Melodifestivalen i Sandviken släcktes av en överdos normalstörning – Kalle Moraeus, Andreas Johnson och Glada Hudik är friade från misstankar

Melodifestivalen från Sandviken började så bra, men slutade i en fet besvikelse. De artister jag sett mest fram emot att se dök aldrig upp på skärmen. Jag tittar nämligen på nätet, och sändningen bröts precis när man fått veta att Eric Saade gått direkt till finalen. Svt uppdaterade hemsidan för att lägga in en ny rubrik, och Dennis och jag utbytte sms om vilka killar som var snyggast när det blev tyst och svart i rutan.

Via twitter får jag veta att Andreas Johnson också går till final, och den låten hade jag väl klarat mig utan en andra omgång, så det är ingen förlust. Men de där som jag verkligen ville se hann jag inte få en skymt av innan det slocknade: Glada Hudikteatern. Till Eftersnack är i alla fall sidan uppe igen, och man fick se några sekunder från repetitionen och en kort intervju, och av det lilla jag hör är de bra.

Måns Zelmerlöv och Theresia Widarsson och Ellinore Holmer från Glada Hudikteatern Foto: svt

Frustrerande är bara förnamnet. För även om Pauline och Kalle Moraeus med Orsa Spelmän var skitbra och även Eric Saade var helt okej, så var det ändå Glada Hudikteatern jag hade sett mest fram emot att få höra. Samtidigt är jag medveten att risken är överhängande att de blir sönderkramade bara för att de som är med är utvecklingsstörda. Sören Olsson twittrar att han vill rösta på dem, och han är inte ensam. Twitter fylls av tweets om att man borde skicka Glada Hudik direkt till Oslo, och motreaktionerna låter inte vänta på sig.

Fredrik Westerlund:

”Ni dissar allt som rör sig i 80 minuter och blir sen lyriskt tysta inför folk med Downs? Det om nåt är hånfullt.”

Micke Kazarnowicz:

”Vad är dealen med att de största freaksen i Hudikteatern var något slags fond för de som kunde passera som normalstörda?”

Visst finns alltid risken där att det är så det blir. Jag har alltså inte hört uppträdandet, men jag gissar att en hel del tänker att oavsett hur det låter så är det så fint att utvecklingsstörda ”får vara med”, om man säger det så. Jag är övertygad om att många aldrig skulle rösta på dem, egentligen, ifall det hade gått. Det är något man säger bara, och det oavsett hur bra de sjunger.

En normalstörd artist är aldrig normalstörd. Hen är bara artist, precis som en vit president aldrig är vit, utan bara president. Kalle Moraeus är dyslektiker. Andreas Johnson har spetsfot. Petra Mede, fjolårets programledare som Christine Meltzer drev med, har en ryggskada. Alla tre passerar som normon och slipper i alla fall bli gullade med för det.

Tystnaden när sändningen bröts var en besvikelse, men reaktionen på Glada Hudiks uppträdande var väntad. ”Den här videon är inte tillgänglig” stod det efter att sändningen slocknat – men tillgänglighet börjar i folks huvuden. Hotet mot Melodifestivalen, som Dolph Lundgren ränner runt för att eliminera, kanske egentligen är den där tillrättalagdheten. Kanske var också anledningen till att sändningen slocknade en överdos av normalstördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, musik, svt, svt.se, internet, tv, tävlingar, teknik, datorer, bilder, Sandviken, Kalle Moraeus, Orsa Spelmän, Pauline, Andreas Johnsson, Eric Saade, Petra Mede, Christine Meltzer, Glada Hudikteatern, Anna Maria Espinosa, Highlights, MiSt, Dogge, Andra generationen, Hanna Lindblad, Dolph Lundgren, sång, funktionshinder, utvecklingsstörning, Downs syndrom, normalstörning, ableism, twitter

Att inte se människor för alla skrattgropar

Göransson Arena. Kameraväskan över axeln. Fullt med skyltar om Melodifestivalen och funktionärer i oranga västar. Och den enda människa som fastnade på bild var en gammal tant på kyrkogården.

Jag tog inte en enda bild när jag gick förbi arenan, för den biten är bara transportsträcka för mig. Målet var kyrkogården, och när jag gick förbi arenan på vägen dit la jag knappt märke till all trafik. Jag tänkte liksom inte på det, eftersom jag var djupt försjunken i min uppsats och gick och grubblade på några textrader som jag inte förstod. Först när jag passerade arenan igen på vägen hem kom jag på att det hela var ganska knäppt.

