I en märklig debattartikel i Dagens Samhälle skriver moderaten Catharina Carlsson om utvecklingsstördas rätt att skaffa barn, och varför det är ett problem. Hen utgår ifrån det så kallade ”barnens bästa”, men vad hen egentligen vill få fram är däremot oklart:
”Förvaltare är det starkaste skydd en person med förståndshandikapp kan ha. Uppgiften är att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för huvudmannen som person. När en kvinna, med uppenbar oförmåga att ta hand om sig själv, drömmer om att bli mamma, då borde sjukvården och förvaltaren kunna agera tillsammans. I dag upplever sjukvården att den hindras av tystnadsplikt och sekretess.”
Menar Carlsson att samhället aktivt ska hindra människor från att skaffa barn? Att förvaltare och vårdpersonal ska ingripa när en person med intellektuella funktionsnedsättningar visar sig längta efter att få barn? Att funktionshinder är ett skäl att släppa på patientsekretessen? Ska det ingå i förvaltares roll att övervaka sina huvudmäns sexliv, eller ska de ha rätt att fatta beslut om abort? Om sterilisering?
Jag vet inte om det är medvetet att debattartikeln är så luddigt formulerad, men den har fått Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) att gå i taket.
”Om man, som undertonen i artikeln antyder, ska klassa personer som lämpliga eller olämpliga för att få skaffa barn är man ute på en väg som bär till ett samhälle som troligen ingen vill ha. Vem ska dra gränsen?”
Jag håller verkligen med. Som ännu ett svar skriver Amanda Brihed, Liberati, och Sören Juvas, RFSL, på Newsmill och påpekar att tvångssteriliseringar faktiskt förekommer än idag, om än inte på grund av utvecklingsstörning.
”Lagen om fastställelse av könstillhörighet reglerar könskorrigeringar för transsexuella och ser i princip lika dan ut idag som när den stiftades 1972 då tvångssteriliseringar var vanligt förekommande.
Sverige brukar stoltsera med sitt demokratiska arv, men ägnar sig än idag åt att på ytterst tvivelaktiga grunder sterilisera och kastrera trans- och intersexuella. Vi anser att Sverige, dess förtroendevalda och därmed även Catharina Carlsson, borde komma ner från sina höga hästar och inse att i ett modernt, demokratiskt land ägnar man sig inte åt fascism och rena utrensningsaktioner riktade mot oönskade minoriteter. Sverige har ett skamligt förflutet och en oerhört skrämmande praxis rörande steriliseringar än idag.”
Jag kan påminna om det faktum att tvångskastrering av personer med ”rubbad själsverksamhet” idag faktiskt är tillåten i lagen, även om det inte tillämpas. De gånger man behandlat till exempel patienter på rättspsykiatrisk klinik dömda för sexualbrott har det varit med kemisk kastrering som är reversibel, det vill säga att effekten kan gå tillbaka så att man blir fertil om behandlingen bryts. Det är bara personer som genomgår en könskorrigering som samhället avkräver permanent sterilitet.
Det handlar inte om barnens bästa. Det handlar inte om oförmåga att ta hand om sina eventuella barn och ge dem den trygghet och den omsorg de behöver. När det gäller föräldrar med utvecklingsstörning finns det ett utbyggt system med stöd enligt LSS, även om olika krafter gör sitt bästa för att urholka den lagen. När det gäller föräldrar med transsexualism eller intersexuella syndrom är det inga andra problem än möjligen omgivningens fördomar. Det handlar inte heller om risken att begå övergrepp – inte på något annat än på föreställningen om vad som är ”naturligt”, i alla fall.
Bra bloggat: Karin Långström Vinge, Alliansfritt Sverige och Jens O. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sterilisering, kastrering, tvångssterilisering, tvångskastrering, lagar, moralism, moderaterna, Catharina Carlsson, debatt, politik, transsexualism, intersexualism, könskorrigering, könsbyte, könstillhörighet, könsidentitet, genus, kön, fördomar, transfobi, etik, moral, funktionshinder, utvecklingsstörning, integritet, vård, förvaltare, myndigheter, demokrati, övergrepp, brott, straff, barn, reproduktiva rättigheter, graviditet, makt, Amanda Brihed, Sören Juvas, Liberati, RFSL, historia, sexualitet
Jo: det handlar om barnens bästa. Ibland.
Vi behöver inte göra det enklare än det är.
Ja, ibland. Men det är inte ens det Carlsson skriver. Och frågan är vart gränsen går, och vilka åtgärder det handlar om? Att ge p-piller som man gör idag är kontroversiellt, men det är ändå ett mindre beslut än sterilisering.
Pingback: trollhare