Ett halvt skägg – en hel människa – två kroppsdelar som inte blir saknade

Jag känner mig ofta lurvigare än vad jag ser ut som, när det har gått ett tag sedan jag rakade mig. När jag stryker handen över hakan känns den ludnare än vad spegeln säger. Varje gång jag har rakat mig märker jag däremot först en liten skillnad, men sedan vänjer jag mig väldigt snabbt och tycker att jag mest ser tjejig och naken ut. Resultatet blir att oavsett om jag är orakad eller nyrakad, så har jag mindre ansiktshår än vad jag förväntar mig när jag ser mig i spegeln.

Därför gjorde jag ett litet experiment idag. Jag tvättade halva håret med vanligt schampo… Nej, men jag rakade bara halva ansiktet, för att se om det syntes någon tydlig skillnad. Det gjorde det verkligen. Jag har liksom inte sett hur de där enstaka mörka stråna under hakan har vuxit till en gräsmatta. Det är inte direkt en djungel, men inte heller någon öken – och detta bara efter att ha låtit bli rakhyveln i två veckor.

När jag ser bilderna förstår jag att det är en skillnad – och att det spelar större roll än vad jag fattat. Jag tycker att jag ser så oerhört tjejig ut på den rakade sidan. Däremot ser jag ut som en fjortis på båda – men den med moppemusch ser i alla fall mer ut som en tonårsgrabb.

Jag behöver påminnelsen om att det faktiskt går framåt, för det är lätt att bli fartblind emellanåt. Idag kom kallelsen till kirurgen dessutom. Om sex veckor ska jag dit och diskutera vad jag behöver och vad jag kan få (och antagligen: Vad som krävs enligt lagen…), och jag hoppas på en första operation innan sommaren.

Minou frågade om jag inte ska ha någon slags avskedsfest för mina bröst, för hen mindes att jag en gång i tiden pratat om en begravningsritual. Någon fest för att sörja brösten lär det i alla fall inte bli. Däremot möjligen för att sörja de få hårstrån som jag kommer att vara tvungen att raka bort inför operationen.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, skägg, testosteron, hormoner, puberteten, bilder, könsidentitet, operationer, bröst, remisser, väntan

Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden

För över ett år sedan skrev jag ett inlägg som fick en del att gå i taket. Jag bloggade om beröringsnormer, och varför en del människor blir kränkta av att man inte tar dem i hand. Den gången var det utifrån att Carl Hamilton hade blivit förbannad på tre kvinnliga programledare som skulle intervjua honom. Tjejerna ville inte ta honom i hand, och förklarade det med att det ingick i deras religion. Den här gången är det en man som blivit av med sin ersättning, som sedan fått rätt tack vare DO. Han gick på en anställningsintervju och vägrade ta den kvinnliga representanten i hand, och därför drogs ersättningen in.

Nu har mannen alltså vunnit, och folk väljer sida. Får man vägra att ta folk i hand på grund av religion? Vilken kränkning är störst: Att få ersättningen indragen eller att inte få skaka hand? Betyder det att religion har företräde framför till exempel kön när det gäller att avgöra vem som är kränkt? Och så vidare. Det intressanta är att folk verkar ha missat en ganska viktig poäng:

”Företaget återrapporterade inte till Arbetsförmedlingen. Att han skulle ha vägrat att ta någon i hand fick de veta bakvägen genom bekanta, det är en liten ort. Sedan drog Arbetsförmedlingen sina egna slutsatser om att han hade sumpat sin praktikplats genom det här, säger hon.

När DO kontaktade företaget förklarade de att mannen saknade kompetens och inte hade fått någon praktikplats – oavsett handskakning.”

Det handlar alltså inte om den kvinnliga representantens upplevelse av att vara kränkt, utan om att Arbetsförmedlingen dragit slutsatsen att det måste ha varit den uteblivna handskakningen som han inte fick praktikplatsen. De utgick alltså ifrån att det de fick höra på avvägar – att han inte tagit henne i hand – varit en kränkning, och att det var anledningen. Jämför med att en arbetsförmedlare får veta att en tjej på en anställningsintervju på en frireligiös förskola nämnde sin fru; vore det också skäl att misstänka att hon inte ansträngt sig för att få jobbet?

