Snygga kurvor utan att höfta till det

Idag när jag gick hem från affären upptäckte jag att det var svårt att bära en enda kasse. Det brukar alltid fungera om jag har några saker i axelremsväskan och resten i en kasse i andra handen, men nu blev det väldigt bökigt. Inte var det för att kassen var särskilt tung, och jag fattade inte varför först – tills jag förstod att det var testosteronet och puberteten som hade trollat bort en del av höfterna. Förut har jag bara behövt vrida armen lite när jag bär kassar, så har den liksom fått stöd av höften för att stå längre ut från kroppen. Utan att tänka på det har jag burit matkassarna med höfterna, men det går inte längre.

Fettfördelning: Midjemåttet i procent av höftmåttet. Juni 2009 - februari 2010.

Mitt höftmått har minskat med sju cm sedan jag började med testosteron i juni. Det är en hel del, även om det samtidigt har försvunnit fem cm runt midjan. Jag har dessutom tappat svindlande mycket av bröstfettet också. Jag har blivit rejält mycket plattare. Anledningen till att bröstkurvan går svagt uppåt på slutet är för att det som förut hängde nere i midjehöjd numera sitter en halv decimeter högre upp.

Bröstplatthet: Måttet över bröstkorgen i procent av måttet under brösten. Juni 2009- februari 2010

Det är inte bara något som syns när jag tar fram måttbandet, utan jag märker skillnaden annars också. Det är inte inbillning eller fel på mitt måttband, som jag trodde i början. Det händer faktiskt, på riktigt. Efter 227 dagar har jag fortfarande inte riktigt fattat att det är sant. Jag nyper mig själv i armen när jag ser mig i spegeln och hoppas att jag aldrig vaknar.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, vård, könskorrigering, hormoner, transsexualism, mått, statistik, höfter, midja, fett, bröst, puberteten, kroppen

Det var inte Ursula, det var jag

Sökning på twitter, hashtaggen #ursulagate

Jag är språkstörd, lingvistikskadad, hyperlektisk och ordbajsare i största allmänhet, och jag myntar säkert hundra nya ord om året. De flesta får inget större genomslag, annat än möjligen bland andra språknördar. Behovet av av ord som genusvacuum, bögbella och socialbedragare är inte så stort. Ändå håller jag på, nästan tvångsmässigt. Det är en av de sakerna som ibland driver min omgivning till vansinne, men nu har jag fått mina femton minuter.

Federley: 18:46 10/2

trollhare: 17:45 10/2

Jag råkade uppfinna ordet Ursulagate, ungefär en timme innan Fredrick Federley själv gjorde detsamma. Som om det inte räckte var jag antagligen först med att blogga ordet också. Nu var tydligen ordet Ursulagate så inne att det togs upp som en kandidat till veckans ord i P3, men fick se sig utklassat av köttklister som tog hem 50% av rösterna. Jag förstår de som röstade. Köttklister är ett sånt där ord som gör att jag också vill jobba med att sätta rubriker på Aftonbladet. Köttklister som fenomen får mig däremot att känna att det är oerhört skönt att vara vegan, så jag slipper oroa mig för sånt äckel.

Sökning på twitter, hashtaggen #ursulagate

Federley: 18:46 10/2

trollhare: 17:45 10/2

Ursulagate som fenomen är i sig väldigt intressant. (Bort)förklaringen ”Det var inte jag – det var Ursula” har liksom satt nivån för debatten. Det finns något för alla. De som vill diskutera bjudresor och partipolitik kan göra det, och de som bara vill förfasa sig över att män klär sig i klänning kan göra det. Något säger mig att det är det senare som kommer att dröja kvar i folks minne.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ursulagate, Ursula, Fredrick Federley, politik, politiker, Centern, dragqueens, transpersoner, HBTQ, könsroller, normer, heteronormen, genus, moralpanik, ord, språk, bloggosfären, media, nyheter, trender, P3, bloggosfären, köttklister, transfobi, debatt

Autister av alla diagnoser, förenen eder?