Jag som gillar Melodifestivalen. Jag som tycker det här är jättekul. Varför ska jag inte dit? Jag kan hitta olika bortförklaringar, men egentligen handlar det om en enda sak: Min sociala fobi. Jag har gjort enorma framsteg under det halvår som jag har gått i KBT, och jag klarar sånt jag aldrig skulle vågat drömma om för bara några år sedan, men det finns gränser. Det händer att jag intalar mig att jag skulle fixa det, att jag är tillräckligt mentalt rustad och socialt kompetent för att klara av att gå på något sånt jippo. Det händer att jag intalar mig själv att jag – om jag bara vågade – tillochmed skulle kunna tycka att det var kul, utan att känna ångest. Jag har svårt för att säga att jag hatar saker, men är det något jag hatar så är det min egen förmåga att ständigt hindra mig själv.

Jag gick där med kameran i väskan och funderade över hur jag kom på att jag inte kunde bli journalist. Jag var väl tretton när jag insåg att journalistyrket kräver att man är socialt kompetent, om man så gömmer sig bakom en datorskärm dagarna i ända. Man måste ändå ha kontakt med människor och tala deras språk flytande. Det är av samma anledning jag aldrig bloggar några intervjuer med människor jag egentligen skulle vilja intervjua och som jag tror gärna skulle ställa upp. Det är av samma anledning de enda gånger man ser människor på mina bilder är det jag själv eller familj och vänner. Jag söker mig till folktomma miljöer innan jag tar upp kameran, som om jag skämdes.

Det gör jag. Jag skäms. Jag skäms för att jag har massor av möjligheter och vet vad jag vill, men inte förmår mig att göra det. När jag kommit så långt i tankarna började jag älta igen. Jag är less på att aldrig vara nöjd med mig själv. Det enda som hindrar mig är ju jag själv, men jag är en mäktig fiende. Det var då jag kom på det: Om jag är en mäktig fiende så har jag i alla fall på något sätt kontroll över situationen. Jag har makt att förändra, om jag bara visste hur. Jag måste bara komma på hur jag ska lura mig själv att må bra, och sluta invagga mig i en falsk osäkerhet. Men hur det går till har jag ingen aning om.

Jag fotar inte människor, för jag kan inte se deras ansikten. Jag ser irisringar, näshår och rynkor, finnar, skäggstrån och skrattgropar, men jag ser inte ansikten i sin helhet. De är liksom för stora för att ta in, som om jag vore så oerhört liten själv. Tre år har gått sedan jag bestämde mig för att försöka överleva, och först då föddes jag. Kanske kan jag vara mer tolerant mot mig själv om jag ser mig som en treåring.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, psykologi, osäkerhet, otrygghet, utveckling, rädsla, ångest, KBT, terapi, Melodifestivalen, Sandviken, promenad, bilder, Göransson Arena, Aspergers syndrom, depression, detaljer, ansiktsblindhet, NPF, sinnen, perception, central koherens

Våga ifrågasätta naturligheten – för barnens skull

I en märklig debattartikel i Dagens Samhälle skriver moderaten Catharina Carlsson om utvecklingsstördas rätt att skaffa barn, och varför det är ett problem. Hen utgår ifrån det så kallade ”barnens bästa”, men vad hen egentligen vill få fram är däremot oklart:

”Förvaltare är det starkaste skydd en person med förståndshandikapp kan ha. Uppgiften är att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för huvudmannen som person. När en kvinna, med uppenbar oförmåga att ta hand om sig själv, drömmer om att bli mamma, då borde sjukvården och förvaltaren kunna agera tillsammans. I dag upplever sjukvården att den hindras av tystnadsplikt och sekretess.”

Menar Carlsson att samhället aktivt ska hindra människor från att skaffa barn? Att förvaltare och vårdpersonal ska ingripa när en person med intellektuella funktionsnedsättningar visar sig längta efter att få barn? Att funktionshinder är ett skäl att släppa på patientsekretessen? Ska det ingå i förvaltares roll att övervaka sina huvudmäns sexliv, eller ska de ha rätt att fatta beslut om abort? Om sterilisering?

Jag vet inte om det är medvetet att debattartikeln är så luddigt formulerad, men den har fått Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) att gå i taket.

”Om man, som undertonen i artikeln antyder, ska klassa personer som lämpliga eller olämpliga för att få skaffa barn är man ute på en väg som bär till ett samhälle som troligen ingen vill ha. Vem ska dra gränsen?”

Jag håller verkligen med. Som ännu ett svar skriver Amanda Brihed, Liberati, och Sören Juvas, RFSL, på Newsmill och påpekar att tvångssteriliseringar faktiskt förekommer än idag, om än inte på grund av utvecklingsstörning.

”Lagen om fastställelse av könstillhörighet reglerar könskorrigeringar för transsexuella och ser i princip lika dan ut idag som när den stiftades 1972 då tvångssteriliseringar var vanligt förekommande.

Sverige brukar stoltsera med sitt demokratiska arv, men ägnar sig än idag åt att på ytterst tvivelaktiga grunder sterilisera och kastrera trans- och intersexuella. Vi anser att Sverige, dess förtroendevalda och därmed även Catharina Carlsson, borde komma ner från sina höga hästar och inse att i ett modernt, demokratiskt land ägnar man sig inte åt fascism och rena utrensningsaktioner riktade mot oönskade minoriteter. Sverige har ett skamligt förflutet och en oerhört skrämmande praxis rörande steriliseringar än idag.”

