Våga inte påstå att jag inte är bitter och arg – gör mig inte till ett offer

Amanda Brihed har skrivit det bästa blogginlägget jag läst på riktigt länge. Hon förklarar vad transsexualism är på ett väldigt bra sätt, och inleder med oerhört mycket känsla. Amanda beskriver de fördomar som jag antar att hon själv har mött, som inte är helt ovanliga:

”Till er därute som fortfarande envisas med att använda fel pronomen. Till de som känner till mitt förra namn och vägrar lära er att använda mitt rätta namn. Till er som inte förstår den smärta jag bär på. Till er som inte fattar vad transsexualism egentligen handlar om.

Till de vilsna arbetsförmedlare som envisas med att presentera mig som honom och som någon sorts påhittat missfoster inför mina eventuella framtida arbetsgivare.

Till de arbetspsykologer som envisas med att skriva i utredningsunderlag och presentationsunderlag att jag är en HAN som behöver få utrymme hos en arbetsgivare att LÅTSAS vara en HON. Som envisas med att jag behöver en arbetsgivare som LÅTER mig vara TRANSSEXUELL på HELTID. Som om jag överhuvudtaget hade ett VAL.

Till de människor som hävdar att det jag behöver är en arbetsgivare som låter mig vara transsexuell på heltid för att jag behöver uttrycka min SEXUALITET PÅ HELTID.

Som om jag sprang runt i orange hotpants och rosa boa på arbetet, hade gruppsex fem gånger innan lunch varje arbetsdag och förväntade mig en jävligt stor julbonus varje år för min fantastiska lockiga frillas skull. I wish. Världen kanske skulle vara ett bättre ställe då?

Till er som inte förstår bättre. Det här är för er.”

Och hon fortsätter:

”Får jag skrika?
Får jag ställa mig på gatan och bara gråta?
Får jag gömma mig i ett mörkt hörn och känna mig svag och ledbruten och förtvivlad?
Är det ok?

Kan jag ta mig den friheten?
Jag vill ta mig den friheten.

För att jag vägrar vara stigmatiserad på grund av vem jag är. För att jag är trött på att bli sedd som ett offer. För att jag insisterar på min egen mänsklighet och på mitt eget människovärde. Att jag alls har ett. Människovärde.”

Och sedan:

”Smärtan och de problem som är kopplade till transsexualism bör inte förringas. Att människor kan må bra trots eller till och med på grund av transsexualism ska inte heller förringas.

Kort: Gör mig inte till ett förbannat jävla offer på grund av min bakgrund!!! – något jag kämpat för i många år; jag vägrar vara ett offer på grund av omvärldens fördomar. Men vi måste förstå vad det handlar om… På riktigt.”

Eftersom jag själv hela tiden brottas med mina egna komplex över offerrollen som transsexuell gick det in väldigt djupt i mig. Orden ”Gör mig inte till ett offer” fastnade, och när jag läste inlägget för säkert tionde gången på mindre än ett dygn förstår jag plötsligt var offerrollandet överhuvudtaget kommer ifrån.

Jag har alltid hatat att bli tyckt synd om, men inte vetat hur jag ska hantera det. Ett tag försökte jag att göra det omöjligt att tycka synd om mig; jag försökte vara så sur och tvär som det bara gick. Jag blev av med det värsta – syndomtycket – men slapp ändå inte anklagelserna och självömkan och offerrollande. Så jag bytte taktik, och försökte låta bli att prata om saker som jag märkte kunde trigga syndomtycket och därmed anklagelserna, och blev mer noga med hur jag formulerade mig.

Jag är minst lika bitter och cynisk idag som för något år sedan, och jag självömkar förmodligen ännu mer, men hur bitter, cynisk och självömkande man låter har ingen direkt koppling till vad man faktiskt tänker och känner. Jag får mindre syndomtycke idag, och det händer tillochmed att jag får såkallade komplimanger för att jag inte är så bitter och aggressiv som ”alla andra” transsexuella/transpersoner/feminister/vänstermänniskor/bokstavsvuxna/psyksjuka/veganer är. Varje gång är jag snubblande nära att fräsa åt dem att jag faktiskt är precis så jävla bitter, om inte värre. En av mina ömma punkter är nämligen generaliseringar.

Ibland spelar det faktiskt ingen roll att människor bara är okunniga, om de ska föreställa att vara psykologer men kallar det för att ”leva ut sin sexualitet på heltid” att leva som kvinna. Ibland spelar det faktiskt ingen roll att människor vill en väl, om de ständigt använder fel namn och fel pronomen, fast man bett dem. Ibland är det faktiskt den förbannat välvilliga och tanklösa okunskapen i omgivningen som gör en till offer. Man tvingas in i en offerroll som bakbinder ens händer, och blir sedan anklagad för att inte kunna resa sig själv.

Jag säger som Amanda: Gör mig inte till ett offer – men jag riktar det framförallt till de som faktiskt inte fattat ett dugg.

