som epilepsi men som egentligen beror på stress och ångest.

Plötsligt hör jag ett illvrål. Jag är halvt medvetslös, men ser ledaren ramla ihop. Hen tar sig för skrevet. Jag ser den första personen, hen som vågade säga ifrån. Hen har en vattenpistol i handen med frätande syra, som hen sprutar mot rånarna. De ramlar ihop allesammans.

Vi ligger på golvet, jag och rånarna. När polisen kommer tror de först att jag är rånare, och jag är så nära att erkänna när mina vänner förklarar att jag inte är det. Det är så jag känner mig ju.

Jag har funderat hela veckan hur jag skulle kunna blogga om veckans bloggtema, mod, när den här drömmen kom till mig.

Den första personen i drömmen är modig för att hen vågar säga ifrån. Den andra personen är modig för att hen vågar stå för den hen är, och dessutom för att hen vill rädda den hen älskar. Jag är däremot inte modig, för jag drivs av skuldkänslor och väljer den enklaste utvägen.

För mig är det inte modigt att erkänna att jag är transsexuell och bög, eftersom jag inte möter något massivt motstånd varje dag, och eftersom det är en så självklar del av mig. För andra är det något som kräver ett oerhört stort mod att erkänna att de är HBT-personer, för att de har andra förutsättningar. Därför kan man inte mäta två personers mod mot varandra, eller döma dem utifrån deras handlingar när man inte varför de gör som de gör.

Mod för mig är inte att utföra stordåd. Mod är att våga säga ifrån, att våga riskera mycket för det man tror på. Mod är att utmana sig själv och sina egna rädslor. Mod är att våga vara feg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mod, drömmar, vilja, längtan, feghet, civilkurage, homofobi, transfobi, HBTQ, fördomar, hatbrott, Pride, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, vård, sjukhus, operationer, skuld, skam, ångest, döden