I förrgår bloggade jag om DSM-V, den nya diagnosmanualen som nu publicerat förslagen till ändringar från den gamla DSM-IV. Då skrev jag om att Gender Identity Disorder nu kanske ska kallas Gender Incongruence, men det är inte den enda intressanta ändringen. Som jag bloggat om förut föreslår de att diagnosen Asperger’s Disorder, det som i ICD-10 och enligt Socialstyrelsen heter Aspergers syndrom, tas bort och slås ihop med andra diagnoser till en enda: Autism Spectrum Disorder.

Autism Spectrum Disorder

1. Clinically significant, persistent deficits in social communication and interactions, as manifest by all of the following:

a.  Marked deficits in nonverbal and verbal communication used for social interaction

b.  Lack of social reciprocity

c.  Failure to develop and maintain peer relationships appropriate to developmental level

2. Restricted, repetitive patterns of behavior, interests, and activities, as manifested by at least TWO of the following:

a.  Stereotyped motor or verbal behaviors, or unusual sensory behaviors

b.  Excessive adherence to routines and ritualized patterns of behavior

c.  Restricted, fixated interests

3. Symptoms must be present in early childhood (but may not become fully manifest until social demands exceed limited capacities)

I USA, där DSM har större betydelse än i Sverige, höjs röster som varnar för sammanslagningen. Argumenten emot att slopa Asperger som diagnos är framförallt att skillnaderna är så stora inom autismspektrat. När det till exempel gäller att organisera hjälp och stöd i skolan så kommer inte diagnosen att ge särskilt mycket vägledning. Idag är det en stor skillnad mellan de elever med klassisk autism – som ofta går i särskola – och elever med Asperger – som möjligen går i aspergerklass, eller i någon särskild undervisningsgrupp i den vanliga skolan, om de får något stöd alls. Det är också en väldigt stor skillnad i hur omgivningen uppfattar begreppen, hävdar man: ”Autism” associeras ofta med intellektuella funktionsnedsättningar, och risken är stor att högfungerande personer blir passiviserade och understimulerade om de blir blir behandlade som om de inte förstår eller kan något – och i vissa fall direkt kränkta. Det finns också en risk att lågfungerande autister blir åsidosatta om stödet istället ska anpassas efter de stora grupper som är högfungerande.

Jag märker det själv på hur folk bemöter mig. Om jag förklarar Asperger som ”ett neuropsykiatriskt funktionshinder” så hör de flesta bara ”psykiatriskt” och tänker att det kanske är lite som schizofreni, med psykoser och så. Om jag istället säger att det är ”lite som ADHD, fast man har svårt att läsa av andra människor”, så greppar folk ganska bra. De gånger jag däremot säger att det är ”en lättare slags autism”, så verkar en del utgå ifrån att det måste betyda att jag är utvecklingsstörd. De frågar om jag har gått i vanlig skola, eller så säger de något som antyder att de tar för givet att jag måste ha fått diagnosen som väldigt liten och att den uppenbarligen har vuxit bort. Om jag säger att jag fick diagnosen några veckor innan min tjugofemårsdag blir de väldigt förvirrade.

Det är det eviga problemet med Asperger, i mina ögon: Om man inget säger passerar man för det mesta som lindrigt normalstörd och får för höga krav på sig, men om man är tydlig med sina svårigheter och behov finns risken att man får för lätta utmaningar och för lite rörelsefrihet.

Jag kallar mig för aspie ibland, och autist ibland, eftersom jag har en känsla av att det som skiljer oss åt inte är så oerhört mycket ändå. En diagnos är ju egentligen inte något som beskriver ens person, men frågan är om folk kommer att förstå det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, DSM-IV, DSM-V, diagnoser, autismspektrum, NPF, ADHD, psykiatri, psykologi, funktionshinder, stöd, hjälp, vård, fördomar, ord, språk, neuronormen, bemötande, skolan, särskola

Döden är inte vacker – men självmord är inget att skämmas för

Ibland är det absurt skönt att få ett dödsbud. Missförstå mig rätt, jag tycker självklart att det är fruktansvärt tragiskt, men det kan vara en lättnad att få höra det så ärligt och öppet. Modeskaparen Alexander McQueen är död, och redan från början står det klart att det var självmord. Inga vaga formuleringar som ”polisen misstänker inte att något brott har begåtts”. Inga antydningar om hjärtattacker eller något annat som snarare brukar sätta igång rykten om droger. Alexander McQueen valde att ta sitt eget liv, en vecka efter sin mammas död.