***

Läs inlägget här. Jag måste tillägga att reaktionerna på avslöjandet om att nästan varannan kvinnlig skådespelare har blivit sexuellt trakasserad – rättare sagt: Den talande tystnaden då så få av de tillfrågade kvinnliga skådespelarna ville kommentera undersökningen till att börja med – definitivt har fått mig att fundera över varför folk är så förbannat rädda för att bli offerrollade. En av de bästa artiklarna, som jag också blivit inspirerad av: ”Apartheid, den rara versionen”. Transsexualism är definitivt en funktionsnedsättning där det största hindret ofta är en otillgänglig omgivning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om offerrollen, offermentalitet, psykologi, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könskorrigering, könsidentitet, okunskap, arbetsförmedlingen, psykologer, kunskap, okunskap, HBT-kompetens, vård, myndigheter, fördomar, cisnormativitet, heteronormen, transfobi, språk, sexualitet, rädsla, svaghet, psykisk ohälsa, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, autism, feminism, genus, politik, funktionshinder, stereotyper, Amanda Brihed

Operation Fett Väck kan börja!

Jag har en tid. Jag har en tid! Jag. Har. En. Tid.

Idag om sex veckor ska jag få träffa kirurgen. På riktigt. Inte för att bli inlagd för operation alltså, utan jag ska få träffa honom för konsultation. Vi ska diskutera igenom vilka operationer jag behöver och vilka operationsmetoder som passar mig, och så ska jag ställa en del frågor såklart. Jag antar att det ingår att jag måste visa vad jag har på överkroppen, men det skrämmer mig inte. Huvudsaken är att jag slipper gå runt med manboobs snart.

Den dagen jag får träffa kirurgen har det gått 169 dagar sedan jag fick ett löfte om remiss av min utredare, så det är långt över vårdgarantins 90 dagar. Från den 13 oktober till den 31 mars är det nästan ett halvår, men det var inte vårdköer utan postslarv som gjorde att det tog sådan tid. Idag ringde jag upp kirurgkliniken för att kolla att remissen faktiskt hade kommit fram den här gången. Det hade den, för bara någon dag sedan, så jag fick en tid direkt i telefon. Bara sådär.

Det händer att saker och ting fungerar, att brev kommer fram som de ska och att det finns tider att ge inom några månader. Sex veckor till konsultation, men hur lång tid det sedan tar innan jag faktiskt får en operationstid vågar jag inte tänka på. Just nu är jag bara lycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, kirurgi, operationer, bröst, remisser, slarv, väntan, vårdgaranti, lycka

Kommunalrådet som var ”eskortflicka” och skillnaden mellan politiker och kvinnliga politiker

Varje gång det drar ihop sig till Vinter-OS sitter jag där med ett hånflin. För någon vecka sedan var det jag som försvarade Sandvikens övertro på Melodifestivalen med orden ”Jag är från Östersund, så jag är van”. Jo, det är jag. Jag och min syster brukade tävla i att såga de olika planerna varje gång OS kom på tal, och hånskrattade åt de vansinniga förslagen: Linbana mellan centrum och Frösöberget, gigantiska anläggningar som skulle byggas eftersom ingenting fanns färdigt, människor som skulle vräkas från sina hem och natur som skulle förstöras. Vi var jante. Vi visste bäst. Och vi fick rätt. Östersund har hittills aldrig fått OS. Det finns nämligen ett hinder: Kommunen var för dåliga på mutor.

Det är elva år sedan det avslöjades, men jag minns det ändå väldigt tydligt. Dåvarande kommunalrådet Gun-Britt Mårtensson berättade vad som egentligen hade hänt när Östersund och Åre sökte vinter-OS inför 1994: En IOK-delegat hade tagit för givet att hon var hans eskort, att hon ”ingick i underhållningsdetaljen”, som hon själv uttryckte det. När det kom fram var bollen redan i rullning, och en jättestor skandal på väg att avslöjas: Salt Lake City hade mutat sig till OS 2002. Delegaterna hade låtit sig köpas. Mårtenssons berättelse drunknade i allt annat.

Ändå är det den jag minns varje gång man diskuterar könsfördelningen i politiska sammanhang och i styrelser. Det faktum att en IOK-delegat uppfattade ett kommunalråd som en eskort – förmodligen enbart på grund av hennes kön – säger lika mycket om korruptionen som om kvinnosynen – och om könsfördelningen. I en värld där det (nästan) bara är män som fattar beslut uppfattas kvinnor som dekorationer eller som diktatorer, om de kommer in i de sammanhangen.

Det är också den historien jag kommer att tänka på när jag läser om Riksdagsmannen Karl Gustav Abramssons hot mot kommunalrådet Maria Kristoffersson i Vilhelminas kommunfullmäktige. Han sa att om de inte hade varit släkt, och om hon hade varit en ”vanlig människa” så hade han ”kanske remmat upp” henne. Underförstått att det är mer okej att slå folk man inte är släkt med, som Madeleine Sjöstedt skriver. Kristoffersson själv däremot, tolkar det utifrån ett könsperspektiv:

”Man hotar ju aldrig, och man hotar framför allt inte en kvinna”

Jag förstår inte varför det skulle vara värre att hota en kvinna än en man, men jag håller med henne i sak. Och om någon undrar varför många kvinnor pratar om kön, så är det kanske just för att de är könade som kvinnor. Det gäller i politiken, och det gäller på de flesta områden. Den viktigaste frågan är kanske egentligen varför män så sällan diskuterar kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, politik, politiker, kommunfullmäktige, Vilhelmina, Karl Gustav Abramsson, Maria Kristoffersson, Gun-Britt Mårtensson, Östersund, Vinter-OS, sport, historia, mutor, skandaler, genusperspektiv, könsroller, jämställdhet, IOK, sexarbete, hot, misshandel, korruption