Jag kan påminna om det faktum att tvångskastrering av personer med ”rubbad själsverksamhet” idag faktiskt är tillåten i lagen, även om det inte tillämpas. De gånger man behandlat till exempel patienter på rättspsykiatrisk klinik dömda för sexualbrott har det varit med kemisk kastrering som är reversibel, det vill säga att effekten kan gå tillbaka så att man blir fertil om behandlingen bryts. Det är bara personer som genomgår en könskorrigering som samhället avkräver permanent sterilitet.

Det handlar inte om barnens bästa. Det handlar inte om oförmåga att ta hand om sina eventuella barn och ge dem den trygghet och den omsorg de behöver. När det gäller föräldrar med utvecklingsstörning finns det ett utbyggt system med stöd enligt LSS, även om olika krafter gör sitt bästa för att urholka den lagen. När det gäller föräldrar med transsexualism eller intersexuella syndrom är det inga andra problem än möjligen omgivningens fördomar. Det handlar inte heller om risken att begå övergrepp – inte på något annat än på föreställningen om vad som är ”naturligt”, i alla fall.

Bra bloggat: Karin Långström Vinge, Alliansfritt Sverige och Jens O. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sterilisering, kastrering, tvångssterilisering, tvångskastrering, lagar, moralism, moderaterna, Catharina Carlsson, debatt, politik, transsexualism, intersexualism, könskorrigering, könsbyte, könstillhörighet, könsidentitet, genus, kön, fördomar, transfobi, etik, moral, funktionshinder, utvecklingsstörning, integritet, vård, förvaltare, myndigheter, demokrati, övergrepp, brott, straff, barn, reproduktiva rättigheter, graviditet, makt, Amanda Brihed, Sören Juvas, Liberati, RFSL, historia, sexualitet

Hummusbrist och jordnötssmörsfobi – Melodifestivalen har invaderat Sandviken

Ett säkert tecken på att något är på gång är att det var nästan urplockat i hyllan med färsk hummus på ICA Maxi. Sandvikenbor äter inte hummus, det är det (nästan) bara jag som gör, men nu fick jag en av de sista askarna. Den lilla staden är invaderad av artister och journalister och alla möjliga människor. ”Utsocknes”, som mitt ex från Dalarna brukade kalla alla som inte var ättlingar till Gustav Vasa* i rakt nedstigande led.

Ont, det gör ont? Folktandvårdens reception.

Ett annat tecken är det tillochmed inne på Folktandvården sitter en jättestor Melodifestivalflagga. Man kommer inte undan.

Jag har försökt att blogga så lite om Melodifestivalen som möjligt den här veckan, för att undvika den uppenbaraste frågorna: Ska jag dit? Nej. Har jag gått på något av spektaklena som har varit under veckan? Nej, jag undkom Nordmans uppträdande på just ICA Maxi idag, tack vare att jag var där redan vid lunchtid. Har jag sett någon kändis de gånger jag trots allt gått utanför dörren? Hur i helvete skulle jag kunna veta det? Jag känner knappt igen mina närmaste vänner när jag möter dem, ansiktsblind som jag är.

Jag gillar Melodifestivalen, men jag föredrar den tvådimensionella världen på en skärm framför livs levande människor. Jag sitter just nu 300 meter från artisternas hotell, men jag är som jag är och beundrar fasadbelysningen från fönstret istället för att gå ut. Däremot kan jag leverera den här veckans synestesirapport:

• Hanna Lindblad: Arachibutyrofobi; Rädslan för att jordnötssmör ska fastna i gommen.
• Kalle Moraeus & Orsa Spelmän: Ljus gulvit färg och lacknafta.
• Andra Generationen & Dogge: Citronsyra. Jag började få så mycket saliv i munnen att jag nästan var tvungen att gå och spotta.
• Andreas Johnson: Blåsvart sammet full med damm.
• Eric Saade: Salmiak.
• Highlights & MiSt: Sönderrivet, fuktbucklat och brunat papper ur en gammal bok.
• Pauline: Ultramarin.
• Anna Maria Espinosa: Gipsdamm.

Min absoluta favorit efter att ha hört enminutsklippen av varje låt är Paulines Sucker for Love. Jag hoppas att resten säger sig självt.

*) För den som inte är historienörd: Gustav Vasa har inga levande ättlingar. Släkten är utdöd.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Hanna Lindblad, Kalle Moraeus, Orsa Spelmän, Andra generationen, Dogge, Andreas Johnson, Eric Saade, Highlights & MiSt, Pauline, Anna Maria Espinosa, Melodifestivalen, musik, tävlingar, kultur, tv, synestesi, psykologi, Sandviken, bilder