För exakt en vecka sedan skrev Hanna Hellquist en krönika om sin pappas självmord och tystnaden därefter:

”Det finns en oskriven regel på svenska tidningsredaktioner om att man inte ska skriva om självmord. Inte i dödsrunor, inte i notiser. Det finns en tro att om man skriver om självmord kan det ha en uppmuntrande effekt, att läsa om att någon har tagit livet av sig kan få någon med suicidala tankar att ta steget själv.

Men jag tror inte på det. Jag skulle vilja publicera min pappas obduktionsrapport så att alla som går i självmordstankar skulle kunna få läsa den. När dödsorsaken inte är naturlig och inte kan fastställas av läkare på plats så skickas kroppen till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för att utesluta brott, och där dokumenterar man varenda sårskorpa, varenda likfläck, likblåsor, hur långt håret var på min pappas huvud och hur mycket hans hjärna vägde. Min pappas gråbruna hår, min pappas fingrar med likfläckarna. Svart på vitt.
Jag läste det. Det gör man bara en gång.”

Jag har varit extremt självmordsbenägen under en ganska lång tid i mitt liv. Idag är jag det inte längre, men jag minns vad jag brukade skriva i avskedsbreven. Jag skrev förlåt, att det var bäst så, och så vidare – och så skrev jag alltid att jag ville att folk skulle få veta. Lika rädd som jag var för att vakna upp på intensiven, lika rädd var jag att folk inte skulle våga nämna varför jag dött och hur. För precis som den gången då min handledare erbjöd sig att säga att jag hade brutit benet så var jag oförmögen att skämmas för att jag mådde dåligt. I stort sett allt annat skämdes jag för, men inte det. Däremot hade jag lärt mig att inte berätta vad jag tänkte, för att skona folks känslor. Det är inte riktigt samma sak.

Idag lever jag inte längre med döden i hälarna, men jag håller fortfarande fast vid det jag trodde så hårt på då: Döden är inte vacker, och det är inte värt det – men självmord och psykisk ohälsa är inget att skämmas för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självmord, psykisk sjukdom, skam, tabu, depression, psykisk ohälsa, självmordstankar, döden, sorg, Alexander McQueen, sjukdom, psykiatri, ångest, tystnad, skam, skuld

Galenskapens historia

För fem år sedan försökte jag komma tillbaka till högskolan. Jag hade kraschat ordentligt under hösten, legat på psyket i två månader och varit borta en termin från skolan. Nu skulle jag börja igen. Praktik, sista terminen på lärarutbildningen. Jag klarade en dag på skolan, och en dag på fadderskolan. Sedan skulle jag ha självstudier resten av veckan, var det tänkt, men jag irrade runt varv efter varv i hela stan för att jag mådde så dåligt. När jag gått runt i två dagar kom jag på att jag var i närheten av fadderskolan, så jag gick in och letade upp min handledare.

Det var när jag klev in i lärarnas korridor som jag bestämde mig för att hoppa av. Jag insåg att allt annat vore naivt, och det kändes bra – ända tills jag berättade det för handledaren. Hon såg medkännande på mig, och sa att ifall någon frågade så skulle hon säga att jag hade brutit benet. Utan att jag hade bett om det, utan att jag hade gjort minsta antydan till att skämmas. Jag har aldrig skämts för mina psykiska problem, även om jag skämts för att jag är en demon de gånger jag trott det, men där och då lärde jag mig att psykisk sjukdom är något man faktiskt borde skämmas för.

Galenskap och sex

Idag pluggar jag igen, och den här gången finns det ingen som ens skulle våga antyda att jag förväntas skämmas. Det kan bero på att ifall någon skulle säga något sånt så slår jag dem i huvudet med A History of Madness; 800 sidor galenskapsteori. Jag skriver på en uppsats som aldrig hade blivit av om det inte hade varit för de här fem åren. Jag kan stördstigmat på mina fem fingrar, och psykiatrin på mina andra fem. Det underlättar.

Läs även andra bloggares åsikter om psykisk sjukdom, psykologi, psykiatri, psykofobi, fördomar, tabu, skuld, skam, tvångstankar, ångest, depression, sjukdom, studier, uppsats, Michel Foucault, galenskap, böcker, stigmatisering, crip theory