Jag tycker det är väldigt talande att alla verkar ha missat den lilla detaljen med vem som egentligen är kränkt. Arbetsförmedlingen utgår alltså ifrån att personer måste bli kränkta av att inte få skaka hand. Folk som läser slarvigt utgår ifrån att domen betyder att det är rätt att diskriminera kvinnor.

För egen del tycker att det är obehagligt att skaka hand och gör det bara om jag känner mig tvingad, eftersom jag är känslig för beröring. Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om islam, muslimer, rasism, islamofobi, diskriminering, DO, media, könsdiskriminering, sexism, religion, Arbetsförmedlingen, politik, jobb, arbetslöshet, kön, genus, bloggosfären, jämställdhet

Autistiska barn blev bostadslösa för att kunna gå i skolan

Igår läste jag om en familj på fem personer som blivit hemlösa för att de inte fått det stöd som barnen behövde. Eva och hennes man har fyra barn, och de tre av dem som fortfarande bor hemma har alla diagnoser: Autism eller Aspergers syndrom. Barnen behöver ledsagning till och från skolan, men när de bodde i Kättilstorp, som ligger i Falköpings kommun, så kunde de inte få den hjälpen.

Socialtjänsten hjälpte dem att få en lägenhet inne i centralorten, men den bostaden visade sig vara så nedgången och sliten att det inte fungerade att bo där. Barnen mådde sämre och sämre, och hyresvärden vägrade reparera sånt som var trasigt. De fick stöd från skolpersonal, och LSS-handläggaren skrev i ett utlåtande att bostaden var ”oacceptabel för en barnfamilj”. Till slut flydde de lägenheten, och Eva och ett av barnen bosatte sig i en bil på en parkeringsplats, medan pappan och de två andra barnen flyttade runt och övernattade hos snälla människor som kunde ge dem tak över huvudet.

För den som inte vet så mycket om autismspektrum låter det antagligen jobbigt att bo i en bil eller flytta runt, men för den som har lite mer insikt i vad det oftast innebär låter det som ett helvete. Personer inom autismspektrum har ofta ett stort behov av struktur och rutiner. Förutsägbarhet är trygghet, och alla avbrott från det invanda är en extrem påfrestning. Att flytta en endaste gång kan vara oerhört jobbigt och kräva väldigt lång tid innan man anpassat sig till den nya situationen. Att tvingas flytta runt mellan olika ställen låter fruktansvärt. Föräldrarna gör sitt bästa för att hålla struktur ändå, men det är förstås inte så enkelt.

Nu har tydligen situationen löst sig, tillfälligt. Efter uppmärksamheten i media har Socialtjänsten gått med på att hyra en sommarstuga åt dem, där de kan bo i väntan på en egen bostad. Allt är frid och fröjd – eller? Nja, det är ju ingen hållbar lösning det heller, och det är trist att familjen måste gå ut i media innan något händer.

Det mest anmärkningsvärda är ändå att familjen var tvungna att flytta till att börja med. Barnen behövde ledsagning för att kunna gå i skolan, men kunde inte få det för att de bodde på fel ort – fast det var samma kommun det handlade om. Så för barnens skull, för att de skulle få det stöd de behövde och har rätt till enligt lag, så flyttade familjen till en ny ort. Och blev bostadslösa.

Det är någonting som är väldigt fel när en familj blir bostadslösa för att få tillgång till det stöd som de egentligen har rätt till enligt lag. Jag utgår ifrån att föräldrarna vill sina barns bästa och är beredda att kämpa för att ge dem de bästa förutsättningarna. Det låter verkligen som det. Jag hoppas att de lyckas, även om det verkar som om de haft kommunen mot sig.

***

Relaterat: Tre av fyra utförsäkrade fick lägre ersättning än de hade som sjukskrivna. Det var väl precis tvärtom som regeringen lovat?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, ledsagning, skolan, LSS, stöd, Socialtjänsten, NPF, funktionshinder, flytt, hemlöshet, barn, familj, politik